Hoppa till innehållet

Scuderia Ferrari

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Scuderia Ferrari Marlboro)
Italien Scuderia Ferrari
2024 års F1-bil för Ferrari.
TävlingsnamnScuderia Ferrari HP[1]
HemvistMaranello, Italien[2]
Aktivt1950–
StallchefFrankrike Frédéric Vasseur[2]
Teknisk direktörItalien Enrico Gualtieri[2]
Frankrike Loïc Serra[2]
FörareMonaco Charles Leclerc[2]
Spanien Carlos Sainz[2]
ReservförareStorbritannien Oliver Bearman[3]Italien Antonio Giovinazzi[3]
Israel Robert Shwartzman[3]
ChassiFerrari SF-23
MotorFerrari 067
DäckPirelli
BränsleShell[4]
Lopp1076 (Anmälda till)
1075 (starter)
Vunna lopp241
Pole position242
Snabbaste varv258
Konstruktörstitlar16 (1961, 1964, 1975, 1976, 1977, 1979, 1982, 1983, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2007, 2008)
Förartitlar15 (Alberto Ascari 1952, 1953 + Juan Manuel Fangio 1956 + Mike Hawthorn 1958 + Phil Hill 1961 + John Surtees 1964 + Niki Lauda 1975, 1977 + Jody Scheckter 1979 + Michael Schumacher 2000, 2001, 2002, 2003, 2004 + Kimi Räikkönen 2007)

Ferrari S.p.A.[5], tävlar som Scuderia Ferrari HP,[1] är det italienska bilmärket Ferraris formel 1-stall.

Ferrariemblemet, Il Cavallino Rampante, "Den stegrande lilla hästen", är en svart häst på gul bakgrund, med bokstäverna "S" och "F", som står för Scuderia Ferrari, "Stall Ferrari".

Historik

[redigera | redigera wikitext]

1950-talet

[redigera | redigera wikitext]

Ferrari debuterade i formel 1-VM 1950 i Monacos Grand Prix. Man hade två bra förare, Alberto Ascari och Luigi Villoresi. Alfa Romeo-stallet dominerade dock säsongen 1950 och vann sex av loppen. Ferrari slog igenom säsongen 1951 när José Froilán González vann Storbritanniens Grand Prix. Säsongen efter drog sig Alfa Romeo ur formel 1. Ferrari körde 1952 med en 4-cylindrig motor, 2.0 L Ferrari Tipo 500, vilken gav seger i sju av loppen. 1952 vann Alberto Ascari förar-VM efter att ha vunnit sex lopp. 1953 vann Ascari fem lopp och tog förarmästerskapstiteln igen.

Säsongen 1955 vann Ferrari endast Monacos Grand Prix och efter att Alberto Ascari förolyckats köpte stallet chassin från Lancia som benämndes Ferrari D50.

Säsongen 1958 tävlade man med Ferrari 246, som emellertid inte höll måttet. Luigi Musso omkom under Frankrikes Grand Prix och Peter Collins avled efter en olycka under Tysklands Grand Prix.

1960-, 1970- och 1980-talen

[redigera | redigera wikitext]
Michele Alboreto i en Ferrari 156/85.

Säsongen 1960 gick lite bättre än de tidigare och 1961 vann Ferrari sitt första konstruktörsmästerskap och Phil Hill tog förarmästerskapet.

Man fick vänta tills 1964 innan man vann ett konstruktörsmästerskap. FIA ändra många regler och det gick inte så bra för Ferrari. Jacky Ickx kom dock tvåa i förarmästerskapet 1970 följd av Clay Regazzoni på tredje plats. Under 1970-talet gick det uppåt för Ferrari igen. Niki Lauda skrev på för Ferrari 1974 och vann förar-VM 1975 samtidigt som stallet vann konstruktörsmästerskapet. 1976 var Ferrari på väg mot en ny titel tills Niki Lauda kraschade under Tysklands Grand Prix och förartiteln togs istället av James Hunt i McLaren. Niki Lauda återvände och körde hem sin andra VM-titel 1977.

Efter ett mellanår 1978, då Carlos Reutemann kom trea i förar-VM, vann Jody Scheckter titeln före stallkamraten Gilles Villeneuve 1979. 1982 avled Gilles Villeneuve avled efter en olycka under kvalificeringen till Belgiens Grand Prix. 1983 tog Ferrari hem ännu ett konstruktörsmästerskap efter att René Arnoux vunnit tre lopp och Patrick Tambay ett.

Den 14 augusti 1988 avled Ferraris ägare Enzo Ferrari, 90 år gammal. En vecka efter "den gamles" död vann Gerhard Berger och Michele Alboreto en historisk dubbelseger i Italiens Grand Prix, vilket var enda gången något annat stall än McLaren vann ett lopp säsongen 1988.

1989 kom Nigel Mansell och vann Brasiliens Grand Prix, vilket var i hans första lopp för Ferrari. Han vann senare sensationellt även Ungerns Grand Prix efter att ha startat från den tolfte startrutan.

1990-1995

[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 1990 körde Alain Prost för stallet och han vann i Brasilien, Mexiko, Frankrike, Storbritannien och Spanien. Detta räckte dock bara till en andraplats i förar-VM bakom brasilianen Ayrton Senna medan andreföraren Nigel Mansell kom på femte plats. Den följande säsongen ersattes Nigel Mansell av Jean Alesi men varken denne eller Alain Prost vann ett enda lopp 1991. Detta medförde att en frustrerad och desillusionerad Alain Prost lämnade stallet vid säsongens slut.

1992 blev Jean Alesi stallets försteförare, men i den dåliga bilen kunde han inte göra så mycket, så säsongens höjdpunkter blev två tredjeplaceringar. Stallkamraten Ivan Capelli hade ännu större problem och tog bara tre poäng och fick därför sparken.

1993 kom Gerhard Berger tillbaka, men varken han eller Jean Alesi kunde vända den negativa trenden. Säsongens höjdpunkter var Jean Alesis andraplats i Italien och Gerhard Bergers tredjeplats i Ungern.

1994 blev ännu en jobbig säsong för Ferrari med undantag av Gerhard Bergers seger i Tyskland. Gerhard Berger och Jean Alesi slutade dock på tredje respektive femte plats i förarmästerskapet.

1995 blev en något bättre säsong poängmässigt för stallet, men placeringarna i förar-VM blev sämre då Jean Alesi, som dock vann i Kanada, och Gerhard Berger kom på femte respektive sjätte plats i förarmästerskapet. Säsongens riktiga höjdpunkt kom dock den 16 augusti då Ferrari meddelade att världsmästaren Michael Schumacher hade skrivit ett treårskontrakt med stallet.

1996-1997

[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 1996 valde både Jean Alesi och Gerhard Berger att lämna stallet när Michael Schumacher anlände. Istället blev Eddie Irvine stallets andreförare och han överraskade genom att komma före Schumacher i kvalificeringen till Australiens Grand Prix och sedan komma trea i loppet. Därefter gick det sämre för Eddie Irvine, som slutade på en tionde plats i förarmästerskapet.

Schumacher tvingades bryta premiärloppet i Melbourne, men sedan gick det bättre och han kom trea i Brasilien och vann i Spanien. Sedan vann han även i Belgien och Italien vilket ledde till en slutlig tredjeplats i förar-VM med 59 poäng, vilket dock var 38 poäng efter Damon Hill som vann titeln. Schumacher sade senare att "chassit var dåligt och motorn likaså, ärligt talat var det inte mycket till bil".

Michael Schumacher inledde säsongen 1997 med att komma tvåa i Australien. Det var dock något bekymmersamt för honom att han under kvalificeringen till loppet blev frånkörd med två sekunder av de båda Williams-förarna Jacques Villeneuve och Heinz-Harald Frentzen.

I Brasilien kom Schumacher femma, medan Eddie Irvine inte tog någon poäng. I Argentina kraschade Schumacher i starten, medan Eddie Irvine kom tvåa efter att ha jagat segraren Jacques Villeneuve utan att kunna komma förbi. I San Marino kom Schumacher tvåa och Eddie Irvine trea. Att båda Ferrariförarna stod på podiet hade inte hänt på två år. I Monaco tog Schumacher säsongens första seger med Eddie Irvine på tredje plats. Detta gjorde att Schumacher ledde mästerskapet, vilket ingen Ferrariförare lyckats med sedan 1990, då Alain Prost ledde efter halva säsongen. Eddie Irvine låg vid det skedet av säsongen trea. I Spanien kom Schumacher fyra och tappade ledningen i VM-tabellen till Jacques Villeneuve, vilken han dock tog tillbaka genom att vinna loppen i Kanada och Frankrike.

Ett misslyckat lopp i Storbritannien gjorde att Jacques Villeneuve hämtade in stora delar av försprånget, men genom en andraplats i Tyskland och en fjärdeplats i Ungern höll Schumacher ställningarna. Samtidigt fick Eddie Irvine allt större problem att hänga med i kampen om tredjeplatsen i förar-VM.

Schumacher tog en säker seger i Belgien och drygade ut ledningen i förar-VM till elva poäng. I Italien hade han dock problem och kom i mål som sexa och när det upprepades i Österrike stod det klart att det skulle bli tufft. Detta förstärktes när Jacques Villeneuve satte in det alla trodde var nådastöten genom att vinna i Luxemburg. Schumacher kom dock tillbaka och vann i Japan samtidigt som Jacques Villeneuve blev diskvalificerad efter att ha kört om under gulflagg.

I Europas Grand Prix skulle det avgöras. Schumacher kvalade in på samma tid som Jacques Villeneuve och Heinz-Harald Frentzen, men eftersom han inte satte sin tid först fick han den andra startrutan. Schumacher tog dock starten och ledde tills Jacques Villeneuve försökte med en omkörning i Curva Dry Sack. Schumacher styrde då in i Jacques Villeneuves bil och snurrade av själv. Händelsen medförde att Michael Schumacher blev diskvalificerad från förar-VM som vanns av Jacques Villeneuve med Eddie Irvine på sjunde plats.

1998

[redigera | redigera wikitext]

Michael Schumacher inledde säsongen 1998 som favorit eftersom både Williams och Benetton blivit av med fabriksstödet ifrån Renault. McLaren hade dock en snabbare bil än tidigare, vilket överraskade alla. Mika Häkkinen och David Coulthard vann de två första loppen i Australien och Brasilien. Schumacher vann i Argentina, vilket kom som en överraskning för många. I San Marino kom Schumacher tvåa och Eddie Irvine trea. I Spanien kom Schumacher trea medan Eddie Irvine fick bryta efter en kollision. I Monaco kämpade Eddie Irvine till sig en tredjeplats medan Schumacher kolliderade och slutade på en tiondeplats. Schumacher låg nu trea i förar-VM, 22 poäng efter den ledande Mika Häkkinen. I Kanada tog Schumacher en mycket viktig seger, som gjorde att han då låg tolv poäng efter Mika Häkkinen i mästerskapet. Sedan vann Schumacher i Frankrike med Eddie Irvine på andra plats, vilket var Ferraris första dubbelseger sedan 1990. I Storbritannien vann Schumacher efter att tagit målflaggan i depån. Nu var Schumacher bara två poäng efter Mika Häkkinen men läget försämrades ganska snart för Schumacher när han kom trea i Österrike och bara femma Tyskland. Schumacher tog dock en fantastisk seger i Ungern men tvingades bryta i Belgien. I Italien blev det en ny dubbelseger och i Luxemburg kom Schumacher tvåa. I Japan exploderade ett av Schumachers däck vilket ledde till att Mika Häkkinen vann förar-VM 1998.

