Hoppa till innehållet

Jämtska

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Jamska)
Jämtska
Talas iSverige Sverige
RegionJämtland
Antal talarecirka 30 000 (1999)
Statushotat
SpråkfamiljIndoeuropeiska språk
Språkkoder
ISO 639‐3
Längs Fäbodvägen i södra Jämtland har de gamla fäbodvallarna fått skyltar med sina jämtska namn. Fittjebuan består av förleden fittje (som dialektalt också heter fettje) vilket betyder "slåtteräng vid vattendrag" samt efterleden buan vilket betyder "fäbodvallarna", ordagrant "bodarna".

Jämtska, jämtländska, eller jämtmål (jämtska: jamska), är en språkligt och geografiskt väldefinierad dialektgrupp som talas i Jämtland utom Frostvikens socken. Jämtmålen räknas till det norrländska dialektområdet,[1] men brukar också ofta räknas som övergångsdialekter till de i väst och syd angränsande norska tröndermålen.[2][3][4][5] Jämtska betraktas traditionellt som en dialekt, men anses av många vara ett eget språk – en uppfattning som fått visst vetenskapligt stöd.[6] Jämtska uppskattades 1999 av Bo Oscarsson, författaren av den jämtska ordboken Orlboka, att ha runt 30 000 talare, och att runt 60 000–70 000 förstår jämtska.[7] Flytt och familjebildning över gränsen har gjort att i synnerhet de östjämtska dialekterna har likheter med medelpadska och ångermanländska.[källa behövs]

Liksom andra genuina folkmål i Sverige har jämtskan trängts tillbaka av rikssvenskan som ursprungligen förmedlades av ämbetsmän, lärare och präster, och sedermera av radio och television. Redan i slutet av 1800-talet spåddes jämtskan av Äcke Olsson, pionjären inom skriven jämtska, en dyster framtid, något som emellertid inte besannats. Jämtskans status är för närvarande oklar men omfattande arbeten har gjorts för att stärka dess ställning och bevara den som levande dialekt. Bland annat har ett flertal ordböcker givits ut, en översättning av delar ur Bibeln gjorts och jämtska förekommer ofta i sång hos lokala artister.

Något som ofta ansetts[av vem?] vara ett hinder för jämtskans status som eget språk är avsaknaden av ett gemensamt skriftspråk. Efter flera års arbete skapade Akademien för jamska (på uppdrag av Heimbygdas språkkommitté) en Vägledning för stavning av jamska 1995, som därefter ofta tillämpats för jämtska i skrift.

Namnet på målet

[redigera | redigera wikitext]

Jämtarna använder själva namnet jamska för sitt mål, vilket kan direktöversättas till svenska som "jämtskan", det vill säga en bestämd form så typisk för nordliga dialekter. Namnet finns dessutom som verbform: te jaamsk eller te jamske vilket betyder "att tala jämtska", direktöversatt "att jämtska". Jaamsk utgör grundformen i större delen av Jämtland medan jamske utgör grundformen i Bergs tingslag, fast de används sällan som sådana. Ibland används även ett stumt t i den dialektala stavningen av namnet, i likhet med den svenska.

Som en jämförelse kan nämnas att de personer som skulle kunna förväntas tala jamska, men som av olika anledningar helt eller delvis blandar upp sitt mål med svenska, betecknas som att de svä`änsk/svänske. Speciellt brukar man i denna beskrivning inte avse sådana som har svenska som modersmål.

Klassificering och indelning

[redigera | redigera wikitext]

Den gängse uppfattningen är att jämtskan hör till de svenska norrländska målen,[1][8] med mer eller mindre tydlig norsk prägel. Både Elias Wessén och Bengt Pamp menar att jämtskan är mer svensk än norsk, även om den enligt den förre "[...] visserligen visar flera beröringspunkter med de angränsande norska målen [...]".[3][9] Adolf Noreen tar mer fasta på jämtskans norska historia, och grupperar den tillsammans med härjedalskan och målen i Särna och Idre i en väst-nordsvensk grupp under en större östnorsk dito (dit även målen i Tröndelag och Østlandet hör). Enligt Noreen övergår dialekterna öster om Östersund "så småningom" i medelpadska eller ångermanländska.[10] Oskar Bandle grupperar jämtskan i en större nordskandinavisk grupp som innefattar Norge utom Vestlandet, de egentliga dalmålen samt de norrländska målen.[11] För exempel på norska forskares beskrivning av släktskapet mellan de jämtländska och trönderska dialekterna se referens i bifogad länk.[5][förklaring behövs]

Jämtskan kan grovt delas in i fem dialektgrupper, en nordjämtsk, en västjämtsk (opplänningsmålet), en centraljämtsk (framlänningsmålet), en östjämtsk samt en sydvästjämtsk.[källa behövs] Den sistnämnda benämns ibland Bersmaol (Bergsmål) och då syftande på Bergs tingslag. I trakterna i och kring Klövsjö har dock dialektgruppen något av ett epicentrum, varför Klövsjömaol också är ett brukat namn. Dialekterna växlar även relativt mycket bygd till bygd inom varje grupp, där exempelvis dialekten i Offerdal, offerdalsmålet, är en av flera speciella.[källa behövs]

De östjämtska dialekterna i Ragunda tingslag brukar särställas, eller så inkluderas de inte alls i termen jämtska, då de uppvisar större likheter med de mellannorrländska dialekterna i Ångermanland och Medelpad än med de övriga i Jämtland[12][ej i angiven källa]. Detta görs till exempel när dialekterna klassificeras efter antal diftonger[13] då jämtskan delas in i tre huvudgrupper, centraljämtska med tre diftonger, offerdalsmål med en diftong och bergsmål med fyra diftonger.

