Hoppa till innehållet

Gösta Ekman den yngre

Från Wikipedia
Uppslagsordet ”Gösta Ekman” leder hit. För hans farfar, se Gösta Ekman den äldre. För andra personer av samma namn, se Gösta Ekman (olika betydelser).
Gösta Ekman
Gösta Ekman under Dramatens höstsamling 2014.
Gösta Ekman under Dramatens höstsamling 2014.
FöddHans Gösta Gustaf Ekman
28 juli 1939
Engelbrekts församling, Stockholm, Sverige
Död1 april 2017 (77 år)
Sofia distrikt, Stockholm, Sverige
NationalitetSverige Svensk
Aktiva år1955–2013
MakaFatima Svendsen
(1963–1974: skilda)
Pia Harahap
(1979–1986: skilda)
Marie-Louise Ekman
(1989–2017: hans död)
FöräldrarHasse Ekman
Agneta Wrangel
Betydande roller
Dante Alighieri i Mannen som slutade röka
Martin Beck i sex Beck-filmer
Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson i Jönssonligan-filmerna
Papphammar i Från och med herr Gunnar Papphammar
Bästa manliga huvudroll
1973 Mannen som slutade röka
IMDb SFDb

Hans Gösta Gustav Ekman, även känd som Gösta Ekman den yngre, född 28 juli 1939 i Stockholm,[1] död 1 april 2017 i samma stad,[2][3][4] var en svensk skådespelare och regissör. Han var son till regissören Hasse Ekman och konstnärinnan och friherrinnan Agneta Wrangel, samt sonson till skådespelaren Gösta Ekman den äldre.

Gösta Ekman är kanske främst känd för sin medverkan i komedier på film och teater, liksom i revyer av komediduon Hasse och Tage. Några av hans mest framstående rollfigurer är Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson i Jönssonligan-filmerna och Gunnar Papphammar i Papphammar, en serie kortfilmer av slapstick-karaktär.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]
Gösta Ekman, Ingmar Bergman, Victor Sjöström och Lena Bergman vid inspelningen av Smultronstället 1957.
Gösta Ekman dansar med Fatima Svendsen 1962.

Bakgrund

[redigera | redigera wikitext]
” Jag var kändis redan som spermie.[5] „
– Gösta Ekman apropå att vara sin fars son och sin farfars namne.

Gösta Ekman började sin karriär som regiassistent åt sin far Hasse Ekman i mitten av 1950-talet. Han var även regiassistent åt Ingmar Bergman under en kort period. Enligt Kalle Lind fick Gösta Ekman jobbet som regiassistent åt Bergman i filmen Smultronstället, då Bergman ville att det skulle stå Ekman, Bergman och Sjöström i förtexterna till filmen[6]. Så småningom fick han börja agera framför kameran, det var ju trots allt skådespelare han ville bli.

Komedier

[redigera | redigera wikitext]

År 1963 började hans mångåriga samarbete med Hans Alfredson och Tage Danielsson i revyn Konstgjorda Pompe på Gröna Lund. Genom Hasseåtages revyer blev Gösta känd och folkkär. Han fick tidigt visa upp sin unika talang som ”snubbelkonstnär”. Redan i revyn Gula Hund (1964) snubblade han omkring som Mahatman, han som har ”tingen emot sig”. Mycket akrobatik bjöds i Herr Gunnar Papphammar från början av 1980-talet. Papphammar var en vidareutveckling av Carl Zetterström's serie Herr och fru Papphammar från 1978.

Gösta Ekman rönte också stor komikerframgång som Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson i de första fem filmerna om Jönssonligan. Han debuterade själv som filmregissör med Morrhår och ärtor (1985).

Allvarsamma roller

[redigera | redigera wikitext]

Vid sidan av komiken fick Gösta Ekman många andra karaktärsroller, både på film och på scen. Särskilt kan nämnas filmerna Yngsjömordet (1966) En vandring i solen (1978) och En kärleks sommar (1979). Under 1990-talet medverkade han i många av hustruns Marie-Louise Ekmans produktioner, och gjorde rollen som poliskommissarie Martin Beck i en rad svensk-tyska filmproduktioner. Redan innan dess hade han spelat polis i spelfilmen Kronvittnet (1989).

Under 1960- och 1970-talen var han anställd vid Stockholms stadsteater. Ekman var en av grundarna av Turteatern. Även i allvarliga gestaltningar använde han ofta sin läggning för komik, både genom ironiska repliker och sitt kroppsspråk.

Efter skådespelarkarriären

[redigera | redigera wikitext]

I samband med premiären av filmen Asta Nilssons sällskap (2005) förklarade Gösta Ekman att han gjort sin sista roll, och att han därmed drog sig tillbaka från sin långa skådespelarkarriär. Kuriosa i sammanhanget är att Asta Nilssons sällskap är inspelad redan före Dalle-filmen Skenbart (2003), men alltså hade premiär efter denna.