1999

[redigera | redigera wikitext]

Inför säsongen 1999 var McLaren med förarna Mika Häkkinen och David Coulthard favoriter. Dock slog Ferraris Eddie Irvine till och vann premiären i Australien efter att stallkamraten Michael Schumacher och de båda McLaren-förarna fått tekniska problem. I Brasilien kom Schumacher tvåa och Irvine femma. I San Marino vann Schumacher sitt första lopp för säsongen och Ferrari sin första seger på Imolabanan sedan Patrick Tambay vann 1983.

I Monaco vann Ferrari en enkel dubbelseger med Schumacher och Irvine som etta och tvåa. Detta gjorde att Schumacher nu toppade förar-VM före Irvine och Häkkinen. I Spanien hade Ferrari en tung helg. Det blev en dubbelseger för McLaren med Schumacher på tredje och Irvine på fjärde plats.

Problemen fortsatte i Kanada där Schumacher kraschade i ledning, medan Irvine trots en snurrning kom trea. Häkkinen vann loppet även där och tog över ledningen i förar-VM. I Frankrike fortsatte problemen där Schumacher kom femma och Irvine sexa, vilket gjorde att tvåan Häkkinen ryckte ifrån i sammandraget.

Loppet i Storbritannien innebar ett stort bakslag när Schumacher kraschade på grund av ett bromsfel och bröt benet. Han missade sex tävlingar och hans möjlighet att vinna förarmästerskapet försvann därmed. Många trodde nu att Ferraris chanser var borta men Irvine motbevisade dem genom att komma tvåa i Storbritannien och sedan vinna både i Österrike och Tyskland. I Tyskland hade Irvine dock god hjälp av en stallorder som innebar att Schumachers ersättare Mika Salo släppte förbi honom. Häkkinen tog bara fyra poäng på tre race och Irvine ledde nu förar-VM med åtta poängs marginal.

I Ungern kom Irvine trea, samtidigt som Häkkinen vann, vilket gjorde att McLaren-föraren nu bara var två poäng efter Irvine i VM-striden. I Belgien kom Irvine fyra samtidigt som Häkkinen kom tvåa och tog över ledningen i förarmästerskapet. I Italien snurrade Häkkinen av i stor ledning och kom Ferrari-förarna Mika Salo och Eddie Irvine slutade på tredje respektive sjätte plats. I Tyskland gjorde både Ferrari och McLaren bort sig, men Häkkinen klarade trots det av att ta två poäng, till skillnad från Irvine som blev stående i depån, medan mekanikerna letade efter ett försvunnet däck!

Lagom till Malaysias Grand Prix fick Mika Salo fick lämna stallet eftersom Michael Schumacher hade tillfrisknat från sina skador från kraschen i Storbritannien. Schumacher kom tillbaka och krossade konkurrenterna fullständigt med mer än en sekund i kvalificeringen. I loppet körde han taktiskt och lät Irvine vinna, samtidigt som han höll Häkkinen bakom sig. Därmed ledde Irvine förar-VM inför den sista deltävlingen i Japan. Men glädjen blev inte långvarig, eftersom Häkkinen körde ett felfritt lopp och tog hem segern. Eddie Irvine fick nöja sig med andraplatsen i förarmästerskapet och en fet lönecheck ifrån Jaguar, som skulle bli hans nya arbetsgivare. Ferrari vann dock konstruktörs-VM 1999, vilket var första gången sedan 1983.

2000

[redigera | redigera wikitext]

Inför säsongen 2000 värvades Rubens Barrichello från Stewart där han hade övertygat säsongen innan. Eddie Irvine gick till Jaguar och Mika Salo gick till Sauber. Michael Schumacher, inledde å sin sida inte säsongen som favorit, utan de flesta var överens om att det var McLaren och Mika Häkkinen. Därför var det föga förvånande att Häkkinen och David Coulthard dominerade kvalificeringen i Australien. Deras glädje blev dock kortvarig, eftersom de båda förarnas bilar gick sönder under loppet. I stället kunde Ferrari vinna dubbelt med Schumacher som segrare och Barrichello som tvåa. I Brasilien fick Häkkinen på nytt tekniska problem och Schumacher kunde vinna loppet. Dock var hans motor på bristningsgränsen, varför det var ett mirakel att den höll ända in i mål. Barrichello, å sin sida tvingades bryta på grund av haveri.

I San Marino vann Schumacher sitt tredje raka lopp, efter att ha besegrat Häkkinen, genom snabba varv innan sitt depåstopp. Barrichello blev fyra. På Storbritannien hade Ferrari ingen lycka med sig. Barrichello startade från pole position, men tvingades bryta på grund av ett tekniskt fel, medan Schumacher blev trea. I Spanien blev det ännu värre för Ferrari. Schumacher fick punktering när han ledde loppet och slutade på en femteplats. Barrichello kunde inte heller han hota McLaren, som tog ännu en dubbelseger. Schumacher ledde fortfarande förar-VM på 36 poäng, följd av Häkkinen på 22 och Coulthard på 20.

Europas Grand Prix innebar dock en framgång för Schumacher, som körde om Häkkinen i regnet och vann. Barrichello blev ännu en gång fyra. I Monaco ledde Schumacher ohotat, när den bakre hjulupphängningen gav vika. Coulthard i McLaren vann, medan Barrichello kom i mål som tvåa. I Kanada vann Schumacher trots tekniska problem med Barrichello 0,4 sekunder efter. Häkkinen blev fyra, medan Coulthard kom utanför poängplats. Det innebar att Schumacher nu ledde förar-VM på 56 poäng, följd av Coulthard på 34 och Häkkinen på 32.

I Frankrike fick Ferrari en perfekt start, när Schumacher tog starten följd av Barrichello, som kom förbi Coulthard. Detta var dock inte Ferraris dag. Coulthard kämpade sig tillbaka och körde till slut om de båda Ferraribilarna, vilket även Häkkinen gjorde. Schumacher fick motorproblem och blev poänglös. Österrikes Grand Prix blev ännu ett misslyckande för Schumacher, som kolliderade med Ricardo Zonta i starten och tvingades bryta, samtidigt som Häkkinen vann. Dessutom upprepades Schumachers mardröm i Tyskland där han kolliderade med Giancarlo Fisichella i den första kurvan. Då säkerhetsbilen kom ut, på grund av att en person sprungit ut på banan, kunde Barrichello, som startat från den 18:e rutan, närma sig toppen. När det sedan började regna och Barrichello stannade ute, tog han ledningen och höll sedan undan för de jagande McLarenförarna. Schumacher behöll ledningen i förarmästerskapet på 56 poäng med Häkkinen och Coulthard på 54 och Barrichello på 42 poäng.

I Ungern vann Häkkinen igen. Nu kom Schumacher i dock i mål, på en andraplats. Belgiens Grand Prix blev ännu en stor besvikelse för Schumacher, som blev omkörd när han ledde loppet av Häkkinen när det var fyra varv kvar. I Italien vann Schumacher en smärtsam seger, efter att en funktionär förlorat livet efter att ha träffats av ett löst däck från en krock, i vilken Barrichello var inblandad. Schumacher var så ledsen att han bröt ihop under presskonferensen, vilket delvis berodde på att han tangerat Ayrton Sennas antal segrar. I USA tog Schumacher en viktig seger före Barrichello, samtidigt som Coulthard försvann från VM-striden efter en femteplats och Häkkinen tvingades bryta på grund av ett motorhaveri.

I Japan vann Schumacher igen vilket innebar att han säkrade Ferraris första förartitel sedan Jody Scheckter vann 1979. Schumacher var hur glad som helst efteråt, eftersom han kämpat i fem år för att vinna ett världsmästerskap för Ferrari. Malaysias Grand Prix blev ett lopp utan spänning, sedan Schumacher hade kontrollerat tävlingen från pole position. Han tangerade genom den segern Nigel Mansells rekord för antal segrar och poäng under en säsong. Ferrari vann konstruktörs-VM och Schumacher förar-VM på 108 poäng, före Häkkinen på 89, Coulthard på 73 och Barrichello på 62 poäng.

2001

[redigera | redigera wikitext]

Michael Schumacher startade säsongen 2001 som favorit efter VM-titeln säsongen innan. Ross Brawn och Rory Byrne hade designat ännu en snabb bil, vilket Schumacher med eftertryck visade när hann vann i säsongspremiären i Australien med Barrichello på tredje plats. Loppet blev dock sorgkantat efter en våldsam krasch då en funktionär träffades av ett flygande hjul och omkom.

I Malaysia var det monsunregn och kaos utbröt när båda Ferrariförarna åkte av banan efter en oljeläcka från en annan bil. De tog sig dock upp på banan igen och tog sig till depån men de blev stående där, sedan mekanikerna tappat bort ett hjul. Tur i oturen var att säkerhetsbilen var ute på banan, vilket gjorde att de båda Ferrariförarna inte hamnade så långt bakom täten. Schumacher gjorde sedan en riktig rusch när bilarna släpptes i väg. Han körde ifrån Barrichello med en sekund per varv och de andra med fyra. Schumacher vann loppet utan problem, följd av Barrichello. I Brasilien kom Schumacher tvåa, trots två snurrningar, medan Barrichello tvingades bryta efter en krasch. San Marinos Grand Prix blev trist för Ferrari, Schumacher tvingades bryta loppet och Barrichello blev trea.

I Spanien hade Schumacher maximal tur och kunde vinna trots problem med bromsarna och Mika Häkkinens koppling gått sönder på sista varvet. I Österrike tog David Coulthard hem segern, sedan Schumacher kolliderat med rookien Juan Pablo Montoya. Barrichello fick order om att släppa upp Schumacher till andra plats, vilket han inte gillade och tydligt visade efteråt. I Monaco var det fred i Ferraristallet igen. Schumacher vann före Barrichello, samtidigt som stallet meddelade ett femårigt sponsoravtal med Vodafone.

I Kanada tog Schumacher en viktig andra plats, endast slagen av sin bror, Ralf Schumacher, som körde för Williams. Europas Grand Prix innebar en ny seger för Schumacher, som därmed drog ifrån i VM-tabellen. När Schumacher vann i Frankrike ansåg de flesta att förar-VM var avgjort, ett påstående som förstärktes, efter att Schumacher kommit tvåa i Storbritannien, samtidigt som värsta konkurrenten David Coulthard inte kom i mål. Ett brutet lopp i Tyskland gjorde inte så mycket, eftersom Coulthard råkade ut för samma öde och Barrichello blev tvåa. I Ungern blev det jackpot för Schumacher. Hans 51:a F1-seger gjorde att han tangerade Alain Prosts rekord och säkrade samtidigt hans fjärde mästerskapstitel. Ferrari säkrade dessutom konstruktörs-VM genom Barrichellos andraplats.

I Belgien blev Schumacher ensam om segerrekordet. Hans fokusering inför det följande loppet i Italien rubbades av 11 september-attackerna mot bland annat World Trade Center. Schumacher var mentalt frånvarande den helgen och kom fyra medan Barrichello kom tvåa. Ferraribilarna hade i detta lopp inga sponsorloggor (förutom sitt eget märke) på varken bilar eller kläder och nosen hade lackats i svart för att hedra offren i attackerna. I ett alltjämt chockat USA kom Schumacher tvåa och slog poängrekordet för en säsong, medan Barrichellos motor exploderade. I Japan vann Schumacher sin nionde seger för säsongen. Han vann förar-VM 2001 med 123 poäng före David Coulthard med 65 och Barrichello med 56 poäng.

2002

[redigera | redigera wikitext]

Inför säsongen 2002 gjorde Ferrari inga förändringar. Michael Schumacher och Rubens Barrichello fick alltså inleda säsongen med fjolårsbilen F2001. I Australien tog Barrichello pole position, men han blev påkörd av Ralf Schumacher i starten. Michael Schumacher klarade sig undan startkollisionen och kunde vinna loppet. I Malaysia fick dock Ferrari problem. Barrichello bröt loppet medan Schumacher efter en startkollision endast nådde en tredjeplats.

