Hoppa till innehållet

Ostoja

Från Wikipedia
Vapenskölden Ostoja de Stiboricz

Ostoja (latin: Ostoya) är en klan av riddare, uradel och högadel som under senmedeltiden hade betydande inflytande i Centraleuropa. Klanens medlemmar verkade och ägde mark i Polen, Litauen, Tyskland, Övre Ungern (nuvarande Slovakien), Ungern, Transsylvanien, Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Kroatien, Bosnien, Ryssland och Preussen.

Ostoja-familjerna bodde under medeltiden oftast väldigt nära varandra i grupper med starka band. De var oftast välutbildade och innehade höga positioner. I krig eller vid konflikter samlades klanen och stred under gemensam fana. Deras egendomar fanns i huvudsak i Polen, Litauen och Övre Ungern (nuvarande Slovakien), som under medeltiden var del av det ungerska riket under styre av Sigismund av Ungern, tillika tysk-romersk kejsare. Klanens främste företrädare Stibor de Stiboricz var hertig av Transsylvanien 1395–1401 och 1410–1414. Han tilldelades även titeln furste av Halicz år 1387, greve (ispán) över Nitra, Trenčín, Pozsony (nuvarande Bratislava) med flera. Stibors främsta egendom var den 406 km långa floden Waag med tillhörande mark och dess 15 slott i gotisk stil. Tillsammans ägde Stibor och hans son Stibor de Beckov över 300 lantegendomar, städer och 31 slott i Övre Ungern, vilket sammantaget omfattade halva västra Slovakien av idag. Egendomarna utgjorde den främsta försvarslinjen i norra delen av det Ungerska väldet. Stibor de Beckov (Stibor II) ägde sedan även mark och slott i Tjeckien, Ungern och Tyskland. Slottet Beckov gjordes till familjens huvudsäte och var under renässansen ett av de förnämsta i Ungerska riket. Stibor de Stiboricz var Sigismund av Ungerns främste vän och rådgivare, samt dennes mest lojala anhängare. Stibor och hans son blev också medlemmar i den inflytelserika Drakens orden. Klanens makt och rikedom blev med tiden legendarisk i Ungern och sedan i modern tid i Slovakien. I praktiken var hertig Stibors ställning och makt jämförbar med Europas kungahus.[1][2]

Medlemmar av Ostoja-klanen som följde Stibor de Stiboricz till Ungern erhöll egendomar och höga befattningar som delades ut av Stibor de Stiboricz, de erhöll även mark och titlar som ungerska riksbaroner av Sigismund av Ungern och ägde tillsammans ett tiotal egendomar och slott där slotten Sintava och Kazaa hörde till de främsta i Övre Ungern.[3] Samtidigt härskade andra medlemmar av Ostoja-klanen i flera länder (vojvodskap) i Polen mellan åren 1370 och 1460. Jan de Jani var hertig (vojvod) av Pommern och Gdańsk, Stibor de Poniec var regent av Poznań och Storpolen, Jakusz de Blociszwewo var hertig av Lviv och Nicolaus Szarlejski de Stiboricz hertig av Kujavien och Storpolens företrädare.[4]

Klanens ursprung och släkter

[redigera | redigera wikitext]
Stibor de Stiboricz, målning från 1900-talet

Man har ännu idag inte lyckats klarlägga klanens ursprung fullt ut. Traditionellt trodde man länge att klanens medlemmar i princip var en och samma familj, då klanens egendomar ofta låg väldigt nära varandra och bildade små öar av sådana. Historiska dokument bekräftar dock att flera familjer har blivit adopterade till klanen utan att ha något blodsband med ursprungliga medlemmar av klanen.[5] En DNA-analys av dagens medlemmar av Ostoja-klanen, där ättlingar till flera medeltida linjer av Ostoja testades, visade stora skillnader där ett antal medlemmar uppvisar haplogrupp R1b1[6] vilket visar västeuropeiskt eller tyskt ursprung. Majoriteten tillhör dock haplogrupp R1a. De cirka 200 efternamn som finns upptagna i klanens historia och som räknas till uradel härstammar till största del från namnen på deras stamgårdar där man istället för "von" eller "de" på 1400-talet övergick till "-ski" eller "-cki", som då var förbehållet för riddare och adel i Polen.

Klanens tidigast kända medeltida stamgårdar heter Sciborowice och Stiborio nära staden Kraków i Lillpolen, noterade år 1176 och 1178[7]. Tidigast kända person ur klanen är Stibor som år 1100 gav en gåva till Wawelkatedralen och som år 1099 kallas i källor comes (Comes rei militaris) Stibor de Jableczna samt comes Stibor de Poniec.[8] I början på 1200-talet noterades även egendomen Sciborzyce i Lillpolen, som ägdes av Nicolaus Ostoja, vars person finns noterad i och med att han uppförde en kyrka i Romansk stil på egendomen Wysochice. Sciborzyce såldes sedan till kyrkan av Nicolaus två söner, Strachota och Stibor, år 1252. Strachota flyttade till Mazowsze och anslöt till det furstliga hovet, medan Stibor flyttade till Kujavien där han kallade sin egendom Sciborze, noterad sedan i källor år 1311. Från denna gren härstammar den mest kända Ostoja-linjen som sedan skulle bli berömda i Ungern och Slovakien. Själva namnet Scibor har sitt ursprung i förnamnet Stibor (Czcibor, Scibor), som i västslaviskt språk betyder heder och strid. En teori gör gällande att Stibor i Ostoja har sitt ursprung i Czcibor av Piast, som var bror till Mieszko I av Polen, en annan att det rörde sig om en styrande dynasti innan Piast (före år 966) i området som omfattade Kujavien och Pommern, som fick ge vika för den intågande kristendomen med Mieszko I av Polen i spetsen. Klanens heraldiska vapen, som likväl heter Ostoja, har två månar i sin vapensköld. Den slaviska befolkningen såg solen som tecken för Gud och månen som tecken för prins eller furste, på polska heter månen księżyc och en prins książę. Två månar i skölden och även i medeltida släkttecken innan vapensköldarna formades betyder härskare från öst till väst. Korset i skölden kom till då kristendomen tog över den hedniska kulturen. Senaste DNA-tester[9] antyder samband mellan olika linjer av den ursprungliga Ostoja-Stibor-dynastin daterat till 400-500-talet. Man har idag kunnat kartlägga över 300 stamgårdar tillhörande olika Ostoja familjer[10]

Klanen

[redigera | redigera wikitext]

I början av 1000-talet, under Boleslav I:s av Polen regeringstid, anslöt många legoknektar för att förstärka den polska armén, de flesta härstammade från Normandie. En del av dessa tjänstgjorde under befäl av släkten Stibor vel Sthibor, som senare kom att kallas Stiborici i det Ungerska riket och som även grundade Ostoja. En gren av släkten hade som uppdrag att försvara rikets gränser i norr, det vill säga Kujavien och Pommern. Legoknektarna var ett elitförband, som snabbt steg i rang till capitaneus (från latinets caput, huvud, överhuvud). Som betalning för sina tjänster fick legoknektarna jord och bosatte sig således i Polen och bildade familj. Egendomarna låg sida vid sida med varandra och på så sätt kunde familjerna snabbt samlas vid behov, ena sina styrkor och föra dem i krig.

Fram till 1200-talet var Ostoja eller Hostoja familjernas stridsrop, som även spelade roll för att riddarna skulle känna igen varandra i strid. Stridsropet övergick på 1200-talet till att bli familjernas efternamn och används före efternamn som senare antogs på 1400-talet. Då hertigen Moscic av Ostojas släktmärke övergick till vapensköld i slutet av 1200-talet, antog alla grenar av släkten, samt vissa riddarsläkter med hög befattning, samma vapensköld som sin befälhavare och därmed skapades Ostoja-klanen, vars vapensköld också kallades Ostoja. Många Ostoja-familjer använder dubbelnamn där Scibor ersätter Ostoja, till exempel Scibor-Rylski, Scibor-Kotkowski eller Scibor-Chelmski, för att understryka anknytningen till klanens huvudlinje och släktskap. (Stiboricz).

Stamvapen Ostoja i Gelrevapenboken.

År 1242 var Moscic de Magni Kozmin hertig av Poznań och Piotr de Krepy var år 1259 kastellan av Sandomierz. Nicolaus Ostoja de Stiboricz avslutade bygget av en romersk kyrka år 1232 i Wysocice, där släktmärket är inristat på den vänstra sidan av kyrkans huvudport.

