Södra Sandsjömålet

[søːʀa saŭŋɧø] Söra Saongsjö Södra Sandsjö

[søːʀa saŭŋɧø sɔkːɛn] – Söra Saongsjö såcken – Södra Sandsjö socken i Konga härad, Värend, Småland.

Södra Sandsjömålet, traditionellt namn med IPA [søːʀa saŭŋɧømaːŭlɛt], traditionellt namn med vanliga alfabetet Söra Saongsjömaolet, är det traditionella talspråket (den ”genuina dialekten”) i Södra Sandsjö socken i Konga härad i Värend i Småland. Södra Sandsjömålet är ett sydsvenskt mål som har vissa drag gemensamma med det konservativa sydvästsmåländska området, och andra drag gemensamma med det mindre konservativa nordöstra området.

Bland ålderdomliga språkdrag finns pluralisböjning av verb, fast av en i nordiska språk nästan unik typ, och bevarat fornsvensk /k/ i jak och tok (jag, tog). Målet tillhör det sydsvenska feminina ackusativismområdet.

Bland nyare språkdrag finns avsaknad av belägg för a‑genitiv och ökande likheter (men ej sammanfall) mellan maskulint och feminint genus.

Kort och långt i‑ljud visar ett sammanfall med gammalt e‑ljud till [oi] i en uppteckning.

Allmänt om genuina (traditionella) folkmål

Äldre och nyare synsätt

I traditionell dialektforskning har det äldsta dokumenterade talspråket ansetts vara genuint folkmål (genuin dialekt). Begreppet ”genuint folkmål” (”genuin dialekt”) problematiseras i nyare forskning, eftersom talspråket inom ett område (till exempel en socken) i alla tider varit statt i förändring, och eftersom ordet ”genuin” kan uppfattas som värderande.

I ”klassisk dialektologi” var den vägledande uppfattningen att forskningen kunde och skulle dokumentera lokalt enhetliga ur fornsvenskan framvuxna dialekter (folkmål, landsmål, sockenmål, bygdemål), som var så opåverkade som möjligt av det framväxande riksspråket. Fastän termen ”genuin dialekt” idag överges till förmån för ”traditionell dialekt” är moderna definitioner av ”traditionell dialekt” ungefär desamma, till exempel hos Adam Horn af Åminne: ”Med traditionella dialekter avser jag talspråkliga varieteter som har utvecklats från fornnordiskan i obruten tradition utan genomgripande inverkan från standard- eller skriftspråk.”

Klassisk folkmålsforskning ansågs vara en räddningsaktion för att dokumentera de försvinnande ”genuina svenska dialekterna sådana de var innan folkomflyttningar och massmedia börjat likrikta dem”. Ett landsomfattande insamlings‑ upptecknings‑ och senare även inspelningsarbete genomfördes under slutet av 1800‑talet och under större delen av 1900‑talet av förmodat ”äkta” dialekter, som antogs vara bäst bevarade hos äldre talare på landet. En nutida beskrivning av en äldre lokal dialekt blir därför huvudsakligen en sammanställning av det insamlade materialet från den klassiska dialektologins epok. Enligt tidigare uppfattning kunde forskare ur ett fåtal äldre informanters språk rekonstruera en enhetlig äkta dialekt. Detta är nu ifrågasatt. Insamlade uppgifter skall tolkas som att vissa språkdrag är belagda på vissa orter vid en viss tidpunkt, snarare än att en stabil genuin dialekt har rekonstruerats.

Oftast inga tydliga språkgränser

I större delen av Sverige finns inte väl avgränsade lokalspråk (sockenmål) i den meningen att ett stort antal språkdrag skulle finnas i en socken men inte i andra socknar; de flesta språkdrag är belagda i större områden. Lokala mål finns huvudsakligen i den meningen att en viss uppsättning av språkdrag har belagts i en viss socken vid vissa tidpunkter, medan andra (närbelägna) socknar har en något annorlunda uppsättning belagda språkdrag.

Förhållande till andra mål

Södra Sandsjömålet är ett sydsvenskt mål som har de flesta av sina språkdrag gemensamma med omgivande socknars och härads mål. Vilka språkdrag som är gemensamma med andra områden varierar från fall till fall. I flera fall ligger målet i östra utkanten av ett (syd)västligt språkdrags utbredningsområde, eller i västra utkanten av ett (nord)ostligt drags område. Uttalet har betecknats som vacklande eftersom ”Södra Sandsjö ligger mellan två språkområden”.