I Brasilien vann Schumacher med den nya bilen F2002 medan Barrichello åter tvingades bryta sitt hemmalopp. San Marinos Grand Prix blev en framgång för Ferrari genom en dubbelseger med Schumacher som etta. Nu dominerade Ferrari så Williams var inte i närheten av att vinna någon tävling. David Coulthard vann visserligen i Monaco, men annars var konkurrenterna långt borta. Schumacher vann sedan i Spanien men i Österrike blev det skandal, när Barrichello tvingades lämna över ledningen till Schumacher på start och mål-rakan under sista varvet.

Schumacher vann sedan i Kanada, Storbritannien och Frankrike och säkrade därmed sin femte VM-titel, vilket var en tangering av Juan Manuel Fangios rekord. I Europas Grand Prix vann Barrichello och i Tyskland vann Schumacher inför sina jublande hemmafans. I säsongens fem sista lopp var Ferrari så överlägsna att de själva kunde välja vem som skulle vinna. Schumacher vann i Belgien och Japan medan Barrichello vann i Ungern, Italien och USA. Ferrariförarna gick i dessa lopp i mål inom en sekund.

Schumacher slog poäng- och segerrekord för en enskild säsong och Ferrari slog konstruktörsmästerskapsrekordet vad gäller poäng. Det var dessutom Ferraris första dubbelseger i formel 1-VM sedan Jody Scheckter vann före Gilles Villeneuve 1979.

2003

[redigera | redigera wikitext]

Michael Schumacher, som vunnit tre raka VM-titlar, var favorit 2003. I Australien kom han dock bara fyra efter att ha haft problem med lösa bildelar när han ledde loppet. Stallkamraten Rubens Barrichello hade problem och kraschade. I Malaysia kom Barrichello tvåa och Schumacher sexa och i "cirkusloppet" i Brasilien kraschade Schumacher efter vattenplaning medan Barrichello fick bränslestopp på väg mot segern.

I San Marino hade bröderna Schumacher en tuff helg efter att deras mamma hade avlidit. Michael Schumacher lyckades trots vad som hänt vinna loppet. Han var dock sammantaget 14 poäng efter Kimi Räikkönen, som kom tvåa i loppet. Barrichello kom i mål som trea. I Spanien vann Schumacher och minskade skillnaden till fyra poäng eftersom Räikkönen kolliderat med en bil som fått motorstopp vid starten. Fernando Alonso blev sensationellt tvåa medan Barrichello kom trea. I Österrike vann Schumacher och än en gång kom Barrichello trea.

Monacos Grand Prix blev en stor besvikelse för Ferrari, Schumacher kom där trea och Barrichello sjua. I Kanada blev det dock succé för Schumacher, som sensationellt vann efter att ha haft problem med både bromsar och däck. I Europas Grand Prix gick det sämre. Schumacher snurrade av och blev stående i en sandfålla. Han vinkade då till sig några funktionärer som hjälpte honom tillbaka upp på banan. Enligt reglerna får inte funktionärer hjälpa en förare att komma tillbaka på banan om inte bilen står i ett för andra riskabelt läge. Domarna ansåg att det senare var fallet varför Schumacher fick fortsätta och slutade på femte plats i loppet. I Frankrike blev det också bekymmersamt efter att Schumacher bara kommit trea och konkurrenterna närmade sig honom i VM-tabellen.

I Storbritannien vann Barrichello sitt första lopp för säsongen, efter att bland annat ha gjort en snygg omkörning av Kimi Räikkönen vid Bridge, medan Schumacher blev fyra. I Tyskland kraschade Barrichello rejält i första kurvan, medan Schumacher efter en punktering kom på sjunde plats. I Ungern blev det ännu en krasch för Barrichello, när hans hjulupphängning gick sönder. Schumacher, som även han hade stora problem, kom på åttonde plats. Schumacher ledde dock fortfarande förar-VM med 72 poäng, tätt följd av Juan Pablo Montoya med 71 och Räikkönen 70.

I Italien vann Schumacher överraskande efter att däcken från Michelin som Williams och McLaren använt förklarats regelstridiga, vilket alltså gynnade Ferrari med däck från Bridgestone. Schumacher hade dock en tuff duell med Montoya i Curva Della Roggia på första varvet men kunde därefter vinna enkelt. I USA gjorde Schumacher en fantastisk uppkörning från den sjunde startrutan och vann loppet medan Barrichello blev pååkt av Montoya och fick bryta. Denne fick ett drive through-straff och kom sexa och var därmed borta från VM-striden. Räikkönen kom tvåa och var nu nio poäng efter.

I den sista deltävlingen i Japan behövde Schumacher bara en åttondeplats, vilket han klarade efter ett kaotiskt lopp. Barrichello vann tävlingen och Räikkönens kom tvåa vilket innebar att han slutade på andra plats i förar-VM. Ferrari vann konstruktörs-VM och Schumacher tog sin sjätte VM-titel, vilket är rekord.

2004

[redigera | redigera wikitext]

Ferrari troddes få det svårt säsongen 2004. Konkurrenterna Williams och McLaren hade designat bilar som såg snabba ut, men verkligheten kom ikapp dem omgående när Michael Schumacher och Rubens Barrichello började med en dubbelseger i Australien. I Malaysia var Williams och Juan Pablo Montoya snabbare, men trots det hade Schumacher inga större problem att vinna igen.

I Bahrain blev det ännu en dubbelseger för Ferrari, åter med Schumacher som segrare. I San Marinos Grand Prix vann Schumacher igen, men den här gången blev han ordentligt pressad av Jenson Button. I Spanien fick Schumacher oljetrycksproblem, men vann trots det loppet.

Det blev dock motgång i Monaco, där Schumacher fick en knuff av Montoya medan säkerhetsbilen var på banan och for av. Schumacher vann sedan Europas Grand Prix medan Barrichello kom tvåa än en gång. Det blev även dubbelsegrar i Kanada och USA med Schhumacher som vinnare.

I Frankrike blev det svårare, där Fernando Alonso bjöd på tufft motstånd. Schumachers taktik ändrades till fyra depåstopp och det gjorde att han kunde besegra Alonso. Barrichello stal tredjeplatsen från Jarno Trulli i sista kurvan. Storbritanniens Grand Prix innebar ännu en tuff utmaning för Ferrari efter att McLaren börjat tävla med sin nya bil. Kimi Räikkönen utmanade Schumacher, men fick se sig besegrad av tysken. I Tyskland vann Schumacher igen och tog sin elfte seger för säsongen, trots en stark insats av Jenson Button. I Ungern blev det ännu en dubbelseger för Ferrari och även nu var det som Schumacher som vann.

I Belgien blev Schumacher dock besegrad av Räikkönen men han säkrade ändå sin sjunde förartitel genom att komma tvåa. I Italien blev ännu en dubbelseger för hemmastallet men denna gången med Barrichello som etta. I Kina vann Barrichello igen, medan Schumacher gjorde ett dåligt lopp. Schumacher revanscherade sig i Japan där han vann före sin bror Ralf Schumacher.

Det blev en ganska tam säsongsavslutning för Ferrari i Brasilien, där man "bara" tog åtta poäng. Säsongen blev ändå en succé för Ferrari som då slog alla tänkbara rekord.

2005

[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 2005 var förväntningarna rakt motsatta än de var inför den föregående. Michael Schumacher och Rubens Barrichello troddes till och med kunna vinna varje lopp. Men istället blev det en ren mardröm för Ferrari. Inledningen i Australien skulle normalt varit ett fantastiskt resultat för Ferrari med Barrichellos andraplats mellan Renault-förarna Giancarlo Fisichella och den blivande världsmästaren Fernando Alonso. Fortsättningen i Malaysia och Bahrain var pinsam för Ferrari, som bara tog ströpoäng. I San Marinos Grand Prix stämde det bättre för Ferrari och Schumacher kunde trots en dålig startposition slåss med Alonso om segern, men kom inte förbi.

Nu trodde alla att Ferrari hade hittat rätt spår. Men i Spanien och Monaco visade det sig vara fel. Loppet i Monaco minns mest för att Schumacher pressade sig förbi Barrichello i en riskfylld manöver på sista varvet. Rykten säger att det var då Barrichello bestämde sig för att lämna stallet. Europas Grand Prix innebar en efterlängtad framgång för Barrichello, som kom trea, medan Schumacher bara blev femma.

Michael Schumacher i en Ferrari F2005 i Kanada 2005.

Kanadas Grand Prix var Ferraris bästa lopp under säsongen. Schumacher kom där tvåa, följd av Barrichello. Schumacher jagade den segrande Kimi Räikkönen i McLaren, men kom inte förbi. I "skandalloppet" i USA blev det sedan en parodisk dubbelseger för Ferrari, "tätt" följda av två inte särskilt snabba Jordanbilar. I Frankrike kom Schumacher på tredje plats efter en fantastisk körning på utslitna däck. Loppen i Storbritannien och Tyskland var deprimerande för alla supportrar, men i Ungern slog Schumacher till med en överlägsen pole position och kom trots bristfälliga däck tvåa.

Därefter var det slut på Ferraris framgångar. Mest pinsamma var insatserna i Italien och Kina där man inte ens var i närheten av att ta poäng. I Kina fick Barrichello i sitt sista lopp för Ferrari till och med stryk av Tiago Monteiro i den hopplösa Jordanbilen med samma däck. Bridgestones däck höll inte måttet utan började blistra efter halva distansen och var nästan blankslitna på slutet. Ferrari slutade på tredje plats i konstruktörsmästerskapet, men mirakulöst nog räckte Schumachers 62 poäng till en tredjeplats för honom i förar-VM.

2006

[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 2006 tänkte Ferrari skjuta fram positionerna. Nu tilläts åter däckbyten och Bridgestone hade ökat kvaliteten. Rubens Barrichello, som ledsnat på Ferrari, gick till Honda och ersattes av landsmannen Felipe Massa från Sauber.

I Bahrain tog Michael Schumacher pole position före Massa. Fernando Alonso i Renault tog sig dock snart förbi Massa och vid det andra depåstoppet även Schumacher, som därmed blev tvåa. Massa gjorde flera misstag och slutade nia. I Malaysia och Australien gick det riktig dåligt för stallet vilket påminde om säsongen innan. Schumacher tog dock revansch när han vann i San Marino efter en taktisk manöver mot Alonso. I Europas Grand Prix vann Schumacher efter en smart körning igen och Massa tog sin första pallplats. I Spanien hoppades Ferrari och Schumacher ta den tredje raka segern, men där vann istället Alonso.

I Monaco fick Ferrariförarna starta sist. Massa kraschade under Q1 och Schumacher, som hade den bästa kvaltiden, straffades för att han stannat i Rascasse och därmed hindrat andra förare att förbättra sina kvaltider. Alonso fick överta pole position och vann sedan loppet. Schumacher kom dock femma, medan Massa slutade nia. Alonso vann sedan både i Storbritannien och Kanada, men Schumacher tog sig förbi Kimi Räikkönen i McLaren i slutet av loppen och kom tvåa. I USA tog Ferrari en dubbelseger, där Schumacher vann före Massa och i Frankrike vann Schumacher med Massa som trea, vilket ökade på Ferraris poäng.