Det är mycket stor skillnad mellan dialekterna hur de korta fornnordiska vokalerna o & u har utvecklats. Exempel ur olika dialekter:[14]

spor (spår)

spɔːɾ - Häggenås, Håsjö, Åre

spɑːɾ - Hammerdal, Marieby

spɶːɾ - Revsund, Lockne

spɞːɾ - Berg, Ragunda

huł (hål

hɞːɽ - Häggenås, Merieby, Brunflo, Lockne, Revsund, Berg, Stugun, Håsjö

hɶːɽ - Hammerdal

hɞɽ - Ragunda

Någon enhetlig jämtska finns inte, varvid vissa finner termen jämtmål mer passande än jämtska[15]. Till jämtmålen räknas då alla nordiska dialekter som talas i Jämtland, även det trönderska så kallade lidmålet som talas i Frostvikens socken och de östjämtska dialekterna. Dialektforskaren Vidar Reinhammar har liknat jämtmålen vid en syskonkull där individerna sinsemellan uppvisar likheter och olikheter, och vars föräldrar sedan länge är döda.[källa behövs]

Frösöstenen

Det är omdiskuterat om jämtskan är en svensk dialekt eller om den är ett eget språk. Många talare av jämtska (däribland Bo Oscarsson) hävdar att det är ett språk, och pekar då på skillnaderna mellan jämtska och svenska i fråga om bland annat ljuduppsättning, grammatik och ordförråd.[16]

Liksom andra nordiska dialekter har jämtskan utvecklats ur fornnordiskan. När en specifik jämtska framträder i historien är dock okänt. Enligt runologen Henrik Williams är Frösöstenen från mitten av 1000-talet, Jämtlands enda kända runsten, ristad i en svensk snarare än en norsk tradition, och ligger språkligt nära runsvenska områden. Språket uppvisar dock regionala särdrag och Williams kallar det därför för "runjämtska".[17].

I texten på runstenen förtäljs det om Jämtlands kristnande. Kyrkan kom därefter att organisera bygden och befolkningen sökte sig till olika kyrkor, därav ordet socken. Runt kyrkorna formades livet och i generationer samlades byfolket på kyrkbacken och så småningom uppstod olika enhetliga sockenmål, tillsammans med sedvänjor, folkdräkter och så vidare.[18] Således finns det nästan lika många olika varianter av jämtska som det har funnits socknar. Gränserna för dessa socknar har varierat beroende på bland annat hur stor befolkningen i området var. Lits socken var till exempel en av de allra största i Jämtland under medeltiden men har senare krympt i storlek när de nya socknarna Kyrkås, Häggenås, Laxsjö, Föllinge och Hotagen bildades. På grund av den gemensamma historien i Lits socken ses dialekterna i dessa socknar som en grupp med stor inbördes släktskap, under benämningen litsmål. Likheter i andra grupper beror även de vanligen på att socknarna i gruppen har en gemensam historia i en äldre socken, att de tillhört samma pastorat eller domsaga[19].

Karakteristika drag

[redigera | redigera wikitext]
Jämtlands läge i Sverige.
De norrländska målens indelning.[20][21] Till Jämtmålen hör dialekterna i Jämtland utom övre Frostvikens socken (det så kallade Lidmålet, vitt område). Jämtmålen kan delas upp i jämtska (dialektalt "Jamska") och Ragundamål (övergångsmål mellan jämtska, ångermanländska mål och medelpadsmål).

Det som i första hand karakteriserar jämtskan är att den, i likhet med till andra central- och nordskandinaviska dialekter (tröndska, finlandssvenska och flertalet norrländska dialekter), har så kallad vokalbalans, vilket innebär att gamla kortstaviga ord får en försvagad eller bortfallen ändvokal. Exempelvis har västlig centraljämtska lä:`vä 'leva', lå:`vå 'lova', by:`ry 'burit' etc. där : betecknar lång uttalslängd. Gamla långstaviga ord får i allmänhet i stället en försvagning av ändelsen och i centraljämtska och Offerdalsmål tappas ändelsen helt men med bevarande av antalet stavelser hos tvåstaviga ord genom tvåtoppsaccent. Exempelvis heter svenska verbet 'lösa' i centraljämtska lö`öy:s, i Offerdalsmål lö`ö:s och i sydvästjämtska löy:`se. Alla samiska dialekter, särskilt östsamiskan, har haft liknande form av vokalbalans långt innan det spreds inom nordiska dialekter. En teori som framförts är därför att vokalbalans i nordskandinaviska dialekter beror på skandinavisering av samer i dialektområdet.[22]