Efter att ha slutat som skådespelare har han bland annat varit adjungerad professor i scenisk gestaltning vid Teaterhögskolan i Stockholm 2008–09 och regisserat på Dramaten.

Året som professor på Teaterhögskolan finns dokumenterat i Karin Helanders bok Den skrattretande teatern. Ett år med Gösta Ekman och hans vänner.

På Dramaten har Ekman regisserat Den girige (2009), Hantverkarna (2010) och Främmande språk (2012). Han fungerade också som regiöga till Andreas T Olsson i monologen Sufflören (2012) – Ekman valde att i programbladet titulera sig V.I.S. (Vän I Salongen).[7][8]

2012 tilldelades Ekman Teaterförbundets guldmedalj för "utomordentlig konstnärlig gärning".[9]

Cameoroller

[redigera | redigera wikitext]
Från vänster: Hans Alfredson, Lissi Alandh, Mille Schmidt, Tage Danielsson och Gösta Ekman med simborgarmärket 1962.

Gösta Ekman har en mycket liten roll i Lasse Åbergs filmkomedi Sällskapsresan, där han spelar en städerska som snabbt går in i och ut ur ett hotellrum, ett slags cameoframträdande. Han gör också en lika minimal insats i Hans Alfredsons filmatisering av P&B där han agerar köande gäst på en restaurang.

Andra aktiviteter

[redigera | redigera wikitext]

Gösta Ekman var också en begåvad musikant och tecknare. Han spelar bl.a. den egenkomponerade pianomusiken[10] i Från och med herr Gunnar Papphammar. Ekman blev också en av Sveriges tidigaste rap-artister när han 1979 rappade signaturmelodin till Farbrorn som inte vill va' stor.

Privatliv

[redigera | redigera wikitext]

Gösta Ekman tillhörde skådespelarsläkten Ekman. Han var son till Hasse Ekman och Agneta Wrangel samt sonson till Gösta Ekman (den äldre) och Greta Ekman. Han är bror till Krister, Mikael och Stefan Ekman, halvbror till Fam Ekman samt farbror till Sanna Ekman.[11][12]

Åren 1963–1974 var Gösta Ekman gift med Karl Gerhards adoptivdotter Fatima Svendsen (född 1944) med vilken han har sonen Måns Ekman (född 1964) och bildade en långlivad Amnestygrupp.[13] Därefter var han 1979–1987 gift med Pia Harahap (född 1955), med vilken han adopterade två barn, Bille Ekman (född 1981) och Robin Ekman (född 1982). Från 1989 var han gift med Marie-Louise Ekman (född 1944) (inga gemensamma barn).[14][11] Gösta Ekman avled den 1 april 2017 av gallvägscancer.[15][16] Han är begravd på Katarina kyrkogård i Stockholm.[17]

Filmografi

[redigera | redigera wikitext]

TV

[redigera | redigera wikitext]

Regi

[redigera | redigera wikitext]

Manusförfattare

[redigera | redigera wikitext]

Kompositör

[redigera | redigera wikitext]

Teater och revyer (ej komplett)

[redigera | redigera wikitext]

Roller

[redigera | redigera wikitext]
År Roll Produktion Regi Teater
1959 Den andre poeten Vår tids hjälte
Beppe Wolgers		 Claes von Rettig Munkbroteatern[18]
1960 Budbäraren Antigone
Jean Anouilh		 Lars-Erik Liedholm Munkbroteatern[19]
Utroparen Tuppen
Seán O'Casey		 Lars-Levi Laestadius Stockholms stadsteater
Fårakällan
Stockholms stadsteater
1962 Felix Meng, Marys kusin Patrasket
Hjalmar Bergman		 Stina Bergman Stockholms stadsteater
Akilles Akilles och jungfrurna
Artur Maria Swinarski		 Tore Karte Fredriksdalsteatern[20]
1963 Soldat Grégoire Bara en barberare
Georges Schehadé		 Lars-Levi Laestadius Stockholms stadsteater
Konstgjorda Pompe, revy
Hasse och Tage		 Gröna Lund
Ted Se men inte höra
Peter Shaffer		 Hasse Ekman
Gösta Ekman		 Intiman[21]
1964 Medverkande Gula hund, revy
Hasse och Tage		 Tage Danielsson Chinateatern[22]
1966 Lådan, revy
Tage Danielsson
Gösta Ekman
Fatima Ekman		 (turné runt Sverige)
1969 Johan Isak Thyraeus Spader, Madame! eller Lugubert sa Schubert
Hasse och Tage		 Tage Danielsson Oscarsteatern[23][24]
1973 Glaset i örat
Hasse och Tage		 Berns Salonger
1976 Svea Hund
Hasse och Tage		 Göta Lejon
1982 Fröken Fleggmans mustasch
Tage-Lena Ekfredson Göta Lejon
1986 Hotelliggaren
Ray Cooney		 Tony Verner Folkan[25]
1993 Vera Vennerman I fru Vennermans fall
Marie-Louise Ekman		 Gösta Ekman
Marie-Louise Ekman		 Kilen, Kulturhuset, Stockholm[26]
1998 Godnatt herr Morris Marie-Louise Ekman Kilen, Kulturhuset, Stockholm