I Tyskland vann Schumacher före Massa. Detta var Schumacher tredje raka seger och han närmade sig Alonso i förarmästerskapet. I Ungern gick det sämre igen, Massa kom sjua och Schumacher åtta. Problemen var bland annat att Bridgestonedäcken inte passade förhållandena och att Schumacher valde att stanna ute på regndäck, trots att banan var torr. Han blev omkörd av flera förare och krockade med Nick Heidfeld och skadade hjulupphängningen. I Turkiet vann Massa före Alonso och Schumacher, och därmed ökade Alonsos ledning i förarmästerskapet. I Italien vann dock Schumacher före Räikkönen medan Alonso fick ett motorhaveri. På presskonferensen meddelade en rörd Schumacher att han skulle sluta efter säsongen. Samtidigt meddelade Ferrari att stallets förare den följande säsongen skulle bli Kimi Räikkönen och Massa, något som Räikkönen inte alls kommenterade.

I Kina vann Schumacher efter en taktisk körning där han i princip lekte med Alonso och Giancarlo Fisichella i Renault under förhållanden liknade dem i Ungern. Schumacher ledde nu VM-tabellen med fler racesegrar än Alonso. I Japan ledde Schumacher loppet när hans motor brann upp och därmed hans chans att ta VM-titeln. I Brasilien vann Massa före Alonso medan Schumacher slutade fyra, trots massor av problem. Alonso och Renault tog därmed hem mästerskapstitlarna medan Schumacher och Ferrari tog andraplatserna.

VM-titlarna 2007

[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 2007 tog Ferrari bort kölen på bilen, vilket var lyckat. I Australien tog Kimi Räikkönen pole position, satte snabbaste varv och ledde från start till mål och var nu säsongens favorit. Felipe Massa, som hade växellådsproblem under kvalet och sedan bytte motor, fick starta från den sista rutan, men lyckades komma sexa. I Malaysia hade Massa pole position, men han och trean Räikkönen blev omkörda av McLaren-förarna Fernando Alonso och Lewis Hamilton redan efter första kurvan. Räikkönen lyckades komma trea medan Massa, som körde av banan vid ett försök passera Hamilton, slutade femma. I Bahrain tog Massa pole position igen och ledde sedan racet in i mål. Räikkönen såg ut att komma ikapp Hamilton, men hans däck fungerade inte under de sista varven och slutade trea i loppet.

I Spanien tog Massa pole position och efter att Alonso kört bort sig i den första kurvan kunde han vinna medan Räikkönen tvingades bryta loppet. Ferrari hade nu vunnit tre av fyra lopp och ledde konstruktörsmästerskapet, men i förarmästerskapet var det dubbelt McLaren. I Monaco kraschade Räikkönen under kvalet och kom sedan åtta medan Massa slutade trea och därmed lyckades de inte avancera i VM-tabellen. I Kanada gick det sämre för Ferrari. Räikkönen blev femma efter att i delar av loppet ha varit två sekunder långsammare per varv än vinnaren Hamilton och Massa blev diskvalificerad för att ha kört mot rött ljus i depån. I USA dominerade återigen McLaren och Massa och Räikkönen slutade trea respektive fyra. I Frankrike var Ferrari och i synnerhet Räikkönen nederlagstippade, men man kom med nyutvecklade delar och tog en dubbelseger, med Räikkönen som etta. Räikkönen följde upp med att även vinna i Storbritannien efter ett taktiskt genomfört lopp medan Massa, som fått stopp vid starten, blev femma.

I Europas Grand Prix tog Räikkönen pole position, men tvingades bryta från tredjeplatsen. Massa ledde länge loppet men blev passerad av Alonso och slutade tvåa. I Ungern straffades Alonso för att ha hindrat Hamilton under kvalificeringen vilket hjälpte Räikkönen till andraplatsen . Massa kom på trettonde plats efter en mycket dålig helg. I Turkiet kom Massa tillbaka och vann före Räikkönen och gick om stallkamraten i VM-tabellen. I Italien kraschade Räikkönen våldsamt under kvalificeringen efter ett upphängningsfel och fick ont i nacken. Det spionanklagade McLaren tog en dubbelseger på Ferraris hemmabana med Räikkönen på tredje plats. I Belgien tog sedan Ferrari en dubbelseger. Inför avslutningen i Brasilien hade Hamilton 107, Alonso 103 och Räikkönen 100 poäng. Räikkönen gjorde ett bättre sista depåstopp än Massa och vann loppet. Alonso kom trea och Hamilton slutade på sjunde plats. Detta resultat gav Räikkönen 110 poäng och Hamilton och Alonso 109 var. Räikkönen blev världsmästare för första gången samtidigt som Ferrari tog hem konstruktörstiteln.

Efter säsongen ersattes stallchefen Jean Todt av Stefano Domenicali.

2009

[redigera | redigera wikitext]

2009 blev inget lyckat år. Teamet behöll sin föraruppställning med Kimi Räikkönen och Felipe Massa. Ferrari slutade på en fjärde plats i konstruktörsmästerskapet

2010

[redigera | redigera wikitext]

Inför säsongen gjorde Ferrari klart med Fernando Alonso som förare tillsammans med redan kontrakterade Felipe Massa. Säsongen började bra för Ferrari och en bit in på säsongen låg man på första och andra plats med Alonso som ledare. Men efter sju körda lopp låg man bara på tredje plats i konstruktörs VM. Efter en kontroversiell första och andra plats på Tysklands Grand Prix på Hockenheim där Massa vart beordrad av teamet att släppa förbi Alonso, vilket enligt FIA var förbjudet, fick Ferrari böta det maximala belopp som kan utfärdas av domarna. 100 000 US dollar. Säsongen avslutades med Sebastian Vettel som vinnare och Alonso som tvåa.

2011

[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 2011 kördes bilarna återigen av Fernando Alonso och Felipe Massa. Teamet slutade på tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

2012

[redigera | redigera wikitext]

Även detta året kördes bilarna av Fernando Alonso och Felipe Massa. Teamet slutade på tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

2013

[redigera | redigera wikitext]

Teamet behöll sin föraruppställning med Fernando Alonso och Felipe Massa. Det blev en tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

2014

[redigera | redigera wikitext]

Teamet meddelar att man kommer att byta ut Felipe Massa till Kimi Räikkönen. Fernando Alonso stannar kvar i teamet.

2015

[redigera | redigera wikitext]

Fernando Alonso lämnar teamet och går till McLaren. Teamet tar in Sebastian Vettel från Red Bull Racing.

