Ålands historia

Landskapets vapen.

Finlands historiska landskap visas i blått, med Åland längst västerut. Gula linjer markerar dagens landskapsförbund.

Ålands historia börjar omkring 4200 f.Kr. när området som nu är Åland blev befolkat. Under tidigt 1000-tal kristnades Åland. Fram till 1809 var Åland en del av Sverige. Efter Freden i Fredrikshamn år 1809 blev Finland och Åland en del av Ryssland. Under den ryska perioden (1809–1917) byggdes Bomarsunds fästning och Mariehamn grundades.

När Finland förklarade sig självständigt 1917, uttryckte många ålänningar en önskan att återförenas med Sverige. Istället erhöll Åland begränsat självstyre år 1922 efter beslut av Nationernas förbund. Sedan dess har det självstyrande landskapet successivt fått utökad autonomi fram till idag.

Ålands förhistoria

Efter istiden höjde sig Åland ur havet och bosattes till en början från Finland cirka 4200 f.Kr. enligt de äldsta stenåldersfynden som tillhörde den kamkeramiska fångstkulturen. Mot slutet av stenåldern kom invandrare ur den skandinaviska gropkeramiska kulturen från väster. Befolkningen försörjde sig i huvudsak på säl, främst grönlandssäl, och fiske. Fynd från den gropkeramiska kulturen, bland annat i Jettböle, tyder på ett ekonomiskt uppsving. Dock dog grönlandssälen ut mot slutet av stenåldern, eventuellt på grund av överexploating. Under den gropkeramiska kulturens slutskede finns tecken på boskap, och därmed även boskapsskötsel, på Åland. Från ca 500 f.Kr. minskade befolkningen och koncentrerades till fasta Åland och kontakterna med omvärlden minskade. 500 f.Kr. till 500 e.Kr. kom en övergång från sälfångst och fiske till kombinerat åkerbruk, sälfångst och fiske. Många av gravfälten från den äldre järnåldern är belägna vid havet, men gravrösen anlades också i närheten av åkrar i de inre delarna av öarna. Cirka 500 e.Kr. blev kontakterna västerut livligare igen. Bebyggelse av svenskt ursprung etableras som kan vara resultatet av en omfattande kolonisation från Mellansverige. Fynd av arabiska mynt antyder att Ålands befolkning deltagit i vikingafärderna i österled. De yngsta förkristna gravarna är från 1000-talets första hälft, vilket tyder på att Åland kristnats tidigt.

Medeltiden (1050-1520)

Sverige 1323

Kristendomen etablerades på Åland under tidigt 1000-tal.

På 1200-talet införlivades Åland i det svenska väldet. Åland låg centralt placerat under 1200-talet då kung Valdemars segelled förband Blekinge med Estland via den svenska ostkusten, Åland och Finlands sydkust. Genom Åland gick leden via Lemböte (Lynæbøte), Föglö (Fyghelde) och Kökar (Thiyckækarl). Under 1200-talet uppfördes de första stenkyrkorna (Eckerö, Hammarland, Jomala, Finström, Saltvik, Sund och Lemland) och Åland anslöts till Åbo stift vars biskop mellan 1309 och 1321, Ragnvald II, var ålänning.

Åland var administrativt indelat i tredingar med egna domare och ett landsting är känt från 1322. Detta landsting sammanträdde vid handelplatsen i Saltvik. Åland hade också en kunglig uppbördsman som 1328 blev fogde och senare slottsfogde på borgen Kastelholm. Formellt var slottfogden underordnad hövitsmannen vid Åbo slott, men Kastelholm hade ofta sina egna hövitsmän. Kastelholm slott omnämns första gången 1388 skrift i bouppteckningen efter Bo Johnsson Grip. Borgen låg ursprungligen på en liten holme, men har idag borgen genom landhöjningen bara vatten på två sidor. Under 1300-talet tillkom stenkyrkor även i skärgården: Föglö, Kumlinge och Kökar.

Vid 1400-talets mitt grundades ett franciskanerkloster på Kökar i Ålands södra skärgård. Dessutom byggdes stenkyrkor i Geta och på Vårdö. Dessutom byggdes in ny stenkyrka i Finström, på den gamla kyrkans plats. Åland lydde under Österlandens lagman och från 1435 Norrfinne lagsaga.