Den ovan nämnda Kortstavigheten är bevarad i viss utsträckning i östjämtska[12], men även delvis i västjämtska[23] och i Ovikens socken i sydvästra Jämtland.[24] I östra Jämtland och Oviken finns bevarad kort stavelselängd i ord såsom fornnordiska haku ’haka’, lifa ’leva’, som i dialekterna blivit håke (Fors, Ragunda, Stugun), hôke (Hällesjö)[25] eller håku (Oviken)[26], respektive lävä med öppet ä.[27][24] I västra Jämtland är kortstavigheten vacklande, men främst bevarad i ord med accent 1, som fornnordiska svið som i Åre blivit svä, medan vokalen förlängts till lång eller halvlång vokal i ord med accent 2, såsom låˑvå/lå:vå ’lova’, dåˑnå/då:nå ’dåna’ (av fornnordiska lofa, duna).[28]

Västliga och östliga drag

[redigera | redigera wikitext]

Eftersom jämtskan utgör ett övergångsområde mellan de svenska och norska språkområdena har dialekten av naturliga skäl många drag gemensamma med båda dessa områden.[2] Många gånger kan sådana drag karaktäriseras utifrån västlig respektive östlig karaktär - vilket ofta används för att klassificera dialekter som väst- eller östnordiska. Indelningen i väst- och östnordiska är dock inte av någon större relevans för moderna fastlandsskandinaviska dialekter, som vanligtvis kategoriseras utifrån andra kriterier.

Västliga drag i jämtskan är bland annat:

  • Många nasalassimilationer av typen /mp nt ŋk/ > /pː tː kː/. T.ex. sopp 'svamp', bratt 'brant', dråken/drökken 'drunkna'. Däremot vänt 'vante'. Nasalassimilationer förekommer även i övriga norrländska mål, dalmål samt i västliga götamål.[11][29]
  • Urnordisk eu-diftong blir /jö/ före dentala och alveolara konsonanter ; ljös 'ljus', ljö 'ljud', men /ju/ eller /y:/ annars.[30]
  • I-omljud i presens av starka verb; fara - fär - for, ta - täg - tog, sova - söv - sov[31]
  • Bevarade fornnordiska diftonger.[11] Se nedan.

Östliga drag i jämtskan är bland annat:

  • Äldre långt /lː/ är bevarat som /lː/, till skillnad från norska dialekter där det övergått till /ʎː/ eller /dl/.[11]
  • Bruten form i ordet 'jag'. Jämtska je motsvaras i väst av det obrutna æ. Brutna former förekommer också på norska Østlandet.[11]
  • Äldre /hw/ har blivit /v/, som i vå, hått 'vad' (< fno. hvat) och veite 'vete' (< fno. hveiti). I väst har kombinationen i stället blivit /kv/ eller /k/, jämför nynorska kva och kveite.[11]
  • Få fall av u-omljud. Jämtska asp motsvaras av osp i bl.a. Härjedalen och Norge.[32]
  • Få fall av a-omljud. Jämtska gur 'gorr', pusa 'påse (ackusativ)' motsvaras av fvn. gor, posa.[33]

I somliga fall intar jämtskan en mellanställning även i fråga om specifika drag. Sådant är till exempel vokalen i enstaviga ord som kan gå tillbaka på ett västligt /uː/ eller östligt /oː/. Jämtska har till exempel bu 'bod', ku 'ko' och bru 'bro' med västlig vokal, men bo 'bo', tro 'tro' och sno 'sno' med östlig.[11]

Primära och sekundära diftonger

[redigera | redigera wikitext]

Central- och sydvästjämtska har bevarat de fornnordiska primära diftongerna ai, au och ey, och då vanligast med uttalen /ei:/, /ôu:/ alt. /øu:/ (där ô står för ett ljud mellan a, ö och å) respektive /öy:/. I vissa dialekter uttalas som antytts den gamla au-diftongen snarast som /øu:/, och ey som /ôy:/. Offerdalsmålet karakteriseras här av att ha monoftongerat ai som /ä:/ och ey som /ö:/, men au står sig som diftongen /ôu:/. Östjämtskan har inga diftonger, utan slutet /e:/ och /ö:/ motsvarande övriga dialekters /ei:/ och /öy:/, men öppet /å:/, /ô:/, eller /ä:/ motsvarande övriga dialekters /ôu:/ eller /öu:/[34].

En specialitet i sydvästjämtskan är att man inte bara har de tre fornnordiska diftongerna utan även en sekundär diftong ao: av gammalt långt a (som blivit å: i övriga dialekter av jämtska och som motsvarar rikssvenskt å). Denna diftong återfinns också i framför allt Sognmålet i Västnorge och i isländskan. Det är omstritt om denna uttalsutveckling oberoende skett i Sogn, på Island och i Jämtland.[källa behövs] Det kan anses märkligt[enligt vem?]} att denna diftong skulle uppstå på tre olika platser vid samma tidpunkt oberoende av varandra. En annan teori utgår från att uttalsutvecklingen uppstod i Sogn och att en utvandring skedde därifrån till Island och Jämtland.[källa behövs] Detta styrks även av Snorre Sturlassons skrifter. Exempel på denna diftong är: Sydvästjämtska bLao:`mao:Le`bao:t´n, övrig jämtska bLå:`må:Le`bå:t´n, dvs 'den blåmålade båten'. (På isländska skulle det heta blámálaði báturinn där á uttalas ao:. Notera att "Den blåmålade båten" var smeknamnet på den Storsjögående ångaren S/S Thomée under den tid då den var just blåmålad.) Även gammalt långt y har diftongerats sporadiskt i vissa ord i vissa dialekter[vilka?]}, då med resultatet uy:, oy: eller åy:. Exempel: uy: 'fiskyngel'; jmf. norska verbet y 'krylla' från fornnorska ýja, till exempel "det ydde med makk inni fisken" 'det kryllade med mask inuti fisken'.

