Hoppa till innehållet

Stig Grybe

Från Wikipedia
Stig Grybe
Stig Grybe i juni 2015.
Stig Grybe i juni 2015.
FöddStig Rudolf Grybe
18 juli 1928
Maria Magdalena församling, Stockholm[1]
Död1 februari 2017 (88 år)
Bomhus distrikt, Gävle kommun
Utbildad vidCalle Flygare Teaterskola
Aktiva år1947–2015
SläktingarStefan Grybe (son)
Isabella Grybe (dotter)
Betydande roller
Ante Nordlund från Mobacken
Håkan Malm i Bröderna Malm
Vesper Johnson i Stieg Trenter-serien
Oppfinnar Jocke i Ducktales
IMDb SFDb

Stig Rudolf Grybe, född 18 juli 1928 i Maria Magdalena församling i Stockholm,[1] död 1 februari 2017[2] i Bomhus distrikt i Gävle kommun, var en svensk skådespelare och komiker. Han är far till Stefan Grybe och Isabella Grybe.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Stig Grybe var son till urmakare Erik Grybe (1890-1959) och Hilma Näsström (1900-1987).[3][4]

Teaterskola och debut

[redigera | redigera wikitext]

Stig Grybe flyttade redan som liten pojke från Stockholm och växte upp på olika orter i landet, vilket förde det goda med sig att han lärde sig att imitera dialekter. Han bodde en tid i Västerås och tänkte börja i teaterföreningen Scenklubben, som startats av Lars Ekborg och Olof Thunberg, men familjen flyttade igen så det blev istället i en skolteaterföreställning i Söderköping som han gjorde sin scendebut.

Efter realexamen i Söderköping åkte han till Stockholm för att utbilda sig till skådespelare. I huvudstaden fanns det sedan början på 1940-talet fem privata teaterskolor vid sidan om Dramatens elevskola och 1946 blev han antagen vid Calle Flygares Teaterskola, där även Ekborg studerade.

De första åren som skådespelare

[redigera | redigera wikitext]

Efter två år hos Calle Flygare spelade han en tid med Stockholms skolteater. Hösten 1948 fick han anställning vid Riksteatern och gjorde sin första turné i Maxwell Andersons Johanna från Lothringen, som Ingrid Bergman hade uruppfört på Broadway året innan. På Riksteatern var det Gaby Stenberg som gjorde Mary Grey, som i pjäsen i pjäsen spelade Jeanne d’Arc, och Grybe gjorde den mindre rollen Dollner. I ensemblen fanns också Fylgia Zadig, Gösta Prüzelius, Gunnar Öhlund, Tore Karte och den då 80-årige Carl Deurell, som under en tid var Sveriges äldste aktive skådespelare.

Grybe har nästan hela karriären varit frilans och spelat på de flesta av huvudstadens teatrar, flera som sedan länge har upphört med sin verksamhet som Tantolundens friluftsteater och gamla Boulevardteatern på Ringvägen 125, där han våren 1951 gjorde Wolfgang i Soyas komedi Fritt val. Han revydebuterade hos Kar de Mumma på Blancheteatern med Stig Järrel, Tutta Rolf och Vera Schmiterlöw. Han var även en tid på Wasa Teater i Finland.

Han filmdebuterade 1947 i Lars-Eric Kjellgrens Tappa inte sugen, där han och Lars Ekborg hade varsin liten roll. Sedan följde för Grybes del en rad filmer där han spelade busskonduktör, slottsvakt och stalldräng och liknande roller.

Musikal- och teaterroller och genombrott med Ante

[redigera | redigera wikitext]

Från att mestadels ha gjort andraplansroller fick han 1953 rollen som Sam i Lajos Lajtais musikal Blåjackor, på turné med Programbolaget. En roll som han skulle återkomma till drygt tio år senare.