Södra Sandsjömålet har dock ett särdrag som belagts i ett fåtal socknar, men hittills inte i något grannmål: verbböjning med -en som allmän pluraländelse för första, andra och tredje person pluralis.

Stora likheter i ordförråd och uttal fanns på 1900‑talet med västra grannmålet Tingsåsmålet i Konga härad och med södra grannmålet Backarydsmålet i Medelstads härad i Blekinge; infödda upptecknare har urskiljt ”Tingsås‑Sandsjö‑Backaryd‑dialekten”. I väster uppges Urshultsmålet ha skiljt sig från Tingsås‑Sandsjö‑Backaryd‑dialekten genom uttalet, och i norr och väster anges Väckelsångsmålet respektive Älmebodamålet ha skilt sig bland annat genom ordförrådet.

Källor till Södra Sandsjömålet

Källorna till målet utgörs av uppteckningar och spridda uppgifter, eftersom ingen specialstudie som ger en helhetsbild av målet har publicerats.

På Södra Sandsjömålet har upptecknats en längre text med vetenskapligt transkriberat talspråk: Matts Magni Granströms uppteckning i form av redigerat muntligt berättande om äldre seder och bruk med J. J. Hagelberg som informant. Vidare finns omnämnanden i akademiska forskares skrifter, och uppteckningar som nu (2023) finns hos Institutet för språk och folkminnen. Uppteckningarna gjordes 1922–1934; omfångsrikast är J. A:son Wellhagens anteckningar från 1922. En samling ord från Tingsåsmålet, Södra Sandsjömålet och Backarydsmålet utgavs av lekmän 2011.

Fonologi

Målet är ”släpigt och sjungande”, varför diftonger uttalas tydligt även i obetonade ord.

Uttal anges i denna artikel medelst Internationella fonetiska alfabetet (IPA) och medelst förenklad transkription som nyttjar det vanliga alfabetet. Eftersom Universal Coded Character Set och Unicode inte omfattar landsmålsalfabetet har uppteckningar överförts till IPA, om källan använder landsmålsalfabetet.

Ord på målet anförs först med IPA-transkription inom hakparentes, direkt följt, inom parentes, av en lättläst förenklad transkription och, när tydligheten så fordrar, av folkmålsordets betydelse på standardsvenska. Exempel:

[hoi̯mːa] (håimma, hemma).

Målets språkljudsbestånd anges i tabellform nedan som det framstår vid en genomgång av Matts Magni Granströms uppteckning och av ISOF:s belägg, om inte annat anges.

Konsonanter

Målets konsonanter motsvarar de 18 standardsvenska fonemen; märk dock artikulationen av tj‑ljudet och av /r/.

artikulationssätt	språkljud (fonem)	fonetiska realiseringar och anmärkningar
nasaler	m n ŋ
klusiler	p b t d k g
frikativor	f v s t͜s ɧ h	t͜s motsvarar det standardsvenska /ɕ/‑fonemet.
approximanter	j
tremulanter	r	Realiseras som [ʀ] eller vokaliserat som [ă] [ɔ̆] (belägg från 1915) eller som [r] (1922).
laterala approximanter	l

w‑ljudet ej belagt

Södra Sandsjö ligger vid utkanten av det sydvästsvenska område som har behållit det fornsvenska fonemet /w/ i de uddljudande konsonantkombinationerna som motsvarar standardsvenska hv‑ (fram till 1906), tv‑, kv‑ och sv‑/skv‑. Dessa mål har /w‑/, /tɕw‑/ /kw‑/ och /ɧw‑/, eller utvecklingar därav, men i Södra Sandsjö har /v‑/, /tv‑/ /kv‑/ belagts, inte /w‑/, /tw‑/ /kw‑/, och /ɧ‑/ utan [w]‑komponent eller /sv‑/ har belagts. Exempel på utvecklingar ur fornsvenska /sv‑/ upptecknade i Södra Sandsjö:

• [ɧiːn] (sjin, svin)
• [sviːn] (svin)

Beläggen i Södra Sandsjö har alltså /v/ eller avsaknad av v‑ljud/w‑ljud i ställningar där vissa andra sydsvenska mål har bevarat /w/.