Regissör

[redigera | redigera wikitext]
År Produktion Upphovsmän Teater
1966 Lådan, revy Hans Alfredson och Tage Danielsson
1970 88-öresrevyn, revy Hans Alfredson och Tage Danielsson
1982 Fröken Fleggmans mustasch, revy Hans Alfredson och Tage Danielsson Göta Lejon
2007 Gäckanden Marie-Louise Ekman Dramaten
2009 Den girige
Molière Dramaten[27]
2010 Hantverkarna
Line Knutzon Dramaten
2013 Främmande språk
Simon Gray Dramaten
Sufflören
Andreas T Olsson Dramaten

Radioteater

[redigera | redigera wikitext]

Roller

[redigera | redigera wikitext]
År Roll Produktion Regi Teater
1967 Buss på kontinenten
Ove Magnusson		 Olof Thunberg[28]

Priser och utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Sveriges befolkning 1990, Riksarkivet
  2. ^ Sveriges dödbok 1830-2020, Sveriges släktforskarförbund
  3. ^ ”Gösta Ekman är död”. Sveriges Television. http://www.svt.se/kultur/gosta-ekman-ar-dod. Läst 1 april 2017. 
  4. ^ http://www.expressen.se/noje/legendaren-gosta-ekman-har-avlidit/
  5. ^ Svensk Filmindustri – Filmnyheterna
  6. ^ ”Om Hasse Ekman”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/953502?programid=4747. Läst 8 oktober 2017. 
  7. ^ ”Sufflören - höstens mest sevärda föreställning”. http://kulturkoll.se/?p=3431. Läst 1 augusti 2014. 
  8. ^ ”Gösta Ekman och Andreas T Olsson om sin vänskap”. Arkiverad från originalet den 14 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150714114606/http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/g%C3%B6sta-ekman-och-andreas-t-olsson-om-sin-v%C3%A4nskap-2979741. Läst 22 oktober 2014. 
  9. ^ ”Gösta Ekman får guldmedalj”. SVT. http://svt.se/kultur/gosta-ekman-far-guldmedalj. Läst 28 maj 2012. 
  10. ^ ”Klipp från YouTube”. https://www.youtube.com/watch?v=FSPXIMCAYW0. Läst 24 juli 2017. 
  11. ^ [a b] Gösta Ekman i Vem är det 1993
  12. ^ Hagen, Cecilia. ”"Privat är jag en dyster person"”. Expressen. http://www.expressen.se/nyheter/privat-ar-jag-en-dyster-person/. Läst 6 maj 2013. 
  13. ^ Anette Nantell/Kurt Mälarstedt (2007-05-26): "Spelrum för Gösta". DN.se. Läst 2 juli 2014.
  14. ^ Den 8 maj begravdes Gösta Ekman I Katarina kyrka på Södermalm. Runt 700 personer samlades för att hedra den folkkäre skådespelaren. Bland gästerna fanns stora delar av Sveriges kändis- och skådespelarelit Melin, Annika. ”En av giganterna inom svensk underhållning”. Gotlands Tidningar. Arkiverad från originalet den 14 juli 2014. https://web.archive.org/web/20140714144908/http://www.helagotland.se/noje/default.aspx?articleid=6547430. Läst 6 maj 2013. 
  15. ^ En chosefri och rörande sjukhusvistelse
  16. ^ ”Gösta Ekman är död”. SVT Nyheter. 1 april 2017. https://www.svt.se/kultur/gosta-ekman-ar-dod. Läst 19 januari 2022. 
  17. ^ SvenskaGravar
  18. ^ Ebbe Linde (15 november 1959). ”'Vår tids hjälte' på Munkbroteatern”. Dagens Nyheter: s. 28. https://arkivet.dn.se/tidning/1959-11-15/310/28. Läst 2 januari 2022. 
  19. ^ S B-l (16 januari 1960). ”'Antigone' i Gamla stan”. Dagens Nyheter: s. 14. https://arkivet.dn.se/tidning/1960-01-16/14/14. Läst 2 januari 2022. 
  20. ^ Ingvar Holm (30 juni 1962). ”Slottsteater i Hälsingborg: Fars och förförisk ögonfägnad”. Dagens Nyheter: s. 9. https://arkivet.dn.se/tidning/1962-06-30/173/9. Läst 27 juni 2018. 
  21. ^ Barbro Hähnel (10 november 1963). ”Drömmare och pratmakare”. Dagens Nyheter: s. 23. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1963-11-10/306/23. Läst 21 januari 2016. 
