Hoppa till innehållet

Maffiabröder

Från Wikipedia
Maffiabröder
(Goodfellas)
Maffiabröder
Maffiabröder
GenreGangster
Biografi
Drama
Svart komedi
RegissörMartin Scorsese
ProducentIrwin Winkler
ManusNicholas Pileggi
Martin Scorsese
Baserad påFalskspel: Livet i en maffiafamilj av
Nicholas Pileggi
SkådespelareRobert De Niro
Ray Liotta
Joe Pesci
Lorraine Bracco
Paul Sorvino
BerättareRay Liotta
FotografMichael Ballhaus
KlippningThelma Schoonmaker
ProduktionsbolagWarner Bros. Pictures
Irwin Winkler Productions
DistributionWarner Bros. Pictures
Premiär9 september 1990 (Venedig)
14 september 1990 (Sverige)
19 september 1990 (USA)
Speltid146 minuter
LandUSA
SpråkEngelska
Budget$20–25 miljoner[1]
Intäkter$46,8 miljoner (USA)[2]
IMDb SFDb Elonet

Maffiabröder (originaltitel: Goodfellas) är en amerikansk biografisk gangsterfilm från 1990, regisserad av Martin Scorsese och skriven av honom och Nicholas Pileggi. Filmen skildrar gangstern Henry Hills liv, från att han som ung börjar arbeta för Lucchese-maffian till att han tvingas bli informatör för FBI. Genom samarbete med kriminella som Jimmy Conway och Tommy DeVito klättrar Henry inom maffian, men hans liv präglas av våld, otrohet och drogmissbruk. Filmens roller spelas av bland andra Robert De Niro, Ray Liotta, Joe Pesci, Lorraine Bracco och Paul Sorvino.

Produktionen av Maffiabröder inleddes med att Martin Scorsese blev inspirerad av Nicholas Pileggis bok Falskspel: Livet i en maffiafamilj, som skildrade gangstern Henry Hills liv. Scorsese och Pileggi tog flera år att utveckla manuset, fokuserade på nyckelscener från boken och använde innovativa berättartekniker inspirerade av franska nya vågen. Autenticitet genomsyrade hela produktionen, från tidstypiska kläder och realistiska inspelningsplatser i New York och New Jersey, till roller som inkluderade riktiga maffiamedlemmar. Filmens realism förstärktes av Michael Ballhaus dynamiska kameraarbete och Thelma Schoonmakers intensiva klippning. Trots negativa testvisningar genomfördes endast små ändringar, då Scorsese stod fast vid sin vision.

Maffiabröder blev en publik- och kritikersuccé i USA, trots en medelstor budget, och drog in över 46 miljoner dollar. Flera recensenter hyllade filmen för sin intensiva berättarstil, tekniska briljans, Scorseses regi och dess starka skådespelarprestationer, men vissa kritiserade filmens struktur och dess brist på moraliska insikter och sympatiska rollfigurer. Filmen fick sex Oscarsnomineringar vid Oscarsgalan 1991, med Joe Pesci som vinnare för bästa manliga biroll. Under åren efter filmens premiär har den konsekvent blivit hyllad som en av de bästa gangsterfilmerna genom tiderna och har rankats högt på listor över världens bästa filmer. Filmen blev inkluderad i National Film Registry för bevarande och har inspirerat populärkulturella verk såsom tv-serien Sopranos.

Handling

[redigera | redigera wikitext]

Filmen börjar med en bil som kör på en motorväg sent på natten. I bilen sitter Henry Hill, James "Jimmy" Conway och Tommy DeVito. När Henry hör ett högt dunkande ljud stannar han bilen för att undersöka bagageutrymmet. Där hittar de Billy Batts, som är svårt misshandlad. Tommy hugger Batts flera gånger med en kökskniv och Jimmy skjuter honom. Henry smäller igen bagageluckan och en berättarröst (Henry) säger: "Så långt tillbaka jag kan minnas har jag alltid velat bli gangster."[3][en 1]

Som ung pojke idoliserar Henry maffiafamiljen Lucchese i sitt italiensk-amerikanska kvarter i East New York, Brooklyn. År 1955 hoppar han av skolan för att börja arbeta för dem. Under ledning av maffiabossen (capo) Paul "Paulie" Cicero och hans närmaste medarbetare Jimmy Conway utvecklas Henrys kriminella karriär. Henry börjar samarbeta med Tommy DeVito och tillsammans säljer de stulna cigaretter. När Henry grips av polisen efter en försäljning håller han tyst och vinner maffians förtroende. Jimmy belönar honom med pengar och Henry blir accepterad i familjen.[3][4]