Jämtskan har, precis som i isländskan och många andra nordskandinaviska dialekter, tonlöst l, "hl", framför t som i exemplen ahllt 'allt', kahllt 'kallt' och sahllt 'salt'. Samma uttal med tonlöst l förekommer också i början av ord där svenska har s före l till exempel i ordet hlett 'slät'. Tonlöst l kan även stå efter vokal utan ett konditionerande t, till exempel förledet lihll- i exempelvis lihllstårsa 'lillflickan'. I detta fall kommer det tonlösa l:et från ett äldre sl (ur fornnordiska tl via tsl) som assimilerats på samma sätt som i exemplet hlett.[35]

Frikativt g och d

[redigera | redigera wikitext]

Många jämtska dialekter har bevarat det frikativa uttalet av d [ð] mellan (äldre) korta vokaler, ex. trå:ðå, trû:ðu, trûðe, (< fno. truða) 'trampa i vävstol'.[36] Även frikativt g [ɣ] har bevarats, ex. byɣd (< fno. bygd), da:ɣ (< fno. dag), sja:ɣa (< fno. stiga).[37]

Norrländsk förmjukning

[redigera | redigera wikitext]

Liksom andra nordliga dialekter har jämtskan förmjukning av k till [tɕ], g till [j] och gg till [dʑ] inte bara först i ord, utan även inuti[38]. Ord som bänken och ryggen uttalas alltså bäntjen[39] respektive ryddjen.[40]

Jämtska substantiv kan, precis som i norska, färöiska, isländska och de flesta svenska dialekter, men i olikhet med rikssvenska och danska, delas in i tre genus: maskulinum, femininum och neutrum (Exempel: maskulinum sto:´rn 'stolen'; femininum so:´La 'solen'; neutrum bo:´Le 'bordet' - där L står för tjockt l. (Fornsvenskt rd har blivit ett tjockt l, som är något som de norrländska målen har gemensamt med dels dalmål och norska mål, dels målen i Österbotten.[3])

Dessutom böjs imperativ av verb i både singularis och pluralis (Exempel: Kas`tan bort: stei:´na! 'Kasten bort stenen!'; Lyk:`ön´schom nu: brö:`fåL´kom! 'Låtom oss nu lyckönska broderfolken!') och dativböjningen av substantiv, pronomen, adjektiv och grundtal och ordningstal är levande både vid styrande prepositioner och verb (Exempel: Hu: ga: fårs`tom vat´ne 'Hon gav vattnet till de första'; Hårst lig: a? - På gåL`van! 'Var ligger hon? - På golvet!'). När det gäller syntax kan satser inledas med verbet. (Exempel: Värd`n te häl:´er ä`ta bä`tan 'Han valde att hellre äta smörgåsen'.)

Ett ord som många associerar med jämtskan är stå`års (i centraljämtska och Offerdalsmål) eller stårs:`e (i sydvästjämtska), som betyder 'flicka'. Detta ord är antagligen unikt för jämtskan, men tycks ha en motsvarighet i isländska stúlka med samma betydelse. Andra speciella ord som endast påträffas i jämtskan är fjård/fjärd (bråttom) och gly: (ljummen), som tycks ha motsvarigheter i isländska fjöld (mängd [av något]) resp. hlýr med samma betydelse. Ett ord liknande fjård:/fjärd:/fjard: har dock rapporterats från Shetlandsöarna genom färingen Jakob Jakobsen, och ly: utan g- finns i andra skandinaviska dialekter med samma betydelse.

Ordförrådet har vid en närmare granskning många likheter med det som finns västerut, och då både dialektalt och formaliserat som i första hand nynorska. På jämtska är man tö:k om man är snabblärd och smidig på ett chosefritt sätt. Detsamma är man på nynorska.[41] På jämtska bä`äll/bälle man om man orkar. Detsamma gäller på nynorska (belle)[41]. Om man bekymrar sig över en kindtand så heter tanden på jämtska äkhl eller jakhl, och på nynorska (och bokmål) jeksel.[41] I en situation där en svensktalande meteorolog förvarnar om oväder skulle en jämtsktalande i likhet med norsktalande använda något av de likvärdiga styggvær [stygg:`vä:r] eller styggver [styg:`ve:r].

Jämtskan delar också ordförråd med mer östliga norrländska mål, som till exempel he: för 'ställa/sätta/lägga/etc.' som motsvarar engelskans verb 'put', och mu:s`bränt för 'känslig för hetta'. Exempel på dialektala uttryck som jämtskan delar både med östliga norrländska mål och norska dialekter är na:gel`bit för 'ont i fingrarna efter kyla' (nynorsk: naglebit[42]).

