Gullinkambe

Gullinkambe (gyllenkam) är i nordisk mytologi en tupp som sitter i världsträdet Yggdrasils topp och som vid Ragnarök kommer att väcka einhärjarna till kamp.

Källtexterna

Völuspá

Han satt på högen

och harpan slog han

jättekvinnans herde,

den ljuslynte Eggter;

ovan honom gol

i höga trädet

en fagerröd hane

som Fjalar heter.

Över asarna gol

Gollinkambe,

han väcker folket

hos Herjafader;

en annan gal

under jorden,

sotröd hane

i Hels salar.

^{Översättning: Björn Collinder}

Sat þar á haugi

ok sló hörpu

gýgjar hirðir,

glaðr Eggþér;

gól of hánum

í galgviði

fagrrauðr hani,

sá er Fjalarr heitir.

Gól of ásum

Gullinkambi,

sá vekr hölða

at Herjaföðrs;

en annarr gelr

fyr jörð neðan

sótrauðr hani

at sölum Heljar.

^{Völuspá 42-43}

"Herjafadern" är Oden och hans folk är krigarna i Valhall. Det är alltså tre tuppar som enligt Völuspá 42–43 förebådar Ragnarök. Om skildringen är kronologisk är det tuppen Fjalar i Jotunheim som börjar. Högt uppflugen i ett träd sitter han österut i Järnskogen och slår larm till herden Eggter (Eggþér), som spanar från sin väktarhög. (Eggter tycks vara Jotunheims motsvarighet till gudavärldens Heimdall.) Larmet går sedan vidare: i Asgård väcks gudarna och Odens enhärjar av Gullinkambes skrikande. Djupt ur underjorden hörs slutligen den tredje tuppen gala: det är gudinnan Hels sotröda hane, som i källorna saknar namn.

Viðofnir och Salgofnir

Namnet Gullinkambe förekommer endast i Völuspá 43. Det finns inte ens med i tulorna, vilket kan tyckas förvånande. Däremot omtalas i Fjölsvinnsmál 18, 24, 25 och 30 en tupp vid namn Viðofnir,^[a] som sitter i toppen på trädet Mimameiðr. Eftersom Mimameiðr troligen är ett heiti för världsträdet Yggdrasil, är det rimligt att Viðofnir och Gullinkambe är samma fågel.^[1]^[2]

Ett annat alias för Gullinkambe är sannolikt Salgofnir,^[b] som nämns i Helgakviða Hundingsbana II. Salgofnir sägs där vara den tupp som med sitt galande väcker kämparna i Valhall – en uppgift som ju i Völuspá tillfaller Gullinkambe. I dikten har den döde hjälten Helge Hundingsbane fått permission från Valhall för att en natt besöka sin ännu levande änka Sigrun Högnesdotter. Han måste dock vara tillbaka i kasernen före första hanegället, varför återfärden blir brådstörtad:

Nu må jag rida

rodnande stigar –

låt ljusgula hästen

jaga genom luften!

Jag måste väster

om vindhjälmsbron

förrn Salgofne väcker

segerkämparna.

^{Översättning: Björn Collinder}

Mál er mér at ríða

roðnar brautir,

láta fölvan jó

flugstíg troða;

skal ek fyr vestan

vindhjalms brúar,

áðr Salgófnir

sigrþjóð veki.

^{Helgakviða Hundingsbana II, 49}

"Vindhjälmen" är himlavalvet; dess bro är Bifrost och väster därom ligger Asgård med Valhall. Tydligen har det tillhört Salgofnirs (Gullinkambes) dagliga sysslor att varje morgon väcka Valhalls döda krigare till nytt liv och nya vapenövningar. Att tuppens galande varit en symbol för pånyttfödelse och liv framgår också av Saxos saga om Hadding (Hadingus). I denna berättelse ledsagas kung Hadding av en kvinna genom dödsrikets förgårdar. Till sist når de fram till en mur som ingen kan ta sig levande över. Kvinnan vrider då nacken av en tupp och kastar fågeln över muren in i det egentliga dödsriket. Genast hör de tuppen gala därinifrån; den har åter blivit levande.^[3]

Bildframställningar

På Överhogdalstapeterna finns flera olika motiv. Bland annat ser man bilder av stiliserade träd med en tupp i toppen. Kanske är det världsträdet Yggdrasil som avbildas med tuppen Gullinkambe.^[4]

Se även

Kommentarer

^ Finnur Jónsson föreslår stavningen Víðópnir och ger översättningen "den vars galande hörs vitt omkring" (Lexicon Poeticum). Det finns dock flera olika tolkningsförslag (Simek 2007, sid 360). Viktor Rydberg översätter tuppens namn "den vidöppna" – vilket är ett typiskt himmelsnamn i stil med Víðbláinn ("den vida blå") och liknande – och tänker sig tuppen med vingarna utbredda över världen som en symbol för himlavalvet. (Fädernas gudasaga, 1906, sid 305f.)
^ Finnur Jónsson föreslår översättningen "den praktfulle (prægtige) i salen" (Lexicon Poeticum). Även namnet Gullinkambe ("gyllene kam") torde anspela på fågelns prakt.

Referenser

^ Lexicon Poeticum (1931), uppslagsord Víðopnir.
^ Simek (2007), sid 216, 360.
^ Saxo Grammaticus Gesta Danorum 1.8.14.
^ Ebbe Schön, Asa-Tors hammare: Gudar och jättar i tro och tradition, Värnamo 2004, sid 50. ISBN 91-89660-41-2

Hultkrantz, Åke (1991). Vem är vem i nordisk mytologi : gestalter och äventyr i Eddans gudavärld. Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 41. Libris 7236542. ISBN 9129593956
Den poetiska Eddan. (Här har använts Björn Collinders översättning, Forum 1957.)
Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog av Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, København 1931.
Rudolf Simek (2007), Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer, Cambridge. ISBN 978-0-85991-513-7

[1] Finnur Jónsson föreslår stavningen Víðópnir och ger översättningen "den vars galande hörs vitt omkring" (Lexicon Poeticum). Det finns dock flera olika tolkningsförslag (Simek 2007, sid 360). Viktor Rydberg översätter tuppens namn "den vidöppna" – vilket är ett typiskt himmelsnamn i stil med Víðbláinn ("den vida blå") och liknande – och tänker sig tuppen med vingarna utbredda över världen som en symbol för himlavalvet. (Fädernas gudasaga, 1906, sid 305f.)

[4] Finnur Jónsson föreslår översättningen "den praktfulle (prægtige) i salen" (Lexicon Poeticum). Även namnet Gullinkambe ("gyllene kam") torde anspela på fågelns prakt.

[2] Lexicon Poeticum (1931), uppslagsord Víðopnir.

[3] Simek (2007), sid 216, 360.

[5] Saxo Grammaticus Gesta Danorum 1.8.14.

[6] Ebbe Schön, Asa-Tors hammare: Gudar och jättar i tro och tradition, Värnamo 2004, sid 50. ISBN 91-89660-41-2

[a]

[1]

[2]

[b]

[3]

[4]