Berättelsen hoppar framåt i tiden till år 1963, när Henry blir vuxen och begår större brott. Henry, Tommy och Jimmy stjäl bilar och stora värdetransporter, varefter de hänger i exklusiva nattklubbar som Bamboo Lounge och Copacabana. År 1967 genomför de en lyckad kupp mot Air Frances terminal vid JFK-flygplatsen och stjäl nästan en halv miljon dollar. Trots framgångarna vet både Henry och Jimmy att deras halvirländska bakgrunder hindrar dem från att bli "invalda" i familjens helitalienska krets. Tommy och Jimmy blir allt mer våldsamma. Tommy, som är impulsiv och våldsbenägen, mördar kallblodigt den unge bartendern Spider efter en konflikt. Jimmy är upprörd men vågar inte säga emot Tommy, som saknar empati för sina handlingar.[5]

Henry träffar sedan Karen Friedman, en självständig ung judisk kvinna. Trots att Karen är obekväm med Henrys kriminella livsstil, fascineras hon av hans makt och pengar, varefter båda gifter sig och skaffar två barn. Men äktenskapet blir turbulent, särskilt efter att Karen upptäcker Henrys otrohet med Janice Rossi. När Karen sedan hotar honom med en pistol, tvingas Paulie ingripa och rädda situationen för att undvika problem som kan skada affärerna. En avgörande händelse för Henry inträffar år 1970 när Tommy mördar Billy Batts, som är invald i Gambinofamiljen, efter en förolämpning. Detta är en allvarlig överträdelse som kan leda till deras död om mordet upptäcks. Henry, Jimmy och Tommy begraver kroppen i ett avlägset område i Upstate New York, men tvingas senare flytta den när marken säljs. Denna händelse förstärker spänningarna inom gruppen och ökar risken för vedergällning.[6][7]

Efter att ha utpressat en kortspelare i Florida grips Henry och Jimmy och döms till tio års fängelse. Under sin tid i fängelset börjar Henry sälja droger från Pittsburgh för att försörja sin familj. När han efter fyra år släpps från fängelset fortsätter han med droghandeln tillsammans med Jimmy och Tommy, trots Paulies varningar om att detta kan leda till allvarliga konsekvenser. Under tiden får han veta att Tommy kommer bli invald i familjen, och Jimmy organiserar i december 1978 en enorm kupp mot Lufthansas terminal och stjäl sex miljoner dollar. Men paranoia sprider sig när Jimmys medbrottslingar börjar spendera pengarna öppet, varefter Jimmy och Tommy låter mörda flera av dem. Samtidigt ser Tommy fram emot att bli invald, men år 1979 blir han i stället mördad som hämnd för Billy Batts död, vilket gör Henry och Jimmy förkrossade.[8]

I maj 1980 når Henrys kaotiska liv en kulmen. Han jonglerar med flera åtaganden, inklusive en större kokainleverans, omsorg om sin sjuke bror Michael och konflikter med sin älskarinna Sandy. Han är utmattad och paranoid efter att ha snortat kokain. Narkotikapolisen, som övervakat honom länge, arresterar honom när han försöker köra iväg med sin barnflicka och drogkurir Lois. Karen förstör kokainet hemma för att undvika att det hittas av polisen, vilket lämnar familjen utan pengar. Paret bryter ihop och Henry inser att han har förlorat allt. Paulie och maffian vänder sig emot honom, och Henry fruktar för sitt liv när Jimmy ger honom ett morduppdrag. Henry bestämmer sig för att samarbeta med FBI och i en rättegång vittnar han mot sina tidigare medbrottslingar, inklusive Paulie och Jimmy. Han och hans familj går in i vittnesskyddsprogrammet och försvinner i anonymitet. I slutet av filmen berättar Henry att han nu lever resten av sitt liv som en "dönick" och saknar det spännande livet som gangster.[8][en 2]

Filmen avslutas med en snabb summering av vad som hände med huvudpersonerna. Henry arresterades för droger 1987 men slapp fängelse. Hans äktenskap med Karen tog slut och hon fick vårdnaden om barnen. Paulie Cicero dog i fängelse 1988 och Jimmy Conway avtjänar ett livstids fängelsestraff.[9][10]

Rollista i urval

[redigera | redigera wikitext]
Ray Liotta (till vänster, 2012) porträtterade gangstern Henry Hill (till höger, 1980), vars livsberättelse ligger till grund för filmen.