F1-säsonger

[redigera | redigera wikitext]
Säsong Tävlingsnamn Bil Motor Däck Poäng VM-plac.[6] Nr. Förare 1 Nr. Förare 2 Övriga förare
i alfabetisk ordning
1950 Scuderia Ferrari Ferrari 125
Ferrari 166F2-50
Ferrari 275
Ferrari 375 		Ferrari 1.5 V12C
Ferrari
Ferrari 3.3 V12
Ferrari 4.5 V12 		E 18 2:a Italien Alberto Ascari Italien Dorino Serafini Frankrike Raymond Sommer
Italien Luigi Villoresi
1951 Scuderia Ferrari Ferrari 125
Ferrari 375 		Ferrari 1.5 V12C
Ferrari 4.5 V12 		P 30 2:a Italien Alberto Ascari Italien Luigi Villoresi Argentina José Froilán González
Italien Piero Taruffi
Storbritannien Peter Whitehead
1952 Scuderia Ferrari Ferrari 500 Ferrari 2.0 L4 P 32 1:a Frankrike André Simon Italien Nino Farina Italien Alberto Ascari
Italien Piero Taruffi
Italien Luigi Villoresi
Enzo Ferrari[7] Ferrari 375 Indy Ferrari 4.5 V12 F Italien Alberto Ascari
1953 Scuderia Ferrari Ferrari 500
Ferrari 553 Squalo 		Ferrari 2.0 L4
Ferrari 2.0 L4 		P 32 1:a Italien Luigi Villoresi Italien Alberto Ascari Italien Piero Carini
Italien Nino Farina
Storbritannien Mike Hawthorn
Italien Umberto Maglioli
1954 Scuderia Ferrari Ferrari 625
Ferrari 553 Squalo 		Ferrari 2.5 L4
Ferrari 2.5 L4 		P 34 2:a Storbritannien Mike Hawthorn Frankrike Maurice Trintignant Italien Alberto Ascari
Italien Nino Farina
Argentina José Froilán González
Frankrike Robert Manzon
Italien Umberto Maglioli
Italien Piero Taruffi
1955 Scuderia Ferrari Ferrari 625
Ferrari 555 Supersqualo
Ferrari D50 		Ferrari 2.5 L4
Ferrari 2.5 L4
Ferrari 2.5 V8 		E 24 2:a Italien Nino Farina Italien Eugenio Castellotti Belgien Paul Frère
Argentina José Froilán González
Storbritannien Mike Hawthorn
Frankrike Maurice Trintignant
Italien Luigi Villoresi
Italien Umberto Maglioli
USA Harry Schell
Italien Piero Taruffi
1956 Scuderia Ferrari Ferrari D50
Ferrari 555 Supersqualo
Ferrari 555 Supersqualo 		Ferrari 2.5 V8
Ferrari 2.5 L4
Ferrari 2.5 V8 		E 40 1:a Argentina Juan Manuel Fangio Italien Eugenio Castellotti Storbritannien Peter Collins
Spanien Alfonso de Portago
Belgien Paul Frère
Belgien Olivier Gendebien
Italien Luigi Musso
Italien André Pilette
Tyskland Wolfgang von Trips
1957 Scuderia Ferrari Ferrari D50
Ferrari 801 		Ferrari 2.5 V8
Ferrari 2.5 V8 		E 24 3:a Storbritannien Peter Collins Italien Luigi Musso Italien Eugenio Castellotti
Spanien Alfonso de Portago
Argentina José Froilán González
Storbritannien Mike Hawthorn
Italien Cesare Perdisa
Frankrike Maurice Trintignant
Tyskland Wolfgang von Trips
1958 Scuderia Ferrari Ferrari 246
Ferrari Dino 156 		Ferrari 2.4 V6
Ferrari 1.5 V6 		E 40 2:a Belgien Olivier Gendebien Storbritannien Phil Hill Storbritannien Peter Collins
Storbritannien Mike Hawthorn
Italien Luigi Musso
Tyskland Wolfgang von Trips
1959 Scuderia Ferrari Ferrari 256
Ferrari Dino 156 		Ferrari 2.4 V6
Ferrari 1.5 V6 		D 32 2:a Storbritannien Tony Brooks Storbritannien Cliff Allison Frankrike Jean Behra
Belgien Olivier Gendebien
USA Dan Gurney
Storbritannien Phil Hill
Tyskland Wolfgang von Trips
1960 Scuderia Ferrari Ferrari 256
Ferrari 246P 		Ferrari 2.4 V6
Ferrari 1.5 V6 		D 26 3:a Belgien Willy Mairesse USA Richie Ginther Storbritannien Cliff Allison
Argentina José Froilán González
Storbritannien Phil Hill
Tyskland Wolfgang von Trips
1961 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 156 Ferrari 1.5 V6 D 40[8] 1:a Storbritannien Phil Hill Tyskland Wolfgang von Trips Belgien Olivier Gendebien
USA Richie Ginther
Belgien Willy Mairesse
Mexiko Ricardo Rodriguez
FISA 8 Italien Giancarlo Baghetti
1962 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 156 Ferrari 1.5 V6 D 18 6:a Italien Giancarlo Baghetti Mexiko Ricardo Rodriguez Italien Lorenzo Bandini
Storbritannien Phil Hill
Belgien Willy Mairesse
1963 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 156/63
Ferrari 156 Aero 		Ferrari 1.5 V6
Ferrari 1.5 V6 		D 26 4:a Storbritannien John Surtees Italien Lorenzo Bandini Belgien Willy Mairesse
Italien Ludovico Scarfiotti
1964 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 156 Aero
Ferrari 158 		Ferrari 1.5 V6
Ferrari 1.5 V8 		D 45 1:a Storbritannien John Surtees Italien Lorenzo Bandini Italien Ludovico Scarfiotti
North American Racing Team Ferrari 158
Ferrari 1512
Ferrari 156 Aero 		Ferrari 1.5 V8
Ferrari 1.5 F12
Ferrari 1.5 V6 		D Storbritannien John Surtees Italien |Lorenzo Bandini Mexiko Pedro Rodríguez
1965 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 158
Ferrari 1512 		Ferrari 1.5 V8
Ferrari 1.5 F12 		D 26 4:a Italien Lorenzo Bandini Italien Nino Vaccarella Storbritannien John Surtees
North American Racing Team Ferrari 1512
Ferrari 158 		Ferrari 1.5 F12
Ferrari 1.5 V8 		D Italien Lorenzo Bandini Mexiko Pedro Rodríguez USA Bob Bondurant
Italien Ludovico Scarfiotti[9]
1966 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 246T
Ferrari 312 		Ferrari 2.4 V6
Ferrari 3.0 V12 		F 31 2:a Italien Lorenzo Bandini Storbritannien Mike Parkes Italien Ludovico Scarfiotti
Storbritannien John Surtees
1967 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312 Ferrari 3.0 V12 F 19 5:a Nya Zeeland Chris Amon Storbritannien Jonathan Williams Italien Lorenzo Bandini
Storbritannien Mike Parkes
Italien Ludovico Scarfiotti
1968 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312 Ferrari 3.0 V12 F 32 4:a Nya Zeeland Chris Amon Belgien Jacky Ickx Storbritannien Derek Bell
Italien Andrea de Adamich
1969 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312/69 Ferrari 3.0 V12 F 7 6:a Mexiko Pedro Rodríguez Nya Zeeland Chris Amon
Italien Ernesto Brambilla[9]
North American Racing Team Ferrari 312/69 Ferrari 3.0 V12 D Mexiko Pedro Rodríguez
1970 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B Ferrari 3.0 F12 F 52 2:a Belgien Jacky Ickx Schweiz Clay Regazzoni Italien Ignazio Giunti
1971 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B Ferrari 3.0 F12 F 33 3:a Schweiz Clay Regazzoni USA Mario Andretti Belgien Jacky Ickx
1972 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B2-72 Ferrari 3.0 F12 F 33 4:a Belgien Jacky Ickx Schweiz Clay Regazzoni USA Mario Andretti
Italien Nanni Galli
Italien Arturo Merzario
1973 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B2 Ferrari 3.0 F12 G 12 6:a Belgien Jacky Ickx Italien Arturo Merzario
1974 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B3 Ferrari 3.0 F12 G 65 2:a Schweiz Clay Regazzoni Österrike Niki Lauda
1975 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B3
Ferrari 312T 		Ferrari 3.0 F12
Ferrari 3.0 F12 		G 72,5 1:a Schweiz Clay Regazzoni Österrike Niki Lauda
1976 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312T
Ferrari 312T2 		Ferrari 3.0 F12 G 83 1:a Österrike Niki Lauda Schweiz Clay Regazzoni Argentina Carlos Reutemann
1977 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312T2 Ferrari 3.0 F12 G 95 1:a Kanada Gilles Villeneuve Argentina Carlos Reutemann Österrike Niki Lauda
1978 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312T2
Ferrari 312T3 		Ferrari 3.0 F12
Ferrari 3.0 F12 		M 58 2:a Argentina Carlos Reutemann Kanada Gilles Villeneuve
1979 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312T3
Ferrari 312T4 		Ferrari 3.0 F12
Ferrari 3.0 F12 		M 113 1:a Sydafrika Jody Scheckter Kanada Gilles Villeneuve
1980 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312T5 Ferrari 3.0 F12 M 8 10:a Sydafrika Jody Scheckter Kanada Gilles Villeneuve
1981 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 126CK Ferrari 1.5 V6T M 34 5:a Kanada Gilles Villeneuve Frankrike Didier Pironi
1982 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 126C2 Ferrari 1.5 V6T G 74 1:a Frankrike Patrick Tambay USA Mario Andretti Frankrike Didier Pironi
Kanada Gilles Villeneuve
1983 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 126C2B
Ferrari 126C3 		Ferrari 1.5 V6T
Ferrari 1.5 V6T 		G 89 1:a Frankrike Patrick Tambay Frankrike René Arnoux
1984 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 126C4 Ferrari 1.5 V6T G 57,5 2:a Italien Michele Alboreto Frankrike René Arnoux
1985 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 156/85 Ferrari 1.5 V6T G 82 2:a Italien Michele Alboreto Sverige Stefan Johansson Frankrike René Arnoux
1986 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari F1-86 Ferrari 1.5 V6T G 37 4:a Italien Michele Alboreto Sverige Stefan Johansson
1987 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari F1-87 Ferrari 1.5 V6T G 53 4:a Italien Michele Alboreto Österrike Gerhard Berger
1988 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari F1-87/88C Ferrari 1.5 V6T G 65 2:a Italien Michele Alboreto Österrike Gerhard Berger
1989 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari F1-89 Ferrari 3.5 V12 G 59 3:a Storbritannien Nigel Mansell Österrike Gerhard Berger
1990 Scuderia Ferrari SpA Ferrari F1-90
Ferrari F1-90-2 		Ferrari 3.5 V12
Ferrari 3.5 V12 		G 110 2:a Frankrike Alain Prost Storbritannien Nigel Mansell
1991 Scuderia Ferrari SpA Ferrari F1-91
Ferrari F1-91-2 		Ferrari 3.5 V12
Ferrari 3.5 V12 		G 46,5 3:a Italien Gianni Morbidelli Italien Jean Alesi Frankrike Alain Prost
1992 Scuderia Ferrari SpA Ferrari F92A
Ferrari F92AT 		Ferrari 3.5 V12
Ferrari 3.5 V12 		G 21 4:a Italien Jean Alesi Italien Nicola Larini Italien Ivan Capelli
1993 Scuderia Ferrari Ferrari F93A Ferrari 3.5 V12 G 28 4:a Italien Jean Alesi Österrike Gerhard Berger
1994 Scuderia Ferrari Ferrari 412T1
Ferrari 412T1B 		Ferrari 3.5 V12
Ferrari 3.5 V12 		G 71 3:a Italien Jean Alesi Österrike Gerhard Berger Italien Nicola Larini
1995 Scuderia Ferrari Ferrari 412T2 Ferrari 3.0 V12 G 73 3:a Italien Jean Alesi Österrike Gerhard Berger
1996 Scuderia Ferrari Ferrari F310 Ferrari 3.0 V10 G 70 2:a Tyskland Michael Schumacher Storbritannien Eddie Irvine
1997 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F310B Ferrari 3.0 V10 G 102 2:a Tyskland Michael Schumacher Storbritannien Eddie Irvine
1998 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F300 Ferrari 3.0 V10 G 133 2:a Tyskland Michael Schumacher Storbritannien Eddie Irvine
1999 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F399 Ferrari 3.0 V10 B 128 1:a Tyskland Michael Schumacher Storbritannien Eddie Irvine Finland Mika Salo
2000 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F1-2000 Ferrari 3.0 V10 B 170 1:a Tyskland Michael Schumacher Brasilien Rubens Barrichello
2001 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2001 Ferrari 3.0 V10 B 179 1:a Tyskland Michael Schumacher Brasilien Rubens Barrichello
2002 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2001
Ferrari F2002 		Ferrari 3.0 V10
Ferrari 3.0 V10 		B 221 1:a Tyskland Michael Schumacher Brasilien Rubens Barrichello
2003 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2002
Ferrari F2003-GA 		Ferrari 051
Ferrari 052 		B 158 1:a Tyskland Michael Schumacher Brasilien Rubens Barrichello
2004 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2004 Ferrari 053 B 262 1:a Tyskland Michael Schumacher Brasilien Rubens Barrichello
2005 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2004M
Ferrari F2005 		Ferrari 054
Ferrari 055 		B 100 3:a Tyskland Michael Schumacher Brasilien Rubens Barrichello
2006 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari 248 F1 Ferrari 056 V8 B 201 2:a Tyskland Michael Schumacher Brasilien Felipe Massa
2007 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2007 Ferrari 056 V8 B 204 1:a Brasilien Felipe Massa Finland Kimi Räikkönen
2008 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2008 Ferrari 056 V8 B 172 1:a Finland Kimi Räikkönen Brasilien Felipe Massa  
2009 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F60 Ferrari 056 V8 B 70 4:a Brasilien Felipe Massa Finland Kimi Räikkönen Italien Luca Badoer
Italien Giancarlo Fisichella
2010 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F10 Ferrari 056 V8 B 396 3:a Spanien Fernando Alonso Brasilien Felipe Massa  
2011 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari 150° Italia Ferrari 056 V8 P 375 3:a Spanien Fernando Alonso Brasilien Felipe Massa  
2012 Scuderia Ferrari Ferrari F2012 Ferrari Type 056 P 400 2:a Spanien Fernando Alonso Brasilien Felipe Massa  
2013 Scuderia Ferrari Ferrari F138 Ferrari Type 056 P 354 3:a Spanien Fernando Alonso Brasilien Felipe Massa  
2014 Scuderia Ferrari Ferrari F14 T Ferrari 059/3 P 216 4:a 14. Spanien Fernando Alonso 7. Finland Kimi Räikkönen  
2015 Scuderia Ferrari Ferrari SF15–T Ferrari 060 P 428 2:a 5. Tyskland Sebastian Vettel 7. Finland Kimi Räikkönen  
2016 Scuderia Ferrari Ferrari SF16-H Ferrari 061 P 398 3:e 5. Tyskland Sebastian Vettel 7. Finland Kimi Räikkönen  
2017 Scuderia Ferrari Ferrari SF70H[10] Ferrari 062 P 522 2:a 5. Tyskland Sebastian Vettel 7. Finland Kimi Räikkönen  
2018 Scuderia Ferrari Ferrari SF71H Ferrari 062 EVO P 571 2:a 5. Tyskland Sebastian Vettel 7. Finland Kimi Räikkönen  
2019 Scuderia Ferrari Mission Winnow Ferrari SF90 Ferrari 064 P 504 2:a 5. Tyskland Sebastian Vettel 16. Monaco Charles Leclerc  
2020 Scuderia Ferrari Mission Winnow Ferrari SF1000[11] Ferrari 065[12] P 131 6:a 5. Tyskland Sebastian Vettel 16. Monaco Charles Leclerc  
2021 Scuderia Ferrari Mission Winnow Ferrari SF21 Ferrari 066 P 323,5 3:a 16. Monaco Charles Leclerc 55. Spanien Carlos Sainz  
2022 Scuderia Ferrari Ferrari F1-75 Ferrari 067 P 554 2:a 16. Monaco Charles Leclerc 55. Spanien Carlos Sainz  
2023 Scuderia Ferrari Ferrari SF-23 Ferrari 068 P 406 3:a 16. Monaco Charles Leclerc 55. Spanien Carlos Sainz  
2024 Scuderia Ferrari HP[1] Ferrari SF-24 Ferrari 066/12 P 584 2:a 16. Monaco Charles Leclerc 55. Spanien Carlos Sainz Storbritannien Oliver Bearman