Hösten 1954 anslöt Grybe till Carl-Axel Heiknerts ensemble vid Folkets Hus-teatern i Göteborg. Hans första uppgift var Den Ynklige drängen i Bertolt Brechts Herr Puntila och hans dräng Matti, en liten med distinkt roll som snabbt måste få kontur och karaktär. Han iklädde sig därefter Nalle Puh godhjärtade gestalt som följdes av Billy Belinder i farsen Gröna hissen, som kräver en aktör som spelar rollen på blodigt allvar. Den ryskfödde Leo Golowin regisserade uppsättningen som hade premiär på nyårsaton 1954. Enligt många var det Grybes genombrott som komediaktör.

Han avslutade sejouren i Göteborg som Ezeikel Cheever i Arthur Millers Häxkitteln, i regi av den berömde gästen Erwin Piscator, som innan han flydde nazisterna hade varit en av de stora teatermännen i Berlin.

Revyskådespelaren Grybe fick sitt genombrott på Casinoteatern i Stig Bergendorff och Gösta Bernhards revy C:55, med Carl-Gustaf Lindstedt och Kai Gullmar som dragplåster. Det var här han skapade figuren "Ante Nordlund från Mobacken,” vars popularitet hela tiden ökade och på Casinos folkparksturné sommaren 1956, hade Grybe en stor publik som ville se och höra Ante. Med författaren Bengt Linders hjälp blev det en serie med Ante som sändes Sveriges Radio 1957. Antes funderingar blev så populära att han även fick ett eget underhållningsprogram i TV, Antes Supersjå (Antes Supershow) 1963 och slutligen blev till långfilmen Drömpojken 1964. Han återkom till Casinoteaterns revyer både 1958 och 1960.

Åren på Upsala-Gävle stadsteater

[redigera | redigera wikitext]

När Heiknert hösten 1957 blev chef på Upsala-Gävle stadsteater engagerade han Grybe igen. Men den här gången stannade han i ensemblen i drygt tre år, med kortare avbrott för att spela revy. Den första rollen på stadsteatern var som, Adelsmannen i Strindbergs Mäster Olof med Ernst-Hugo Järegård och Ulf Johanson. Hans första framträdande uppgift kom i Egon Larssons uppsättning av Georges Feydeaus fars Fruar på vift där Grybe spelade den svekfulle Pontognac, som förför sin bäste vän Vatelins (Leif Liljeroth) vackra hustru Lucienne (Lili Landre).

Hösten 1958 fick han på nytt göra Nalle Puh i A. A. Milnes älskade barnpjäs Nalle Puh och hans vänner, som han tre år tidigare gjorde i Göteborg.

Stadsteatern hade mycket franskt på repertoaren med Grybe i händelsernas centrum. I Eugène Labiches lustspel Den italienska halmhatten kreerade Leonidas Fardinard som följdes av Victorien Sardous 1890-talskomedi Madame Sans-Géne där han gjorde skräddaren Leroy. Han gjorde även Antoine i Jean de Létraz komedi Bichon, som hösten 1960 spelades på Upsala-Gävle stadsteater med titeln: Pappa - fattas bara.

Hans sista roll på stadsteatern var som den förslagne Svejk i dramatiseringen av Jaroslav Hašeks berättelse. I föreställningen som hade premiär i januari 1961 spelade Ann Gelbar Fru Müller medan Leif Liljeroth gjorde Lucas.

Revyskådespelare hos Knäppupp

[redigera | redigera wikitext]

Grybe kom till Knäppupp 1961 och medverkade i revyn Ursäkta, handsken! med premiär på Idéonteatern och här gjorde sin klassiska monolog Fågelskådaren. Det var egentligen en Karl-Gerhard-revy fast Povel Ramels bolag producerade och Hans Alfredson och Tage Danielsson skrev flera av de bästa numren. Han jobbade med Alfredson redan 1958 i det allra första avsnittet av Mosebacke Monarki som spelades in, med pubik, på Södra Teatern. Han blev vid det tillfället enhälligt vald till kung och tog sig namnet Kung Sune I.