År 1304 noterades vidare comes Marcin de Chelm et Wola nära Kraków, det finns även källor som nämner comes Dobieslaw, comes Sanzimir och comes Imram, alla tillhörande Ostoja-klanen.[8] År 1257 reste Ostoja-klanen en kyrka i Kraków tillsammans med klanen Gryf och 150 år senare uppförde Stibor de Stiboricz släktens kapell vid Sankta Katarina-kyrkan i Kraków, vilken idag sköts av augustiner.[11][12]

Under tiden då Jagiellonätten styrde över det polsk-litauiska samväldet kom många förändringar i statsförvaltningen och organisationen ändrades. Adliga titlar såsom comes och barones förbjöds, då adel och ridderskap skulle vara av samma rang, men fick officiellt användas utanför polsk-litauiska väldets gränser. Vojvodtiteln ändrade karaktär från att vara en hertig till att bli det högsta ämbetet med senatorsvärdighet. Ostoja-klanen hade generellt en kritisk syn på Jagiellonättens styre, men spelade en avgörande roll i kriget mot Tyska orden. Med få undantag såg Ostoja-klanen huset Anjou eller von Luxemburg på den polska tronen som mer kompetenta regenter. Ostoja-klanen hade under medeltiden starka band med medlemmarna av Piastdynastin och gav vid flera tillfällen stöd för dess anspråk till den polska tronen.[13]

Familjer som hör till Ostoja-klanen med anor från medeltiden (uradel) blev aldrig dubbade till riddare eftersom riddartitel i Ostoja går i arv. Då det polsk-litauiska väldet föll samman och delades mellan Ryssland, Österrike och Preussen i slutet av 1700-talet, delade dessa makter ut olika titlar såsom baron, greve eller prins till aristokratiska familjer som ville tjäna dem eller betala för en sådan titel. Trots sin ställning sökte inte Ostoja-familjerna några sådana titlar, som av klanen ansågs som främmande. Den av Polska Domstolen registrerade Klanens Vapen som anknyter till riddare av Drakens orden[14]. En medlem ur klanen fick dock grevlig titel i Ryssland (Mikorski) och en annan medlem (Czechowicz) blev baron i Österrike. Båda grenar är utslocknade på svärdssidan.

Vapenskölden

[redigera | redigera wikitext]
Modern ver. av Ostoja

Stamvapen Ostoja saknar ursprungligen en rangkrona ovan skölden, olika Ostoja-familjer har genom tiderna använt olika rangkronor. Familjer som har blivit adopterade till klanen efter 1569 använder en adlig. Dessa familjer har oftast en vapensköld som är en "modern" variant av Ostoja och skiljer sig till viss del från det ursprungliga. Adopterade familjer hade i de flesta fall adlig värdighet då de introducerades i klanen och ärvde inte klanmedlemmarnas urgamla titlar. Under senmedeltiden anslöt några av de främsta rysk-litauiska släkter till Ostoja-klanen, däribland de furstliga familjerna Boratynski, Siemienowicz, Domontowicz och Palecki, samt den framstående släkten Sluszka härstammande från medeltida baroner, vilka alla tillhörde uradeln i sina respektive länder. Till uradel och medeltida baroner (Barones Ragni Poloniae) i Ostoja och härstammande från Ryssland räknas även Czechowicz, Krzywiec, Brodowicz, Hrebnicki Doktorowicz samt bojarätten Danielewicz[15], vars egendomar fanns i Litauen, Ryssland, Vitryssland, Moldavien och Ukraina.

Vapenskölden är upptagen i de flesta medeltida vapenrullorna: Gelrevapenboken, Lyncenich, Bergshammarvapenboken, Toison d'or, Stemmata polonica, Bellenvillevapenboken. Vapenskölden har i de polska vapenböckerna från 1800- och 1900-talen ritats på ett felaktigt sätt, ett svärd ersätter korset och den eldsprutande draken som hjälmprydnad ersattes av fem fjädrar. En adlig krona lades till ovan skölden. Denna variant kallas "modern" version av Ostoja och återfinns i alla adelsbevis och dokument från 1800-talet.

Diplomatiska spelet

[redigera | redigera wikitext]
Teckning av sigill tillhörande Stibor de Stiboricz.

Under 1400-talet spelade Ostoja-klanen en betydande roll i maktspelet mellan Polen och Tyska Orden. Officiellt var Sigismund av Ungern i förbund med Tyska Orden och planerade Polens delning, men i praktiken blev det diplomatiska spelet som Ostoja-klanen förde ekonomiskt förödande för Tyska Orden. Den polska sidan företräddes av Moscic de Staszow, Nicolaus de Stiboricz och Nicolaus de Blociszewo, alla tillhörande Ostoja-klanen, samt den Svarte Riddaren (Zawisza Czarny), som ständigt gästade Ostoja-familjer i Slovakien och mäktige regenten Sedziwoj de Szubin[16], som var far till Stibor de Stiboriczs fru. Den ungerska sidan valde Stibor de Stiboricz att sköta det diplomatiska spelet. Dessa familjemöten resulterade i en plan som påbörjades år 1405 och avslutades 1466, då Tyska Orden fick ge upp fästningen Malbork utan strid och därmed blev dess makt bruten. Då fästningen Malbork intogs av Stibor de Poniec av Ostoja år 1466, finansierades kampanjen av Gdańsk med hertig Jan de Jani av Ostoja i spetsen.[17] Som tack för hjälpen och för att minnas den stora segern, fick Gdańsk en krona i sitt vapen av den polske kungen. Under åren 1411-1457 bestod mer än hälften av Polens armé, som stred mot Tyska Orden, av hertig Jan de Janis och hertig Szarlejski de Stiboriczs styrkor.

I Slovakien bekostade Stibor de Stiboricz en egen stående armé bestående av över ett tusen välutrustade riddare[1][18]. Såsom hertig av Transsylvanien var han befälhavare över rumänska styrkor och vid behov rekryterade han ett par tusen soldater, som tillsammans utgjorde en modern och mäktig armé, vid större konflikt uppgick hans egen armé till flera tusen riddare och soldater. I samband med en konflikt mellan Österrike och Ungern, brände Stibor de Stiboricz ner Habsburgarnas hertigdöme och påbörjade belägringen av Wien då Habsburgarna slöt fred med Sigismund av Ungern och belägringen avbröts. Därefter fortsatte Stibor med sin armé till Italien, där han tillsammans med florentinske storherren Pipo av Ozora besegrade republiken Venedig i slaget vid Friuli. Under många år förde Stibor de Stiboricz även krig mot hussiter i norr och Osmanska riket i söder.

Strax innan Slaget vid Tannenberg (1410) lät Stibor meddela den polske kungen att Ungern förklarar Polen krig och direkt efter slaget gick hans styrkor in i Polen och brände ner Nowy Sącz, men vände strax tillbaka och åsamkade därigenom ingen egentlig skada. Tyska Orden betalade Sigismund av Ungern en betydande summa pengar för dennes attack mot Polen från söder, men eftersom Sigismund lät Stibor de Stiboricz leda armén, blev det ingen konfrontation med polska styrkor. Den polska sidan var redan tidigare informerad om vad som skulle ske genom diplomatiska kanaler och således offrades Nowy Sącz för den goda sakens skull. Tyska Orden förlorade slaget och fick betala ett stort skadestånd till den polska sidan. Dessa medel lånades sedan ut till Sigismund av Ungern för att denne på ett effektivt sätt skulle kunna föra krig mot Osmanska riket mot att Polen förlänades rika saltgruvor i Spiš-regionen i nordöstra Slovakien (dåtidens Övre Ungern). Stibor de Stiboricz har vid två tillfällen återtagit kronan till Sigismund av Ungern tillsammans med den mäktiga Garaysläkten som var Ostoja-klanens närmaste bundsförvanter.[19][1][20]

Stibor de Stiboriczs son, Stibor de Beckov (Stibor II), utökade släktens egendomar och då det blev klart att Albrekt II av Tyskland skulle efterträda Sigismund i Ungern och som tysk-romersk kejsare, slöt Ostoja-klanen och Habsburgarna fred. Stibor de Beckov planerade gifta bort sin dotter Katarina med en polsk prins av Piastdynastin, vars hertigdöme låg intill Stibors, och därmed lägga grund för ett större hertigdöme som skulle bistå huset Habsburg i deras kamp not Hussiterna, Venedig och Osmanska riket. Planerna tillintetgjordes i samband med Stibor II:s tidiga död i en kampanj mot husiter. Enligt testamentet skulle Ostojas egendomar i Övre Ungern (dagens Slovakien) tillfalla övriga släkten i Övre Ungern i första hand, men då alla linjer utgick i brist på manliga arvingar, tillföll halva västra Slovakien av idag hertig Nicolaus Szarlejski de Stiboricz, som var son till Stibor de Stiboriczs bror. Testamentet ogiltigförklarades dock av Sigismund av Ungern och det ungerska rådet eftersom Szarlejski förde egen politik och gav stöd till husiterna. Hela norra försvarslinjen skulle således tillfalla ungerska rikets fiender. Efter Sigismunds död sökte Szarlejski återta klanens egendomar och ledde en armé in i Övre Ungern, men fick inget stöd av den polske kungen och på så sätt kunde ungerska och tyska styrkor stoppa Szarlejskis framfart. Szarlejski var den siste av klanens ledande linje som i Ungern kallades Stiborici. Med detta blev Ostoja-klanens ekonomiska makt och särställning i Övre Ungern bruten.[20][21]

Ostoja-klanen har genom tiderna bidragit med många framstående militärer och vetenskapsmän. Idag är klanen representerad i över 20 olika länder och samlas kring klanens stiftelse med residens och säte i slottet Ostoya nära staden Rzeszów.

