Hlóra

Hlóra (alternativt Lora eller Glora) var enligt Snorre Sturlasson guden Tors fostermor. Hon är kortfattat omnämnd i prologen till Snorres Edda samt i Skáldskaparmál.

Prologen till Snorres Edda

Snorre driver i prologen till sin Edda den euhemeristiska tesen att alla ”hednagudar” från början har varit forntida hövdingar och kungar, vilka efter döden kommit att dyrkas som gudar. Om Tor säger han, att han var son till en kung som hette Munon eller Mennon (det vill säga Memnon) i Troja, men uppfostrades i Trakien hos en härförare som hette Loricus.

Vid tolv års ålder ägde han full styrka. Då lyfte han tio björnhudar från marken, alla samtidigt. Då dräpte han också sin fosterfar Loricus och dennes maka Lora eller Glora och tog riket Trakien i besittning, det som vi kallar Trudheim.^[1]

Þá er hann var tólf vetra hafði hann fullt afl. Þá lypti hann af jǫrðu tíu bjarnstǫkum ǫllum senn ok þá drap hann Loricum fóstra sinn ok konu hans Lora eða Glora ok eignaði sér ríkit Thracia. Þat kǫllum vér Þrúðheim.^[1]

Skáldskaparmál

I Skáldskaparmál, kapitel 4, ger Snorre följande förslag till kenningar för Tor:

Vilka kenningar skall användas för Tor? Man kan kalla honom Odens och Jords son; Magnes, Modes och Truds far; Sivs man; Ulls styvfar; Mjölners, styrkebältets och Bilskirnes brukare och ägare; Asgårds och Midgårds försvarare; jättars och trollkvinnors fiende och bane; Hrungnes, Geirröds och Trivaldes dråpare; Tjalves och Röskvas herre; Midgårdsormens fiende och Vingners och Hloras fosterson.

Hvernig skal kenna Þór? Svá at kalla hann son Óðins ok Jarðar, faðir Magna ok Móða ok Þrúðar, verr Sifjar, stjúpfaðir Ullar, stýrandi ok eigandi Mjǫllnis ok megingjarða, Bilskirnis, verjandi Ásgarðs, Miðgarðs, dólgr ok bani jǫtna ok trǫllkvinna, vegandi Hrungnis, Geirrøðar, Þrívalda, dróttinn Þjálfa ok Rǫsku, dólgr Miðgarðsorms, fóstri Vingnis ok Hlóru.

Anmärkningar

Fostermodern heter i prologen Lora eller Glora, men i Skáldskaparmál Hlóra. Dessa tre får väl uppfattas som varianter av samma namn. Rudolf Simek gissar att Snorre själv kan ha skapat Hlóra ur Torsnamnet Hlórriði. Namnet skulle då vara en lärd konstruktion från 1200-talet.^[2]

I Skáldskaparmál är fosterfaderns namn Vingnir (i översättningar Vingne eller Vingner), men i Vafþrúðnismál 51, liksom i Gylfaginning 53, är Vingnir ett namn på Tor. Namnet Vingnir förekommer också i drapan Höstlång, strof 19, men här som namn på en jätte.^[3] Också i tulorna är Vingnir ett jättenamn.^[4]^[5]

I prologen kallas fosterfadern Loricus, vilket kan påminna om Tors namn Hlórriði, i synnerhet som detta namn i prologen stavas Loriði. Anthony Faulkes menar sig dock inte ha funnit någon övertygande förklaring till varifrån namnet Loricus kommer. Kanske, gissar han, rör det sig om en förvrängning av något grekiskt eller latinskt namn, möjligtvis Illyricus.^[6]

Källor

^ [a b] Prologen till Snorres Edda, kap. 9.
^ ”As such it is a scholarly invention of the 13th century.” Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S.Brewer, 2007. Uppslagsord Hlóra, sid 153. ISBN 978-0-85991-513-7
^ Höstlång strof 19.
^ Anonymous þulur Jǫtna heiti I 5
^ Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord vingnir
^ Faulkes, Anthony (ed), Snorri Sturluson's Edda: Prologue and Gylfaginning, 2005, sid 171. ISBN 978-0-903521-64-2

[P-1] [a b] Prologen till Snorres Edda, kap. 9.

[2] ”As such it is a scholarly invention of the 13th century.” Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S.Brewer, 2007. Uppslagsord Hlóra, sid 153. ISBN 978-0-85991-513-7

[3] Höstlång strof 19.

[4] Anonymous þulur Jǫtna heiti I 5

[5] Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord vingnir

[6] Faulkes, Anthony (ed), Snorri Sturluson's Edda: Prologue and Gylfaginning, 2005, sid 171. ISBN 978-0-903521-64-2

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]