Vokaler

Målet förfaller ha vokaler som motsvarar standardsvenskans nio fonem och svenskans tionde vokal. Den fonetiska realiseringen av flera fonem skiljer sig från standardsvenska. Eftersom fonologisk analys ej publicerats, är det osäkert, vilka fonemen är. Uppgifter om sammanfall av fornsvenska /i/ med /e/ har satts inom parentes i tabellen.

Detaljer om vokalljuden i tabellen återfinns i textstyckena under tabellen.

	långa vokalljud	korta vokalljud	standardsvenska motsvarigheter
1	iː, ɪi̯ (oːi̯ ?)	e, i, ẹi (oi̯ ?)	iː	ɪ
2	ɞːi̯, yː	ø, ɞi̯	yː	ʏ
3	oːi̯	oi̯	eː	e/ɛ
3A	eː		Se nedan.
4	øː, œː, ɞː(r)	ø, œ, ɞ(r)	øː œ̞ː(r)	œ, œ̞(r)
5	aːi̯, e̞ː	ai̯ ɛ	ɛː, æː(r)	ɛ, æ(r)
6	ɑː, aː	a, ɑ	ɑː	a
7	aːŭ	aŭ	oː	ɔ
8	uː	u	uː	u
9	ʉː	ɵ	ʉː	ɵ
10	oː	o	ingen	ingen

1. Kort fornsvenskt /i/ (och vissa långa /iː/) motsvaras av diftong [oi̯] eller [ɪi̯]

Långt /iː/

I äldre Sandsjömål funnes enligt Matts Magni Granströms beskrivning en diftongisering av vissa långa i-ljud (och korta i-ljud, se nedan) , som enligt hans uppteckningar åstadkomme sammanfall med den diftong som i nordliga sydsvenska mål motsvarar fornsvenskt /eː/ (se nedan). Diftongen som motsvarar fornsvenskt /eː/ är i Värend ett [oi]. I Södra Sandsjö har alltså, att döma av Matts Magni Granströms val av ladsmålsalfabetstecken, funnits samma [oi]‑diftong hos många ord med gammalt i‑ljud.

Julius A:son Wellander upptecknade 1922 en diftong [ɪi̯] för fornsvenskt i‑ljud:

• [frɪi̯veːkan] (freivekan, friveckan)
• [ɪi̯ŋː] (eing, in, betonat)

Skillnaderna mellan uppteckningarna av i‑ljudet diskuteras nedan.

För gammalt långt i-ljud har upptecknats bland annat:

• [fiːnare̞] (finare) utan sammanfall med [oi]‑diftongen, men
• [de̞ voːi̯se̞t] (dä våiset, det viset) med lång diftong som i uppteckningen icke skiljs från målets e‑ljuds‑motsvarighet.

Ett gammalt långt /iː/ i [voi̟] (vi, pronomen) har upptecknats som kortdiftongen [oi̟] i obetonad ställning, dock inte i [ni] (ni, pronomen).

Ord från verbens första avljudsklass har i en uppteckning denna långdiftong:

• [boːi̯ta] (båita, bita)
• [ɧoːi̯te̞hʉːs] (sjåitehus, skithus)

I Matts Magni Granströms uppteckning från 1915 finns sammanfall mellan [bloi̯] (blåi, bli) och [bloi̯] (blåi, blev). Detta sammanfall är inte belagt i uppteckningar från 1922.

Kort /i/

Matts Magni Granström upptecknade 1915 en kortdiftong motsvarande gammalt kort /i/ före bland annat /n/, /ŋ/, /b/, /k/, /f/, /l/ i ord som dessa:

• [kvoi̟nfolken] (kvåinfålken, kvinnorna)
• [loːi̟nen] (låinen, linnen, förlängt /i/), dock [lenːe̞bøksɔnɔ] (lenneböksånå, linnebyxorna)
• [joi̟ŋːĕn] (gingen, gick)
• [ʀoi̟bːa] (ribba)
• [joi̟k] (jåik, gick, obetonat)
• [joi̟ftɔ] (jåiftå, gift)
• [voi̟l] (våil, vill, obetonat);