Personer ur klanen

[redigera | redigera wikitext]
Bobolice tillhörande familjen Kreza av Ostoja.
Stibor de Beckovs gravsten, Nationalmuseet i Budapest.
Slottet Beckov, Ostojaklanens huvudsäte.
  • Halina de Krepy (1270) – dotter till kastellan Piotr de Krepy, räddade Sandomierz under mongolisk räd mot Polen[22]
  • Anna Stiboricz - dotter till Stibor de Stiboricz var mor till Nicholaus av Llok (1410-1477), kung av Bosnien
  • Katarzyna Modliszewska (-1512) - verkade i Heliga Klara's Orden (Franciskanorden), Gniezno, godsägare (de Modliszewo minori)[23]
  • Marianna Ścibor-Marchocka (1603–1652) – skrev kända dikter i prosa[24]
  • Elisabeth Słuszka (1619–1671) – polsk-litauiska väldets rikaste och mest inflytelserika dam, indirekt anledning till det polsk-svenska kriget då Karl X Gustav regerade i Sverige och Johan II Kasimir Vasa i Polen[25]
  • Krystyna Ścibor-Bogusławska (-1783) – kunglig ståthållare (polska Starosta) av Wągłczew[26]
  • Scholastyka Katarzyna Ostaszewska (1805-1862) - organiserade motstånd mot Ryssland under Polens delningar. Verkade för större aktivitet hos kvinnor i det offentliga livet.[27]
  • Karolina Wojnarowska (1814–1858) född Rylski – skrev böcker under pseudonymen Karol Nowowiejski[28]
  • Aleksandra Domontowicz, prinsessa gift Kołłotaj (1872-1952) - världens näst första kvinnliga Minister, dotter till rysk general. Radikalfeminist
  • Janina Karłowicz (1882-1937) - verkade för bildning av kvinnor och kvinnas roll i samhället[29]
  • Karola Uniechowska(1904–1955) – volontär, läkare under andra världskriget, deltog i slaget om Monte Cassino[30]
  • Zofia Uniechowska (1909–1993) – fick Virtuti Militari för konspiration mot nazisternas styre i Polen[31]
  • Zofia Ścibor-Rylski – mästerspion under andra världskriget under pseudonymen Marie Springer, hennes arbete ledde till lokalisering av det tyska slagskeppet Tirpitz innan det sänktes av allierade styrkor.[32]
  • Grazyna Chrostowska (1921-1942) - med sin syster Apolonia, löjtnant i Polska Armen under Andra Världskriget där de ansvarade för diversion, konspiration och underrättelse. Avrättades 1942 i koncentrationslägret Ravensbrück.[33][34]
  • Izabela Zielińska född Ostaszewski (1910-2017) – musiker, dekorerad med medaljen Gloria Artis 2011[35]
  • Maja Ostaszewska, född 1972 – känd polsk skådespelerska. Vann utmärkelse som bästa kvinnliga skådespelare år 1998 vid filmfestivalen i Gdynia[36]
  • Antonina Ostoja-Kotkowska – Witold Gombrowiczs mor
  • Zofia Danielewicz (1922-2013) - professor i stomatologi[37]
  • Maria Szyszkowska, född 1920 - professor i filosofi, Senator[38]

Medeltiden

[redigera | redigera wikitext]
Orava, ett av klanens många slott.
jämförelse mellan Ostoja och Prins Iziaslav's vapen på 1100-talet

1500-talet

[redigera | redigera wikitext]
Prins Marcin Szyszkowski
Gravmonument föreställande Baltazar Bzowski av Ostoja (1514-1574), Basilika i Lviv

1600-talet

[redigera | redigera wikitext]
Slott i Warszawa tillhörande Elisabeth Sluszka.
Sluszkaslottet i Vilnius.
Dobiecki av Ostoja's residens
Kyrka som prins Marcin Szyszkowski av Ostoja grundade
Ochocki fastighet, stortorget i Krakow

1700-talet

[redigera | redigera wikitext]
Ostaszewskislottet i Wzdow, i familjens ägo till början av andra världskriget.
Herrgård och säte tillhörande familjen Rylski av Ostoja
Hederslegionens kors, officersgraden
Maksym Rylski, frimärke i Ukraina
Kazimierz Siemienowicz, frimärke i Vitryssland

1800-talet

[redigera | redigera wikitext]

1900 och 2000-talet

[redigera | redigera wikitext]
Karlinski's försvar av Olsztyn 1587
Michał Sędziwój, alkemist
Aleksander Sluszka, Voivode och Hetman
Artillerigeneral Kazimierz Siemienowicz
Grevinna Emma Ostaszewska
Grevinna Maria Ostaszewska
Grevinna Zofia Ostaszewska
General Bohatyrewicz av Ostoja
General Stefan Mokrzecki
prof. Walenty Miklaszewski
General Rylski av Ostoja

