Hoppa till innehållet

Slaget vid Leytebukten

Från Wikipedia
Slaget vid Leytebukten
Del av stillahavskriget under andra världskriget

Det lätta hangarfartyget Princeton brinner, öster om Luzon, 24 oktober 1944.
Ägde rum 23–26 oktober 1944
Plats Leytebukten, Filippinerna
Resultat Avgörande allierad seger
Stridande
USA USA
Australien Australien
Japanska imperiet Japan
Befälhavare och ledare
USA William Halsey, Jr. (3:e flottan)
USA Thomas C. Kinkaid (7:e flottan)
Japanska imperiet Takeo Kurita (centrumstyrkan)
Japanska imperiet Shōji Nishimura   (södra styrkan)
Japanska imperiet Kiyohide Shima   (södra styrkan)
Japanska imperiet Jisaburō Ozawa (norra styrkan)
Japanska imperiet Yukio Seki   (Kamikazes)
Styrka
8 hangarfartyg
8 lätta hangarfartyg
18 eskorthangarfartyg
12 slagskepp
24 kryssare
141 jagare och eskortjagare
Många PT-båtar, ubåtar och trängfartyg
Omkring 1 500 flygplan
1 hangarfartyg
3 lätta hangarfartyg
9 slagskepp
14 tunga kryssare
6 lätta kryssare
35+ jagare
300+ flygplan (däribland landbaserade flygplan)
Förluster
~2 800 döda;
1 lätt hangarfartyg,
2 eskorthangarfartyg,
2 jagare,
1 eskortjagare sänkt
200+ flygplan[1]
~10 500 döda;
1 hangarfartyg,
3 lätta hangarfartyg,
3 slagskepp,
10 kryssare,
11 jagare sänkta
~500 flygplan[1]

Slaget vid Leytebukten var ett jättelikt sjöslag mellan amerikanska och japanska flottstyrkor under andra världskriget. Mindre brittiska och australiensiska styrkor ingick på den allierade sidan. Det ägde rum vid Leytebukten utanför ön Leyte, Filippinerna den 23-26 oktober 1944.

Befälhavare för de amerikanska styrkorna var amiral William Halsey, Jr chef för 3:e Flottan och amiral Thomas Kinkaid, chef för 7:e Flottan. Motsvarigheten på den japanska sidan var amiral Jisaburo Ozawa. Amerikanerna hade ett stort övertag vad gäller stridsfartyg, flygplan med mera. Den japanska flottan hade skrapat ihop det mesta av sina återstående resurser. En förlust för Japan skulle vara förödande för deras del. Från och med försommaren 1943 hade de allierade stridskrafterna varit på stadig offensiv i Stillahavskriget och återerövrat bland annat Salomonöarna, Marshallöarna och Marianerna. Särskilt den sistnämnda ögruppen var en viktig strategisk förlust för japanerna. En seger för de allierade här innebar att vägen för en invasion av Filippinerna var öppen.

Trots sitt stora numerära underläge bjöd japanerna hårt motstånd och slaget stod länge och vägde men till slut tog amerikanernas numerära överlägsenhet ut sin rätt. Slaget var den första gången under kriget som Japan använde sig av så kallade kamikazepiloter. De påverkade dock inte vare sig här eller senare krigets förlopp i någon större omfattning.

Allierade förluster

[redigera | redigera wikitext]

Den amerikanska flottan förlorade 6 större örlogsfartyg under slaget.

Japanska förluster

[redigera | redigera wikitext]

Den japanska flottan förlorade 26 större örlogsfartyg under slaget.

Konsekvenser

[redigera | redigera wikitext]

Slaget anses vara det största som någonsin ägt rum till sjöss och det fick stor betydelse för det fortsatta kriget. Den japanska flottan var efter detta inte längre ett reellt hot mot det amerikanska sjöherraväldet, och den fortsatta vägen mot en invasion av det egentliga Japan hade underlättats avsevärt.