Enligt Granströms beteckningssätt funnes alltså ett sammanfall med den kortdiftong som motsvarar gammalt kort e‑ljud, som finns i till exempel [hoi̯mːa] (håimma, hemma)

Denna utveckling av kort /i/ har enligt samma uppteckning inte skett i följande fall: före /s/ har gammalt kort /i/ blivit /e/ i [pesːe̞blaːusɔ] (pesseblaoså, urinblåsor). Dock har kort /i/ > /oi̯/ skett före /st/ i [soi̯sta] (såista, sista) och [løːvkvoi̯sten] (Lövkvåisten, Lövkvisten, egennamn).

Utdöende diftong för i‑ljud

Utvecklingarna av kort och långt fornsvenskt i‑ljud till diftonger i målet, och tillbakagången till ett mera riksspråkslikt i‑ljud är inte tillfredsställande utredda.

Den av Matts Magni Granström upptecknade diftongen [oi̯] motsvarande riksspråkligt i‑ljud var enligt honom 1915 stadd i utdöende. Sammanfallet mellan äldre /e/ och /i/ i hans uppteckningar är anmärkningsvärt. Eftersom dessa uppgifter enligt hans kommentar tillhör ett äldre stadium har de medtagits i denna översikt, men hans beteckningar för långa och korta diftonger motsvarande äldre i‑ljud har satts inom parentes i tabellen ovan.

2. Långt /yː/ diftongeras och kort /y/ motsvaras av /ö/ eller kortdiftong

Långt /yː/ motsvaras av lång diftong /ɞːi̯/:

• [stɞːi̯vɔ] (stöivå, styv)
• [sɞːi̯, sɞi̯tː] (söi, söitt, sy, sytt)

I enstaka fall finns långt /yː/: [føɔ̆styːɔt] (föåstyåt, förstyret, arbetsledaren).

Kort /y/ sänks till /ø/ eller motsvaras av kortdiftong:

• [bøksɔ] (bökså, byxor)
• [stɞi̯kːe̞n] (stöicken, stycken, substantiv i pluralis)

3. Utvecklingen av fornsvenskt /e/; antalet vokalfonem

Svenska språkliga varieteter har ofta tio vokaler, inklusive svenskans tionde vokal, med långa och korta allofoner. I nordliga sydsvenska mål motsvaras fornsvenskt /eː/ ofta av en diftong, i Södra Sandsjös fall /oi/.

I några sydsvenska mål behålles i vissa ord ett långt /e/‑ljud vid sidan av den diftongiserade motsvarigheten till fornsvenskt långt /e/, vilket skulle utöka vokalfonemens antal till minst elva. För detta har inga belägg återfunnits i Södra Sandsjömålet. Tvärtom motsvaras riksspråkets långa /e/‑allofon, och korta /e/ utvecklade ur långa /eː/, regelbundet av /oi/, som långdiftong [oːi̯] och kortdiftong [oi̯]. Exempel på detta är:

• [joːi̯tɧoiŋstølva] (jåitsjåinstölva, getskinsstövlar) [be̞¹ʀoi̯t bɔkːaɧɔi̯ŋː]
• (beråit båckaskin, berett bockskin)
• [oi̯tː] (åitt, ett, betonat)
• [oi̯t] (åit, ett, obetonat);
• [hoi̯mːa] (håimma, hemma)

Denna övergång till /oi/ sker också vid nytt (icke fornsvenskt) långt /eː/ som i [voːita] (våita, veta, fornsvenska vita med kort i), och lånordet [juːŏbʀɵkseloːi̯v] (joåbrukselåiv, jordbrukselev).

Även [doi̟n] (dåin, den), som vanligen antas ha haft kort /ɛ/‑ljud (ä‑ljud) snarare än kort /e/‑ljud, har anslutits till gruppen med /oi/‑diftong. Målet förefaller i Matts Magni Granströms uppteckningar inte ha något långt e‑ljud, som uppkommit på andra sätt än diftongisering av fornsvenskt långt /e/. Detta sker i flera andra sydsvenska mål, som har ord som [seː] (sig) och [seː] (säga), men Södra Sandsjömålet har [sai̯] respektive [sɛː]. J. A:son Wellhagen har dock upptecknat [frɪi̯veːkan] (freivekan, friveckan). Det är ej undersökt, huruvida skilda fonem /oi/ och /e/ finns.