Segrar

[redigera | redigera wikitext]
  1. Storbritannien Storbritannien 1951
  2. Tyskland Tyskland 1951
  3. Italien Italien 1951
  4. Schweiz Schweiz 1952
  5. Belgien Belgien 1952
  6. Frankrike Frankrike 1952
  7. Storbritannien Storbritannien 1952
  8. Tyskland Tyskland 1952
  9. Nederländerna Nederländerna 1952
  10. Italien Italien 1952
  11. Argentina Argentina 1953
  12. Nederländerna Nederländerna 1953
  13. Belgien Belgien 1953
  14. Frankrike Frankrike 1953
  15. Storbritannien Storbritannien 1953
  16. Tyskland Tyskland 1953
  17. Schweiz Schweiz 1953
  18. Storbritannien Storbritannien 1954
  19. Spanien Spanien 1954
  20. Monaco Monaco 1955
  21. Argentina Argentina 1956
  22. Belgien Belgien 1956
  23. Frankrike Frankrike 1956
  24. Storbritannien Storbritannien 1956
  25. Tyskland Tyskland 1956
  26. Frankrike Frankrike 1958
  27. Storbritannien Storbritannien 1958
  28. Frankrike Frankrike 1959
  29. Tyskland Tyskland 1959
  30. Italien Italien 1960
  31. Nederländerna Nederländerna 1961
  32. Belgien Belgien 1961
  33. Storbritannien Storbritannien 1961
  34. Frankrike Frankrike 1961
  35. Italien Italien 1961
  36. Tyskland Tyskland 1963
  37. Tyskland Tyskland 1964
  38. Österrike Österrike 1964
  39. Italien Italien 1964
  40. Belgien Belgien 1966
  41. Italien Italien 1966
  42. Frankrike Frankrike 1968
  43. Österrike Österrike 1970
  44. Italien Italien 1970
  45. Kanada Kanada 1970
  46. Mexiko Mexiko 1970
  47. Sydafrika Sydafrika 1971
  48. Nederländerna Nederländerna 1971
  49. Tyskland Tyskland 1972
  50. Spanien Spanien 1974
  51. Nederländerna Nederländerna 1974
  52. Tyskland Tyskland 1974
  53. Monaco Monaco 1975
  54. Belgien Belgien 1975
  55. Sverige Sverige 1975
  56. Frankrike Frankrike 1975
  57. Italien Italien 1975
  58. USA USA 1975
  59. Brasilien Brasilien 1976
  60. Sydafrika Sydafrika 1976
  61. USA USA West 1976
  62. Belgien Belgien 1976
  63. Monaco Monaco 1976
  64. Storbritannien Storbritannien 1976
  65. Brasilien Brasilien 1977
  66. Sydafrika Sydafrika 1977
  67. Tyskland Tyskland 1977
  68. Nederländerna Nederländerna 1977
  69. Brasilien Brasilien 1978
  70. USA USA West 1978
  71. Storbritannien Storbritannien 1978
  72. USA USA 1978
  73. Kanada Kanada 1978
  74. Sydafrika Sydafrika 1979
  75. USA USA West 1979
  76. Belgien Belgien 1979
  77. Monaco Monaco 1979
  78. Italien Italien 1979
  79. USA USA 1979
  80. Monaco Monaco 1981
  81. Spanien Spanien 1981
  82. San Marino San Marino 1982
  83. Nederländerna Nederländerna 1982
  84. Tyskland Tyskland 1982
  85. San Marino San Marino 1983
  86. Kanada Kanada 1983
  87. Tyskland Tyskland 1983
  88. Nederländerna Nederländerna 1983
  89. Belgien Belgien 1984
  90. Kanada Kanada 1985
  91. Tyskland Tyskland 1985
  92. Japan Japan 1987
  93. Australien Australien 1987
  94. Italien Italien 1988
  95. Brasilien Brasilien 1989
  96. Ungern Ungern 1989
  97. Portugal Portugal 1989
  98. Brasilien Brasilien 1990
  99. Mexiko Mexiko 1990
  100. Frankrike Frankrike 1990
  101. Storbritannien Storbritannien 1990
  102. Portugal Portugal 1990
  103. Spanien Spanien 1990
  104. Tyskland Tyskland 1994
  105. Kanada Kanada 1995
  106. Spanien Spanien 1996
  107. Belgien Belgien 1996
  108. Italien Italien 1996
  109. Monaco Monaco 1997
  110. Kanada Kanada 1997
  111. Frankrike Frankrike 1997
  112. Belgien Belgien 1997
  113. Japan Japan 1997
  114. Argentina Argentina 1998
  115. Kanada Kanada 1998
  116. Frankrike Frankrike 1998
  117. Storbritannien Storbritannien 1998
  118. Ungern Ungern 1998
  119. Italien Italien 1998
  120. Australien Australien 1999
  121. San Marino San Marino 1999
  122. Monaco Monaco 1999
  123. Österrike Österrike 1999
  124. Tyskland Tyskland 1999
  125. Malaysia Malaysia 1999
  126. Australien Australien 2000
  127. Brasilien Brasilien 2000
  128. San Marino San Marino 2000
  129. Europa Europa 2000
  130. Kanada Kanada 2000
  131. Tyskland Tyskland 2000
  132. Italien Italien 2000
  133. USA USA 2000
  134. Japan Japan 2000
  135. Malaysia Malaysia 2000
  136. Australien Australien 2001
  137. Malaysia Malaysia 2001
  138. Spanien Spanien 2001
  139. Monaco Monaco 2001
  140. Europa Europa 2001
  141. Frankrike Frankrike 2001
  142. Ungern Ungern 2001
  143. Belgien Belgien 2001
  144. Japan Japan 2001
  145. Australien Australien 2002
  146. Brasilien Brasilien 2002
  147. San Marino San Marino 2002
  148. Spanien Spanien 2002
  149. Österrike Österrike 2002
  150. Kanada Kanada 2002
  151. Europa Europa 2002
  152. Storbritannien Storbritannien 2002
  153. Frankrike Frankrike 2002
  154. Tyskland Tyskland 2002
  155. Ungern Ungern 2002
  156. Belgien Belgien 2002
  157. Italien Italien 2002
  158. USA USA 2002
  159. Japan Japan 2002
  160. San Marino San Marino 2003
  161. Spanien Spanien 2003
  162. Österrike Österrike 2003
  163. Kanada Kanada 2003
  164. Storbritannien Storbritannien 2003
  165. Italien Italien 2003
  166. USA USA 2003
  167. Japan Japan 2003
  168. Australien Australien 2004
  169. Malaysia Malaysia 2004
  170. Bahrain Bahrain 2004
  171. San Marino San Marino 2004
  172. Spanien Spanien 2004
  173. Europa Europa 2004
  174. Kanada Kanada 2004
  175. USA USA 2004
  176. Frankrike Frankrike 2004
  177. Storbritannien Storbritannien 2004
  178. Tyskland Tyskland 2004
  179. Ungern Ungern 2004
  180. Italien Italien 2004
  181. Kina Kina 2004
  182. Japan Japan 2004
  183. USA USA 2005
  184. San Marino San Marino 2006
  185. Europa Europa 2006
  186. USA USA 2006
  187. Frankrike Frankrike 2006
  188. Tyskland Tyskland 2006
  189. Turkiet Turkiet 2006
  190. Italien Italien 2006
  191. Kina Kina 2006
  192. Brasilien Brasilien 2006
  193. Australien Australien 2007
  194. Bahrain Bahrain 2007
  195. Spanien Spanien 2007
  196. Frankrike Frankrike 2007
  197. Storbritannien Storbritannien 2007
  198. Turkiet Turkiet 2007
  199. Belgien Belgien 2007
  200. Kina Kina 2007
  201. Brasilien Brasilien 2007
  202. Malaysia Malaysia 2008
  203. Bahrain Bahrain 2008
  204. Spanien Spanien 2008
  205. Turkiet Turkiet 2008
  206. Frankrike Frankrike 2008
  207. Europa Europa 2008
  208. Belgien Belgien 2008
  209. Brasilien Brasilien 2008
  210. Belgien Belgien 2009
  211. Bahrain Bahrain 2010
  212. Tyskland Tyskland 2010
  213. Italien Italien 2010
  214. Singapore Singapore 2010
  215. Sydkorea Korea 2010
  216. Storbritannien Storbritannien 2011
  217. Malaysia Malaysia 2012
  218. Europa Europa 2012
  219. Tyskland Tyskland 2012
  220. Kina Kina 2013
  221. Spanien Spanien 2013
  222. Malaysia Malaysia 2015
  223. Ungern Ungern 2015
  224. Singapore Singapore 2015
  225. Australien Australien 2017
  226. Bahrain Bahrain 2017
  227. Monaco Monaco 2017
  228. Ungern Ungern 2017
  229. Brasilien Brasilien 2017
  230. Australien Australien 2018
  231. Bahrain Bahrain 2018
  232. Kanada Kanada 2018
  233. Storbritannien Storbritannien 2018
  234. Belgien Belgien 2018
  235. USA USA 2018
  236. Belgien Belgien 2019
  237. Italien Italien 2019
  238. Singapore Singapore 2019
  239. Bahrain Bahrain 2022
  240. Australien Australien 2022
  241. Storbritannien Storbritannien 2022
  242. Österrike Österrike 2022