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Litteratur

[redigera | redigera wikitext]
  • prof. Jozef Szymanski, Herbarz rycerstwa polskiego z XVI wieku, Warszawa 2001, (Medeltida riddarklaner och dess vapen) ISBN 83-7181-217-5
  • Piotr Nalecz-Malachowski, Zbior nazwisk szlachty, Lublin 1805, reprint Biblioteka narodowa w Warszawie 1985, (Förteckning över polsk adel)
  • M. Cetwiński i M. Derwich, Herby, legendy, dawne mity, Wrocław 1987 (Legender och myter)
  • K. Jasiński: Rodowód pierwszych Piastów, Poznań: 2004, pp. 185–187. ISBN 83-7063-409-5. (Piastdynasti, ursprung)
  • Franciszek Ksawery Piekosinski, Heraldyka polska wiekow srednich [Medeltida polsk heraldik], Cracow, 1899
  • Karol Olejnik: Cedynia, Niemcza, Głogów, Krzyszków. Kraków: Krajowa Agencja Wydawnicza, 1988. ISBN 83-03-02038-2.
  • K. Jasiński: Rodowód pierwszych Piastów, Poznań: 2004, pp. 185–187. ISBN 83-7063-409-5.
  • Bartosz Parpocki, Herby Rycerstwa Polskiego, Krakow 1584, Kazimierz Jozef Turowski edition, Krakow 1858, Nakladem Wydawnictwa Bibliteki Polskiej (Förteckning över polska riddarsläkter, vapenbok)
  • Norman Davies, Boże igrzysko, t. I, Wydawnictwo ZNAK, Kraków 1987, ISBN 83-7006-052-8 (God's playground)
  • Oswald Balzer was in favor of 1086 as the year of birth, in bases of the records of the oldest Polish source: Roczniki Świętokrzyskie and Rocznik kapitulny krakowski; O. Balzer: Genealogia Piastów
  • Oswald Balzer O., Genealogia Piastów, 2. wyd., Kraków 2005, ISBN 83-918497-0-8. (Piastdynastin's genealogi)
  • K. Tymieniecki, Procesy tworcze formowania sie spoleczenstwa polskiego w wiekach srednich, Warszawa 1921 (Statsbildningen under tidig medeltid i Polen)
  • Ornatowski, www.ornatowski.com
  • W. Semkowicz, O litewskich rodach bojarskich zbratanych ze szlachta polska w Horodle w 1413r., Miesiecznik Heraldyczny t. VI/1913, s.144-145, 176 (Om litauiska bojar släkter och adoption av dessa släkter till polska i Horodle 1413)
  • Jan Dlugosz, Annales seu cronici incliti regni Poloniae, Annals of Jan Dlugosz (English translation of key sections of the work, ISBN 1901019004)
  • Urbasie, www.urbasie.com, Rycerze (do XV), p. 3, www.urbasie.org (Ostojas stamgårdar runt 1400)
  • J.Bieniak, Wielkopolska, Kujawy, ziemia leczycka w latach 1300-1306, Roczniki Towarzystwa Naukowego w Toruniu, t.LXXIV, z.2/1969. (Kujawy och Storpolen under åren 1300-1306).
  • Kaspar Niesiecki, Herbarz Polski, print Jan Bobrowicz, Leipzig 1839-1846 (Herbarz = vapenbok)
  • Sroka, Stanislaw A. : Scibor ze Sciborzyc. Rys biograficzny. In: Polska i jej sasiedzi w póznym sredniowieczu. Kraków, Towarzystwo Naukowe "Societas Vistulana" 2000 (Stibor de Stiboricz, biografisk skiss. Polen och dess grannar under senmedeltiden)
  • Louis I. (2009). In Encyclopædia Britannica. Retrieved 24 april 2009, from Encyclopædia Britannica Online: http://www.britannica.com/EBchecked/topic/348730/Louis-I
  • László: A magyar állam főméltóságai Szent Istvántól napjainkig - Életrajzi Lexikon (The High Officers of the Hungarian State from Saint Stephen to the Present Days - A Biographical Encyclopedia); Magyar Könyvklub, 2000, Budapest; ISBN 963-547-085-1
  • Mályusz, Elemér: Zsigmond király uralma Magyarországon (Kung Sigismunds regeringstid i Ungern); Gondolat, 1984; ISBN 963-281-414-2
  • Dvořáková, Daniela : Rytier a jeho kráľ. Stibor zo Stiboríc a Žigmund Lucemburský. Budmerice, Vydavatel'stvo Rak 2003, ISBN 978-80-85501-25-4 (Riddaren och hans Konung, Stibor de Stiboricz och Sigismund av Luxemburg)
  • Bogyay, Thomas von. "Drachenorden." In: Lexikon des Mittelalters 3. Munich, 1986 (Drakens orden)
  • Antoni Eckstein "Dzieje Ponieca do połowy XVI wieku”. Roczniki Historyczne nr 2, 1926 (Staden Poniec historia)
  • Bran Castle Museum official site, section about Dracula[1]
  • John V.A. Fine, The Late Medieval Balkans
  • Florescu and McNally, Dracula, Prince of Many Faces
  • György Fejér (ed.), Codex diplomaticus Hungariae X.4. No. CCCXVII. Buda, 1841
  • Rezachevici, "From the Order of the Dragon to Dracula" (Från Drakens Order till Dracula)
  • Gusztáv Wenzel: Stibor vajda, Budapest 1874 (Hertig Stibor)
  • Archiwum Sióstr Augustianek, ul. Skałeczna 12, Kraków, datowany: w Krakowie, 25 marca 1987 r., na podstawie materiałów archiwalnych T.II.ASA, s. Aleksandra Józefa Trojan (Augustinernas arkiv i Ostoja klanens kapell)
  • László, Gyula (1996), The Magyars - Their Life and Civilisation, Corvina, p. 195, ISBN 963-13-4226-3
  • Nobility in the Kingdom of Hungary (Wikipedia)
  • D. Piwowarczyk, Poczet rycerzy polskich XIV i XVw, Publisher: BELLONA, Year of edition: 2008, Language: polski, ISBN 9788311111097."
  • Bożena Mściwujewskiej–Kruk, Ryszard Kruk, Almanch Muszyny 2007
  • Julia Radziszewska, Studia spiskie. Katowice 1985 (En studie över Spisz)
  • A. Prochaska, Scibor ze Sciborzyc, Roczniki Tow. Nauk. w Tor., R19: 1912
  • Igor Ďurič, Národná Obroda. 2004-06-08 [3]. Retrieved January 19, 2008.
  • Meier, Jörg; Piirainen, Ilpo Tapani; Wegera, Klaus-Peter, Deutschsprachige Handschriften in slowakischen Archiven, Berlin 2009, ISBN 978-3-11-019334-3 (Tyskspråkiga handskrifter i Slovakiska arkiv)
  • Albert II. (German king). Encyclopædia Britannica (11th ed.). 1911.
  • Marian Biskup, Wojna trzynastoletnia, Gdańsk 1965 (Trettonåriga kriget)
  • Armorial de Gelre 1370-1395, Bibliothèque Royale de Bruxelles (ms. 15652-56)
  • Sandomierz.pl, oficialny serwis miasta Sandomierza, historia-sandomierskie legendy (Sandomierz, legender)
  • Minakowski, ISBN 83-918058-3-2
  • Adam Boniecki "Herbarz Polski" Warszawa 1899-1913
  • Severyn Uruski "Rodzina. Herbarz Szlachty Polskiej", Warszawa 1904-1917
  • Kasper Niesiecki, "Herbarz Polski" Leipzig, 1839–1846
  • Wojciech Wijuk Kojalowicz, Herbarz, Krakow 1897
  • Tomasz Lenczewski, "Genealogie Rodow Utytulowanych w Polsce", 1995–1996 (Betitlad adel i Polen)
  • Szymon Konarski, "Armorial de la Noblesse Polonaise Titree", Paris 1958
  • Hungarian Aristocracy (Magyar Arisztokrácia) - http://ferenczygen.tripod.com/
  • Stanislaw Estreicher, "Bibliografia Polska, Drukarnia Universytetu Jagiellonskiego, Krakow 1912
  • Tadeusz Korzon, "Wewnetrzne dzieje Polski za Slanislawa Augusta", Krakow 1897 (Inrikespolitiken under Stanisław II August Poniatowskis styre
  • T. Chrzanowski, "Dziedzictwo. Ziemianie polscy i ich udział w życiu narodu", Kraków, Znak, 1995 (Godsägare och dess inflytande)
  • J. Żarnowski, "Społeczeństwo II Rzeczypospolitej 1918-1939", Warszawa 1973 (Samhället i Polen 1918-1939)
  • Polska Akademia Nauk, "Polski Slownik Biograficzny" (Polish Biographical Dictionary), Krakow from 1935
  • Sylwester Groza, „Hrabia Ścibor na Ostrowcu”, tom I–II, Warszawa 1848 (Greve Stibor (Marchocki) i Ostrowo)
  • History of Transylvania by Akadémiai Kiadó http://mek.niif.hu/03400/03407/html/118.html
  • P. Engel, Zsigmond bárói (The barons of Sigismund), in E. Marosi et al.
  • Manteuffel, Tadeusz (1982). The Formation of the Polish State: The Period of Ducal Rule, 963-1194. Wayne State University Press. p. 149. ISBN 9780814316825
  • Pal Engel, The realm of St. Stephen, a History of Medieval Hungary 895-1526, New York 2001, ISBN 1-85043-977-X
  • Polski Słownik Biograficzny t. 42 s. 436 STARZEWSKI Maciej Jan Adolf h. Ostoja (1891-1944)
  • Błażej Ostoja Lniski - https://web.archive.org/web/20160305002509/http://www.blazejostojalniski.com/index.php?%2Fo-mnie%2F
  • Benedykt Danilewicz - till minne av professor Benedykt Danilewicz

