Långhus (byggnad)

Långhuset är den byggnadstyp som framför alla andra förknippas med nordisk forntid. I stora delar av Nordeuropa var den allmän från neolitikum till början av medeltiden.

Konstruktion

Långhuset byggdes med ett antal pålrader – dels längs långsidorna och gavlarna, dels bärande pålar inuti huset. Olika takstolskonstruktioner avlöste varandra. Det långa inre rummet kunde uppta hela husets längd eller delas av i olika avdelningar.

Långhus gjorde verkligen skäl för namnet – upp till 30 meter långa eller mer var ingen ovanlighet. Större långhus kunde vara så stora som 50 meter, men även exempel på uppemot 80 meter långa hus finns i Norge.

Karaktäristiskt för långhuset är vindögat, rökgångens öppning ovanför gaveln, som lånat sitt namn till ordet för fönster i såväl gaeliskan (fuinneog), norskan (vindu (bokmål), vindauga (nynorska)), danskan (vindue) som engelskan (window). Huset hade alltså en eldstad i mitten av huset, utan skorsten. Istället leddes röken ut genom vindögat med hjälp av självdrag.

Användning

I detta hus bodde vanligen en hel gårds befolkning, bonden med familj och lite släkt, kanske några fler. I de äldre långhusen bodde djur och människor under samma tak. Senare började man avdela husen i rum med olika funktioner. Mot slutet av järnåldern började man använda långhusen till annat än endast boende. Exempelvis tycks man använt långhus som en typ av garnisonsförläggningar i exempelvis Birkaborgen, och Trelleborgen i Slagelse.

Tidiga långhus

De tidigaste långhusen man känner till byggdes under neolitisk tid för c:a 7000 år sedan, troligen av de första jordbrukarna i Europa. De första exemplen hittar man i Centraleuropa och sätts i samband med den bandkeramiska kulturen. De arkeologiska fynden har visat att det finns en i regelmässighet i utförande och byggnadssätt, som långsamt och under en längre tidsperiod brett ut sig till övriga delar av Europa.

Huslängderna varierade från 12 till 40 meter. Bredden var c:a 7 meter. Den höga gaveln eller valmtaket stöttades av fem rader av stora träpålar. Som fundament för de pilflätade^{[förtydliga]} ytterväggarna har man haft en större nedgrävd trästock.

För de flesta fyndplatser har man noterat att huset inte haft några fönster, och att endast en av sidorna haft en ingång.

Järnålderns långhus

Under järnåldern blev långhusen mer avancerade i utförandet. Bland annat började kortsidorna ofta smalnas av, vilket gjorde att husen fick en mer smäcker form. Höjden på husen tycks också ha ökat.

De största svenska långhusen från järnåldern har hittats i Gamla Uppsala (50 x 12,5 meter)^[1], i Aska i Hagebyhöga socken i Östergötland (47,5 x 14 meter)^[2] och i Ytterby (tidigare kallat Yttre Kongahälla) i Bohuslän (48 x 10 meter)^[3], samt Österhög i Sjogerstads socken i Västergötland ^[4](50x7m).

Andra exempel är den på Åland funna hallen om 40 x 12 meter.^[5] och den vendeltida hallbyggnaden om 40 x 10 meter i Ströja i Kvillinge socken, Östergötland. Den senare uppfördes cirka år 450 och är Östergötlands äldsta hallbyggnad från folkvandringstiden.^[6]

Forskare har frågat sig varför långhusen, efter en 5000-årig tradition, övergavs och vid början av medeltiden ersattes med timrade hus.^[7]

Platser där man kan se långhus i Sverige

Stavgard, Burs, Gotland (det första rekonstruerade långhuset i Sverige)
Gene fornby, Örnsköldsvik, Ångermanland
Hornbore by, Hamburgsund, Bohuslän
Ale vikingagård, Ale kommun, Västergötland
Ekehagens forntidsby, Falköpings kommun, Västergötland
Årsjögård, vikingagård, Årsunda, Gästrikland
Järnåldershuset Körunda, Ösmo, Nynäshamns kommun
Fotevikens Museum, Höllviken, Vellinge kommun

Se även

Referenser

^ "Skrytbygge brändes ner", SVT Nyheter Uppsala 19/9 2017
^ Martin Rundkvist & Andreas Viberg (2014) "Geophysical Investigations on the Viking Period Platform Mound at Aska in Hagebyhöga Parish, Sweden", Archaeological Prospection med en jämförelse mellan Gamla Uppsala och Aska
^ Simon Karlsson, Ulf Ragnesten och Joel Westblom Bebyggelsekomplex med hallbyggnad, fornlämning Raä 22:1, Ytterby socken, Bohuslän, grävsäsongen 2011. University of Gothenburg. Dept of Historical Studies. GOTARC Serie D Arkeologiska rapporter No. 104 Göteborg 2012, sid 17 och 36
^ Anders., Ask, Christer, 1950- Berglund, (2005). Arkeologiska möten utmed väg 26 : Borgunda - Skövde. Västergötlands museum. ISBN 9197381349. OCLC 185204213. http://worldcat.org/oclc/185204213. Läst 19 februari 2019
^ "Unik vikingtida hallgrund funnen på Åland", Hufvudstadsbladet 2014-05-15
^ Björn Hjulström "Gästabuden i Ströja", Populär arkeologi nr 3 2018, sid. 29–31
^ Edblom, Lena (2004). Långhus i Gene : teori och praktik i rekonstruktion. Umeå: Institutionen för Arkeologi och Samiska Studier, Umeå universitet. ISBN 91-7305-646-4

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Långhus (byggnad).
Bilder & media

[1] "Skrytbygge brändes ner", SVT Nyheter Uppsala 19/9 2017

[2] Martin Rundkvist & Andreas Viberg (2014) "Geophysical Investigations on the Viking Period Platform Mound at Aska in Hagebyhöga Parish, Sweden", Archaeological Prospection med en jämförelse mellan Gamla Uppsala och Aska

[3] Simon Karlsson, Ulf Ragnesten och Joel Westblom Bebyggelsekomplex med hallbyggnad, fornlämning Raä 22:1, Ytterby socken, Bohuslän, grävsäsongen 2011. University of Gothenburg. Dept of Historical Studies. GOTARC Serie D Arkeologiska rapporter No. 104 Göteborg 2012, sid 17 och 36

[4] Anders., Ask, Christer, 1950- Berglund, (2005). Arkeologiska möten utmed väg 26 : Borgunda - Skövde. Västergötlands museum. ISBN 9197381349. OCLC 185204213. http://worldcat.org/oclc/185204213. Läst 19 februari 2019

[5] "Unik vikingtida hallgrund funnen på Åland", Hufvudstadsbladet 2014-05-15

[6] Björn Hjulström "Gästabuden i Ströja", Populär arkeologi nr 3 2018, sid. 29–31

[7] Edblom, Lena (2004). Långhus i Gene : teori och praktik i rekonstruktion. Umeå: Institutionen för Arkeologi och Samiska Studier, Umeå universitet. ISBN 91-7305-646-4

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]