Följande skådespelare medverkar i filmen:[11]

Produktion

[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Falskspel: livet i en maffiafamilj

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Falskspel: livet i en maffiafamilj
Författaren Nicholas Pileggi (1986).

Maffiabröder (engelsk originaltitel: Goodfellas) är baserad på författaren Nicholas Pileggis fackbok Falskspel: livet i en maffiafamilj (originaltitel: Wiseguy: Life in a Mafia Family) från 1985, som skildrar det kriminella livet i New York.[12] Boken följer gangstern Henry Hill, som var aktiv i den kriminella världen från 1955 fram till 1980, då han började samarbeta med myndigheterna för att undvika ett 25-årigt fängelsestraff för narkotikabrott. Hill arbetade nära capon Paul Vario, liksom dennes samarbetspartners James Burke och Thomas DeSimone, från familjen Lucchese i Brooklyn. Hill, Burke och DeSimone var sedan inblandade i ett flertal högprofilerade rån. Bland dessa var Air France-rånet 1967, där 420 000 dollar stals,[13] och det ökända Lufthansa-rånet 1978, som resulterade i en stöld av 5,875 miljoner dollar – dåtidens största kontantkupp på amerikansk mark.[14] Lufthansa-kuppen planerades av Burke efter att Hill fått information om flygplatsens kontanthantering från en bookmaker. Hill deltog dock inte personligen i själva rånet.[15] Under slutet av 1970-talet försvann DeSimone under mystiska omständigheter och Hill blev alkoholist och kokainmissbrukare, vilket ledde till att Vario uteslöt honom och Burke planerade att mörda honom, då Burke var rädd att Hill skulle avslöja gänget om han greps.[16] 1980 greps Hill för narkotikahandel och valde att bli informatör för att undvika både fängelse och att bli mördad.[15] Hans vittnesmål ledde till 50 fällande domar. Hill och hans familj gick med i vittnesskyddsprogrammet, bytte namn och flyttade till en hemlig plats. Burke dömdes till 12 års fängelse för en spelskandal och senare till livstid för mord och dog 1996 i fängelse.[17] Vario fick totalt 14 års fängelse för olika brott och avled i fängelse 1988.[18] Kontakten mellan Hill och författaren Pileggi inleddes 1981, vilket var ett resultat av ett samarbete mellan Hills advokat och bokförlaget Simon & Schuster. Pileggi arbetade under 1980-talet som kriminalreporter för New York Magazine.[5] Under två års tid hade Pileggi dagliga samtal med Hill och intervjuade honom på olika platser. Detta gjordes när Hill, som en del av sitt vittnesskyddsprogram, gick under falsk identitet.[19] Hill avled senare av hjärtkomplikationer den 12 juni 2012.[20]

Produktionsstart

[redigera | redigera wikitext]

I januari 1986 publicerades ett utdrag från Falskspel i en artikel på New York Magazine. Vid den tiden befann sig filmregissören Martin Scorsese i Chicago för att spela in sin film The Color of Money – revanschen (1986). Scorseses dåvarande fru och producent, Barbara De Fina, läste artikeln och tipsade honom om den.[21] När han sedan fick tid att läsa artikeln blev han genast imponerad av dess trovärdiga skildring av verklighetens gangsters, vilket fångade hans uppmärksamhet.[22][23] När han sedan läste boken var han imponerad av dess fria och självsäkra stil, som påminde honom om hans egen uppväxt i stadsdelen Little Italy i New York.[24] Han var särskilt intresserad av bokens dokumentära aspekter, som beskrev maffians vardag och deras sätt att arbeta, från att kontrollera nattklubbar till att hantera sin ekonomi.[25] Scorsese reflekterade över sin barndom i en sluten siciliansk och napolitansk gemenskap där han gradvis förstod hur organiserad brottslighet fungerade. Han mindes särskilt de äldre männen i Little Italy som utstrålade makt utan att behöva anstränga sig, och hur deras kroppsspråk och närvaro kunde förändra atmosfären omkring dem, något som han som barn såg upp till utan att fullt ut förstå. Denna tidiga erfarenhet gav honom en personlig koppling till bokens ämne och hjälpte honom att skapa den autentiska och trovärdiga känslan som blev en kärna i Maffiabröder.[22]