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d] Daniela Dvořáková: Rytier a jeho kráľ. Stibor zo Stiboríc a Žigmund Lucemburský. Budmerice: Vydavatel’stvo Rak, 2003. ISBN 978-80-85501-25-4
  2. ^ Sroka, Stanislaw A. : Scibor ze Sciborzyc. Rys biograficzny. In: Polska i jej sasiedzi w póznym sredniowieczu. Kraków, Towarzystwo Naukowe "Societas Vistulana" 2000, s. 139-158
  3. ^ Pal Engel, The realm of St. Stephen, a History of Medieval Hungary 895–1526, New York 2001, ISBN 1-85043-977-X
  4. ^ Adam Boniecki "Herbarz Polski" Warszawa 1899–1913, Severyn Uruski "Rodzina. Herbarz Szlachty Polskiej", Warszawa 1904-1917, Kojalowicz, Kasper Niesiecki, "Herbarz Polski" Leipzig, 1839–1846
  5. ^ Franciszek Ksawery Piekosinski, Heraldyka polska wiekow srednich [Polish Heraldry of the Middle Ages], Cracow, 1899
  6. ^ Projektet Ostoja_clan på FTDNA
  7. ^ W. Semkowicz, Włodycy polscy na tle porównawczem słowiańskiem, Kwartalnik historyczny, 4, 1908, s.613
  8. ^ [a b] B. Paprocki: Gniazdo cnoty, skąd herby Rycerstwa sławnego Królestwa Polskiego, Wielkiego Księstwa Litewskiego, Ruskiego, Pruskiego, Mazowieckiego, Żmudzkiego i inszych Państw do tego Królestwa należących, Książąt i Panów początek swój mają. Kraków: 1578, s. 301-302.
  9. ^ Projektet Ostoja_clan på FTDNA 2012
  10. ^ Rafal Boguslawski, interaktiv karta med källbetäckning, https://www.google.com/maps/d/viewer?mid=1cqjvLMaYmS-lsoJdR5N7nnuH7bzB8VBK&ll=53.05102906878508%2C21.88952236250001&z=6
  11. ^ Spiechowicz-Jędrys Agnieszka, Janicka-Krzywda Urszula, Kościół Św. Katarzyny w Krakowie, Kraków 2006
  12. ^ Crossley Paul, Gothic Architecture in the Reign of Kasimir the Great, Kraków 1985.
  13. ^ ”Om Abel Biel av Ostoja”. Arkiverad från originalet den 22 december 2012. https://archive.is/20121222042822/http://ids.czest.pl/~mtpir/?Dzieje_nauki_i_techniki_w_regionie:Pami%EA%E6_o_zarz%B1dcach_i_administratorach. Läst 22 december 2012. 
  14. ^ http://www.krs-online.com.pl/stowarzyszenie-rodu-ostoja-krs-1275986.html
  15. ^ The Pskov 3rd Chronicle, 2nd Edition Edited, translated, and annotated by David Savignac, Beowulf & Sons, Crofton 2016 - sid.87-88 ([1] Arkiverad 25 oktober 2020 hämtat från the Wayback Machine.) - Vladimir Danielewicz, son till Daniel Aleksandrowicz blev precis som hans far vald som Prins av Pskov år 1434. Enligt krönikan, kom Vladimir från Litauen där adliga släkter använde redan efternamn. Efter att ha tjänat som Prins av Pskov, återvände Vladimir till Litauen. Det förmodas att han då anslöt till Ostoja klanen. En annan, äldre linje av familjen heter enligt krönikan Hlebowicz (valda till Prinsar av Smolensk på 1200-talet). Den grenen anslöt till den Polska klanen Leliwa
  16. ^ Waldemar Dolata, Pałuki - region historyczno-etnograficzny. Powiat żniński i okolice, Starostwo Powiatowe w Żninie, Żnin, 2009, s. 9, ISBN 978-83-920419-3-1
  17. ^ [a b] Antoni Eckstein, Historia Ponieca do połowy XVI wieku, Roczniki Historyczne, T.II, str.92, IH PAN, 1926
  18. ^ Antoni Prochaska: Ścibor ze Ściborzyc, s. 202-206 (66-70, 10, 29, 32, 40-50),
  19. ^ Sroka, Stanislaw A. : Scibor ze Sciborzyc. Rys biograficzny. In: Polska i jej sasiedzi w póznym sredniowieczu. Kraków, Towarzystwo Naukowe "Societas Vistulana" 2000
  20. ^ [a b] A. Prochaska, Scibor ze Sciborzyc, Roczniki Tow. Nauk. w Tor., R19: 1912
  21. ^ Gusztáv Wenzel: Stibor vajda, Budapest 1874
  22. ^ Adam Boniecki, Herbarz Polski, T.12, str.279
  23. ^ Teki Dworzaczka. Materiały historyczno-genealogiczne do dziejów szlachty wielkopolskiej XV-XX w., Biblioteka Kórnicka, PAN, Kórnik-Poznań 1995-2019
  24. ^ Czesław Gil OCD, Wpatrzona w Ukrzyżowanego, Matka Teresa Marchocka, 2018, ISBN 978-83-7604-481-1.
  25. ^ K. Szajnocha, Hieronim i Elżbieta Radziejowscy opowiadanie historyczne przez Karola Szajnochę, [w:] Biblioteka Ossolińskich 1863, t. 2, s. 1-296.
  26. ^ R. Bogusławski, Dobra ziemskie Ścibor-Bogusławskich w Ziemi Sieradzkiej XV - XX w., Na Sieradzkich Szlakach, 4/2007.
  27. ^ "Losy Polaków w XIX-XX w. Studia ofiarowane profesorowi Stefanowi Kieniewiczowi w osiemdziesiątą rocznicę Jego urodzin", Państ. Wydawn. Naukowe, Warszawa 1987, s. 245
  28. ^ Roman Loth, Wiesława Albrecht-Szymanowska: Dawni pisarze polscy od początków piśmiennictwa do Młodej Polski. Przewodnik biograficzny i bibliograficzny. T. 5, U - Ż, uzupełnienia, indeksy. Warszawa: Wydawnictwa Szkolne i Pedagogiczne, 2004, s. 91. ISBN 83-89348-28-4.
  29. ^ Ś. p. Janina Karłowicz. „Gazeta Lwowska”, s. 2, Nr 7 z 12 stycznia 1937
  30. ^ Służba Polek na frontach II wojny światowej. Sylwetki kobiet-żołnierzy pod redakcją Krystyny Kabzińskiej. Fundacja „Archiwum i Muzeum Pomorskie Armii Krajowej oraz Wojskowej Służby Polek. Toruń 2006, s. 457-461. ISBN 978-83-88693-12-0.
  31. ^ K. Bedyński, Warszawska konspiracja więzienna 1939–1944 (udział polskiego personelu), [w:] „Archiwum Kryminologii”, t. XXI, 1995, s. 210–211.
  32. ^ Piotr Bojarski, Poznaniacy przeciw swastyce, Agora, Warszawa 2015, ISBN 978-83-268-2268-1, s. 130
  33. ^ I trzeba było żyć... Kobiety w KL Ravensbrück, red. T. Skoczek, wyd. Muzeum Więzienia Pawiak, oddział Muzeum Niepodległości w Warszawie, 2012 Warszawa, s. 8.
  34. ^ G. Michalska, Mniej znana siostra, [w:] „PA.RA”, wyd. Ośrodek „Brama Grodzka – Teatr NN”, Lublin 2018, nr 11, s. 6
  35. ^ Kwilecki, Andrzej: Silva rerum. Ludzie – instytucje – wydarzenia. Zapiski i wspomnienia. Wydawnictwo Poznańskie, 2007, s. 138-146. ISBN 978-83-7177-466-9.
  36. ^ http://www.sejm-wielki.pl/b/sw.463571
  37. ^ https://nauka-polska.pl/#/profile/scientist?id=44362&_k=7v9j9f
  38. ^ https://www.senat.gov.pl/sklad/senatorowie/senator,365,5,maria-szyszkowska.html
  39. ^ Bartosz Paprocki, Herby Rycerstwa Polskiego, 1584, s.367
  40. ^ R. Kalinowski: Protoheraldyczny znak na portalu kościoła w Wysocicach a historia herbu Ostoja w średniowieczu. Warszawa: Rocznik Polskiego Towarzystwa Heraldycznego, nowej serii t. XV (XXVI), 2016, s. 26.
  41. ^ R. Kalinowski, Protoheraldyczny znak na portalu kościoła w Wysocicach a historia herbu Ostoja w średniowieczu, Rocznik Polskiego Towarzystwa Heraldycznego nowej serii, t. XV (XXVI), Warszawa 2016.
  42. ^ [a b] F. Piekosiński, Rycerstwo polskie wieków średnich, t. 3, zeszyt dodatkowy, s. 733.
  43. ^ Adam Boniecki, Herbarz Polski, T.12, str.279
  44. ^ [a b] https://wielcy.pl/niesiecki/herb/ostoja/4352.php
  45. ^ J. Bieniak, Mościc ze Ściborza h. Mościc-Ostoja, [w:] „Polski Słownik Biograficzny”, t. XXII, Wrocław-Warszawa-Kraków-Gdańsk 1977, s. 137
  46. ^ J. Szyszka, Kształtowanie się podziałów terytorialnych Rusi Czerwonej na przykładzie ziemi lwowskiej, [w:] „Średniowiecze Polskie i Powszechne”, 2011, 3 (7), 120-140