Nedan följer några exempel på ord och meningar.[43]

Svenska Jämtska
Kan vi övernatta här? Kan mae leei husrom hen?
Hur mycket är klockan? Va tar e på li?
Kan man äta här? Går e få seg nån mat hen?
Går den här bussen till Alsen? Ske´n henn buss´n te Ärsen?
Roligt, trevligt Artut
Bälga i sig Kålv ti se
Sendrag Sjånadrotten
Illamående Kvälmen

Litteratur och texter

[redigera | redigera wikitext]
Jon Skuwar bor opi lännän, det vill säga "upp i landet". Något som anspelar på Västjämtlands höga läge, vilket demonstreras av Åreskutan bakom sockenkyrkan i Åre socken på den här bilden. Texten handlar om de jämtska forbonderesorna till Norge (Nåri). Ola är en forbonde (fälman) och båggan betyder norrmännen, stånomat - stundtals, pläckta - böter, pyny mäjom - under medarna, nyty - nyttja, använda, rek - driva mot, läss hör - gör som jag säger och gonäter betyder underrättelser.
När hembygdsrörelsen grundade ett museum valde man att använda sig att ett jämtskt namn, Jamtli — "jämtars lid". Själva hembygdsrörelsen i Jämtland, Heimbygda har också ett jämtskt namn, med betydelsen hembygden. Allt i ett led för att värna om folkmålet.

Jämtskan var ett av de genuina folkmål som klarade rikssvenskans framväxt i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet bäst.[källa behövs] Bortsett från Frösöstenen har det skrivits på jämtska sedan åtminstone mitten av 1700-talet, och flera så kallade "bröllopsbrev" och dikter finns bevarade.[44][45] De första riktiga texterna på jämtska för allmänheten kom efter att den första tidningen, Jemtlands Tidning, grundades vid mitten av 1800-talet i Östersund. Intresset för dialekten förstärktes genom anläggandet av Mellanriksbanan och Östersunds framväxt som stad. Flera av de inflyttare som kom till staden från övriga Sverige hade ett stort intresse för Jämtlands historia, kultur och dialekter. Inom Godtemplarrörelsen skrevs redan på 1880-talet folkmålsberättelser och sånger ned i rörelsens protokolls- och programböcker. Genom inflyttade som till exempel Johan Lindström Saxon, Sven Johan Kardell och Ellen Widén, och lokala krafter som bland andra Erik "Äcke" Olsson, Rosa Arbman och Anders Backman påbörjades ett arbete för att främja användandet av jämtskan i skrift. Godtemplaren Lindström Saxon uppmanade tidigt sina läsare att skriva insändare på "sitt språk" till sin tidning, Jämtlands Tidning, och det var mycket tack vare Lindström Saxon som Äcke Olsson började ge ut skrifter på dialekt, och han skrev den första separata skriften på jämtska, "Gott humör", 1888. I förordet till skriften skrev Äcke att jämtskan skulle dö ut inom en snar framtid om inget gjordes, vilket stärkte synen att något måste göras. Hotet mot jämtskan ansågs vara uppbrytandet av det gamla by- och bondesamhället, och hembygdsrörelsen utvecklades under tidigt 1900-tal till den främsta kraften för dialektens bevarande.

Min goa wän Ola Fälman!

Mång flitu hälsning frå oss, att mä lef å ha hälsa. Som du plä wä slug stånomat, når de gäll på, ha je tänkt gå te råss mä de, för de sir så konstrut ut, om e lita sak, för je ha märkelä ärne med te Nåri som all först. Je förstår int så noga, håriless de kan ha se, män dåm låt at Båggan ha kungjort pläckta på Jamtän som kom färänes, om dom bruuk skaklän för slädonom sin, häll som Båggan lär kålle, "läus slädraga", som når pyny mäjom frammate. Här mä oss opi lännän äre jernstängje, som mä kååll för slädraga, män si Båggan ä likwis om dä dåm, för dåm mått int just wätä nå mäir än dåm behöf dåm häll, män te säti ut pläckta på de som ä orimela, de däug dåm te, som de höres.

Hårwäjt håri de kan ta mä di dänän, män för män deil skull je jussom twiil på, at Båggan ä rätt te siti hääim å dööm, at mä int ske få nyty tåcken skakeldon, som mä ha hadd häimanätt, för int ha Öfwerhäjta i Nåri wy ut å skjusse wårssen silla häll fischen ti backom, å försökt håri de gjär, når tong lass rek in på bakfåttran at hästom, för åm dåm haadd nå gräjn på se, så såt dåm int å wo läj å dentläus i onöduhäjt; å skull je råk ut för nån Båågg, som int will läss hör me, så ha je tänkt syna håre skabänna sir ut; å då wåln wisst opi undrom, s'ätt hän glööm a bå pläckta å alltihop, för de will in mykjy wä te å näärr en Båågg, häll wå mäjn du Ola? - Je kjöör som je hafwet je, män de wo artut wätä håre du gjär. - Du kan full gi me når gonäter te baker mä ä Jonke i måra qwäll.