I samband med stridigheterna kring unionskungen Hans härjade den danska flottan Sveriges kuster och i juli 1507 intog den danske kaptenen Søren Norby Kastelholms slott. 1509 blev Søren Norby häradshövding över Åland och befälhavaren på Kastelholms slott byttes ut mot dansken Lyder van Offense.

• 
  Sunds kyrka, 1200-tal
• 
  Kastelholms slott, 1300-tal
• 
  Geta kyrka, 1400-tal

Tidig modern tid, "nya tiden" (1523–1809)

1523, under Gustav Vasas regering, befriades Åland slutligen från de danska trupperna och tiden fram till finska kriget kallas i Ålands och Finlands historia för den "Nya tiden".

Åland var under en följd av år (1524–1537) förlänat till riksrådet Ivar Fleming, som också var lagman i Norrfinne lagsaga, men Ålands drogs därefter in till kronan. 1556 införlivades Åland i det hertigdöme som av Gustav Vasa åt sin son, hertig Johan. Hertig Johan höll hösten 1571 sin bror kung Erik XIV med hustrun Karin Månsdotter fängslade på Kastelholms slott. 1569 förlänades änkedrottning Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje gemål, Åland som hon innehade till 1603.

Under första halvan av 1600-talet bildade Åland ett eget ståthållardöme under Hans Johansson till Ålekvarn, Jöran Wulfstorp och Stellan Otto von Mörner. 1634 års regeringsform omstrukturerades Finland, och då fördes Åland samman med Egentliga Finland till ett landshövdingdöme, vilket fanns kvar ända till 1808. Drottning Kristina inrättade postvägen mellan Stockholm och Åbo, via Åland 1638 för att tillfredsställa behovet av en snabb postgång inom riket. Postreformen innebar att särskilda postbönder utsågs för att sköta posttransporterna längs postvägen som budkavle hela vägen mellan Stockholm och Åbo. Bönderna i skärgården delades in i postrotar med så många män som behövdes för att bemanna en postrotebåt. På Åland dömdes åren 1666-70 nio kvinnor till döden i häxprocesser.

Den stora ofreden (1713-21) kallas den ryska ockupationen av Finland under det stora nordiska kriget. Åland var ockuperat av ryska trupper från 1714 till 1721 och under den tiden flydde en majoritet av befolkningen till Sverige. Vid postvägen i Lövö by på Vårdö fördes på ryskt initiativ resultatlösa fredsförhandlingar mellan Ryssland och Sverige 1718 och 1719 kallat Ålandskongressen som tidvis samlade 1500 personer. Sommaren 1719 angrep ryska styrkor angrep Sverige där de brände den svenska kusten från Gävle till Norrköping med Åland som bas, och ålandskongressen upplöstes. Den 27 juli 1720 utkämpades ett mindre sjöslag vid Föglöfjärden mellan en svensk eskader och ryska galärer. 1721, efter fredsslutet i Nystad återvände ålänningarna. Den lilla ofreden (1742-43) kallas den ryska ockupationen av Finland under hattarnas ryska krig. Finland behandlades mildare än under den stora ofreden och förvaltningen leddes av Balthasar von Campenhausen som rysk generalguvernör. Lilla ofreden slutade med freden i Åbo 1743.

• 
  Gustav Vasa
• 
  ”Charta öfver Påstwägen emellan Stockholm och Åbo” från 1749
• 
  Slaget vid Föglöfjärden

Finska kriget på Åland (1808–1809)

Det ryska anfallet under det finska kriget 1808–1809 mot ett försvarslöst Åland inleddes den 27 mars 1808 då en jägarbataljon på isen tog sig över Skiftet för att via Brändö ta sig vidare till fasta Åland efter det att Åbo erövrats. Planen var att bryta de svenska förbindelserna med fronten i sydvästra Finland. Efter det ryska maktövertagandet grodde ett missnöje hos ålänningarna bland annat på grund av omöjliga ryska krav på att tillhandahålla båtar i segelbart skick. Detta ledde till en bonderesning mot de ryska erövrarna som startade i Jomala sockenstuga den 19 mars 1808, kallat upproret på Åland. Hären av bönder och fiskare anfördes av länsman Eric Arén och pastorsadjunkt Johan Henrik Gummerus. Den 6 maj anlände en svensk 73 man stark styrka till Föglö och dagen därefter inledde svenskarna en blockad av den ryska styrkan på Kumlinge. Upproret kulminerade den 10 maj i Kumlingeslaget, där den svenska styrkan och den åländska bondehären landsteg och tillfångatog ryssarna vid Kumlinge prästgård. Dagen därpå hände samma sak på Brändö.