Fler revyer med Knäppupp följde I oktober 1961 var det premiär på I hatt och strumpa. Nästintill halva revyn var skriven av Hasse och Tage, samtidigt som de höll på att bilda AB Svenska Ord, Povel Ramel, Beppe Wolgers och Owe Thörnqvist fanns också bland författarna. Grybe var i gott sällskap på scenen: Birgitta Andersson, Martin Ljung, Birita Borg och Sune Mangs med flera.

Han var med i den så kallade Norlander-revyn Ryck mig i snöret 1964 där han återförenades med Lars Ekborg när denne ersatte Åke Grönberg. Med Ramels och Wolgers revy Ta av dej skorna, 1965 gjorde Grybe och Sune Mangs det oförglömliga numret Vad heter det nu igen? Den sista revyn på Idéonteatern för Grybe såväl som för Kmäppupp var De sista entusiasterna, 1968.

Efter en hel räcka med småroller på film, och förvånansvärt få framträdanden i teve, gjorde han 1964 (som tidigare nämnts) Ante i filmen Drömpojken i regi av Karin Falck.

1969 återvände han till rollen som Sam i Blåjackor med vilken han turnerade land och rike runt, Riksteaterns regi. Skillnaden mot förra gången var att han nu var en känd artist som drog publik. I ensemblen fanns också Gunhild Gråhns som Mrs Plunckett och Gunilla Åkesson som Molly.

Känd som Stig Grybe i TV och på Stockholms privatteatrar

[redigera | redigera wikitext]

På 1970-talet var Grybe ofta med i svensk TV, som i underhållningsprogrammet Pratmakarna där han och drog roliga historier för tittarna. Han fick mycket uppskattning för rollen som den händige Håkan Malm i Hans Dahlins TV-serie Bröderna Malm (1972–1973). Sven-Eric Gamble, Olof Thunberg och Ulf Brunnberg spelade de andra bröderna.

1974-1975 medverkade han i Per Gerhards uppsättning Hej på dig, du gamla primadonna. Det var en Karl Gerhard-kavalkad med de eminenta artisterna Hjördis Petterson, Jan Malmsjö, Siw Malmqvist och Martin Ljung, som gavs för 353 utsålda hus på Vasateatern. Därefter återvände Grybe till Oscars och Benatzkys operett Vita Hästen och gjorde Leopold med Inga Gill som Josepha, Gunwer Bergqvist som Klärchen och Olof Thunberg i rollen som Sigismund.

När Staffan Götestam 1978 bestämde sig för att sätta satte upp familjeföreställningen Karlsson på taket, på Folkan vid Östermalms torg, var det på villkoret att Stig Grybe ville ta sig an rollen som Karlsson. Med premiär på annandagen blev föreställningen en stor succé för Grybe som Karlsson och Fredrik Ohlsson i rollen som Fröken Bock, vilket ledde till att teatern i flera gjorde nya familjeföreställningar just på annandagen och gärna med Astrid Lindgrens böcker som förlaga.[5]

Stig Grybe fyllde 50 år sommaren som föregick Karlsson på taket. En populär och pålitlig artist som började få allt myndigare personer på sin lott med likväl ofta kreerade egensinniga och ibland oförnuftiga karaktärer vilket kräver en förnuftig skådespelare. Han engagerades till Vasan 1982 för att ersätta Jarl Borssén i Spanska flugan med Carl-Gustaf Lindstedt, Inga Gill och Siv Ericks bland andra.

På nyårsafton 1985 hade Ray Cooneys fars Hotelliggaren premiär på Folkan i Stockholm där Grybe spelade en kolerisk Hotelldirektör. Frej Lindqvist den vänsterprasslande Minister Willey, Birgitta Andersson hans hustru Pamela och Gösta Ekman ministersekreteraren George Pigden. Meg Westergren, Louise Edlind, Ulf Brunnberg, Sissela Kyle, Dan Ekborg och Malou Mönning.

Året innan hade han spelat i två Ray Cooneys Kuta och kör och 1987 i Oj då, en till! av samme dramatiker och bägge på Folkan. Han blev kvar på samma teater i ytterligare en fars men nu av amerikanen Ken Ludwig: Skaffa mig en tenor, 1989.