4. Ö‑ljudet

Ö‑ljudet är ungefär som i standardsvenska, med en öppnare allofon före /r/. Av icke utredda skäl har dock långt /ø/ nedtecknats som öppet ljud och kort /ø/ som slutet i några ord. Framför /r/ är /ö/ särskilt öppet, som i standardsvenska.

• [høːja] (höja, höga)
• [ʀœːa] (röa, röda)
• [møsːa] (mössa)
• [hugde̞n voi sœnɔ] (hogden våi sönnå, högg vi sönder)
• [bɞːăja] (böaja, börja)
• [fɞːɔ̆ i vaːna] (föå i vana, förr i världen)

5. Långt /ɛː/ (ä‑ljud) och kort /ɛ/ motsvaras av [ai]

Det långa /ɛː/ motsvaras ofta av /aːi̯/: [knaːina] (knaina, knäna), .

Dock finns /e̞ː/ i [de̞ːka] (däka, flicka), med vacklan: samma ord upptecknades även som [daːika]. Uppteckningens folkmålsalfabetstecken, som här återges med e̞ː, ligger mellan IPA [eː] och [ɛː].

Kort fornsvenskt /ɛ/ (ä‑ljud) motsvaras i målet oftast av /ai̯/:

• [klai̯dːa] (klaidda, klädda)
• [tai̯kːe̞] (taicke, täcke)

Diftongen finns inte i [be̞kːa] (bäcka, bäckar) eller [anːve̞nːas] (använnas, användas)

6. A‐ljudet: öppet och slutet både som kort och långt

Långt a‑ljud är i några ord öppet: [aːe̞n] (aen, annan), [saːk] (sak). Oftast är ett öppet långt a‑ljud en realisering av kort ä‑ljud och ett följande vokaliserat /r/: [doi̯ fadaːven] (dåi fadaven, de fördärvar).

Kort a‑ljud kan vara slutet: [doi̯ hɑdːe̞nː] (dåi hadden, de hade)

7. Det småländska au för å‑ljudet

Standardspråkets å-ljud (fornsvenskans långa /a/) motsvaras av /au/ som lång och kort diftong:

• [gaːŭ] (gau, gå)
• [blaŭtː] (blautt, blått]

I flera ord har fornsvenskt kort a blivit kort å‑ljud och sedan / /aŭ/: [saŭŋɧø] (Saungsjö, Sandsjö).

8. O‑ljud som i standardspråket

Målets o‑ljud motsvarar riksspråkets:

• [stuː] (sto, stod)
• [buŋːe̞n] (bongen, bonden)

9. U‑ljud som i standardspråket

Målets U‑ljud motsvarar riksspråkets:

• [hʉːs] (hus)
• [gɵbːe̞] (gubbe)

10. Svenskans tionde vokal

Eftersom standardspråkets å‑ljud motsvaras av /au/, kan tionde vokalen realiseras som /o/ (å‑ljud). Detta döljer tionde vokalfonemet, eftersom det allmänt kända värmländska och göteborgska ô i lôva, tjôta saknas. Tionde vokalens utdöende sker genom att ”å‑ljudet” (i målet uttalat au) uppgår i tionde vokalen i stället för tvärtom.

• [hoːl] (hål)
• [golve̞t] (golvet)

I vissa ord har kort allofon av tionde vokalen övergått till andra fonem:

• kort ö‑ljud: [soi̯n tötːe̞n doi̯] (såin tötten dåi, sedan tyckte de – jämför fornsvenska þōttu)
• kort u‑ljud: [kɵmːe̞n] ([dåi] kummen, [de] kom)

Morfologi

Eftersom sammanfattande paradigm ej är tillgängliga, meddelas metadels enskilda observationer om morfologin.

Deklination

Substantiv

Ackusativism i feminina substantiv

Målet tillhör det sydsvenska feminina ackusativismområdet, vilket betyder att grundformen av feminina ord, och feminina ords bestämningar, ofta återgår på den fornsvenska ackusativformen.