Efter sin genomläsning av boken ville Scorsese ta kontakt med Pileggi för att försöka köpa rättigheterna till Falskspel. Pileggi var inledningsvis skeptisk till att det verkligen var regissören som försökte kontakta honom. Han misstänkte att det var hans vän och kollega, filmkritikern David Denby, som skämtade med honom. Det var först efter att Pileggis fru, manusförfattaren Nora Ephron,[a] bekräftade att det verkligen var Scorsese som försökte nå honom, som han återgäldade samtalet. Denne ska då ha sagt till Pileegi: "Jag har väntat på den här boken hela mitt liv", varpå Pileggi svarade honom: "Och jag har väntat på det här samtalet hela mitt liv."[25] Samtidigt befann sig filmproducenten Irwin Winkler i Paris, med vilken Scorsese hade samarbetat med i filmerna New York, New York (1977) och Tjuren från Bronx (1980). Han läste samma utdrag från Falskspel i New York Magazine och insåg omedelbart att boken kunde bli en film. Winkler kontaktade Pileggis agent och lyckades köpa rättigheterna till Falskspel, efter att ha fått stöd från den inflytelserike Hollywood-agenten Michael Ovitz. Ovitz hade en egen agenda, då han ville att Scorsese skulle bli klient hos hans agentur Creative Artists Agency.[27]

När Winkler senare diskuterade projektet med Scorsese, uttryckte denne sitt intresse för att regissera filmen och samarbeta med Pileggi på manuset. Scorsese och Pileggi började skissa på ett manus under 1986,[28] men projektet sköts senare upp när Scorsese fick chansen att göra Kristi sista frestelse (1988), ett länge försenat drömprojekt.[29][30] Med stöd från Ovitz lyckades Scorsese få filmen finansierad av filmbolaget Universal Studios. Kristi sista frestelse blev ett av Scorseses mest hyllade verk, men dess kontroverser och svaga ekonomiska resultat påverkade inte hans karriär negativt. Han hade bevisat sin förmåga att arbeta inom studiosystemet genom att leverera The Color of Money – revanschen på budget, vilket blev en måttlig framgång.[31] När Maffiabröder återupptogs hade rättigheterna landat hos filmbolaget Warner Bros. Pictures, vilket enligt Scorsese var ett passande val med tanke på studions historia av gangsterfilmer som Little Caesar (1931) och Public Enemy - samhällets fiende nr 1 (1931). Produktionen av filmen fortsatte med Winkler som producent. Harry Ufland, Scorseses agent och producent på Kristi sista frestelse, försökte få en producentroll på Maffiabröder, men Winkler avböjde och insisterade på att han skulle vara ensam producent genom sitt eget produktionsbolag Irwin Winkler Productions.[32]

Det fanns också andra berättelser om hur Scorsese först upptäckte Falskspel. I en intervju med Rolling Stone i november 1990 nämnde han att han hade läst en recension av boken i The New York Review of Books, som jämförde Henry Hills resa med Dantes färd genom helvetet i Den gudomliga komedin.[31] Scorsese förstod bokens potential och såg det som en möjlighet att skildra maffians olika nivåer ur ett unikt perspektiv. Andra versioner nämner att det var Winkler som köpte rättigheterna åt honom.[31] Ett stort hinder för att få projektet igång var att Warner Bros. krävde en större filmstjärna för att kunna ge grönt ljus. Scorsese löste problemet genom att rekrytera en av sina närmaste samarbetspartners, skådespelaren Robert De Niro, för rollen som gangstern Jimmy Conway, vilket övertygade studion att satsa på projektet.[33] De Niro var redan en legendar inom filmvärlden och Maffiebröder blev därmed den sjätte filmen i samarbetet mellan Martin Scorsese och Robert De Niro. Budgeten för filmen sattes ursprungligen till 16 miljoner dollar, men efter De Niros inträde i projektet växte budgeten till mellan 20 och 25 miljoner dollar.[1] Detta gjorde projektet till det dittills dyraste i Scorseses karriär, men som ändå betraktades som medelstor för en Hollywood-filmproduktion.[34] Två veckor före början av filminspelningen betalades den verklige Henry Hill 480 000 dollar av Warner Bros. för att få rättigheten till att skildra hans livshistoria.[9]

Manus

[redigera | redigera wikitext]
Martin Scorsese (1995), regissör och manusförfattare.