General von Döbeln

Sverige besatte därefter Åland undan för undan till en sammanlagd styrka på ca 3 000 man och kung Gustav IV Adolf anlände till Åland i juli. Sent i oktober seglade skärgårdsflottan mot Stockholm igen och bara en mindre flottilj lämnades kvar till Ålands försvar, en flottilj som senare frös inne i Degerby. I början av november lämnade kungen Åland efter att ha befallt att den östra skärgården med Kumlinge och Brändö skulle utrymmas och att byggnader utom kyrkor och kvarnar skulle rivas på grund av risken för ryska anfall under vintern. Utrymningen slutfördes under svåra umbäranden först i slutet på januari 1809 då invånare och kreatur fick gå över isen och de kvarvarande byggnaderna brändes. Georg Carl von Döbeln anlände i februari till Jomala och tog över försvaret av Åland. von Döbeln förberedde försvaret inför det väntade ryska anfallet, bland annat med en optisk telegraflinje till Stockholm. Tillgången på mat och utrymme var knapp. Inför det ryska anfallet i mars bestod styrkan av 7 200 man och de utlovade förstärkningarna till Ålands försvar uteblev. Gustav IV Adolfs kritiserade order var att Åland skulle försvaras till varje pris. von Döbeln fick den 11 mars information om det förestående ryska anfallet. Den 13 mars avsattes Gustav IV Adolf i en oblodig statskupp och efterträddes av hertig Karl som riksföreståndare som gav von Döbeln i uppdrag att retirera till fasta Sverige i det fall Åland inte kunde försvaras.

Den 14 mars inleddes det ryska huvudanfallet på Åland med rysk march över Skiftet. Det åländska försvaret tvingades till ständiga reträtter och två dagar senare hade svenskarna nästan utrymt fasta Åland. Dagen efter marscherade den svenska styrkan över isen till Grisslehamn. von Döbeln skrev till den ryske överbefälhavaren att Sverige erbjöd fred under förutsättning att ryska trupper inte beträdde svensk jord, vilket inte var sant. von Döbeln gjorde detta för att skydda Sverige från invasion. Det är troligt att det främst var riskerna som förhindrade en rysk invasion över isen. I juni 1809 hade Ryssland en sammanlagd styrka på mer än 10 000 soldater på Åland. Genom freden i Fredrikshamn 17 september 1809 tillföll Åland Ryssland som en del av Storfurstendömet Finland.

Den ryska tiden fram till första världskriget (1809–1914)

I och med freden i Fredrikshamn utgjorde Eckerö Rysslands gräns mot väst längs postvägen mellan Åbo och Stockholm och där uppfördes en pampig byggnad i empirestil som stod klar 1828.

Från 1836 började Bomarsunds fästning i Sund på Åland byggas av den ryska krigsmakten. En stadsliknande bebyggelse växte fram kring fästningen med både civila och militära hushåll som tillsammans formade samhället Skarpans. Under Krimkriget, den 21 juni 1854, besköts fästningen, som ännu inte var helt färdigbyggd, av en fransk-brittisk flotta och i augusti samma år landsattes 10 000 franska soldater varvid fästningen besköts på nytt. Bomarsunds fästnings kommendant, generalmajor Bodisco kapitulerade den 16 augusti och drygt 2000 man fördes som krigsfångar till Frankrike och England. Segrarmakterna erbjöd Sverige Åland, men Sverige ville inte överta Åland under pågående krig. Eftersom varken Frankrike eller Storbritannien ansåg sig kunna hålla Åland under vintern sprängdes fästningen den 2 september. Bomarsunds fästning återuppbyggdes inte eftersom Åland enligt Parisfreden 1856 skulle vara demilitariserade (Ålandsservitutet).