– Jon Skuwar, Jemtlands nya Tidning, nr 50 onsdagen den 10 december 1856

Dikten Tomten finns översatt till jämtska av Lars Persson:

Midvinternatta mårsk å kåll

stjärnan glitter å blaga
folkje söv på olik håll
räven smyg borta haga
Månen lys, ha ahllten lyst
snön ti treom, vit å tyst
vit som ströken lakan
tomtn e opp å vaka.
Står mæ fjösan, stutt å grå
grå, mot vit e fennan
står å unner: ”Hårre går e då?
Når de e shlut på e hennan?”
kik på trea der dom stå
som n mur kring heile gåln
månen lys å blaga
”Int tar e shlut borta haga?”
Stryk mæ hann gjöning skägge sett
klöy se pyne luven
”De e för svårst at huvvan mett
å je vål bære gruven,
de löns int fånder meir på dæ
ingen veit hårr e kan væ”
san går n å känn på döran
bå’ småaran å störan
Går rånt husa, gjær e vårv
kik hur hu ha’ne, geita
kynnan står å glåm å dröm
dröm om sommarbeita
mæra ha en æn n dröm
tongt e arbei vill a glöm
skaklan, tauman, sælan
snön som driv ti fælan.
Smyg se tyst å lytt itat
der folkje ligg å söv
dom som ställ ut huskur fat
mæ mjalk å go n gröt
tripp på teom för å si
ongan, der dom ligg, all tri
te si dom snus å sava
e artut vill je lava.
Vänn tebaker oppå hjelln
lägg se, tänk å glåm
”Finns e någa ursprungskäll, vor kom dom all ifrå?
Dom föss, vål vaxn san, å döy
bære kom bort, uttan stöj.
Veit vor dom ha före?
Löns e grin å söre?”
Borta hagan er e mårt
trea sir ut frösen
himlen stjärntjätt, kåll å svårt
tomten står mæ fjösan
står å ly ett näste år
tykk se hör hur tia går
tykk se hör hu spæla
å sno rånt heile værla.
Midvinternatta mårsk å kåll
stjärnan glitter å blaga
folkje söv på olik håll
räven smyg borta haga
Månen lys, ha ahllten lyst
snön ti treom, vit å tyst
vit som ströken lakan
tomtn e opp å vaka.

Mycket har skett sedan arbetet påbörjades, bland annat har många mindre ordböcker på jämtska från olika delar av Jämtland givits ut. Den hittills största heltäckande ordboken är Orlboka - ordbok över jamskan (Jengel förlag, 2001, 2007) av Bo Oscarsson, med över 25 000 belagda ord. På senare tid har även delar av Gamla och Nya testamentet från Bibeln översatts till jämtska genom verket Nagur bibelteksta på jamska (Några bibeltexter på jämtska) av bland andra Berta Magnusson. Översättningen gjordes först av Carl-Göran Ekerwald från den grekiska grundtexten till "fri svenska", och därefter till jämtska. Verket har därefter införskaffats av flera olika kyrkor runt om i Jämtland. Någon liknande översättning av Bibeln har ännu inte gjorts till en annan dialekt i Sverige. Verket framstår som det främsta i ledet att skapa en ortografi till jämtskan. Stavningen som är applicerad är Vägledning för stavning av jamska (1995) som Akademien för jamska, en arbetsgrupp tillsatt av Heimbygdas språkkommitté, bestående av Berta Magnusson, Bodil Bergner och Bo Oscarsson, förespråkar. Ett utdrag från boken:
Första Mosebok 1:26–27:

26Å Gud saa: ’Lätt oss gjära når mänish, nager som e lik oss. Å dom ske rå öve fishn derri havan å över foglan pyne himmela, å öve tamdjura öve heile jola, å öve all de djur som kravl å rör se på jorn.´
27Å Gud skapa mänishan å gjool som n avbild ta se själv. Te kær å kviin skapa n dom.

Det jämtska alfabet som tagits fram av Akademien för jamska utgår ifrån det svenska alfabetet, med tillägg av bokstäverna ⟨æ⟩ och ⟨ô⟩. Bokstäverna ⟨c⟩, ⟨q⟩, ⟨w⟩, ⟨x⟩ och ⟨z⟩ används inte.[46] I Akademiens rättstavning förekommer också kombinationer såsom ⟨rl⟩ för /ɽ/ (s.k. tjockt l), t.ex. gårl 'gård'. och ⟨shl⟩ och ⟨lh⟩ för /l̥/ (tonlöst l), t.ex. shleip 'hal', lillhn 'lillen'. Man använder också ⟨gj⟩, ⟨kj⟩ och ⟨skj⟩ framför ⟨e⟩, ⟨ä⟩ och ⟨æ⟩ efter norskt mönster.[29]

Inom populärkultur

[redigera | redigera wikitext]

Jämtskan används av ett flertal artister eller band i sång. Till de mest kända hör rockbandet Hardda Ku Hardda Geit (hälften ko hälften get) som redan 1981 gjorde en populär cover på John Denvers "Take me home country roads" — "Heim te Kluk", reggae och dancehallbandet P-Danjelsa (med den toastande jämten Torbjörn Persson), rocksångaren Christer Halvarsson och trubaduren Lars Persa som bland annat gjort Bellmantolkningar på jämtska. Till dem som gör mer traditionell folkmusik på jämtska hör gruppen Triakel med Emma Härdelin. Alla som sjunger på jämtska har emellertid inte växt upp med målet, H.P. Burman är ett sådant exempel.