1987 gjorde han rollen som kriminalintendent Vesper Johnson i Stieg Trenter-filmatiseringarna I dag röd, Lysande landning och Träff i helfigur på Sveriges Television. Han medverkade där också i TV-serien Snoken som Snokens pappa.

1992 gjorde han den svenska rösten till Oppfinnar-Jocke i Disneys populära tecknade serie Duck Tales (Ankliv eller Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr).

En ny tid i Skåne

[redigera | redigera wikitext]

1994 var Grybe tillbaka på Riksteatern i dramat Kain & Abel.

Vid mitten av 1990-talet flyttade Grybe till Skåne där han fortsatte sin scenkarriär och spelade i flera musikaler på Nöjesteatern i Malmö bland annat My Fair Lady, Me and my girl (som gav honom en Guldmask) och I hetaste laget.

Han spelade också i lokalrevyer såsom i Helsingborgsrevyn.

2003 medverkade han på Malmö Dramatiska teater i Hårda bud av Anthony Neilson.[6]

Hösten 2007 gjorde Grybe sin sista scenroll som teaterkatten Gus i Cats på Nöjesteatern i Malmö.

I 2008 års julkalender i SVT, Skägget i brevlådan, gjorde Stig Grybe rollen som jultomten och tillsammans med Robert Gustafsson gjorde han sketcher i SVT:s Grogg.

Övrigt

[redigera | redigera wikitext]

Stig Grybe var från september 2013 till sin död bosatt i Gävle kommun.[7] Han sommarpratade i Sveriges Radios Sommar i P1 31 juli 2015, precis 40 år efter att ha debuterat som sommarpratare 31 juli 1975. Grybe är begravd på Bomhus kyrkogård.[8]

Priser och utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Filmografi (i urval)

[redigera | redigera wikitext]

TV-produktioner

[redigera | redigera wikitext]

Filmografi röstskådespelare

[redigera | redigera wikitext]

Teater

[redigera | redigera wikitext]

Roller (ej komplett)