År 1861 grundades Mariehamn av tsar Alexander II som Ålands nya centralort efter Skarpans förstörelse. Staden anlades där byn Övernäs en gång låg på ett näs med två skyddade hamnar och namngavs efter tsarinnan Maria Alexandrovna. Mariehamn var tänkt att vara centralort för Ålands ekonomi, men utvecklingen gick till en början långsamt. 1868 öppnar den statliga navigationsskolan i Mariehamn. Under senare delen av 1800-talet tog den åländska segelsjöfarten fart. Flera redare etablerade sig i staden, bland andra Nikolai Sittkoff, och Mariehamn fick med tiden världens största segelfartygsflotta. Lemströms kanal byggdes 1882. Badgäster började också finna vägen till Mariehamn och badanstalten som slog upp portarna 1889. Ålands första tidning, Tidningen Åland, grundades 1891 av Julius Sundblom, som senare ledde kampen för återförening med Sverige.

• 
  Eckerö post- och tullhus 1828
• 
  Slaget vid Bomarsund 1854
• 
  Mariehamn, Ålands första världsomseglare
• 
  Albanus fartygsreplik

Första världskriget (1914–1918)

Ryssland befäster Åland

I augusti 1916 började Ryssland befästa Åland igen för att skapa en marinbas på Åland för att skydda sig mot den tyska flottan. Detta skedde med de allierades tysta medgivande. Ryssland byggde upp artilleribatterier på Åland:

• Saggö och Boxö i norr
• Sålis, Frebbenby och Mellantorp i väster
• Kungsö, Korsö, Herrö, Storklobb och Kökar i söder.

Förutom de fasta batterierna fanns två flygplatser, i Eckerö och Granboda på Föglö. Den ryska ubåten Som, som sedermera förliste när den kolliderade med S/S Ångermanland den 23 maj 1916 på svenskt vatten, stationerades i Mariehamn. I december 1916 exploderade S/S Skiftet på Rödhamnsfjärden med 91 personer ombord när fartyget gick på ett minbälte som lagts ut av tyskarna under natten.

Finskt självständighet, inbördeskrig och åländsk frihetskamp

När nyheten spreds om att marsrevolutionen 1917 började ledde Julius Sundblom ett medborgarmöte i Mariehamn där man utbringade ett leve över det Finland som man var övertygad om snart skulle komma att bli självständigt. Disciplinen i de ryska leden degenererade och efterhand svängde opinionen och tanken på att Åland borde tillhöra Sverige började stärkas. Den 6 december 1917 utropade Finland sin självständighet som stat. 10 december slog Julius Sundblom fast att "Forntid och framtid förplika, vår högsta önskan är att Finland ska vara fritt, och Åland svenskt". Under juldagarna 1917 startade en namninsamling, som överlämnades till Sveriges kung Gustav V, till förmån för Ålands återförening med Sverige där 95% av den myndiga åländska befolkningen skrev på. Denna procentsats finns i många historiebeskrivningar av Ålandsfrågan och uttrycket är myntat av Johannes Eriksson. Gyrid Högman bevisade i sin avhandling 1981 att den är starkt överdriven. Ålandsrörelsen drev kravet att få avgöra frågan i en folkomröstning, med Sveriges regering som ivrig påhejare medan den nyblivna staten Finland protesterade. Julius Sundblom bildade ihop med Carl Björkman ett illegalt landsting.

I februari 1918 sände Sverige en militär styrka till Eckerö för att skydda befolkningen på Åland. Den finska regeringen var mycket kritisk till den svenska Ålandsexpeditionen och man befarade att Sverige skulle annektera Åland. Samtidigt anlände Nystadskåren, en vit styrka från Nystad som var på väg till Vasa via Åland, eftersom hela södra Finland var under de Rödas kontroll. Nystadskåren drogs in i strid med ryssarna och de röda vid Godby och besegrade dem. Vilseledd av svensk information lät de sig transporteras till Sverige i februari 1918. Sjökrigsminister Erik Palmstierna stoppade bland annat telegram från Mannerheim och släppte inte heller i land på Åland Amos Anderson som hade med budskap från de vitas representanter i Stockholm. Den svenska expeditionen tappade fart och man fick hala ner de svenska flaggorna från de åländska ämbetshusen, när i början på mars tyska trupper landsteg på Åland för att förbereda en militär intervention på det finländska fastlandet. I samband med detta anländer de tyska slagskeppen SMS Rheinland och SMS Westfalen. I tjock dimma gick SMS Rheinland på grund vid Lågskär utanför Mariehamn. Svenskarna på Åland kallades hem och ryska trupperna avväpnades.

