Hoppa till innehållet

Andra kinesisk-japanska kriget

Från Wikipedia
Andra kinesisk-japanska kriget
中国抗日战争
日中戦争
Del av Stillahavskriget i Andra världskriget (från 1941)
Karta som visar omfattningen av japanska kontrollen 1940
Karta som visar omfattningen av japanska kontrollen 1940.
Ägde rum 7 juli 1937 – 9 september 1945 (mindre strider sedan 1931)
Plats Kina
Resultat Kinesisk och allierad seger: Ovillkorlig kapitulation av alla japanska styrkor på Kinas fastland (utom Manchuriet som överlämnade sig till Sovjetunionen) och Formosa till Republiken Kina som återkrävde och tog kontroll över Taiwan och Penghu
Stridande
Taiwan
Republiken Kina1
med utländskt stöd
Japanska imperiet Japan
med kollaboratört stöd
Befälhavare och ledare
Taiwan Chiang Kai-shek

Republiken Kina Chen Cheng
Republiken Kina Yan Xishan
Republiken Kina Li Zongren
Republiken Kina Xue Yue
Republiken Kina Bai Chongxi
Republiken Kina Wei Lihuang
Republiken Kina Du Yuming
Zhu De
Peng Dehuai
USA Joseph Stilwell
USA Claire Chennault
USA Albert Wedemeyer

Japanska imperiet Hirohito

Japanska imperiet Korechika Anami
Japanska imperiet Yasuhiko Asaka
Japanska imperiet Shunroku Hata
Japanska imperiet Seishirō Itagaki
Japanska imperiet Kotohito Kan'in
Japanska imperiet Iwane Matsui
Japanska imperiet Toshizō Nishio
Japanska imperiet Yasuji Okamura
Japanska imperiet Hajime Sugiyama
Japanska imperiet Hideki Tōjō
Japanska imperiet Yoshijiro Umezu

Styrka
5 600 000
3 600 sovjeter (1937–40)
900 amerikanska flygplan (1942–45) 		3 900 000
900 000 kinesiska kollaboratörer
Förluster
Nationalister: 1 320 000 döda, 1 797 000 skadade, 120 000 saknade och 17 000 000 civila döda
Kommunister: 500 000 döda och skadade 		Japanska uppskattningar –omkring 820 000, inklusive 396 000 döda totalt
1937–1941: 185 647 döda, 520 000 skadade och 430 000 sjuka; 1941–1945: 202 958 döda; ytterligare 54 000 döda efter krigets slut. 2
Kinesiska nationalisters uppskattningar – 1,77 miljoner döda, 1,9 miljoner skadade
1 Chiang Kai-shek ledde en enad kinesisk front som inkluderade nationalister, kommunister och regionala krigsherrar.

2 Det här antalet inkluderar inte det stora antalet skadade av kinesiska regeringssoldater som agerade kollaboratörer och stred på den japanska sidan.

Andra kinesisk-japanska kriget, även känt som andra sino-japanska kriget (1937–1945), var en större japansk invasion av nordöstra, östra och södra Kina före och under andra världskriget. Det slutade i och med Japans kapitulation år 1945. I Kina är kriget främst känt som det antijapanska motståndskriget men även som kinesiska folkets antijapanska motståndskrig (中国人民抗日战争), motståndskriget (抗战), eller det åttaåriga motståndskriget (八年抗战).

I Japan kallades kriget bland annat HEI, "C"-operationen och den kinesiska invasionen. Kinaincidenten (支那事変, Shina Jihen) används som namn i krigsmuseet vid Japans kontroversiella helgedom Yasukuni, men den mest vanliga beteckningen idag är det japansk-kinesiska kriget (日中戦争, Nitchū Sensō). Kriget utgick från en strategisk plan som uppgjordes av den Kejserliga japanska armén som del av deras storskaliga planer på att kontrollera det asiatiska fastlandet. De tidiga manifestationerna av denna plan är ofta genomgående kända som "Kinaincidenter". Invasionen av Manchuriet år 1931 refereras till av japanerna som Mukdenincidenten. Den senaste av dessa kallades Lugouqiao- eller Marco Polo-broincidenten.