  47. ^ J. Laberschek, Bielowie herbu Ostoja i ich zamek w Błesznie na tle polityki obronnej panujących w drugiej połowie XIV wieku, [w:] Zeszyty Historyczne, T. 1, Częstochowa 1993, s. 291-306
  48. ^ J. Sperka, Otoczenie Władysława Opolczyka w latach 1370-1401, Katowice 2006, s. 175-177
  49. ^ Piotr Nitecki, Biskupi Kościoła w Polsce. w latach 965-1999. Słownik biograficzny, Warszawa, Instytut Wydawniczy PAX, 2000, ISBN 83-211-1311-7, s. 437
  50. ^ A. Boniecki, Herbarz polski, t. IX, s. 25
  51. ^ J. Laberschek, Bielowie herbu Ostoja i ich zamek w Błesznie na tle polityki obronnej panujących w drugiej połowie XIV wieku, [w:] Zeszyty Historyczne, T. 1, s. 291-306
  52. ^ J. Sperka, Otoczenie Władysława Opolczyka w latach 1370-1401, Katowice 2006
  53. ^ S. A. Sroka, Ścibor ze Sciborzyc. Rys biograficzny, [w:] "Polska i jej sąsiedzi w późnym średniowieczu", Kraków, Towarzystwo Naukowe "Societas Vistulana" 2000.
  54. ^ I. Nagy, Magyarorszag Csaladai: Czimerekkel T.10, str.370-372, Pest 1863.
  55. ^ professor S. A. Sroka, Ścibor ze Sciborzyc. Rys biograficzny, [w:] "Polska i jej sąsiedzi w późnym średniowieczu", Kraków, Towarzystwo Naukowe "Societas Vistulana" 2000.
  56. ^ Zolt Hunyadi, Jozsef Laszlowszky, The crusaides and military orders, s. 225, Central European University. Dept. of Medieval Studies 2001.
  57. ^ Sroka, Stanislaw A. : Ścibor ze Ściborzyc. Rys biograficzny. In: Polska i jej sąsiedzi w późnym średniowieczu. Kraków, Towarzystwo Naukowe „Societas Vistulana” 2000.
  58. ^ Polski Słownik Biograficzny t. 51 s. 549
  59. ^ Ivan Nagy, Magyarorszag Csaladai: Czimerekkel T. 10, str. 370-372, Pest 1863
  60. ^ Sroka, Stanisław A. : Scibor ze Sciborzyc. Rys biograficzny. In: Polska i jej sąsiedzi w późnym średniowieczu. Kraków, Towarzystwo Naukowe "Societas Vistulana" 2000, s. 139-158
  61. ^ Urzędnicy wielkopolscy XII-XV wieku. Spisy”. Oprac. Maria Bielińska, Antoni Gąsiorowski, Jerzy Łojko. 1985, s. 179
  62. ^ Antoni Prochaska: Ścibor ze Ściborzyc, nakł. Towarzystwa Naukowego, Toruń 1912, str. 198-208 (62-72)
  63. ^ 1426-1434 A. Boniecki, Herbarz Polski, t. 2, s. 364
  64. ^ The Pskov 3rd Chronicle, 2nd Edition, Edited, translated, and annotated by David Savignac, Beowulf & Sons, Crofton 2016
  65. ^ Vladimir Danielewicz was the prince of Pskov from the end of February 1434 to November 1435, and he was the Pskov vicegerent of Grand Prince Vasily Vasilyevich from April 1436 until ~1438/1439. PBS 2002, p. 95. 3. The grammar is fractured in this passage. The sense was restored by using the text of the account in the Pskov 1st Chronicle (p. 42)
  66. ^ Urzędnicy Wielkiego Księstwa Litewskiego Spisy. Tom V. Ziemia połocka i województwo połockie XIV-XVIII wiek, H. Lulewicz (red.), H. Lulewicz, A. Rachuba, A. Haratym, A. Macuk, A. Radaman (oprac.), Warszawa 2018, s. 179.
  67. ^ K. Piotrowicz, Chełmski Piotr, [w:] PSB, t.3, s.285-286
  68. ^ W. Bukowski i A. Szymczakowa, Poddębski (z Poddębic) h. Ostoja Stanisław, [w:] Polski słownik biograficzny, t. XLII, Warszawa-Kraków 2003–2004 r.
  69. ^ A. Boniecki, Herbarz Polski, t.2, s.364
  70. ^ Teki Dworzaczka. Materiały historyczno-genealogiczne do dziejów szlachty wielkopolskiej XV-XX w., Biblioteka Kórnicka PAN, Kórnik-Poznań 1995-2019 Teki Dworzaczka
  71. ^ A. Boniecki, Herbarz Polski, t. 2, s. 364-368
  72. ^ F. Sikora, Rokosz, h. Ostoja Jan, [w:] Polski Słownik Biograficzny, t. XXXI, Wrocław-Warszawa-Kraków-Gdańsk-Łódź 1988–1989 r.
  73. ^ Karol Górski, Studia i szkice z dziejów Państwa Krzyżackiego, reprint, Olsztyn 1986, ISBN 83-7002-229-4.
  74. ^ Regina Kotłowska, Wirtualne Kociewie, Rycerz Jan z Jani – feudał i wojownik na Kociewiu, 2021
  75. ^ Arkadiusz Kamiński,Starostowie człuchowscy (1454-1772), s. 2.
  76. ^ Marian Biskup, Trzynastoletnia wojna z Zakonem Krzyżackim 1454–1466, Warszawa 1967, s.164
  77. ^ F. Sikora, Piotr z Lucjanowic, zwany Lucjanowskim, h. Ostoja, [w:] „Polski słownik biograficzny”, t. XXVI, Wrocław-Warszawa-Kraków-Gdańsk-Łódź 1981 r.
  78. ^ Bartosz Paprocki, Herby rycerstwa polskiego, 1584, s.368
  79. ^ http://www.sejm-wielki.pl/b/6.342.2
  80. ^ Z. Cieplucha, Z przeszłości ziemi Kościańskiej, Kościan 1929
  81. ^ Bartosz Paprocki, Herby rycerstwa polskiego, 1584
  82. ^ T. Jurek (red.), Słownik historyczno-geograficzny ziem polskich w średniowieczu, Instytut Historii Polskiej Akademii Nauk, 2010-2019, Poznań, część I, s. 11-13, 594
  83. ^ A. Boniecki, Herbarz Polski, Warszawa 1889-1913, t. VI, s. 101
  84. ^ Bibliografia Literatury Polskiej – Nowy Korbut, t. 3 Piśmiennictwo Staropolskie, Państwowy Instytut Wydawniczy, Warszawa 1965, s. 426-428
  85. ^ T. Jurek (red.), Słownik historyczno-geograficzny ziem polskich w średniowieczu, Instytut Historii Polskiej Akademii Nauk, 2010-2019, Poznań, część I, s. 11-13.
  86. ^ Adam Boniecki, Herbarz Polski T9, str.349, Warszawa 1906
  87. ^ F. Leśnik, Wielkorządcy krakowscy a mieszkańcy Krakowa w epoce nowożytnej, [w:] Kraków. Studia z dziejów miasta: w 750 rocznicę lokacji, (red.) J. Rajman, Kraków 2007
  88. ^ Mirosław Korolko, Seminarium Rzeczypospolitej Królestwa Polskiego. Humaniści w kancelarii królewskiej Zygmunta Augusta, Warszawa 1991, s. 192
  89. ^ Adam Boniecki, Herbarz Polski T9, str.254, wydanie nowe, elektroniczne, wersja 2.0 Minakowskiego
  90. ^ Z. Cieplucha: Z przeszłości ziemi Kościańskiej. Kościan: Z. Cieplucha, 1929, s. 134, 144
  91. ^ A. Boniecki: Herbarz polski. Warszawa: 1902, t. 5, s. 345
  92. ^ Z. Cieplucha: Z przeszłości ziemi Kościańskiej. Kościan: Z. Cieplucha, 1929, s. 134, 144.
  93. ^ T. Jurek (red.), Słownik historyczno-geograficzny ziem polskich w średniowieczu, Instytut Historii Polskiej Akademii Nauk, 2010-2019, Poznań, część I, s. 11-13
  94. ^ Biblioteka Kórnicka, PAN, Teki Dworzaczka - Monografie - Baranowscy h. Ostoja.
  95. ^ Kacpar Niesiecki, Herbarz Polski, t. 8, Lipsk 1842, s. 409
  96. ^ Codex diplomaticus Regni Poloniae et Magni Ducatus Lituaniae, wydał Maciej Dogiel, t. I, Wilno 1758, s. 239
  97. ^ Herbarz Niesieckiego, s.413-414
  98. ^ Bibliografia Literatury Polskiej – Nowy Korbut, t. 3 Piśmiennictwo Staropolskie, Państwowy Instytut Wydawniczy, Warszawa 1965, s. 195-196
  99. ^ Kasper Niesiecki SI Herbarz polski, Franciszek Zajerski
  100. ^ Krzysztof Chłapowski, Starostowie w Malopolsce 1565-1668, w: Społeczeństwo staropolskie, t. IV red. A. Wyczański, Warszawa 1986, s. 121
  101. ^ Urzędnicy Wielkiego Księstwa Litewskiego, t. 1, Województwo wileńskie, pod red. A. Rachuby, Warszawa 2004, s. 665
