Hoppa till innehållet

Fårömål

Från Wikipedia

Fårömål (på fårömål fåröiskå[1] eller fåråiskå[2]) är en dialekt av gutamål, som talas på ön Fårö norr om Gotlands huvudö. Fårömålet talas av mycket få personer. Det finns liten skillnad mellan det fårömål som talas på den östra delen av ön och det som talas på den västra delen.[3]

Skillnad i ändelser mellan fårömål och övriga gutamål

[redigera | redigera wikitext]

Fårömål är den mest arkaiska gutniska varianten vad gäller morfologi och fonetik. Dialekten ligger närmast den forngutniska språkformen och har t.ex. bevarad a-ändelse i verbets infinitiv (t. ex. skära på Fårö men skäre eller skärä på övriga Gotland) och substantiver, som slutar på a (t. ex. aoga på Fårö, men aoge eller aogä på övriga Gotland)[4].

Även i substantiv är a-ändelsen bevarad (t.ex. kalla eller kuma på Fårö, men kallä eller kummä på övriga Gotland)[5].

Det finns även ändelser (t.ex. ja kimbur, däu kumbort, han kumbur), som annars har försvunnit i de andra gutniska dialekterna och de andra skandinaviska språken.

Ändelser finns också i pluralis, bestämd form, till skillnad mot övriga Gotland. På Fårö heter det hästanar, akranar osv., medan det på storön heter hästar akrar osv., till exempel "Hästanar gar pa akranar" på fårömål, till skillnad mot "Hästar gar pa akrar" på storön.[6]

Många ord, som var enstaviga i fornnordiska blev tvåstaviga i moderna svenska, eftersom ytterligare en vokal sattes in, t.ex. fornnordiska akr blev → svenska aker och danska ager). Samma utveckling skedde i gutniska. Men istället för ett a eller e som i huvudöns dialekter (d.v.s. i fastlandsgutamål som laumål) blev den insatta vokalen i fårömålet ett u eller å (t.ex. akur i fårömål kontra akar i laumålet). Segel uttalas sjegul på Fårö, sjägel / sjegel på övriga Gotland. Även i bestämd form av feminina substantiv avviker fårömålet från fastlandsgutamål (t. ex. soli på Gotland och sole på Fårö)[7]. Där det i fornnordiska fanns en inskottsvokal i, som i hendir (nusvenska 'händer) blev inskottsvokalen på huvudön a, händar, medan det i fårömålet blev -ur, händur.[8]

Medan de obetonade ändelserna ofta utelämnas i dialekterna på huvudön (Storlandet), har dialekten på Fårö bevarat ändelserna även här (t.ex. Han skudd' gleid' (gläid') ti Fol u kaup' skog på laumål blev till Han skudde gläida till Fola u kaupa skog på fårömål)[9].

Ej bortfall av r i -rn och -rl på Fårö

[redigera | redigera wikitext]

På Fårö har inte r fallit bort i konsonantförbindelserna rn och rl, utan där heter det till exempel garn, kärna och korn när det på övriga Gotland heter gan, kännä och kånn och orden farlig, käring m.fl. heter på Fårö farlen och kärling, medan det på övriga Gotland heter fali och källing.[10].

Satsmelodin på Fårö

[redigera | redigera wikitext]

Fårös dialekt är en variant gutamålet, både beträffande uttryck och beträffande satsmelodi. Fårös satsmelodi ligger närmare svenskans, och det kan bero på att Fårö har mer kvar av ett äldre uttal, medan storöns gutamål har förändrat sitt.[11]

Källförteckning

[redigera | redigera wikitext]
  • Brogren, Gunilla, red (2013). Um Fåre u fåreboar pa fåröiskå: nåkkla pasjaser um slikkt sum hände si förr ei teiden. Fårö: Fårö hembygdsförening. Libris 14806166. ISBN 9789198054712 
  • Hagren, Kristina (2007). ”Fårömålet”. Fårö D. 3 Människorna på ön. Fårösund: Fårö hembygdsförenings förlag. Libris 10468767. ISBN 9789163305368 
  • Gustavson, Herbert (1977). Gutamålet: inledning till studium (Nyutgåva). Visby: Barry Press förlag. Libris 7640279. ISBN 9174000721 
  • Gustavson, Herbert (2015). Gutamålet: inledning till studium (Nyutgåva). Visby: Gutamålsgillet. Libris 19411861 
  • Noreen, Adolf (1879). Fårömålets ljudlära: med ledning af C. Säves ock P.A. Säves ordsamlingar utarbetad. Stockholm. Libris 2191907 
  • Olsson, Rut; Larsson, Hjalmar (1998). Mormors Bånsen: på Fårö-mål. översättare: studiecirkel i fåråiskå. [Älvdalen]: [R. Olsson]. Libris 2680049 
  • Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Stockholm: Natur o. kultur. Libris 7228023. ISBN 9127003442 
  • Wessén, Elias (1969). Våra folkmål (9. uppl.). Stockholm: Fritze