[redigera | redigera wikitext]
År Roll Produktion Regi Teater
1950 Julia i farten
Sigge Fischer		 Sigge Fischer Tantolundens friluftsteater[9]
1951 Karusellen på Björkeby
Sigge Fischer		 Sigge Fischer Tantolundens friluftsteater[10]
1952 Han valsade en sommar
Sigge Fischer		 Sigge Fischer Tantolundens friluftsteater[11]
1955 Medverkande C:55, revy
Stig Bergendorff och Gösta Bernhard		 Gösta Bernhard Casinoteatern[12]
1958 Medverkande Revy-Tut
Evert Lindberg, Rune Ek, Stig Grybe och Bengt Janzon		 Stig-Ossian Ericson Casinoteatern[13]
1960 Medverkande 11 44 99, revy
Stig-Ossian Ericson Casinoteatern[14]
Medverkande Skräck och skratt, revy
Bengt Linder		 Sven Paddock Casinoteatern[15]
1961 Medverkande Ursäkta handsken, revy
Karl Gerhard		 Tage Danielsson Idéonteatern[16]
Medverkande I hatt och strumpa, revy
Hans Alfredson, Tage Danielsson, Owe Thörnqvist, Povel Ramel		 Mille Schmidt Idéonteatern[17]
1962 Medverkande Tält Side Story, revy
Hans Alfredson, Tage Danielsson, Owe Thörnqvist, Povel Ramel, Beppe Wolgers		 Mille Schmidt Turné[18]
Jonathan Pappa, pappa, stackars pappa, mamma har hängt dig i garderoben och jag känner mig så nere
(Oh Dad, Poor Dad, Mama's Hung You in the Closet and I'm Feelin' So Sad)
Arthur L. Kopit		 Hans Lagerkvist Idéonteatern[19]
1964 Den stora effekten (La grosse valise)
Robert Dhery		 Stig Ossian Eriksson Idéonteatern
Medverkande Nya ryck i snöret, revy
Emil Norlander, Povel Ramel, Beppe Wolgers		 Åke Falck Idéonteatern
1965 Hysterium En kul grej hände på väg till Forum (A Funny Thing Happened on the Way to the Forum)
Stephen Sondheim, Burt Shevelove, Larry Gelbart		 Gösta Bernhard Idéonteatern[20]
Medverkande Ta av dej skorna, revy
Povel Ramel och Beppe Wolgers		 Egon Larsson Turné[21]/
Idéonteatern[22]
1966 Medverkande Bom krasch, revy
Beppe Wolgers		 Johan Bergenstråhle Idéonteatern
1967 Medverkande Svendska revyn, revy
Svend Asmussen och Beppe Wolgers		 Mille Schmidt Idéonteatern
Karl Milda makter! (You're a Good Man, Charlie Brown)
Clark Gesner		 Jackie Söderman Idéonteatern[23]
1968 Medverkande De sista entusiasterna, revy
Povel Ramel och Beppe Wolgers		 Hasse Ekman Idéonteatern[24]/
Turné[25]
1969 Doktor Dreyfuss Ungkarlslyan (Promises, promises)
Burt Bacharach, Hal David och Neil Simon		 Ivo Cramér Oscarsteatern[26]
1970 Inte just nu, älskling (Not Now, Darling)
Ray Cooney och John Chapman		 Hasse Ekman Intiman[27]
1971 Upp i smöret (The Bandwagon)
Terence Frisby		 Isa Quensel Intiman[28]
Medverkande Vad är det för fel på 1933 års modell?, revy
Carl Zetterström		 Lars Amble Scalateatern[29]
1972 Medverkande Sånt folk!, revy
Carl Zetterström		 Lars Amble Maximteatern[30]
1974 Medverkande Hej på dig, du gamla primadonna
Karl Gerhard-kavalkad		 Per Gerhard Vasateatern[31]
1976 Leopold Vita hästen (Im weißen Rößl)
Hans Müller och Ralph Benatzky		 Jackie Söderman Oscarsteatern[32]
1978 Karlsson Karlsson på taket
Astrid Lindgren		 Staffan Götestam
Sven Lindberg		 Folkan [5]
1979 Drake Annie
Charles Strouse, Thomas Meehan och Martin Charnin		 Stig Olin Folkan[33]
Gepetto Pinocchio
Staffan Götestam och Peter Flack		 Folkan[34]
1982 Vimlund Spanska flugan (Die spanische Fliege)
Franz Arnold och Ernst Bach		 Per Gerhard Vasateatern[35]
1983 Kommissarie Rooney Arsenik och gamla spetsar (Arsenic and Old Lace)
Joseph Kesselring		 Lars Amble Maximteatern[36]
1984 Anton Svensson Emil i Lönneberga
Astrid Lindgren		 Staffan Götestam Göta Lejon[37]
1986 Hotelliggaren (Two Into One)
Ray Cooney		 Tony Verner Folkan[38]
1987 Betjänten James Oj då!... en till?! (One For the Pot)
Ray Cooney och Tony Hilton		 Chris Johnston Folkan[39]
1988 Det stannar i familjen (It Runs in the Family)
Ray Cooney		 Brian Howard Folkan[40]
1990 Skaffa mig en tenor (Lend Me a Tenor)
Ken Ludwig		 Piv Bernth Folkan[41]
1992 Farbror Nilsson Madicken
Astrid Lindgren		 Pernilla Skifs Göta Lejon[42]
Allan Svensson Ryck mig i slipsen
Staffan Götestam och Sture Nilsson		 Staffan Götestam Göta Lejon[43]
1993 Fröken Bock Karlsson på taket