  102. ^ Antoni Gromadzki: Józef Bohdan Dziekoński, autor Sędziwoja. W: Józef Bohdan Dziekoński: Sędziwoj. Warszawa: Państwowy Instytut Wydawniczy, 1974
  103. ^ Maciej Iłowiecki: Dzieje nauki polskiej. Warszawa: Wydawnictwo „Interpress”, 1981, s. 55. ISBN 83-223-1876-6
  104. ^ Alkemisten Michael Sendivogius (1556–1636)
  105. ^ Nitecki P., Biskupi Kościoła w Polsce w latach 965 - 1999, H. Gulbinowicz, Warszawa: „Pax”, 2000, ISBN 83-211-1311-7
  106. ^ [a b] K. Niesiecki, Herbarz polski, wyd. J.N. Bobrowicz, Lipsk 1839-1845, t. VIII, s. 648-652
  107. ^ List do J. Brożka, Rzym, 10 stycznia 1626, oraz dopisek do W. Śmieszkowica, (przekł. polski ogł. H. Barycz J. Brożek: Wybór pism, t. 1, Warszawa 1956, s. 478), tekst łaciński w rękopisie, Biblioteka Jagiellońska, nr 2363, s. 879
  108. ^ Urzędnicy Wielkopolscy XV-XVIII wieku. Spisy". Oprac. Adam Bieniaszewski, 1987, s. 200
  109. ^ Urzędnicy województwa krakowskiego XVI-XVIII wieku. Spisy". Oprac. Stanisław Cynarski i Alicja Falniowska-Gradowska. Kórnik 1990, s. 263
  110. ^ Piotr Nitecki, Biskupi Kościoła w Polsce w latach 965-1999. Słownik biograficzny, Warszawa 2000, s. 436
  111. ^ Wielkopolski słownik biograficzny, Warszawa - Poznań 1981, PWN, ISBN 83-01-02722-3
  112. ^ Urzędnicy Wielkiego Księstwa Litewskiego, t. 2, Województwo trockie XIV-XVIII wiek, pod redakcją Andrzeja Rachuby, Warszawa 2009, s. 651.
  113. ^ Artur Walden, Marszałkowie świeccy Trybunału Głównego Wielkiego Księstwa Litewskiego w latach 1633-1648, w: Czasopismo Prawno-Historyczne, t. LXV, 2013, z. 1, s. 169
  114. ^ E. Nowak, Rys dziejów duszpasterstwa wojskowego w Polsce 968-1831, Warszawa 1932, s. 56
  115. ^ W. Kojałowicz, Ks. Wojciecha Wiiuka Kojałowicza herbarz szlachty Wielkiego Księstwa Litewskiego zwany Nomenclator, Kraków 1905, s. 119
  116. ^ Seweryn Uruski, Rodzina, Herbarz szlachty polskiej, T.4, str.80
  117. ^ http://www.ostoya.org/wiki/index.php?title=Historia_rodziny_Brodowicz
  118. ^ https://www.wilanow-palac.pl/stachurski_jan_h_ostoja.html
  119. ^ Kazimierz Siemienowicz: Wielkiej sztuki artylerii część pierwsza, Wyd. MON, Warszawa 1963
  120. ^ John Keegan: A History of Warfare, Alfred A. Knopf, New York 1993, ISBN 0-394-58801-0
  121. ^ B. Kasprzyk (red.), Poczet sołtysów, wójtów, burmistrzów i prezydentów miasta Krakowa (1228–2010), Kraków 2010, s. 599
  122. ^ S. Uruski, Rodzina. Herbarz szlachty polskiej, Warszawa 1904-1931, t. XII
  123. ^ Uruski, Seweryn Uruski, Rodzina, Herbarz szlachty polskiej, T.15 str. 352-353
  124. ^ Kacpar Niesiecki, Herbarz Polski T9, str.201, Lipsk 1842
  125. ^ Seweryn Uruski, Rodzina, Herbarz szlachty polskiej T.10, str.212, Warszawa 1913
  126. ^ Urzędnicy Wielkiego Księstwa Litewskiego, T. I, Województwo Wileńskie XIV-XVIII wiek, pod red. A. Rachuby, Warszawa 2004, s. 727
  127. ^ Słownik historyczno-geograficzny ziem polskich w średniowieczu, Instytut Historii Polskiej Akademii Nauk, 2010-2019, Poznań, część I, s. 11-13, 594
  128. ^ Teki Dworzaczka. Materiały historyczno-genealogiczne do dziejów szlachty wielkopolskiej XV-XX w., Biblioteka Kórnicka PAN, Kórnik-Poznań 1995–2019 - Teki Dworzaczka
  129. ^ Encyklopedia wiedzy o jezuitach na ziemiach Polski i Litwy 1564–1995, oprac. L. Grzebień SJ, Kraków 1996, s. 449
  130. ^ Urzędnicy Wielkiego Księstwa Litewskiego Spisy Tom 5. Ziemia połocka i województwo połockie XIV–XVIII wiek, pod redakcją Henryka Lulewicza, Warszawa 2018, s. 294
  131. ^ Urzędnicy województwa sandomierskiego XVI-XVIII wieku. Spisy". Oprac. Krzysztof Chłapowski i Alicja Falniowska-Grabowska. Kórnik 1993, s. 196
  132. ^ Pamiętniki Krzysztofa Zawiszy, wojewody mińskiego <1666-1721> wydane z oryginalnego rękopismu i opatrzone przypiskami, Warszawa 1862, s. 191, 195
  133. ^ Seweryn Uruski, Rodzina, Herbarz szlachty polskiej T.10, str.213, Warszawa 1913
  134. ^ A.P. Bieś, Świrczyński Antoni, [w:] „Polski Słownik Biograficzny”, t. LI, Warszawa-Kraków 2016-2017, s. 614-615
  135. ^ [a b c] Adam Boniecki, Herbarz Polski T.5, str.344, wydanie elektroniczne Minakowskiego
  136. ^ Encyklopedia katolicka, (red.) R. Łukaszyk, L. Bieńkowski, F. Gryglewicz, t. III, Lublin, KUL, 1979, hasło: DANILEWICZ Aleksander Kazimierz, k. 1014
  137. ^ Dorota Wereda, Biskupi unickiej metropolii kijowskiej w XVIII wieku. Siedlce–Lublin, 2013, s. 340
  138. ^ Masłowski M. [opr.]: Stanisław Masłowski – Materiały do życiorysu i twórczości, Wrocław 1957, wyd. „Ossolineum” – Polska Akademia Nauk.
  139. ^ Mariusz Machynia, Czesław Srzednicki, Wojsko koronne. Sztaby i kawaleria, Kraków 2002, s. 39.
  140. ^ Rodzina. Herbarz szlachty polskiej. T.14, str 135
  141. ^ T. Żychliński, Złota księga szlachty polskiej, R. VIII, s. 142.
  142. ^ Urzędnicy województwa ruskiego XIV-XVIII wieku. (Ziemie halicka, lwowska, przemyska, sanocka). Spisy”. Oprac. Kazimierz Przyboś. 1987, s. 364
  143. ^ Seweryn Uruski, Rodzina. Herbarz szlachty polskiej. T. 11, s. 56
  144. ^ Akces szlachty sieradzkiej do Konstytucji 3 maja, AGAD, Księgi grodzkie siaradzkie rel. 186, k. 336-338v
  145. ^ Rocznik Towarzystwa Historyczno - Literackiego w Paryżu. Rok 1873 -1878. T. II. Poznań: 1879, s. 227.
  146. ^ Teodor Żychliński, Złota księga szlachty polskiej, t. 10, Poznań 1888, s. 235-244
  147. ^ Polski Słownik Biograficzny, t.24, Wrocław 1979, str. 460-461
  148. ^ Halina Chróścicka, w: Polski Słownik Biograficzny. T. 1. Kraków: Polska Akademia Umiejętności – Skład Główny w Księgarniach Gebethnera i Wolffa, 1935, s. 275–276. Reprint: Zakład Narodowy im. Ossolińskich, Kraków 1989, ISBN 83-04-03484-0
  149. ^ Sylwester Groza, „Hrabia Ścibor na Ostrowcu”, tom I–II, Warszawa 1848
  150. ^ Juliusz Słowacki, „Le roi de Ladawa”, [w:] „Dzieła wszystkie”, pod red. Juliusza Kleinera, tom VIII, Wrocław 1958
  151. ^ Z Mickiewiczem pod rękę czyli Życie i twórczość Jana Czeczota / Stanisław Świrko. Warszawa : 1989
  152. ^ http://www.sejm-wielki.pl/b/le.3914.2.2
  153. ^ Uruski, Herbarz Szlachty Polskiej, T.11, s.47
  154. ^ Polski Słownik Biograficzny, t. 24, s. 458–459.
  155. ^ Polski Słownik Biograficzny T-II str. 136
  156. ^ http://www.sejm-wielki.pl/s/mapa.php?mapa&o=sw.15885
  157. ^ Papiery osobiste Teofila Ostaszewskiego w: Inwentarz rękopisów Biblioteki Zakładu Narodowego im. Ossolińskich we Wrocławiu. T. 17. Wrocław: 2000, s. 103-106. ISBN 83-7095-044-2
  158. ^ https://pbc.rzeszow.pl/dlibra/publication/13653/edition/12488?language=pl
  159. ^ Jan Rydel, W służbie cesarza i króla. Generałowie i admirałowie narodowości polskiej w siłach zbrojnych Austro-Węgier w latach 1868-1918, Księgarnia Akademicka, Kraków 2001, s. 271-272, ISBN 83-7188-235-1.