Pole position

[redigera | redigera wikitext]
  1. Storbritannien Storbritannien 1951
  2. Tyskland Tyskland 1951
  3. Spanien Spanien 1951
  4. Schweiz Schweiz 1952
  5. Belgien Belgien 1952
  6. Frankrike Frankrike 1952
  7. Storbritannien Storbritannien 1952
  8. Tyskland Tyskland 1952
  9. Nederländerna Nederländerna 1952
  10. Italien Italien 1952
  11. Argentina Argentina 1953
  12. Nederländerna Nederländerna 1953
  13. Frankrike Frankrike 1953
  14. Storbritannien Storbritannien 1953
  15. Tyskland Tyskland 1953
  16. Italien Italien 1953
  17. Argentina Argentina 1954
  18. Schweiz Schweiz 1954
  19. Argentina Argentina 1955
  20. Argentina Argentina 1956
  21. Monaco Monaco 1956
  22. Belgien Belgien 1956
  23. Frankrike Frankrike 1956
  24. Tyskland Tyskland 1956
  25. Italien Italien 1956
  26. Belgien Belgien 1958
  27. Frankrike Frankrike 1958
  28. Tyskland Tyskland 1958
  29. Marocko Marocko 1958
  30. Frankrike Frankrike 1959
  31. Tyskland Tyskland 1959
  32. Italien Italien 1960
  33. Nederländerna Nederländerna 1961
  34. Belgien Belgien 1961
  35. Frankrike Frankrike 1961
  36. Storbritannien Storbritannien 1961
  37. Tyskland Tyskland 1961
  38. Italien Italien 1961
  39. Italien Italien 1963
  40. Tyskland Tyskland 1964
  41. Italien Italien 1964
  42. Belgien Belgien 1966
  43. Frankrike Frankrike 1966
  44. Italien Italien 1966
  45. Spanien Spanien 1968
  46. Belgien Belgien 1968
  47. Nederländerna Nederländerna 1968
  48. Tyskland Tyskland 1968
  49. Frankrike Frankrike 1970
  50. Tyskland Tyskland 1970
  51. Italien Italien 1970
  52. USA USA 1970
  53. Mexiko Mexiko 1970
  54. Spanien Spanien 1971
  55. Nederländerna Nederländerna 1971
  56. Storbritannien Storbritannien 1971
  57. Spanien Spanien 1972
  58. Storbritannien Storbritannien 1972
  59. Tyskland Tyskland 1972
  60. Italien Italien 1972
  61. Sydafrika Sydafrika 1974
  62. Spanien Spanien 1974
  63. Belgien Belgien 1974
  64. Monaco Monaco 1974
  65. Nederländerna Nederländerna 1974
  66. Frankrike Frankrike 1974
  67. Storbritannien Storbritannien 1974
  68. Tyskland Tyskland 1974
  69. Österrike Österrike 1974
  70. Italien Italien 1974
  71. Spanien Spanien 1975
  72. Monaco Monaco 1975
  73. Belgien Belgien 1975
  74. Nederländerna Nederländerna 1975
  75. Frankrike Frankrike 1975
  76. Tyskland Tyskland 1975
  77. Österrike Österrike 1975
  78. Italien Italien 1975
  79. USA USA 1975
  80. USA USA West 1976
  81. Belgien Belgien 1976
  82. Monaco Monaco 1976
  83. Storbritannien Storbritannien 1976
  84. USA USA West 1977
  85. Österrike Österrike 1977
  86. USA USA West 1978
  87. Monaco Monaco 1978
  88. USA USA West 1979
  89. Monaco Monaco 1979
  90. San Marino San Marino 1981
  91. Kanada Kanada 1982
  92. Tyskland Tyskland 1982
  93. Italien Italien 1982
  94. USA USA West 1983
  95. San Marino San Marino 1983
  96. Michigan Detroit 1983
  97. Kanada Kanada 1983
  98. Storbritannien Storbritannien 1983
  99. Tyskland Tyskland 1983
  100. Österrike Österrike 1983
  101. Sydafrika Sydafrika 1983
  102. Belgien Belgien 1984
  103. Brasilien Brasilien 1985
  104. Portugal Portugal 1987
  105. Japan Japan 1987
  106. Australien Australien 1987
  107. Storbritannien Storbritannien 1988
  108. Frankrike Frankrike 1990
  109. Storbritannien Storbritannien 1990
  110. Portugal Portugal 1990
  111. Tyskland Tyskland 1994
  112. Italien Italien 1994
  113. Portugal Portugal 1994
  114. Belgien Belgien 1995
  115. San Marino San Marino 1996
  116. Monaco Monaco 1996
  117. Frankrike Frankrike 1996
  118. Ungern Ungern 1996
  119. Kanada Kanada 1997
  120. Frankrike Frankrike 1997
  121. Ungern Ungern 1997
  122. Italien Italien 1998
  123. Luxemburg Luxemburg 1998
  124. Japan Japan 1998
  125. Kanada Kanada 1999
  126. Malaysia Malaysia 1999
  127. Japan Japan 1999
  128. Storbritannien Storbritannien 2000
  129. Spanien Spanien 2000
  130. Monaco Monaco 2000
  131. Kanada Kanada 2000
  132. Frankrike Frankrike 2000
  133. Ungern Ungern 2000
  134. Italien Italien 2000
  135. USA USA 2000
  136. Japan Japan 2000
  137. Malaysia Malaysia 2000
  138. Australien Australien 2001
  139. Malaysia Malaysia 2001
  140. Brasilien Brasilien 2001
  141. Spanien Spanien 2001
  142. Österrike Österrike 2001
  143. Kanada Kanada 2001
  144. Europa Europa 2001
  145. Storbritannien Storbritannien 2001
  146. Ungern Ungern 2001
  147. USA USA 2001
  148. Japan Japan 2001
  149. Australien Australien 2002
  150. Malaysia Malaysia 2002
  151. San Marino San Marino 2002
  152. Spanien Spanien 2002
  153. Österrike Österrike 2002
  154. Tyskland Tyskland 2002
  155. Ungern Ungern 2002
  156. Belgien Belgien 2002
  157. USA USA 2002
  158. Japan Japan 2002
  159. Australien Australien 2003
  160. Brasilien Brasilien 2003
  161. San Marino San Marino 2003
  162. Spanien Spanien 2003
  163. Österrike Österrike 2003
  164. Storbritannien Storbritannien 2003
  165. Italien Italien 2003
  166. Japan Japan 2003
  167. Australien Australien 2004
  168. Malaysia Malaysia 2004
  169. Bahrain Bahrain 2004
  170. Spanien Spanien 2004
  171. Europa Europa 2004
  172. USA USA 2004
  173. Tyskland Tyskland 2004
  174. Ungern Ungern 2004
  175. Italien Italien 2004
  176. Kina Kina 2004
  177. Japan Japan 2004
  178. Brasilien Brasilien 2004
  179. Ungern Ungern 2005
  180. Bahrain Bahrain 2006
  181. San Marino San Marino 2006
  182. USA USA 2006
  183. Frankrike Frankrike 2006
  184. Turkiet Turkiet 2006
  185. Japan Japan 2006
  186. Brasilien Brasilien 2006
  187. Australien Australien 2007
  188. Malaysia Malaysia 2007
  189. Bahrain Bahrain 2007
  190. Spanien Spanien 2007
  191. Frankrike Frankrike 2007
  192. Europa Europa 2007
  193. Turkiet Turkiet 2007
  194. Belgien Belgien 2007
  195. Brasilien Brasilien 2007
  196. Malaysia Malaysia 2008
  197. Spanien Spanien 2008
  198. Turkiet Turkiet 2008
  199. Monaco Monaco 2008
  200. Frankrike Frankrike 2008
  201. Europa Europa 2008
  202. Singapore Singapore 2008
  203. Brasilien Brasilien 2008
  204. Italien Italien 2010
  205. Singapore Singapore 2010
  206. Storbritannien Storbritannien 2012
  207. Tyskland Tyskland 2012
  208. Singapore Singapore 2015
  209. Ryssland Ryssland 2017
  210. Monaco Monaco 2017
  211. Ungern Ungern 2017
  212. Singapore Singapore 2017
  213. Mexiko Mexiko 2017
  214. Bahrain Bahrain 2018
  215. Kina Kina 2018
  216. Azerbajdzjan Azerbajdzjan 2018
  217. Kanada Kanada 2018
  218. Tyskland Tyskland 2018
  219. Italien Italien 2018
  220. Bahrain Bahrain 2019
  221. Kanada Kanada 2019
  222. Österrike Österrike 2019
  223. Belgien Belgien 2019
  224. Italien Italien 2019
  225. Singapore Singapore 2019
  226. Ryssland Ryssland 2019
  227. Japan Japan 2019
  228. Mexiko Mexiko 2019
  229. Monaco Monaco 2021
  230. Azerbajdzjan Azerbajdzjan 2021
  231. Bahrain Bahrain 2022
  232. Australien Australien 2022
  233. USA Miami 2022
  234. Spanien Spanien 2022
  235. Monaco Monaco 2022
  236. Azerbajdzjan Azerbajdzjan 2022
  237. Storbritannien Storbritannien 2022
  238. Frankrike Frankrike 2022
  239. Belgien Belgien 2022
  240. Italien Italien 2022
  241. Singapore Singapore 2022
  242. USA USA 2022

Snabbaste varv

[redigera | redigera wikitext]
  1. Schweiz Schweiz 1952
  2. Belgien Belgien 1952
  3. Frankrike Frankrike 1952
  4. Storbritannien Storbritannien 1952
  5. Tyskland Tyskland 1952
  6. Nederländerna Nederländerna 1952
  7. Italien Italien 1952
  8. Argentina Argentina 1953
  9. Nederländerna Nederländerna 1953
  10. Storbritannien Storbritannien 1953
  11. Tyskland Tyskland 1953
  12. Schweiz Schweiz 1953
  13. Argentina Argentina 1954
  14. Storbritannien Storbritannien 1954
  15. Storbritannien Storbritannien 1954
  16. Italien Italien 1954
  17. Argentina Argentina 1956
  18. Monaco Monaco 1956
  19. Frankrike Frankrike 1956
  20. Tyskland Tyskland 1956
  21. Frankrike Frankrike 1957
  22. Monaco Monaco 1958
  23. Belgien Belgien 1958
  24. Frankrike Frankrike 1958
  25. Storbritannien Storbritannien 1958
  26. Portugal Portugal 1958
  27. Italien Italien 1958
  28. Tyskland Tyskland 1959
  29. Italien Italien 1959
  30. Belgien Belgien 1960
  31. Italien Italien 1960
  32. Monaco Monaco 1961
  33. Belgien Belgien 1961
  34. Frankrike Frankrike 1961
  35. Tyskland Tyskland 1961
  36. Monaco Monaco 1963
  37. Storbritannien Storbritannien 1963
  38. Tyskland Tyskland 1963
  39. Tyskland Tyskland 1964
  40. Italien Italien 1964
  41. Monaco Monaco 1966
  42. Belgien Belgien 1966
  43. Frankrike Frankrike 1966
  44. Italien Italien 1966
  45. Nederländerna Nederländerna 1970
  46. Tyskland Tyskland 1970
  47. Österrike Österrike 1970
  48. Österrike Österrike 1970
  49. Italien Italien 1970
  50. Kanada Kanada 1970
  51. USA USA 1970
  52. Mexiko Mexiko 1970
  53. Sydafrika Sydafrika 1971
  54. Spanien Spanien 1971
  55. Nederländerna Nederländerna 1971
  56. USA USA 1971
  57. Spanien Spanien 1972
  58. Tyskland Tyskland 1972
  59. Italien Italien 1972
  60. Argentina Argentina 1974
  61. Brasilien Brasilien 1974
  62. Spanien Spanien 1974
  63. Storbritannien Storbritannien 1974
  64. Österrike Österrike 1974
  65. Kanada Kanada 1974
  66. Belgien Belgien 1975
  67. Sverige Sverige 1975
  68. Nederländerna Nederländerna 1975
  69. Storbritannien Storbritannien 1975
  70. Tyskland Tyskland 1975
  71. Italien Italien 1975
  72. Sydafrika Sydafrika 1976
  73. USA USA West 1976
  74. Belgien Belgien 1976
  75. Monaco Monaco 1976
  76. Frankrike Frankrike 1976
  77. Storbritannien Storbritannien 1976
  78. Nederländerna Nederländerna 1976
  79. USA USA West 1977
  80. Tyskland Tyskland 1977
  81. Nederländerna Nederländerna 1977
  82. Argentina Argentina 1978
  83. Brasilien Brasilien 1978
  84. Frankrike Frankrike 1978
  85. Sydafrika Sydafrika 1979
  86. USA USA West 1979
  87. Spanien Spanien 1979
  88. Belgien Belgien 1979
  89. Tyskland Tyskland 1979
  90. Nederländerna Nederländerna 1979
  91. San Marino San Marino 1981
  92. USA Las Vegas 1981
  93. San Marino San Marino 1982
  94. Kanada Kanada 1982
  95. Kanada Kanada 1983
  96. Tyskland Tyskland 1983
  97. Nederländerna Nederländerna 1983
  98. Belgien Belgien 1984
  99. Nederländerna Nederländerna 1984
  100. Europa Europa 1984
  101. San Marino San Marino 1985
  102. Monaco Monaco 1985
  103. Portugal Portugal 1987
  104. Spanien Spanien 1987
  105. Australien Australien 1987
  106. Brasilien Brasilien 1988
  107. Belgien Belgien 1988
  108. Italien Italien 1988
  109. Portugal Portugal 1988
  110. Mexiko Mexiko 1989
  111. Storbritannien Storbritannien 1989
  112. Ungern Ungern 1989
  113. Portugal Portugal 1989
  114. Mexiko Mexiko 1990
  115. Frankrike Frankrike 1990
  116. Storbritannien Storbritannien 1990
  117. Belgien Belgien 1990
  118. Australien Australien 1990
  119. USA USA 1991
  120. Monaco Monaco 1991
  121. San Marino San Marino 1995
  122. Monaco Monaco 1995
  123. Italien Italien 1995
  124. Spanien Spanien 1996
  125. Italien Italien 1996
  126. Monaco Monaco 1997
  127. Frankrike Frankrike 1997
  128. Storbritannien Storbritannien 1997
  129. San Marino San Marino 1998
  130. Kanada Kanada 1998
  131. Storbritannien Storbritannien 1998
  132. Ungern Ungern 1998
  133. Belgien Belgien 1998
  134. Japan Japan 1998
  135. Australien Australien 1999
  136. San Marino San Marino 1999
  137. Spanien Spanien 1999
  138. Kanada Kanada 1999
  139. Malaysia Malaysia 1999
  140. Japan Japan 1999
  141. Australien Australien 2000
  142. Brasilien Brasilien 2000
  143. Europa Europa 2000
  144. Tyskland Tyskland 2000
  145. Belgien Belgien 2000
  146. Australien Australien 2001
  147. Spanien Spanien 2001
  148. Belgien Belgien 2001
  149. San Marino San Marino 2002
  150. Spanien Spanien 2002
  151. Österrike Österrike 2002
  152. Monaco Monaco 2002
  153. Europa Europa 2002
  154. Storbritannien Storbritannien 2002
  155. Tyskland Tyskland 2002
  156. Ungern Ungern 2002
  157. Belgien Belgien 2002
  158. Italien Italien 2002
  159. USA USA 2002
  160. Japan Japan 2002
  161. Malaysia Malaysia 2003
  162. Brasilien Brasilien 2003
  163. San Marino San Marino 2003
  164. Spanien Spanien 2003
  165. Österrike Österrike 2003
  166. Storbritannien Storbritannien 2003
  167. Italien Italien 2003
  168. USA USA 2003
  169. Australien Australien 2004
  170. Bahrain Bahrain 2004
  171. San Marino San Marino 2004
  172. Spanien Spanien 2004
  173. Monaco Monaco 2004
  174. Europa Europa 2004
  175. Kanada Kanada 2004
  176. USA USA 2004
  177. Frankrike Frankrike 2004
  178. Storbritannien Storbritannien 2004
  179. Ungern Ungern 2004
  180. Italien Italien 2004
  181. Kina Kina 2004
  182. Japan Japan 2004
  183. San Marino San Marino 2005
  184. Monaco Monaco 2005
  185. USA USA 2005
  186. Europa Europa 2006
  187. Spanien Spanien 2006
  188. Monaco Monaco 2006
  189. USA USA 2006
  190. Frankrike Frankrike 2006
  191. Tyskland Tyskland 2006
  192. Ungern Ungern 2006
  193. Turkiet Turkiet 2006
  194. Brasilien Brasilien 2006
  195. Australien Australien 2007
  196. Bahrain Bahrain 2007
  197. Spanien Spanien 2007
  198. USA USA 2007
  199. Frankrike Frankrike 2007
  200. Storbritannien Storbritannien 2007
  201. Europa Europa 2007
  202. Ungern Ungern 2007
  203. Turkiet Turkiet 2007
  204. Belgien Belgien 2007
  205. Kina Kina 2007
  206. Brasilien Brasilien 2007
  207. Spanien Spanien 2008
  208. Turkiet Turkiet 2008
  209. Monaco Monaco 2008
  210. Kanada Kanada 2008
  211. Frankrike Frankrike 2008
  212. Storbritannien Storbritannien 2008
  213. Ungern Ungern 2008
  214. Europa Europa 2008
  215. Belgien Belgien 2008
  216. Italien Italien 2008
  217. Singapore Singapore 2008
  218. Japan Japan 2008
  219. Brasilien Brasilien 2008
  220. Monaco Monaco 2009
  221. Bahrain Bahrain 2010
  222. Storbritannien Storbritannien 2010
  223. Italien Italien 2010
  224. Singapore Singapore 2010
  225. Sydkorea Korea 2010
  226. Australien Australien 2011
  227. Storbritannien Storbritannien 2011
  228. Ungern Ungern 2011
  229. Tyskland Tyskland 2013
  230. Förenade arabemiraten Abu Dhabi 2013
  231. Monaco Monaco 2014
  232. Bahrain Bahrain 2015
  233. Kanada Kanada 2015
  234. Ryssland Ryssland 2015
  235. Ungern Ungern 2016
  236. Japan Japan 2016
  237. USA USA 2016
  238. Förenade arabemiraten Abu Dhabi 2016
  239. Azerbajdzjan Azerbajdzjan 2017
  240. Belgien Belgien 2017
  241. Malaysia Malaysia 2017
  242. USA USA 2017
  243. Mexiko Mexiko 2017
  244. Österrike Österrike 2018
  245. Storbritannien Storbritannien 2018
  246. Japan Japan 2018
  247. Förenade arabemiraten Abu Dhabi 2018
  248. Bahrain Bahrain 2019
  249. Azerbajdzjan Azerbajdzjan 2019
  250. Frankrike Frankrike 2019
  251. Belgien Belgien 2019
  252. Mexiko Mexiko 2019
  253. USA USA 2019
  254. Bahrain Bahrain 2022
  255. Saudiarabien Saudiarabien 2022
  256. Australien Australien 2022
  257. Frankrike Frankrike 2022