Invasionen av Kina

[redigera | redigera wikitext]

De flesta historiker placerar inledningen av det andra kinesisk-japanska kriget till incidenten vid Marco Polobron/Slaget vid Lugoubron den 7 juli 1937.[1] Vissa kinesiska forskare placerar startpunkten till Mukdenincidenten den 18 september 1931. Efter Mukdenincidenten ockuperade den japanska Guandongarmén Manchuriet och satte upp sin marionettstat Manchukuo i februari 1932. Japanska påtryckningar ledde till att Kina fick erkänna Manchukuos självständighet. Efter slaget vid Lugoubron år 1937 ockuperade japanerna Shanghai, Nanjing och södra Shanxi som del av kampanjer vari ca 200 000 japanska och betydligt flera kinesiska soldater deltog. Kinesiska historiker uppskattar att mellan 200 000 och 400 000 personer dog i Nanjingmassakern som följde på Nanjings fall i december 1937.[1]

Incidenten vid Marco Polo-bron markerade inte enbart begynnelsen på ett öppet, icke-förklarat krig mellan Kina och Japan, utan skyndade också på bildandet av den andra Kuomintang – det kinesiska kommunistpartiets (KKP) förenade front. Samarbetet skedde mest effektfullt för det belägrade KKP. Misshälligheterna mellan de två antagonisterna visade sig ofta. Deras allians framtvingades bildligt talat med hjälp av vapenmakt när Chiang Kai-shek kidnappades i Xi'anincidenten och tvingades alliera sig med KKP. Den oroliga alliansen började brytas ner sent under 1938 trots Japans stadiga territorialvinster i norra Kina, kustregionerna, och i den rika Yangtzefloddalen i centrala Kina. Konflikter mellan nationalisterna och kommunisterna blev mera ofta förekommande i de områden som låg utanför japansk kontroll år 1940. Kommunisterna expanderade sitt inflytande, när möjligheter gavs, genom massorganisationer, administrativa reformer, mark och skattereformer som favoriserade bönderna, medan nationalisterna försökte förhindra spridningen av det kommunistiska inflytandet.

Japanerna hade inte som mål eller ens möjlighet att direkt administrera Kina. Deras mål var att sätta upp en japanvänlig marionettstat. De krigsförbrytelser som utfördes av de av japanerna uppsatta regeringarna gjorde dem mycket impopulära och japanerna vägrade att förhandla med både Kuomintang och det kinesiska kommunistpartiet, vilket kunde ha medfört ökad popularitet. Japanerna tvingade sedan det kinesiska folket att växla in sina pengar mot militära sedlar. Den japanska regeringen vägrar än i denna dag att växla tillbaka dessa militära sedlar.

Kinesisk strategi

[redigera | redigera wikitext]

Kina var oförberett för kriget och hade liten militär industriell styrka, få mekaniserade divisioner och så gott som inget pansarunderstöd. Fram till mitten av 1930-talet hoppades Kina att Nationernas förbund skulle tillhandahålla motmedel mot den japanska aggressionen. Förutom detta var Kuomintangregeringen uppbunden i ett inbördeskrig mot kommunisterna. Ett berömt citat av Chiang lyder "japanerna är en sjukdom som angriper huden, kommunisterna är en sjukdom som angriper hjärtat". Genom att kommunisterna bildade den Nya fjärde armén och den Åttonde routearmén, som nominellt var underställda kommendören för den Nationella revolutionära armén, var den enhetsfronten aldrig riktigt förenad eftersom varje sida förberedde sig för en konfrontation med den andra sidan efter att japanerna utdrivits. Alla dessa negativa förbehåll tvingade Kina att anamma en strategi vars primära mål var att bibehålla sin militära styrka eftersom ett fullt frontalanfall mot fienden skulle vara självmordsaktigt. Motståndsfickor skulle fortsätta kämpa mot varje fiende och förpesta dennes liv i de ockuperade områdena och göra japanernas administrationsmöjligheter i det stora Kina små. Som resultat ledde detta till att japanerna egentligen bara kontrollerade städerna och järnvägarna medan landsbygden nästan alltid sjöd av partisanaktiviteter.

Chiang insåg att för att vinna stöd från USA och övriga nationer så måste Kina visa sig kapabelt att slåss. En snabb reträtt skulle avskräcka utländskt stöd. Därför beslöt Chiang att utse slaget om Shanghai till sitt huvudslagfält. Chiang sände sina elittrupper, som hade tränats av tyskarna, att försvara Kinas största och mest kommersialiserade stad från japanerna. Slaget resulterade i stora förluster för båda sidor och slutade med en kinesisk reträtt. Även om slaget militärt var ett bakslag för kineserna så visade det att kineserna inte var beredda att se sig besegrade och det signalerade beslutsamhet inför omvärlden. Slaget som tog över tre månader visade sig medföra en enorm moralhöjande effekt, eftersom det effektfullt satte stopp på den japanska propagandan som utlovade ett erövrat Shanghai inom tre dagar och ett erövrat Kina inom tre månader.