Martin Scorsese och Nicholas Pileggi samarbetade med manuset till Maffiabröder, vilket tog tolv versioner att fullborda.[9] Ett första utkast till manuset färdigställdes redan den 23 maj 1986 och en tidig manusversion färdigställdes den 4 november samma år.[28][35] Filmen skulle utspelas vid samma tidsperiod som Scorseses tidigare kriminalfilm Dödspolarna (1973), som utspelades under tidigt 1960-tal, och skildra en värld som Scorsese kände mycket väl till, om än ur en något annorlunda synvinkel.[25] Detta var första gången sedan Dödspolarna som Scorsese satte sitt namn på ett filmmanus. Genom att arbeta på manusnivå kunde Scorsese kontrollera filmens innehåll redan från ett tidigt stadium, likt sina tidigare dramafilmer som Tjuren från Bronx (1980) och Taxi Driver (1976). Däremot hade Maffiabröder ett annat känslomässigt djup, med ett mer utforskande och svart humoristiskt fokus.[25] Ursprungligen hade filmen arbetsnamnet Wiseguy, men titeln ändrades till Goodfellas för att undvika förväxling med Brian De Palmas film Wise Guys (svenska: Smarta killar) (1986) och TV-serien Wiseguy (1987–1990).[9]

Scorsese reflekterade efteråt att han inledningsvis var tveksam till att återvända till gangstergenren efter sina tidigare filmer Dödspolarna och Tjuren från Bronx, särskilt sedan skådespelaren Marlon Brando hade avrått honom.[30] Däremot förändrades allt när regissören Michael Powell hade läst igenom Scorseses och Pileggis manusutkast från november 1988. Powell beskrev manuset som ett av de bästa han någonsin läst och jämförde Maffiabröder med klassiska filmer som Afrikas drottning (1951) och Kvinna utan samvete (1944). Han hyllade den som både en fantastisk film och ett värdefullt socialt dokument.[36] Powells kommentar återupplivade Scorseses entusiasm och fick honom att satsa helhjärtat på projektet.[30]

Scorsese och Pileggi valde ut favoritdelar från boken Falskspel och satte ihop dem som byggklossar i manuset. Båda hade en gemensam vision för filmen redan från början. När de analyserade boken för att avgöra vad som skulle ingå i manuset, kom de fram till samma urval av scener. Exempelvis valde de att utelämna Hills tid i armén, eftersom det inte bidrog till filmens kärnberättelse.[37] Scorsese övertygade senare Pileggi om att bryta med den traditionella berättarstrukturen och att i stället skapa en episodisk berättelse som rör sig framåt och bakåt i tiden:[38]

” Nick och jag bestämde var för sig vilka delar av boken vi gillade och började sätta ihop dem som byggstenar. Jag övertygade honom om att det inte fanns något behov av att följa en traditionell berättarstruktur, och sedan började vi ha riktigt roligt med det. Man tar traditionen från den amerikanska gangsterfilmen och behandlar den avsnitt för avsnitt, men man börjar i mitten och rör sig bakåt och framåt. Varje gång Nick kom med ett nytt utkast med de scener vi tyckte bäst om, komprimerade jag det och sedan föll vissa saker bort, fram tills att en mycket tydlig linje började träda fram. Jag upptäckte att man kunde komprimera scener, så att man kunde ha ett bröllop och sedan gå direkt till resultatet av äktenskapet — (där man har en scen där) mamman grälar för att (brudparet) bodde i hennes hus. Det var en ständig ackumulering av dessa detaljer, och jag insåg att ifall scenerna kunde hållas korta så skulle effekten efter ungefär en och en halv timme (speltid) vara fantastisk. Sedan fanns det såklart några scener som skulle ta längre tid, eftersom du blir uppburen av (gangster)livsstilens överflödighet och upprymdhet, tills de börjar få problem och det avslutas — och du måste ta itu med det.[38][en 3] „

