Skoll
- För månen, se Skoll (måne).
Skoll (“svek”), eller Sköll (“högt oväsen”, "skall"), är i nordisk mytologi en jätte i ulvskepnad som förföljer solen och som solen är mycket rädd för.[1] En annan ulv vid namn Hate sägs springa framför solen för att genskjuta henne, men egentligen är det månen som han vill ha. Vid Ragnarök skall de båda ulvarna hinna ikapp sina byten och uppsluka dem. En naturmytologisk tolkning är att de båda ulvarna är solvargar (parhelia).[2][3]
Källtexterna
[redigera | redigera wikitext]Grímnismál
[redigera | redigera wikitext]Skoll omtalas endast på ett ställe i den poetiska Eddan, nämligen i Grímnismál, strof 39:
|
|
Finnur Jónsson noterar att horisonten i rad 3, där solen går ner, sägs vara ett skogsbryn, vilket kanske utesluter att strofen diktats på Island.[4]
Gylfaginning
[redigera | redigera wikitext]En prosaparafras på denna strof finns i Snorre Sturlassons Edda, Gylfaginning, kapitel 12:
|
|
Ordet tungl betyder “himlakropp” varför tunglit, som här har översatts “månen”, lika gärna kan betyda “solen”.[5][6] Det är alltså möjligt att det är solen som båda ulvarna försöker ta; de befinner sig ju på motsatta sidor om henne. (Den ene förföljer henne, och den andre söker komma förbi henne och hejda henne, enligt Finnur Jónsson.[7]) Längre ner i samma kapitel citerar Snorre dessutom Vǫluspá 40, vari begreppet tungls tjúgari (“solens slukare”) står som beteckning för de glupska odjuren (Fenris kindir).[7]
Snorre berör också frågan om de båda ulvarnas härkomst. I Järnveden öster om Midgård bor en gýgr, skriver han. “Den gamla jättinnan föder många jättesöner, och alla i varghamn. Därifrån kommer dessa vargar.”[8] Det skulle betyda att Skoll och Hate är bröder. Men nu råkar grundtexten ha fœðir at för “föder”, vilket nog betyder att hon fostrar andra jättars barn som om de vore hennes egna.[5] Kanske driver hon ett fosterhem för unga vargjättar? Det tycks vara så som Åke Ohlmarks har uppfattat saken i sin översättning av Snorres Edda: “Den gamla häxan uppfostrar som sina söner många jättars yngel, alla i varghamn, och det är därifrån dessa ulvar kommer.”[9] Då har Skoll och Hate samma fostermor, men bröder behöver de inte vara.
Hates patronymikon är Hróðvitnisson, vilket tycks utpeka honom som Lokes sonson, eftersom Hróðvitnir är Fenrisulven.[10] (Man kan dock undra när Fenrir, som redan i ungdomen fjättrades med Gleipner och som alltsedan dess har stått bunden, fick tillfälle att skaffa sig avkomma.[11])
Den ulv som skall uppsluka månen är enligt Snorre Månegarm,[12] som då måste vara identisk med Hate som enligt samma källa är den som slukar månen – dock endast under förutsättning att tunglit i detta fall betyder “månen”.
Skoll skall sluka solen, säger Snorre, men detta stämmer inte med Vafþrúðnismál 46–47, där det uttryckligen sägs att det är Fenrir som slukar solen.[13] Kanske är Skoll och Fenrir identiska.[2] Då blir Skoll och Hate far och son, men Fenrir står ju bunden och kommer inte loss förrän vid Ragnarök, varför det knappast kan vara han som jagar solen.
Texterna rymmer olika traditioner, som nog inte går att helt sammanjämka.
Namnet
[redigera | redigera wikitext]
Ulvens namn skrivs i handskrifterna omväxlande Skoll och Sköll (Skǫll). Om namnet är Sköll tycks det komma av ett substantiv med betydelsen “stort oljud”.[6][14] Kanske syftar namnet i så fall på ulvens ylande då den jagar Sol över himlavalvet. Om namnet i stället är Skoll kan det översättas “svek(fullhet), bedrägeri”.[4][6] Denna läsart brukar föredragas då den passar den naturmytologiska tolkningen att Skoll är en solvarg (sólúlfr) eller vädersol.[2] I många språks namn på bisolar framhålls just fenomenets “bedräglighet” (t.ex. “mock sun”). Dessutom har skensolar på både danska, norska och svenska brukat kallas “ulvar” (“solulv, solvarg”),[2] och så är också fallet i modern isländska där härmsolen till vänster kallas úlfur (“ulven, vargen”); den till höger heter gíll.[3][15] Men på engelska är ulven domesticerad till hund (sun dog).
Heiðreksgátur
[redigera | redigera wikitext]Ulvarna Skoll och Hate är också nämnda i den femtonde av Heidreksgåtorna, men namnen är i denna sena källa förvanskade till Skalli och Hatti. Så här lyder gåtan:
|
Efter detta följer gåtans svar på prosa:
|
|
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Anthony Faulkes, 2005, Snorri Sturluson, Edda: Prologue and Gylfaginning, Viking Society for Northern Research. ISBN 978-0-903521-64-2
- Finnur Jónsson, 1932, De gamle eddadigte, København.
- Karl G. Johansson och Mats Malm, 1999, Snorres Edda, Klassikerförlaget. ISBN 91-7102-449-2
- John Lindow, 2001, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press. ISBN 978-0-19-515382-8
- Åke Ohlmarks, 1965, Eddasångerna. Fornnordens klassiska guda- och hjältekväden, Zindermans.
- Rudolf Simek, 2007, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer. ISBN 978-0-85991-513-7
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Hultkrantz, Åke (1991). Vem är vem i nordisk mytologi : gestalter och äventyr i Eddans gudavärld. Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 84. Libris 7236542. ISBN 9129593956
- ^ [a b c d] Rudolf Simek, 2007, sid 292.
- ^ [a b] Vísindavefurinn: Hvað þýðir máltækið "Sjaldan er gíll fyrir góðu nema úlfur á eftir renni"? Er hér um yfirfærða merkingu að ræða?
- ^ [a b] Finnur Jónsson, 1932, sid 70, not 40.
- ^ [a b] Anthony Faulkes, 2005, sid 98.
- ^ [a b c] John Lindow, 2001, sid 273.
- ^ [a b] Finnur Jónsson, 1932, sid 13. Se strof 40 med förklaring.
- ^ Översättning: K.G. Johansson och M. Malm, sid 41.
- ^ Åke Ohlmarks, Snorres Edda, Zindermans 1964, sid 35. Originaltexten lyder: In gamla gýgr fœðir at sonum marga jǫtna ok alla í vargs líkjum, ok þaðan af eru komnir þessir úlfar.
- ^ Lokasenna 38–39.
- ^ John Lindow, 2001, sid 164.
- ^ Gylfaginning, kapitel 12.
- ^ Finnur Jónsson 1932, sid 60.
- ^ Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, sid 258.
- ^ Jón Árnason, Íslenzkar þjóðsögur og æfintýri 1862, “Loptsjónir og tunglsögur”, sid 659.
- ^ [a b] Åke Ohlmarks, Den glömda Eddan: Eddica minora, Gebers 1955, sid 58.
- ^ [a b] Christopher Tolkien, 1960, The Saga of King Heidrek the Wise (Saga Heiðreks Konungs ins vitra), with introduction, notes and appendices. Thomas Nelson and Sons Ltd., sid 81.