Det stora antalet konfrontationer som förlorades i jämförelse med det lilla antalet som vanns ledde till en kinesisk strategi som syftade till att uppnå uppehåll i den japanska offensiven. Stora kinesiska områden erövrades snabbt under krigets tidiga skeden, men snart började kriget gå långsammare framåt. Den kinesiska strategin gick vid detta tillfälle ut på att hålla undan japanerna så att tillräcklig utländsk hjälp skulle anlända, för att man därefter skulle kunna slå japanerna. Man nyttjade bland annat den brända jordens taktik för att försöka sakta ner japanerna. Dammar och vallar saboterades, vilket resulterade i Huang He-översvämningen 1938. År 1940 hade kriget nått ett dödläge där båda sidor enbart gjorde minimala vinningar. Kineserna hade försvarat sitt återstående land med stora framgångar vid ett flertal tillfällen emedan en stark motståndsrörelse i de japanskockuperade områdena såg till att en seger tedde sig omöjlig för japanerna. Detta frustrerade japanerna till den punkt att man började använda en policy som kallades "bränn allt, döda allt, förstör allt" (三光政策). Det var under denna tidsperiod som huvuddelen av de japanska krigsförbrytelserna utfördes.

Kinesiska soldater i tätbebyggelsestrid i slaget om Tai'erzhuang.

År 1941 anföll japanerna Pearl Harbor vilket ledde till att USA anslöt sig till kriget mot Japan.[2] Kina förklarade officiellt krig mot Japan den 8 december. Landet hade tidigare vägrat att förklara krig eftersom ett emottagande av militär hjälp under krig skulle bryta mot donationsstatens neutralitetsstatus. Vid denna tidpunkt ändrades strategin från att uppnå överlevande till att ernå en minimering av krigföringen. Chiang insåg att amerikanarna skulle göra huvuddelen av krigandet och att de även var bättre utrustade för att slåss mot japanerna. Han beslöt därmed att dra ner på sin armés aktiviteter så att han kunde fokusera på ett potentiellt inbördeskrig efter kriget mot japanerna. År 1945 var det klart att Japan snart skulle kapitulera, varvid mindre anfall utfördes av den kinesiska armén.

Den kinesiska strategin under kriget kan delas in i tre perioder:

  • Första perioden: 7 juli 1937 (Slaget om Lugou-bron) – 25 oktober 1938 (Hankous kapitulation).
    • Under denna period var ett huvudkoncept att byta "utrymme för tid" (kinesiska: 以空間換取時間). Den kinesiska armén sökte strid för att fördröja den japanska framryckningen till de nordöstra städerna så att hemmafronten kunde fly västerut till Chongqing tillsammans med sina yrkesmän och viktigaste industrier varvid en militär styrka kunde återuppbyggas.
  • Andra perioden: 25 oktober 1938 (Hankous kapitulation) – juli 1944
    • Under denna andra period började kineserna använda ett koncept kallat "magnetisk krigföring", som syftade till att dra framryckande japanska trupper till förutbestämda platser där de överfölls, blev utsatta för flankerande anfall och inringning i större sammandrabbningar. Det mest framträdande exemplet på denna taktik är det framgångsrika försvaret av Changsha (長沙) som utspelades ett flertal gånger.
  • Tredje perioden: juli 1944 – 15 augusti 1945[2]
    • Denna period innebar en generell full motoffensiv utförd av kineserna.

De tre perioderna är i sig indelade i finare faser.

Kinesisk och japansk utrustning

[redigera | redigera wikitext]

Kinesisk

[redigera | redigera wikitext]

Den Nationella revolutionära armén bestod av 80 infanteridivisioner med ungefär 8.000 man vardera, nio självständiga brigader, nio kavalleridivisioner, två artilleribrigader, 16 artilleriregementen och en eller två bepansrade divisioner. Den kinesiska flottan uppgick endast till 59.000 ton och det kinesiska flygvapnet hade endast 600 flygplan.