Både Scorsese och Pileggi ville att filmen skulle skildra gangsterlivet i New York genom Henrys ögon, med utgångspunkt från hans yngre dagar. Den unga Henrys fascination och gradvisa inskolning i maffians värld skulle framställas nästan som en oskyldig upptäckt av en "familj" där lojalitet och belöningar betyder allt.[9] Samtidigt skulle scenerna tidigt antyda att det är ett förlorat barndomsparadis som till slut kräver ett högt pris. Henry fungerar som filmens moraliska centrum, trots att han är del av en helt omoralisk värld. Hans perspektiv skulle ge publiken en ingång till denna mörka miljö och få bevittna både charmen och det destruktiva priset av att ingå i maffian.[9] Flera verkliga gangsters fick ändrade namn i filmen; exempelvis fick Thomas "Tommy" DeSimone namnet Tommy DeVito, James "Jimmy" Burke fick namnet Jimmy Conway och Paul "Paulie" Vario fick namnet Paulie Cicero.[9]

Scorsese ville också skildra handlingar och beteenden snarare än att ge djupa psykologiska insikter.[23] Han beskrev huvudpersonerna som enkla och primitiva i sitt sätt att leva: de strävar efter att äta gott, tjäna mycket pengar och arbeta så lite som möjligt. Henry Hill skulle fungera som en guide genom denna värld snarare än en rollfigur med komplex självreflektion. För Scorsese skulle filmen vara en tragisk biografisk berättelse. Han lyfte fram Henrys idoliserande av Paulie Cicero som en andra fadersfigur och hans längtan efter att bli en del av den kriminella gemenskapen. Tragedin skulle ligga i vändpunkten när Henry, för att rädda sig själv och sin familj, tvingas förråda dem han tidigare beundrat. Scorsese såg detta som symboliserat i scenen där Henry vittnar mot Jimmy Conway. Trots att Scorsese växte upp med en stark förakt för förrädare, såg han Henrys handlingar som en överlevnadsstrategi. Rollfiguren "Henry Hill" i filmen är dock en fiktiv version av den verklige mannen. Scorsese baserade sin tolkning på boken och på Pileggis researchmaterial. Han talade aldrig personligen med den verklige Henry Hill under produktionen, förutom ett kort telefonsamtal mot slutet av projektet.[23]

Den visuella stilen i boken omarbetades under manusarbetet, men Scorsese ville ändå bibehålla den autentiska livsskildringen som Pileggis bok förmedlade.[38] Båda använde sig av Henrys egna ord nästan ordagrant för att skapa en autentisk känsla i dialogen.[39] Målet var att publiken skulle kunna känna något för rollfigurerna, trots deras våldsamma och omoraliska handlingar. Scorsese ville inte försköna rollfigurerna eller skapa en konstlad sympati för dem, utan snarare ville han utforska deras mänskliga sidor och ställa moraliska frågor. Han erkände att ifall publiken skulle känna något för Joe Pescis brutala rollfigur så hade det skapat ett intressant moraliskt dilemma. Detta kan jämföras med hur barn, när de blir äldre, inser sanningen om personer de en gång såg upp till, men som ändå behåller en känsla av affektion för dem. Genom hela produktionen strävade Scorsese efter att filmen skulle kännas så nära verkligheten som möjligt, med en dokumentärliknande stil. Han underströk att det inte fanns någon mening med att skapa ännu en gangsterfilm om den inte speglade en viss verklighetsnära autenticitet.[38][23] För honom var det viktigt att visa processen bakom brottsligheten och de mänskliga aspekterna, snarare än att bara fokusera på sensationella händelser.[25]

Scorsese ville använda sig av voice-over och innovativa berättartekniker inspirerade av den franska nya vågen för att skapa en unik berättarstil i Maffiabröder. Han visade Pileggi öppningsscenen från François Truffauts film Jules och Jim (1962) för att illustrera sin vision. Scorsese kombinerade voice-over med stillbilder och experimenterade med narrativ struktur, med inspiration från franska filmskapare som François Truffaut och Jean-Luc Godard. Han uppskattade hur deras berättande inte alltid prioriterade en linjär handling, utan kunde avbrytas för att leverera information direkt till publiken, exempelvis genom att oväntat nämna en rollfigurs död. Scorsese jämför detta med den surrealistiska humorn hos TV-komikern Ernie Kovacs på 1950-talet, som bröt förväntningar genom att han talade direkt till kameran och lekte med formatet. Dessa tekniker gav Maffiabröder en energi och spontanitet som utmanade traditionella berättarformer. Scorsese använde dessa grepp för att förstärka filmens tempo och känsla, samtidigt som han behöll en nära koppling till berättelsens rollfigurer och deras värld.[38]