Astrid Lindgren		 Pernilla Skifs Göta Lejon[44]
2003 Hårda bud (The Lying Kind)
Anthony Neilson		 Richard Looft Malmö Dramatiska Teater[45]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Sveriges befolkning 1990: Grybe, Stig Rudolf
  2. ^ DN.se 2 februari 2017: Skådespelaren Stig Grybe är död, läst 2 februari 2017
  3. ^ 1890 års män i ord och bild: en bokfilm 1890-1940 och biografiskt lexikon, fil mag John Karlzén, amanuens Nils Olsson, Gustaf Gottschalk, K G Lindeström, Svenska Kulturförlaget 1940 s. 337
  4. ^ Sveriges dödbok 1947-2003, (CD-ROM version 3.0) Sveriges Släktforskarförbund, Riksarkivet 2003
  5. ^ [a b] Christina Zaar (23 december 1978). ”Karlsson på taket svävar över Folkan”. Dagens Nyheter: s. 40. https://arkivet.dn.se/tidning/1978-12-23/348/40. Läst 3 december 2017. 
  6. ^ ”Malmö Stadsteaters hemsida”. Arkiverad från originalet den 21 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150721020530/http://www.malmostadsteater.se/pa_scen/arkiv/10/. 
  7. ^ Sorri, Elina. ”Grybe slår sig till ro i Gävle”. Arbetarbladet. Arkiverad från originalet den 23 september 2015. https://web.archive.org/web/20150923173058/http://www.arbetarbladet.se/gastrikland/gavle/grybe-slar-sig-till-ro-i-gavle. Läst 17 augusti 2015. 
  8. ^ SvenskaGravar
  9. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 27. 14 juni 1950. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1950-06-14/157/27. Läst 15 februari 2016. 
  10. ^ ”Teater Musik Film: Friluftspremiär i kväll”. Dagens Nyheter: s. 5. 9 juni 1951. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1951-06-09/152/5. Läst 6 mars 2016. 
  11. ^ Perpetua (9 juni 1952). ”Teater Musik Film: Friluftspremiär”. Dagens Nyheter: s. 7. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1952-06-09/154/7. Läst 6 mars 2016. 
  12. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 33. 9 september 1955. https://arkivet.dn.se/tidning/1955-09-09/244/33. Läst 4 september 2020. 
  13. ^ ”Uppsaliensiskt på Casino”. Dagens Nyheter: s. 14. 18 oktober 1958. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1958-10-18/283/14. Läst 21 januari 2016. 
  14. ^ S B-l (5 januari 1960). ”Stig Grybe & Co”. Dagens Nyheter: s. 10. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1960-01-05/4/10. Läst 21 januari 2016. 
  15. ^ S B-l (1 oktober 1960). ”'Skräck och skratt' på Casino”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1960-10-01/267/14. Läst 21 januari 2016. 
  16. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 46. 14 april 1961. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-04-14/100/46. Läst 21 januari 2016. 
  17. ^ Barbro Hähnel (18 november 1961). ”Ransonerad flugighet på Ideon”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-11-18/313/12. Läst 21 januari 2016. 
  18. ^ Barbro Hähnel (13 maj 1962). ”'Knäppupp' i tält”. Dagens Nyheter: s. 23. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1962-05-13/128/23. Läst 21 januari 2016. 
  19. ^ Ebbe Linde (11 oktober 1962). ”Jag satsar en dollar på Mr Kopit”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1962-10-11/276/12. Läst 21 januari 2016. 
  20. ^ Pygmé Musikförlags faktasida om "En kul grej hände på väg till Forum" Arkiverad 6 februari 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  21. ^ Barbro Hähnel (17 maj 1965). ”Texttorka men fin musik i 'Ta av dej skorna'”. Dagens Nyheter: s. 19. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1965-05-17/132/19. Läst 22 januari 2016. 
  22. ^ Barbro Hähnel (25 september 1965). ”Skärpt ton på Idéon”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1965-09-25/260/14. Läst 22 januari 2016. 
  23. ^ Bengt Jahnsson (18 november 1967). ”Snobben på Idéon: En intelligent serie som blir inställsam”. Dagens Nyheter: s. 16. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1967-11-18/313/16. Läst 22 januari 2016. 
  24. ^ Bengt Jahnsson (11 april 1968). ”Luftspel på Idéon: Sydow förträfflig i rolig första akt”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1968-04-11/100/14. Läst 22 januari 2016. 