De kinesiska vapnen var huvudsakligen producerade i Hanyang- och Guangdongarsenalerna. Beväpningen för de flesta tysktränade divisioner var dock det tysktillverkade geväret 7,92 mm Gewehr 98 och Karabiner 98k. Den standardiserade lätta kulsprutan var en lokal kopia av den tjeckiska 7.92 mm Brno ZB26. Det fanns även belgiska och franska lätta kulsprutor. Överraskande nog införskaffade NRA inga av de berömda kulsprutorna Maschinengewehr 34 från Tyskland, men producerade egna kopior av dem. I medeltal var dessa divisioner utrustade med en kulspruta per pluton. De tunga kulsprutorna var huvudsakligen lokalt tillverkade vattenkylda Maxim-kulsprutor, som tillverkats 1924 efter tyska ritningar. I medeltal fick varje bataljon en tung kulspruta (omkring hälften av vad en tysk division fick under kriget). Den standardiserade lätta beväpningen var den 7,63 mm-kalibriga halvautomatiska pistol Mauser M1932, som gick under benämningen Mauser C96.

Vissa divisioner var utrustade med 37 mm PAK 35/36 pansarvärnskanoner och/eller granatkastare från Oerlikon, Madsen och Solothurn. Varje infanteridivision hade sex franska Brandt 81 mm granatkastare och sex Solothurn 20 mm automatkanoner. Vissa fristående brigader och artilleriregementen var utrustade med Bofors 72 mm L/14 eller Krupps 72 mm L/29 bergskanoner. Det fanns även 24 st Rheinmetall 150 mm L/32 sFH 18 haubitsar (som inköpts år 1934) samt 24 Rheinmetall 150 mm L/30 sFH 18 haubitsar (som inköpts år 1936).

Infanteriuniformerna var huvudsakligen omdesignade Zhongshandräkter. Benbindor var standard för soldater och officerare, eftersom det huvudsakliga förflyttningssättet för NRA-trupperna var till fots. Hjälmarna var den mest särskiljande faktorn för divisionerna. Den tyska M35-hjälmen (standardutrustning för Wehrmacht till sent på det europeiska slagfältet) rullade av produktionslinjerna åren 1935 och 1936. NRA importerade 315.000 av dessa hjälmar, var och en på sidorna försedd med det 12-stjärniga emblemet, som symboliserade den kinesiska republiken. Övrig utrustning inkluderade tygskor för soldater, läderskor för officerare och läderstövlar för högre officerare. Varje soldat var utrustad med ammunition, ammunitionsväska/stridsbälte, en vattenflaska, stridsknivar, matväska och en gasmask.

Japansk

[redigera | redigera wikitext]

Fastän Japan innehade en signifikant mobil operationell kapacitet så innehade den inte förmåga att föra ett utdraget krig. Vid utbrottet av det kinesisk-japanska kriget bestod den japanska armén av 17 divisioner, var och en av dessa bestod av ungefär 22 000 man, 5 800 hästar, 9 500 gevär och kpistar, 600 tunga kulsprutor av olika typer, 108 artilleripjäser och 24 stridsvagnar. Specialstyrkor fanns även att tillgå. Den japanska flottan uppgick till totalt 1 900 000 ton, till storleken den tredje största i världen, samt innehade 2 700 flygplan vid denna tidpunkt. Varje japansk divisions stridsstyrka motsvarade tre reguljära kinesiska divisioner.

Politiska och militära ledare, och andra huvudaktörer

[redigera | redigera wikitext]

Kina: Nationalister

[redigera | redigera wikitext]

Kina: Kommunister

[redigera | redigera wikitext]

Japan

[redigera | redigera wikitext]

Andra

[redigera | redigera wikitext]

Militära åtaganden

[redigera | redigera wikitext]

Fälttåg

[redigera | redigera wikitext]

Slag

[redigera | redigera wikitext]

Slag i den burmesiska fälttåget

[redigera | redigera wikitext]

Japanska övergrepp på civilbefolkningen

[redigera | redigera wikitext]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Bucjanan / Fitzgerald / Ronan (1982). ”Krisget mot Japan” (på engelska). Kinaboken. Stockholm: Natur och kultur. sid. 360-375. ISBN 91-27-01087-2 
  2. ^ [a b] 张, 英聘 (2003). ”war of Resistance Againt Japan” (på engelska). THE HISTORY AND CIVILIZATION OF CHINA. 中央文献出版社. sid. 229-231. ISBN 7-5073-1360-3 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Andra kinesisk-japanska kriget.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Andra_kinesisk-japanska_kriget&oldid=55898414”