  160. ^ Sprawozdanie z Zarządu Muzeum Narodowego Polskiego w Rapperswilu. 1909 R.40, s. 10.
  161. ^ Oleg Łatyszonek, Eugeniusz Mironowicz, Historia Białorusi od połowy XVIII do XX w., Rozdział IV. Powstanie styczniowe, Białystok 2002, ss. 94-95. ISBN 83-910058-3-6
  162. ^ http://ostoya.org/wiki/index.php?title=Brodowicz_Hipolit
  163. ^ Ostaszewski Stanisław (1862-1915) w: Ziemianie polscy XX wieku. Słownik biograficzny. Część 11, Warszawa 2016, s. 51-56, oraz Kazimierz Kling, "Pamiętniki", Biblioteka Ossolineum, sygn. 17800. Zob. Inwentarz rękopisów Biblioteki Zakładu Narodowego im. Ossolińskich we Wrocławiu. T. 17. Wrocław: 2000, s. 114-115. ISBN 83-7095-044-2
  164. ^ Tadeusz Kryska-Karski, Stanisław Żurakowski: Generałowie Polski Niepodległej. Warszawa: Editions Spotkania, 1991
  165. ^ Tadeusz Kryska-Karski, Stanisław Żurakowski, Generałowie Polski Niepodległej, Editions Spotkania, Warszawa 1991, wyd. II uzup. i poprawione
  166. ^ Krystyna Zbijewska. Tragiczny Dziennikarz.. „Dziennik Polski”, 15 marca 2001. Wydawnictwo Jagiellonia SA. ISSN 0137-9089
  167. ^ Stawecki P., Słownik biograficzny generałów Wojska Polskiego 1918-1939, Warszawa: Bellona, 1994, ISBN 83-11-08262-6, OCLC 830050159
  168. ^ Stanisław Wyrzycki, 2 Pułk Piechoty Legionów, Wydawnictwo Ajaks, Warszawa 2000, ISBN 83-85621-05-9
  169. ^ Ks. Tadeusz Glemma: Chotkowski Władysław. W: Polski Słownik Biograficzny. T. 3: Brożek Jan – Chwalczewski Franciszek. Kraków: Polska Akademia Umiejętności – Skład Główny w Księgarniach Gebethnera i Wolffa, 1937, s. 430–432. Reprint: Zakład Narodowy im. Ossolińskich, Kraków 1989, ISBN 83-04-03291-0
  170. ^ Kowalski P., Generał brygady Włodzimierz Ostoja-Zagórski (1882–1927) – biografia, Toruń: Kucharski, 2007. Książka wyróżniona przez kapitułę Nagrody im. Józefa Mackiewicza
  171. ^ Polski Słownik Biograficzny. T. XXIV. Warszawa-Kraków: PAN, 1979, s. 460.
  172. ^ Andrzej Jerzy Papierowski, Jerzy Stefański: Płocczanie znani i nieznani. Płock: Książnica płocka, 2002. ISBN 83-88028-14-6
  173. ^ Jan Kiński, Helena Malanowska, Urszula Olech, Wacław Ryżewski, Janina Snitko-Rzeszut, Teresa Żach: Katyń. Księga Cmentarna Polskiego Cmentarza Wojennego. Marek Tarczyński (red.). Warszawa: Oficyna Wydawnicza RYTM, 2000. ISBN 83-905590-7-2
  174. ^ Katyń. Księga Cmentarna Polskiego Cmentarza Wojennego, opracowanie zespołowe pod kierunkiem Marka Tarczyńskiego, Rada Ochrony Pamięci Walk i Męczeństwa, Warszawa 2000, ISBN 83-905590-7-2
  175. ^ Julia Rejman – „ Muzeum poświęcone pamięci Adama Hrebnickiego – Ośrodek kultury sadowniczej na Litwie” („Ogrodnictwo” nr 7/1965)
  176. ^ Christraud M. Geary. "The Image World of Casimir Zagourski." In In and Out of Focus: Images from Central Africa, 1885-1960. London: Philip Wilson, 2002. ISBN 0-8566-7551-2. pp. 69–79
  177. ^ "RODY SZLACHECKIE IMPERIUM ROSYJSKIEGO POCHODZĄCE Z POLSKI", dr Jan Ciechanowicz cz.10
  178. ^ Encyklopedia Warszawy. Warszawa: Wydawnictwo Naukowe PWN, 1994, s. 859. ISBN 83-01-08836-2
  179. ^ M.P. z 1932 r. nr 65, poz. 85 „za zasługi na polu wyszkolenia i administracji wojska”[2]
  180. ^ Agata Pietrzak: Stanisław Ostoja-Chrostowski 1900–1947 : Wyd. Biblioteka Narodowa, 2007 : ISBN 978-83-7009-549-9
  181. ^ W. Rojek, Świerczyński Jan, [w:] „Polski Słownik Biograficzny”, t. LI, Warszawa-Kraków 2016-2017
  182. ^ Ludwik Głowacki, Obrona Warszawy i Modlina na tle kampanii wrześniowej 1939, Wydawnictwo Ministerstwa Obrony Narodowej, Warszawa 1985, wyd. V, ISBN 83-11-07109-8
  183. ^ Andrzej Krzysztof Kunert, Słownik Biograficzny Konspiracji Warszawskiej 1939-1944
  184. ^ Paweł Sarnecki, Anna Wiekluk Maciej Jan Adolf Starzewski, [w:] Polski Słownik Biograficzny tom XLII wyd. 2003-2004 s. 436
  185. ^ Julian Czerwiński, Małgorzata Czerwińska, Maria Babnis, Alfons Jankowski, Jan Sawicki. „Kadry Morskie Rzeczypospolitej. Tom II. Polska Marynarka Wojenna. Część I. Korpus oficerów 1918-1947.” Wyższa Szkoła Morska. Gdynia 1996. (ISBN 83-86703-50-4)
  186. ^ Koshelivets, I. Maksym Rylsky. Encyclopedia of Ukraine
  187. ^ Profesor Zwyczajny w Instytucie Geologicznym, inż. górn. Stanisław Doktorowicz-Hrebnicki, (9.XI.1888 Petersburg – 27.XII.1974 Warszawa), 1975, Przegląd Geologiczny, Nr 3, Warszawa
  188. ^ Krystyna Uniechowska: Antoni Uniechowski o sobie i innych, il. Antoni Uniechowski, „Iskry”, Warszawa 1961
  189. ^ Krzysztof Tarka, Emigracyjna dyplomacja. Polityka zagraniczna Rządu RP na uchodźstwie 1945–1990, Warszawa 2003.
  190. ^ W 1993 powstał film dokumentalny Człowiek z szuflady. Aleksander Ścibor-Rylski (1928–1983), którego reżyserami byli Andrzej Kotkowski i Jerzy Sztwiertnia[
  191. ^ Gadomska, A., & Gadomski, K. (2005). 'Józef Stanisław Ostoja-Kotkowski–prekursor sztuki laserowej w świecie.' In Zarządzanie w Kulturze, 6, 267-270
  192. ^ Polski Słownik Biograficzny t.40 s.268
  193. ^ http://www.sejm-wielki.pl/b/teatr.16088.4
  194. ^ Agata i Zbigniew Judyccy, Polonia. Słownik biograficzny, Warszawa 2000 (s. 155-156)
  195. ^ (EKA): Andrzej Zagórski nie żyje, Dziennik Polski, z 10 października 2007, s.6
  196. ^ Krzysztof Lesiakowski: Andrzej Ostoja-Owsiany. W: Opozycja w PRL. Słownik biograficzny 1956–89. Jan Skórzyński (red.). T. 1. Warszawa: Ośrodek Karta, 2000, s. 282–283
  197. ^ http://www.sejm-wielki.pl/b/sw.19471
  198. ^ https://www.encyklopedia.ciezkowice.pl/pl/haslo,9,00129,postacie
  199. ^ Romuald Turkowski Parlamentaryzm polski na uchodźstwie, 1973-1991, Warszawa 2002
  200. ^ https://www.nekrologi.net/nekrologi/benedykt-danilewicz/40579718?from_mobile=1
  201. ^ http://ostoya.org/wiki/index.php?title=Raczko_Julian_Henryk
  202. ^ Stowarzyszenie Pamięci Powstania Warszawskiego 1944, Powstanie Warszawskie 1944 – Oficjalna strona Stowarzyszenia Pamięci Powstania Warszawskiego 1944
  203. ^ https://archive.ph/Sixo
  204. ^ https://www.nekrologi.net/nekrologi/jerzy-ostoja-sedzimir/53140950
  205. ^ https://culture.pl/pl/tworca/eustachy-rylski
  206. ^ http://www.maths.lse.ac.uk/personal/adam/
  207. ^ Współcześni uczeni polscy. Słownik biograficzny. Tom 5, red. Marek Halawa, Janusz Kapuścik, Warszawa 2006, s. 620
  208. ^ M. Lewicka, T. Sosnowski, M. Trojan: Wydział Psychologii Uniwersytetu Warszawskiego. Warszawa: Oficyna Wydawnicza Wydziału Psychologii UW, 1998, s. 174. ISBN 83-86108-41-X
  209. ^ https://isap.sejm.gov.pl/isap.nsf/DocDetails.xsp?id=WMP20170000586
  210. ^ https://www.sejm-wielki.pl/b/sw.90139
  211. ^ https://mechse.illinois.edu/people/profile/martinos
  212. ^ Prof. Błażej Ostoja Lniski nowym Rektorem ASP – Akademia Sztuk Pięknych w Warszawie, asp.waw.pl

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ostoja&oldid=56322986”