Författarna Mark T. Conard och Dean A. Kowalski analyserade filmen och kopplade Henry Hills liv till den mytiska figuren Gyges i Platons Staten.[40] Båda rollfigurerna undviker rättsliga konsekvenser och upplever moralens gränser. Genom att undersöka filmens rollfigurer och deras handlingar ifrågasatte författarna varför man bör leva ett moraliskt gott liv om man kan undvika negativa konsekvenser. Henrys resa speglar Glaukons tankar om rättvisa som ett nödvändigt ont, där människor endast handlar moraliskt av rädsla för straff. Genom liknelsen med Gyges osynlighetsring belyses frågan om människor skulle välja orättvisa om de kunde agera utan upptäckt eller konsekvenser.[41] Maffiabröder illustrerar detta genom Henrys liv i maffian, där han uppnår rikedom och respekt genom våld och kriminalitet, men förlorar allt när han bryter mot maffians regler och tvingas in i vittnesskyddsprogrammet. Trots att han undgår juridiska påföljder ångrar han att han lämnade sitt gangsterliv. Platons argument, att den moraliska personen alltid är lyckligare, ställs mot Henrys berättelse, vilket öppnar för en djupare filosofisk diskussion om rättvisa, moral och lycka.[42]

Rollsättning

[redigera | redigera wikitext]

Huvudroller

[redigera | redigera wikitext]

Joe Pesci var en av de första som tilldelades en filmroll i Maffiabröder, då han fick rollen som gangstern Tommy DeVito. Han hade tidigare framträtt i Scorseses film Tjuren från Bronx och var inledningsvis tveksam till att spela som Tommy, men efter ett hembesök hos Pesci utvecklade Scorsese och Pesci tillsammans olika sätt för att göra rollfiguren unik för Pesci.[43] Pesci hade en mångsidig bakgrund inom underhållningsbranschen i New York och New Jersey och rörde sig oftast i kretsar där han stötte på människor med kopplingar till maffian. Hans erfarenheter från den världen blev en viktig del av hans prestation som Tommy.[44] Pesci beskrev att hans metod för att spela Tommy inte handlade om att efterlikna den verkliga personen Thomas DeSimone till det yttre, utan i stället ville han använda sina egna erfarenheter och observationer av liknande personligheter.[45] Hans prestation som Tommy hade också en personlig dimension: Pesci använde sina egna erfarenheter av att hantera sitt temperament för att forma rollfiguren. Han kombinerade sitt skådespelartemperament med en förståelse för maffiarollfigurens inre värld och moral. För honom handlade det inte om att veta allt om den verkliga personen, utan snarare om att skapa en trovärdig representation som känns autentisk i filmens kontext. Pesci menade att gangsters, liksom soldater, hittar sätt att rättfärdiga sitt våld, och att till skillnad från många andra maffiarollfigurer är Tommy en psykopat som går över gränsen genom att döda utan någon egentlig moralisk kod. Scorsese och Pileggi förstod värdet av Pescis bidrag, inte bara som skådespelare utan som en person med erfarenheter som förstärkte filmens trovärdighet.[45]

Robert De Niro (till vänster, 1990) spelade huvudrollen som gangstern James "Jimmy" Conway (till höger, 1978).