I Södra Sandsjömålet är beläggen för ackusativism i femininum begränsade jämfört med till exempel Lister härads folkmål. Belägg finns i tre ställningar:

1. i obestämda artikeln: [han hɑdːe̞ oi̯na de̞ːka] (han hadde åina däka, han hade en flicka)
2. i obstämda slutartikeln: [pau̯ doi̯n tiːe̞na] (pao dåin tiena, på den tiden); [t͜sɛːʀiŋe̞na huŋ løfte̞] (tsäringena hong löfte, käringen hon löpte)
3. i svaga femininers utljudande vokal (fornsvenska ‑o motsvara av ‑e) men bara före bestämd slutartikel: [te t͜sɞːa̯ke̞na] (te tsörkena, till kyrkan); [me̞lan bøksɔnɔ o tʀɶːje̞na] (mellan böksånå å tröjena, mellan byxorna och tröjan) – jämför [doi̯ hɑdːe̟n lenːe̟tʀɶːja] (dåi hadden lennetröja, de hade linnetröja)

Andra bestämningar än obestämda artikeln har samma form som maskulinum: [daːu̯ vɑ dɛːa̯ oi̯na gamal t͜sɛːʀiŋ] (dao va däa åina gammal tsäring, då var där en gammal käring).

Delvist sammanfall av maskulinum och femininum

Ehuru åtskillnaden upprätthölls mellan genera maskulinum och femininum i suffixens morfologi, var den både framförställd bestämd artikel och ofta pronomen för icke‑neutrala ord, och adjektiv hade den fornsvenska maskulin nominativändelsen ‑er även vid feminina substantiv som tröja:

[tʀœje̞na vɑ sau̯ kɑa̯tːɔ saŭ o na doi̯ bɞːi̯de̞n sai̯ ɧoːi̯n de̞ oi̯ŋ te ɧuːa̯te̞na me̞lan bøksɔnɔ o tʀœje̞na fe̞ doi̯n vɑ sau̯ kɑa̯tːɔ sa]

Tröjan var så korter så, och när de böjden sig, så sken det in till skjortan mellan byxorna och tröjan, för den var så korter så. (Dialektformer har behållits i standardsvenska översättningen för tydlighet.)

Ej a‑genitiv

År 1915 använde en informant inte a‑genitiv: [kalːɛ i juŋsgɔs søstɔ] (Kalle i Jonsgårds syster). Ej heller i Gunlög Josefssons senare (publicerad 2009) undersökning av a‑genitiv finns belägg från Södra Sandsjö, dock i den angränsande Älmeboda socken öster om Sandsjö.

Neutral pluralisändelse

Pluralisändelsen -n är belagd på av neutrala substantiv med utljudande ‑e: [stɞi̯kːe̞n] (stöicken, stycken)

Pronomina

Belagda former av personliga pronomina finns i tabellen nedan. Formerna anges med IPA utan hakparentes, och förenklad transkription inom parentes.

	singularis	pluralis
första person nominativ	jɑk, jɑkː (jak) jɑ, jɑː (ja)	voi̟ (vi)
första person ackusativ		ɵs (uss)
andra person nominativ	dʉ (du)	ni (ni)
andra person ackusativ	dai̯ (dai)
tredje person nominativ	maskulinum (h)an (han) femininum huŋ (hon) [realgenus] doi̯n (dåin) neutrum de̞ (dä)	doi̯ (dåi), di (di)
tredje person ackusativ	maskulinum han (han), hoːme̞n (håmen) femininum na (na), he̞nːe̞ (henne) [realgenus] doi̯n (dåin) neutrum de̞ (dä)	doi̯ (dåi)

Arkaiskt jak

Södra Sandsjömålet har arkaismen jak som pronomen i första person pluralis. Att en form så lik det fornsvenska jak återfinns i folkmål i ett bälte över sydvästra Sverige antages i den senaste publicerade litteraturen vara en arkaism (ett bevarande) snarare än en restitution (ett återskapande). Två tredjedelar av Matts Magni Granströms belägg på jag är [jɑk], en tredjedel [jɑ]. Han ger kommentaren att ”[e]n del säger [jɑk tuk], men andra säga [jɑ tuːk]”.