  22. ^ Bengt Jahnsson (6 juni 1964). ”Charmörsatir med sting”. Dagens Nyheter: s. 11. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1964-06-06/151/11. Läst 22 januari 2016. 
  23. ^ Bengt Jahnsson (11 januari 1969). ”Glest mellan skratten i HasseåTages revy”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1969-01-11/9/12. Läst 31 augusti 2015. 
  24. ^ ”Spader madame”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF25691&pos=142. Läst 15 juni 2015. 
  25. ^ Bengt Jahnsson (2 januari 1986). ”Förvirrad fars på Folkan: Ekman i högform”. Dagens Nyheter: s. 25. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1986-01-02/1/25. Läst 22 augusti 2015. 
  26. ^ ”I fru Vennermans fall”. Chinateatern. Arkiverad från originalet den 23 september 2015. https://web.archive.org/web/20150923202848/http://www.chinateatern.se/show/i-fru-vennermans-fall/. Läst 3 september 2015. 
  27. ^ ”Dramaten – press release”. Cision Wire. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2009. https://web.archive.org/web/20090818005859/http://www.cisionwire.se/dramaten/gosta-ekman-regisserar-den-girige-pa-dramaten. Läst 14 augusti 2009. 
  28. ^ ”TV och radio”. Dagens Nyheter: s. 37. 18 april 1967. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1967-04-18/104/45. Läst 20 mars 2016. 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Guldbaggen för bästa manliga huvudroll
1963–1979
Keve Hjelm (1963/64) · Jarl Kulle (1964/65) · Thommy Berggren (1965/66) · Per Oscarsson (1966/67) · Halvar Björk (1967/68) · Roland Hedlund (1968/69) · Carl-Gustaf Lindstedt (1969/70) · Eddie Axberg (1971/72) · Gösta Ekman (1972/73) · Allan Edwall (1973/74) · Göran Stangertz (1974/75) · Toivo Pawlo (1975/76) · Håkan Serner (1976/77) · Anders Lönnbro (1977/78) · Anders Åberg (1978/79)
1980–1999
Peter Lindgren (1979/80) · Ingvar Hirdwall (1980/81) · Stellan Skarsgård (1981/82) · Jarl Kulle (1982/83) · Sven Wollter (1984) · Anton Glanzelius (1985) · Erland Josephson (1986) · Max von Sydow (1987) · Tomas Bolme (1988) · Stellan Skarsgård (1989) · Börje Ahlstedt (1990) · Lasse Åberg (1991) · Rolf Lassgård (1992) · Sven Lindberg (1993) · Sven-Bertil Taube (1994) · Loa Falkman (1995) · Max von Sydow (1996) · Göran Stangertz (1997) · Krister Henriksson (1998) · Björn Kjellman (1999)
2000–2019
Kjell Bergqvist (2000) · Sven Wollter (2001) · Michael Nyqvist (2002) · Jonas Karlsson (2003) · Robert Gustafsson (2004) · Krister Henriksson (2005) · Gustaf Skarsgård (2006) · Michael Segerström (2007) · Mikael Persbrandt (2008) · Claes Ljungmark (2009) · Joel Kinnaman (2010) · Sven-Bertil Taube (2011) · Johannes Brost (2012) · Mikael Persbrandt (2013) · Sverrir Gudnason (2014) · Rolf Lassgård (2015) · Anders Mossling (2016) · Fares Fares (2017) · Joakim Sällquist (2018) · Levan Gelbakhiani (2019)
2020–
Uje Brandelius (2020) · Jonas Karlsson (2021) · Granit Rushiti (2022) · Joel Spira (2023)
v • r
Mottagare av Hedersguldbaggen
Annalisa Ericson (2000) · Gunnel Lindblom (2001) · Gunnar Fischer (2002) · Erland Josephson (2003) · Sickan Carlsson (2004) · Anita Björk (2005) · Nils Petter Sundgren (2006) · Gösta Ekman (2007) · Harriet Andersson (2008) · Waldemar Bergendahl (2009) · Mona Malm (2010) · Inga Landgré (2011) · Hans Alfredson (2012) · Kalle Boman (2013) · Liv Ullmann (2014) · Birgitta Andersson (2015) · Katinka Faragó (2016) · Stig Björkman (2017) · Yvonne Lombard (2018) · Lasse Åberg (2019) · Sten Ljunggren (2020) · Suzanne Osten (2021) · Björn Gustafson (2022) · Marie Göranzon (2023)
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gösta_Ekman_den_yngre&oldid=56137181”