I P4 Jämtland sändes från 1994 dialektprogrammet På reine jamska med Bo Oscarsson, men programmet lades ner 2011.[47] På samma radiokanal brukar musik på jämtska spelas, som till exempel Root Moose Grooves cover "Fy huun" av Peps Perssons "Oh Boy".

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedin, Norrländska mål
  2. ^ [a b] Dahl 2010, s. 28.
  3. ^ [a b c] Wessén 1967.
  4. ^ Rendahl 2001, s. 143.
  5. ^ [a b] ”Jemtsk og trøndersk – to nære slektningar” (på norska). Språkrådet. https://www.sprakradet.no/Vi-og-vart/Publikasjoner/Spraaknytt/Arkivet/2005/Spraaknytt_3_2005/Jemtsk_og_troendersk/?fbclid=IwAR1XmW0kTdaNrCtUStfiyp2yvjq_IqObDqqxL1XIqbAEnB8Lc_m8N4ok6K4. Läst 4 november 2018. 
  6. ^ Lars-Gunnar Andersson: Jämtska - språk eller dialekt?, Vetenskapsradion Språket 2009-06-24
  7. ^ Jonas Sima (12 oktober 1999). ”Är jamska ett språk?”. Expressen. http://www.jamtamot.org/hederspriset/1990/1990-expressen_19991012_intervju.html. ”Je skull tro att de e ront tretti tusn som tæla jamska. Seksti, sjutti tusn förstår jamska.” 
  8. ^ Dahl Östen, Edlund Lars-Erik, Wastenson Leif, Elg Margareta, red (2010). Sveriges nationalatlas. Språken i Sverige (1. utg.). Stockholm: Norstedt. sid. 9–10. Libris 11789368. ISBN 978-91-87760-57-0 (inb.) 
  9. ^ Pamp 1978.
  10. ^ Noreen, Adolf. 1903. Vårt språk, Band 1. Lund: Gleerup.
  11. ^ [a b c d e f g] Bandle 1973.
  12. ^ [a b] Flemström 1973.
  13. ^ Bo Oscarsson. ”Jamska, kort om språket”. Bo Oscarsson. http://www.bo-oscarsson.org/Jamska.stutt.html. Läst 27 mars 2008. ”Det är omdiskuterat om ragundamålet kan eller ska räknas till jamskan, eftersom det saknar diftonger.” 
  14. ^ Bucht, Torsten (1924). Äldre u ock o i kort stavelse i mellersta Norrland 
  15. ^ Reinhammar, Vidar (1986). "Jamska eller jämtmål?" i Sten Rentzhog: Jämten 1987, sid. 178.
  16. ^ "Jämtska – språk eller dialekt?" i Språket Sveriges Radio P1 24 juni 2009
  17. ^ Williams, Henrik (1996). ”Runjämtskan på Frösöstenen och Östmans bro”. i Stefan Brink. Jämtlands kristnande. sid. 56 
  18. ^ Rentzhog, Sten (1996). ”Tidernas kyrka”. i Sten Rentzhog. Jämten 1997. sid. 28 
  19. ^ Reinhammar, Vidar (1986). "Jamska eller jämtmål?" i Sten Rentzhog: Jämten 1987, sid. 177.
  20. ^ Norrländsk uppslagsbok: Norrland/språk">
  21. ^ Övre Norrlands bygdemål
  22. ^ Jurij Kuzmenko, "Den nordiska vokalbalansens härkomst", Svenska språkets historia Arkiverad 24 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  23. ^ Geijer, Herman (1922). Tilljämningens ock apokopens utbredningsvägar. sid. 24. Arkiverad från originalet den 28 juli 2020. https://web.archive.org/web/20200728085455/https://www.isof.se/download/18.5850f85e15732ead0b3376/1529494956736/Svenska%20landsm%C3%A5l%20och%20Svenskt%20folkliv_1922_h1.pdf. Läst 30 april 2021 
  24. ^ [a b] Österberg, Karl Lorenz (1914). Ovikens bygdemål i Jämtland. sid. 15 
  25. ^ Vestlund, Alfred (1923). Medelpads folkmål. sid. 24. Arkiverad från originalet den 15 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210115180350/https://www.isof.se/download/18.5850f85e15732ead0b337d/1529494932793/Svenska%20landsm%C3%A5l%20och%20Svenskt%20folkliv_1923_h4.pdf. Läst 30 april 2021 
  26. ^ Österberg, Karl Lorenz (1914). Ovikens bygdemål i Jämtland. sid. 92 
  27. ^ Vestlund, Alfred (1923). Medelpads folkmål. sid. 26. Arkiverad från originalet den 15 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210115180350/https://www.isof.se/download/18.5850f85e15732ead0b337d/1529494932793/Svenska%20landsm%C3%A5l%20och%20Svenskt%20folkliv_1923_h4.pdf. Läst 30 april 2021 
  28. ^ Geijer, Herman (1922). Tilljämningens ock apokopens utbredningsvägar. sid. 22. Arkiverad från originalet den 28 juli 2020. https://web.archive.org/web/20200728085455/https://www.isof.se/download/18.5850f85e15732ead0b3376/1529494956736/Svenska%20landsm%C3%A5l%20och%20Svenskt%20folkliv_1922_h1.pdf. Läst 30 april 2021 
  29. ^ [a b] Oscarsson 2007.
  30. ^ Holm, Gösta (1980). De nordiska dialekterna i nordskandinavien och deras historiska bakgund, i Nordskandinaviens historia i tvärvetenskaplig belysning. sid. 161 
  31. ^ Holm, Gösta (1980). De nordiska dialekterna i nordskandinavien och deras historiska bakgund, i Nordskandinaviens historia i tvärvetenskaplig belysning. sid. 158 
  32. ^ Widmark 1959.
  33. ^ Bucht, Torsten (1924). Äldre u ock o i kort stavelse i mellersta Norrland 
  34. ^ Marklund, Felix (2018). Monoftongeringen i Sverige och Danmark. sid. 49. http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1252450/FULLTEXT01.pdf 
  35. ^ Westin, Hans (1897). Landsmålsalfabetet för Jämtland och Härjedalen. sid. 40-42 
  36. ^ Westin, Hans (1897). Landsmålsalfabetet för Jämtland och Härjedalen. sid. 24-25. Arkiverad från originalet den 15 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210115180911/https://www.isof.se/download/18.5850f85e15732ead0b32f3/1529495135512/Svenska%20landsm%C3%A5l%20och%20Svenskt%20folkliv_1897_b_h59.pdf. Läst 11 mars 2021 
  37. ^ Westin, Hans (1897). Landsmålsalfabetet för Jämtland och Härjedalen. sid. 30-31 
  38. ^ Wessén, Elias (1967). Våra folkmål 
  39. ^ Westin, Hans (1897). Landsmålsalfabetet för Jämtland och Härjedalen. sid. 60 
  40. ^ Westin, Hans (1897). Landsmålsalfabetet för Jämtland och Härjedalen. sid. 34 
  41. ^ [a b c] ”Bokmålsordboka | Nynorskordboka”. ordbok.uib.no. https://ordbok.uib.no/perl/ordbok.cgi?OPP=t%C3%B8k&ant_bokmaal=5&ant_nynorsk=5&nynorsk=+&ordbok=nynorsk. Läst 4 juni 2020. 
  42. ^ Nynorskordboka → naglebit
  43. ^ Ordlista - Jamska Arkiverad 30 augusti 2011 hämtat från the Wayback Machine. från Storsjöyran
  44. ^ Ahlgren, Perry (2004). "Ett bröllopsbrev på jämtska från 1700-talet. Dess författare och tillkomstmiljö." i Svenska landsmål och svenskt folkliv
  45. ^ Reinhammar, Maj (2004). "En jämtländsk 1700-talsdikt." Arkiverad 11 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. i Svenska landsmål och svenskt folkliv
  46. ^ Bo Oscarsson, Jamska: om alfabetet
  47. ^ "Radioklassiker försvinner – På reine jamska läggs ner" på P4 Jämtland 14 oktober 2010