De närmast belägna socknarna med belägg på jak (och mek för ”mig”) finns i västra och Norra Småland vid 1800‑talets slut. Södra Sandsjö framstår som ett reliktområde, med de tydliga beläggen på [jɑk] (jag) på 1900‑talet.

Konjugation

Verbpluralis

Verben har med Adam Horn af Åminnes terminologi ”generaliserad ''e''‑böjning”, vilket innebär att verben har numerusböjning, men ej personböjning. Medan singularis motsvarar riksspråkets former, har plurals ändelsen -en. Generaliserad e‑böjning finns i Norden endast i Södra Sandsjömålet och i Bergmålet i Norrvidinge i Småland och i Hällarydsmålet i Blekinge.

• Be’en dom att di kommen in å äten. (Berg, upptecknat 1965) ”Be dem att de kommer in och äter.”
• Di vöiten ingen hut. (Hällaryd, upptecknat 1952) ”De vet ingen hut.”
• [doi̯ joi̯ŋe̞n te tsɞːa̯ke̞na] (Södra Sandsjö 1915) ”De gingo till kyrkan.”

De tre målen ligger vid den förmodade östgränsen för indikativ pluralböjning, och detta geografiska mönster kan tyda på någon form av icke utforskad systematik i verbändelsernas utveckling. (Den ”förmodade östgränsen” syftar läget under den klassiska folkmålsforskningens tid.)

Preteritum singularis [tuk] (tog)

En arkaism som sammanhänger med bevarandet av /k/ i [jɑk] (jag) är dåtidsformen [tuk] ([hon] tog). Dock finns inljudande ‑k‑ ej i pluralis av verbet; det heter [voi̯ tuːe̞n], [tuːe̞n doi̯] (våi toen, toen dåi – vi tog, tog de), till skillnad från västgötska pluralisformen [tuːke] (toke, tog).

Syntax

Possessivt pronomen kunde vara efterställt vid släktskapsord:

[bʀuːo moi̯ŋ o jakː skʉlːe̞ hʉpːa i an] (”Bror min och jag skulle hoppa i den”)

men ej annars.

Ordbildning

Sammansatta ord bildas ofta med den sydsvenska ålderdomliga fogevokalen: [bɔkːaɧɔi̯ŋː] (båckasjåin, ”bockskin”).

Ordförråd (urval)

Ett mindre antal anmärkningsvärda ord meddelas här.

Folkmålsord eller fras	Förenklad transkription	Uppteckningsår	Betydelse	Anmärkning
[hɛːlat e̞la søːke̞nt]	hälat ella sökent	1915	söndag eller vardag	Originalöversättning ”heligt eller söckent”; jämför det standardsvenska ”i helg och söcken”. Originalammanhang: [(ɵm de̞ vɑ hɛːlat e̞la søːke̞nt] ”vare sig det var söndag eller vardag.”
[klepːarɛ]	kleppare	1915	skälm, hyssmakare	Upptecknat i det sammansatta ordet [pojkaklepːan] (påjkakleppan, pojklipparen)
[lɑːmun]	lamon (slutet o)	1915	lagom
[stoːb]	ståb	1915	underkjol, som en krinolin	Samma rot som riksspråkets stubbe.
[supːe̞dɞi̯ŋːe̞na]	soppedöjngena (slutet o som i tom)	1915	”sopedyngan”, avskrädeshögen	Enligt informanten var den även husfolkets avträde och låg utanför köksdörren. Obestämd form finns ej i källan, så det är ovisst huruvida grundformen vore [supːe̞dɞi̯ŋːe̞] eller [supːe̞dɞi̯ŋːa]. Feminint genus.

Källor

• Matts Magni Granström, ”Jo, på den tiden” i Svenska landsmål och svenskt folkliv, häfte 129. Stockholm 1915.
• Gösta Sjöstrand, Sven‑Eric Johansson, Bo Johansson, Hans Billman, Sture Svensson och Stig Olsson, Illavoan och basjäaliå. En brea dialketord använda i socknarna Tingsås, Södra Sandsjö och Backaryd. Tingsryd 2011. Södra Sandsjömålet i Libris.
• Institutet för språk och folkminnen, De småländska dialektordsamlingarna vid Arkivcentum Syd, avdelningen Konga härad.