  25. ^ Bengt Jahnsson (26 juni 1968). ”Ny klassiker av Martin Ljung”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1968-06-26/170/12. Läst 22 januari 2016. 
  26. ^ Barbro Hähnel (13 september 1969). ”Variationsrik Kulle i 'Ungkarlslyan': Rush, fart och annorlunda musik”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1969-09-13/248/12. Läst 22 augusti 2015. 
  27. ^ Bengt Jahnsson (12 september 1970). ”Vill vi betala för detta gyckel?”. Dagens Nyheter: s. 16. http://arkivet.dn.se/tidning/1970-09-12/247/16. Läst 30 oktober 2016. 
  28. ^ Barbro Hähnel (14 mars 1971). ”En fräckis - inte mer”. Dagens Nyheter: s. 13. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1971-03-14/71/13. Läst 22 januari 2016. 
  29. ^ Leif Zern (4 september 1971). ”Carl Zetterströms revy: Befriande och löftesrikt”. Dagens Nyheter: s. 11. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1971-09-04/239/11. Läst 22 januari 2016. 
  30. ^ Leif Zern (9 september 1972). ”Carl Z på Maxim: Revy med toppar och svackor”. Dagens Nyheter: s. 15. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1972-09-09/245/15. Läst 23 januari 2016. 
  31. ^ Bengt Jahnsson (22 september 1974). ”Vasans Karl Gerhard-kavalkad: Satiren utslätad men visorna håller”. Dagens Nyheter: s. 15. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1974-09-22/258/15. Läst 23 augusti 2015. 
  32. ^ ”Vita hästen”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24828&pos=166. Läst 12 juni 2015. 
  33. ^ ”Nytt om nöjen”. Dagens Nyheter: s. 9. 2 mars 1979. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1979-03-02/59/9. Läst 20 augusti 2015. 
  34. ^ ”17-åriga Louise från Kärrtorp nya Pinocchio”. Dagens Nyheter: s. 21. 12 december 1979. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1979-12-12/337/21. Läst 20 augusti 2015. 
  35. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 60. 19 september 1982. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1982-09-19/254/60. Läst 17 april 2016. 
  36. ^ Bengt Jahnsson (1 oktober 1983). ”Dötrist på Maxim”. Dagens Nyheter: s. 22. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1983-10-01/266/22. Läst 25 januari 2016. 
  37. ^ Lars Linder (19 februari 1984). ”'Emil i Lönneberga' på Göta Lejon: Hyss utan drivkraft”. Dagens Nyheter: s. 18. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1984-02-19/48/18. Läst 17 september 2016. 
  38. ^ Bengt Jahnsson (2 januari 1986). ”Förvirrad fars på Folkan: Ekman i högform”. Dagens Nyheter: s. 25. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1986-01-02/1/25. Läst 22 augusti 2015. 
  39. ^ Marcus Boldeman (20 september 1987). ”Ny fars på Folkan: Männens afton på scen”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1987-09-20/255/20. Läst 22 augusti 2015. 
  40. ^ Marcus Boldemann (16 september 1988). ”Kluven storsatsning”. Dagens Nyheter: s. 28. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1988-09-16/252/28. Läst 22 augusti 2015. 
  41. ^ Marcus Boldemann (2 januari 1990). ”Fars med smidigt hopfogad intrig”. Dagens Nyheter: s. 28. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1990-01-02/1/28. Läst 22 augusti 2015. 
  42. ^ Lars Linder (20 september 1992). ”Välkända Madicken”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/arkiv/teater/valkanda-madicken/. Läst 17 september 2016. 
  43. ^ Per Mortensen (30 oktober 1992). ”Komedi med ytterst få skämt”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1992-10-30/296/20. Läst 18 september 2016. 
  44. ^ Ingegärd Waaranperä (19 oktober 1993). ”Fördomsfullt om barns humor”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/arkiv/teater/fordomsfullt-om-barns-humor/. Läst 17 september 2016. 
  45. ^ Rikard Loman (10 september 2003). ”Hårdkokt fars”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/hardkokt-fars/. Läst 10 februari 2022. 
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Stig_Grybe&oldid=55466370”