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • (tyska) Bandle, Oskar (1973), Die Gliederung des Nordgermanischen, Basel: Helbing & Lichtenhahn 
  • (engelska) Dahl, Östen (2010), Grammaticalization in the North: Noun Phrase Morphosyntax in Scandinavian Vernaculars, Stockholm 
  • Flemström, Bertil (1973). ”De östjämtska målen”. i Ohlson, Ragnar. En bok om jämtskan: med ordlista, grammatik och läsövningar. Östersund: Wisénska bokh. http://www.jamtamot.org/dokument/dok.jamska/flemstrom-bertil.de-ostjamtska-malen.pdf 
  • Magnusson, Berta (1998). ”Bygdemål i Jämtland”. Jämtland / [redaktör: Ninni Lindvall] (Stockholm : Svenska turistfören. (STF), 1998): sid. 76-83 : ill..  Libris 3076060
  • Ohlson Ragnar (1973), En bok om jämtskan. AB Wisenska bokhandelns förlag. Östersund 1973.
  • Oscarsson, Bo (2007), Orlboka: Ordbok över jamskan, Östersund: Jengel 
  • Pamp, Bengt (1978), Svenska dialekter, Stockholm: Natur och kultur 
  • Persson, Margareta (red.); Berta Magnusson, Bo Oscarsson och Nils Simonsson (1986). Dä glöm fell int jamska (8:e upplagan). Offerdal: M. Persson. ISBN 91-7810-650-8 
  • (engelska) Rendahl, Anne-Charlotte (2001), ”Swedish dialects around the Baltic Sea”, i Dahl, Östen; Koptjevskaja-Tamm, Maria, Circum-Baltic Languages, Philadelphia: John Benjamins 
  • Rentzhog, Sten (red.); Lo Rindberg, Tage Levin, Bo Oscarsson, Berta Magnusson, Vidar Reinhammar, Tage Högmark, Elsa Wallén, Ola Gerhardt m.fl. (1986). Jämten 1987. Östersund: Jämtlands Läns Museum 
  • Wessén, Elias (1967). Våra folkmål (8. uppl.). Stockholm: Fritze. Libris 459860 
  • Widmark, Gun (1959), Det nordiska u-omljudet: en dialektgeografisk undersökning, Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, 6, Uppsala 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]