• 
  Ryska soldater i Dalkarby i mars 1917
• 
  Preussiska jägarbataljonen på Åland 1918
• 
  SMS Rheinland

Se även

• Ålandsexpeditionen

Ålandsfrågans lösning (1918–1922)

Sverige gjorde anspråk på Åland med hänvisning till den åländska befolkningens vilja. Ålandsrörelsen började nu att ledas av Julius Sundblom och Carl Björkman. Samtidigt startade en självstyrelserörelse med ålänningar bosatta i Helsingfors, Ålandskommittén med ambitionen att Åland skall tillhöra Finland men vara självstyrande. Konflikten ledde till stark opinion i både Sverige och Finland. I juni 1919 genomfördes en ny namninsamling där 96 % av den hemmavarande befolkningen skrev på för Sverige (även denna gång är procentsatsen klart överdriven). I maj ett år senare reser en delegation från Åland över till Sverige och där presenterades för Gustav V åter igen "ålänningarnas" vilja. Relationerna blev mycket spända mellan Sverige och Finland, Julius Sundblom och Carl Björkman fängslades för högförräderi, svenska efter när Finland presenterade sitt förslag till självstyrelse som de ledande i Ålandsrörelsen vägrade ta emot. Sveriges sändebud K.G Westman i Helsingfors kallades hem.

Sverige hade våren 1919 försökt att få upp Ålandsfrågan till behandling i fredskonferensen i Paris utan att lyckas, men efter att Ålandsrörelsens ledare Julius Sundblom och Carl Björkman blivit fängslade i juni 1920 tog det nybildade Nationernas förbund sig an frågan. I december 1920 anlände en rapportörsgrupp till Mariehamn som fått Nationernas förbunds uppdrag att utreda Ålandfrågan. I juni 1921 avgjordes frågan i Genève där man valde att besluta enligt rapportörernas rekommendationer. Åland tillföll Finland givet att ögruppen fick förbli svenskspråkig, förbli demilitariserad (de ryska befästningarna förstördes under vårvintern 1919) och ha en hög grad av självstyrelse. Beslutet blev i stort sett i paritet med det som Ålandskommittén hade arbetat för hela tiden.

Julius Sundbloms linje hade förlorat i Nationernas förbunds beslut, men tog sig an den nya situationen för att göra det bästa av situationen. Han höll tal i Mariehamn där han konstaterade läget och sade ”Nu ska vi arbeta.” Det illegala landstinget upplöses. Ålandsfrågan avslutades i oktober 1921 genom att Sveriges nytillträdde statsminister Hjalmar Branting tillsammans med statsmän från Finland, Danmark, Tyskland, Polen, Lettland, Estland, Storbritannien, Frankrike och Italien undertecknade Ålandskonventionen. Sovjetunionen protesterade, eftersom de inte var inbjudna. Ålands självstyrelses lagting sammanträdde första gången 9 juni 1922. Julius Sundblom valdes till talman och Carl Björkman till lantråd, Den 9 juni blev därefter Ålands självstyrelsedag.

Se även

• Ålandsrörelsen
• Ålandsfrågan
• Ålandskommittén
• Ålandsmodellen
• Ålands demilitarisering
• Ålands självstyrelse
• Tulenheimokommittén

Mellankrigstiden (1922–1939)

Pommern

Skeppsrederiet fick fart efter krigsslutet och de flesta redare började övergå till ångdrivna fartyg, vilket gjorde det fördelaktigt för Gustaf Erikson att köpa segelfartyg. Han koncentrerade sig på spannmålstransport mellan Australien och Europa. På 1920-talet var Erikson den största privata redaren i Norden. Då segeltrafiken började minska blev han världens största redare för segelskepp. Den globala depressionen i början på 1930-talet slog också mot sjöfarten ocht segelskeppen, vars konkurrenskraft försvagats i förhållande till snabbare fartyg. Efter Gustaf Eriksons död 1951 gav hans familj barken Pommern till Mariehamns stad, där hon är nu en museifartyg. Den åländska segelfartygsepoken finns dokumenterad på Ålands sjöfartsmuseum som öppnade för allmänheten 1954.