Organisation

[redigera | redigera wikitext]

Ledande befattningar

[redigera | redigera wikitext]

Ett urval av de ledande positionerna inom stallet.

Senast uppdaterad: 13 november 2024.
Position Namn
Stallchef Frankrike Frédéric Vasseur[13]
Sportdirektör och chef för chassiverksamheten Italien Diego Ioverno[14]
Strategichef Spanien Iñaki Rueda[15]
Tekniska direktörer Italien Enrico Gualtieri (motor)[16]
Frankrike Loïc Serra (chassi)[a][14]
Chef för aerodynamik Italien Diego Tondi[14]
Chef för prestanda Italien Marco Adurno[14]
Chef för ingenjörsvetenskap för racing Italien Matteo Togninalli[14]
Chef för ingenjörsvetenskap rörande projekt för chassi Italien Fabio Montecchi[14]
Raceingenjör (Leclerc) Italien Bryan Bozzi[17]
Raceingenjör (Sainz) Italien Riccardo Adami[17]

Sponsorer

[redigera | redigera wikitext]

Ferraris sponsorer är Alfa Romeo, AMD, Philip Morris International, Shell, Hublot, TNT Energy Drink, Kaspersky Lab, América Móvil, Weichai Holding Group Co., Ltd., UPS och Ray-Ban[18]

Den 24 April 2024 meddelade Ferrari att de har inlett ett mångårigt samarbete med HP. Inc där företaget från och med Miamis Grand Prix 2024 blir huvudsponsorer för Ferrari och därmed byts namnet på stallet till "Scudera Ferrari HP"[1]

Motortillverkaren

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Ferrari F1 (motortillverkare)

Ferrari har som motorleverantör levererat motorer till ett antal olika formel 1-stall genom åren. Säsongen 2023 kör Haas och Alfa Romeo med Ferrari-motorer.

Scuderia Ferrari Driver Academy

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Scuderia Ferrari Driver Academy

Andra stall

[redigera | redigera wikitext]

Ferrari har också levererat bilar till andra formel 1-stall.

Stall Säsong Konstruktör Antal
lopp		 Poäng
Chico Landi 1951 *[19] 1
Clemente Biondetti 1950 Ferrari-Jaguar 1
Ecurie Espadon 1951 * 3
1952 * 5 10
1953 * 2
Ecurie Francorchamps 1952 * 4
1953 * 3
1954 * 3
Ecurie Rosier 1952 * 4
1953 * 7
1954 * 6 7
ENB 1955 * 1
FISA/Scuderia Sant'Ambroeus 1961 * 3 8
G Caprara 1952 * 1
Giorgio Scarlatti 1956 * 1
Graham Whitehead 1951 * 1
Peter Whitehead 1950 * 3 4
1951 * 1
1952 * 2
Reg Parnell Racing 1966 * 1
Scuderia Ambrosiana 1954 * 1
Scuderia Centro Sud 1956 * 1
1957 * 1
Scuderia Marzotto 1952 * 2
Vanwall 1951 * 2 3

Kända förare i andra stall

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet serra

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d] ”Ferrari”. https://press.hp.com/us/en/press-kits/2024/scuderia-ferrari-hp.html.  Referensfel: Taggen <ref> är ogiltig; namnet "hp" definieras flera gånger med olika innehåll
  2. ^ [a b c d e f] ”Ferrari”. Formula1.com. https://www.formula1.com/en/teams/Ferrari.html. 
  3. ^ [a b c] Elshebiny, Yara (5 juli 2024). ”F1 Reserve Drivers 2024: Who is next man up for Ferrari, Mercedes and co?”. GP Fans. https://www.gpfans.com/en/f1-news/1024643/f1-reserve-drivers-2024/. Läst 4 augusti 2024. 
  4. ^ Long, Michael (7 september 2015). ”Ferrari and Shell renew Formula One’s oldest partnership” (på engelska). SportsPro Media. http://www.sportspromedia.com/news/ferrari_and_shell_renew_formula_ones_oldest_partnership. Läst 28 februari 2017. 
  5. ^ ”2024 F1 Entry list”. Fédération Internationale de l'Automobile. 24 januari 2024. https://www.fia.com/events/fia-formula-one-world-championship/season-2024/2024-fia-formula-one-world-championship-entry. Läst 26 januari 2024. 
  6. ^ Placeringarna 1950-1957 är inofficiella eftersom konstruktörsmästerskapet inte infördes förrän 1958.
  7. ^ Deltog endast i Indianapolis 1952.
  8. ^ Inklusive FISA:s 8 poäng.
  9. ^ [a b] Föraren startade inte.
  10. ^ ”Ferrari launch the SF70H” (på engelska). formula1.com. Formula One World Championship Limited. 24 februari 2017. https://www.formula1.com/en/latest/headlines/2017/2/ferrari-launch-the-sf70h.html. Läst 27 februari 2017. 
  11. ^ Khorounzhiy, Valentin (11 februari 2020). ”Ferrari's 2020 F1 car breaks cover” (på engelska). motorsport.com. Motorsport Network. https://www.motorsport.com/f1/news/ferrari-2020-car-revealed/4683631/. Läst 11 februari 2020. 
  12. ^ ”SF1000 launched in Reggio Emilia” (på engelska). ferrari.com. 11 februari 2020. Arkiverad från originalet den 13 februari 2020. https://web.archive.org/web/20200213074447/https://www.ferrari.com/en-EN/articles/welcome-to-the-new-sf1000. Läst 20 februari 2020. 
  13. ^ ”Frédéric Vasseur”. Ferrari.com. https://www.ferrari.com/en-EN/formula1/frederic-vasseur. 
  14. ^ [a b c d e f] ”Organisational changes”. Scuderia Ferrari. 5 september 2024. https://www.ferrari.com/en-EN/formula1/articles/organisational-changes. Läst 5 september 2024. 
  15. ^ Gomes, Arpit. ”Who is Inaki Rueda – Ferrari’s F1 chief strategist?”. EssentiallySports.com. https://www.essentiallysports.com/f1-news-who-is-inaki-rueda-ferraris-f1-chief-strategist/. 
  16. ^ ”Enrico Gaultieri”. Ferrari.com. https://www.ferrari.com/en-EN/formula1/enrico-gualtieri. 
  17. ^ [a b] Braybrook, Rebecca (20 maj 2024). ”F1 race engineers: Who works with each driver and what is their role?”. Autosport. https://www.autosport.com/f1/news/f1-race-engineers-who-works-with-each-driver-and-what-is-their-role/10580876/. Läst 3 augusti 2024. 
  18. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 2 april 2009. https://web.archive.org/web/20090402220613/http://www.ferrari.com/English/Scuderia/Scuderia_Ferrari/Partners/Pages/Partners.aspx. Läst 26 april 2009. 
  19. ^ Ferrari-Ferrari

Övriga källor

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Formel 1-VM 2024
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Scuderia_Ferrari&oldid=56236236”