Under mellankrigstiden utarbetades i Helsingfors och Stockholm planer för att i ett krisläge ensidigt kunna försvara Åland. Dessutom pågick förhandlingar i hemlighet om ett gemensamt svenskt-finskt försvar av ögruppen. Sverige och Finland utarbetade i juni 1938 Stockholmsplanen (även kallad Ålandsplanen), som gick ut på att Åland skulle vara fortsatt demilitariserat, med undantag för några öar i söder som Finland skulle ha rätt att befästa. Åland skulle försvaras av Sverige och Finland gemensamt. Planen väckte starkt motstånd på Åland med Julius Sundblom i spetsen. Protesterna resulterade hösten 1938 i ett bondetåg i Mariehamn och under våren 1939 i en massadress som överlämnades till Nationernas förbund. Planen godkändes trots detta i januari 1939 av dem som skrivit på Ålandskonventionen 1921, men på grund av Sovjetunionens motstånd sattes planen aldrig i verket. Carl Björkman som förespråkade en samarbetslinje blev tvungen att avgå, sedan han förlorat en omröstning i landstinget i december 1938.

Se även

• Ålands sjöfartshistoria
• Pommern

Andra världskriget (1939–1945)

En knapp månad efter andra världskrigets utbrott, den 28 september undertecknade Estland ett avtal som gav Sovjet rätt att etablera flyg- och marinbaser i landet. Detta aktualiserade frågan om Ålands försvar och den svenske försvarsstabschefen, general Olof Thörnell, begärde att Sverige skulle aktivera tidigare planer på ett gemensamt svensk-finskt försvar av öarna. Möjligheterna att föra över svenska trupper för att försvara Åland diskuterades, men majoriteten ledda av statsministern Per Albin Hansson ville avvakta. Den 15 oktober nådde nyheten till Stockholm att sovjetiska örlogsfartyg hade gått västerut i Finska viken. Sveriges utrikesminister, Rickard Sandler föreslog att en svensk minutläggare skulle minera farleder in i den åländska skärgården. Förslaget avvisades och den 24 oktober avskrevs alla svenska planer att skydda Åland. Den 30 november 1939 angrep Sovjetunionen Finland och vinterkriget tog sin början.

Finland besatte Åland under vinterkriget 1939–1940. Samtidigt minerades kringliggande vatten för att försvåra för den sovjetiska flottan. Dessutom bildades ett åländskt hemvärn som som mest omfattade ca 900 medlemmar. Hemvärnet åtog sig försvaret av Åland. Vid krigsslutet år 1940 förband sig Finland att demilitarisera Ålandsöarna och hemvärnet upplöstes. Sovjetunionen fick rätten att ha ett konsulat på Åland för att övervaka demilitariseringen. När fortsättningskriget 1941–1944 bröt ut befästes Åland av Finland ännu en gång. Denna gång bildades en skyddskår med omkring 700 medlemmar med finska försvarsmakten som huvudman. Efter vapenstilleståndet i september 1944 trädde fördraget från 1940 åter i kraft . Demilitariseringen bekräftades under fredsförhandlingarna i Paris år 1947.

Andra världskriget drabbade handelsflottan hårt; tretton ångfartyg och tre segelfartyg gick förlorade och 88 sjömän omkom.

Se även

• Operation Kappsegling

Efterkrigstiden (1945–1970)

På grund av den allt överskuggande självtyrelse- och språkfrågan så uppstod partiväsendet sent på Åland och 1952 bildades Ålands samling som inrymde alla grupperingar med undantag av folkdemokraterna. Ur detta växte flera valförbund fram.

Den reviderade självstyrelselagen tillkom 1951, som bland annat gav Åland rätten till en egen flagga. Redan 1922 skapades en inofficiell flagga till sångfesten i Mariehamn. Denna första flagga förbjöds dock 1935. Den officiella åländska flaggan godkändes av Finlands president 1954.

• 
  Inofficiell flagga från 1922
• 
  Ålands flagga från 1954

1 juni 1959 inledde Rederi Ab Vikinglinjen, baserad i Mariehamn, med fartyget S/S Viking bil- och passagerartrafik mellan Finland, Åland och Sverige på linjen Galtby–Mariehamn–Gräddö. En vecka senare inledde det svenskbaserade Rederi AB Slite färjetrafik mellan Simpnäs och Mariehamn med det ombyggda lastfartyget Slite. 1960 inleddes färjetrafik mellan Eckerö och Grisslehamn med färjan Rospiggen och ett år senare bildas Rederi Ab Eckerö. Konkurrensen om trafiken över Ålands hav ökade och 1966 bildades marknadsföringsbolaget Vikinglinjen Ab Oy av Ålandsfärjan Ab, Rederi AB Slite och Rederi AB Solstad (tidigare Rederi AB Vikinglinjen). Kryssningsbolaget Birka Line bildades 1971 i Mariehamn.

• 
  S/S Viking
• 
  M/S Alandia i Grisslehamn

År 1966 grundades Paf (Penningautomatföreningen) för att samla de ideella organisationernas spelautomatsverkamhet under ett tak med en enda officiell spellicens på Åland. Verksamheten inleddes i januari 1967 i samarbete med Folkhälsan på Åland, Rädda Barnen, Röda Korset och Stiftelsen Dagens Barn. I början hade företaget bara två deltidsanställda. 1973 fick Paf ensamrätt på spelautomater på ålandsregistrerade passagerarfärjor. Företagets vinst går till goda ändamål.

Självstyrelsen utvecklas (1970–2000)

Självstyrelsegården, invigd 1978

1970 blev Åland medlem av Nordiska rådet, där Ålands lagting sedan dess utser två av rådets 87 medlemmar. De första åländska frimärkena gavs ut 1984.

1979 invigdes Självstyrelsegården, som bland annat innehåller lagtingets plenisal, landskapsregeringens plenisal och lokaler för landskapsregeringens tjänstemän. Samtidigt byggdes även Ålands museum och hotell Arkipelag ritade av samme arkitekt, Helmer Stenros.

1991 präglade Ålands Penningautomatförening det åländska myntet ”dalern”. En daler skulle vara värd lika mycket som en finsk mark och var tänkt att användas på öarna. Det slutade med rättegång och dalern stoppades.

1992 bildades Ålands fredsinstitut som fokuserar på självstyrelseformer, minoritetsfrågor, demilitarisering och konflikthantering. Lösningen med självstyrelse, Ålandsmodellen, för Åland har i efterhand visat sig vara ett av Nationernas Förbunds få lyckosamma insatser och står som modell för konfliktlösning och minoritetsskydd.

1993 reviderades och utvidgades självstyrelselagen. 1994 hölls två folkomröstningar angående medlemskap i EU. I oktober hölls en omröstning om landet Finland skulle gå med i EU, där sidan som förespråkade medlemskap segrade med några procents marginal. I november samma år hölls en åländsk omröstning om Åland skulle anslutas till EU på med vissa permanenta undantag som regleras i Ålandsprotokollet där hembygdsrätt krävs för jordförvärv och näringsrätt och skatteregler som möjliggör skattefri försäljning vid trafik till och från Åland. I denna omröstning segrade linjen att bli medlem i EU stort. 1995 anslöts Åland till EU (1996 enligt vissa källor).

• 
  Medlemskap i Nordiska rådet 1970
• 
  Åländska frimärken från 1984
• 
  Medlemskap i EU 1995

Se även

• Åland och EU

Åland under 2000-talet

2002 ersatte euron den finska marken som valuta i Finland och på Åland.

Vidare läsning

• Åland i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
• Det åländska folkets historia. 1:1, Från stenåldern till Gustav Vasa (2., revid. uppl). Utg. 1983. ISBN 951-95090-1-1. OCLC 186480220. https://www.worldcat.org/oclc/186480220. Läst 30 september 2022 
• Ramsdahl, Carl (1988). Det Åländska folkets historia. II:1 : Under Gustav Vasa och hans söner samt stormaktstiden. Ålands Kulturstiftelse. ISBN 951-95090-3-8. OCLC 58576305. https://www.worldcat.org/oclc/58576305. Läst 30 september 2022 
• Greta Hausen (1927), Ålands ortnamn : deras former och förekomst till år 1600 / Greta Hausen., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113518988, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022356 
• Greta Hausen (1928), Tillnamn på Åland : deras former och förekomst till år 1600 / Greta Hausen., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113518997, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022577 
• Lars Hellberg (1987), Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland / Lars Hellberg., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113529888, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022790 
• Toini Melander; Väinö Solstrand (1932), En åländsk bröllopsskrift från stormaktstiden / Toini Melander & Väinö Solstrand., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113519046, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022503 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Ålands historia.
  Bilder & media