Robert De Niro, som tilldelades rollen som James "Jimmy" Conway, övervägdes tidigare att spela rollen som Henry Hill, men detta övergavs sedan De Niro var för gammal för att spela rollfiguren.[46] Tidigare diskuterades möjligheten att låta antingen Al Pacino, John Malkovich eller William Petersen spela rollen som Conway.[39][29][47] De Niros arbete med att gestalta sina olika filmroller har länge präglats av hans förmåga att konstruera en rollfigur från grunden, baserad på psykologiska detaljer, gester och yttre framtoning snarare än på abstrakta idéer.[48] Under arbetet med rollfiguren Jimmy Conway grävde De Niro djupt i Pileggis researchmaterial om den verklige James Burke, som även var känd som "Jimmy the Gent" för dennes manér att sällan bruka våld, och gjorde detaljerade anteckningar om Jimmys personlighet, manér och självbild. Han beskrev Jimmy som en man som gillade att skämta, nätverka och vara en storfräsare, men som också kunde vara respektfull och hotfull. I sin rollprestation ville De Niro gestalta en rollfigur vars självbild skiljde sig från hans faktiska handlingar. Trots att Jimmy betraktar sig själv som "respektfull" motsäger hans brutala mord av Billy Batts detta. De Niro ville därför undersöka hur rollfigurer uppfattar sig själva snarare än att skildra en objektiv verklighet.[48] Inför inspelningen hade han flera telefonsamtal med den riktige Henry Hill för att införskaffa detaljer om Burkes uppförande, exempelvis om hur han höll sin cigarett, använde en ketchupflaska och reagerade på olika situationer.[29][49]

Ray Liotta tilldelades rollen som Henry Hill. Liotta hade läst Nicholas Pileggis bok och var mycket fascinerad av att få spela som Hill. Trots att Warner Bros. föredrog en mer känd skådespelare, kämpade Liotta kämpade för rollen och han tackade nej när han av produktionsbolaget blev erbjuden rollen som distriktsåklagaren Harvey Dent i Tim Burtons film Batman (1989) för att göra Maffiabröder.[29] Det tog dock ett år för honom att få rollen, som säkrades efter ett spontant möte med Scorsese på filmfestivalen i Venedig 1988, där Liotta medverkade i filmen Nicky och Gino (1988) och Scorsese presenterade sin film Kristi sista frestelse. Han trängde in Scorsese i lobbyn på deras hotell, där Liottas sätt att hälsa honom avgjorde saken.[49][50] Scorsese valde honom efter att De Niro hade sett Liottas rollprestation i Something Wild (1986) och imponerats av hans energi. Tidigare övervägdes att Sean Penn, Alec Baldwin, Val Kilmer eller Tom Cruise skulle spela rollen som Hill.[29][47][39] Liottas roll innebar att han gjorde berättarröst till filmen. För att kunna efterlikna Henry Hills röst och beteende tillbringade Liotta flera timmar med att lyssna på kassettinspelningar av Pileggis intervjuer med Hill och på FBI-avlyssningar av Hills telefon, där han pratade avslappnat om olika brott och våldshandlingar.[39] Den informella tonen i rösten förmedlade en kuslig vardaglighet i Hills värld.[39] Scorsese hade bett Liotta att undvika kontakt med Hill innan inspelningen, men efter filmens premiär träffades de på en bowlinghall i Kalifornien. Hill ska du ha kommenterat till Liotta: "Tack för att du inte fick mig att framstå som ett avskum."[51][en 4]

Biroller och statister

[redigera | redigera wikitext]

Christopher Serrone, vid tiden 13 år gammal, tilldelades rollen som den unge Henry Hill.[52] För att förbereda sig läste Serrone boken Falskspel och besökte sin fars gamla kvarter i stadsdelen Corona i Queens. Han deltog till och med i gangstern John Gottis berömda fester under USA:s självständighetsdag som barn, vilket gav honom en autentisk känsla för gangstervärlden. Serrones far insisterade på att sonen skulle förstå filmens tyngd och de ikoniska skådespelare han skulle arbeta med. Serrone såg på Scorseses tidigare filmer Taxi Driver, Dödspolarna och Tjuren från Bronx för att få en djupare förståelse för Robert De Niro, som han såg som en central figur i projektet.[52] Han beskrev hur hans egen upplevelse på inspelningen, exempelvis då han för första gången satt bakom ratten på en gammal Cadillac, speglade Henrys känslor i filmen. En stuntman gav körlektioner till Serrone på en parkeringsplats nära New York Hall of Science i Queens.[39]

Lorraine Bracco (1997) spelade rollen som maffiahustrun Karen Friedman Hill.
Paul Sorvino (2008) spelade rollen som maffiabossen Paul "Paulie" Cicero.

Paul Sorvino tilldelades rollen som maffiabossen Paul "Paulie" Cicero, baserad på den verklige Paul Vario. Sorvino, som var känd för sina expressiva karaktärsroller, hyste stora tveksamheter och undrade varför han blivit erbjuden en så tystlåten roll. Trots att han tidigare spelat kriminella rollfigur hade han aldrig tagit sig an en rollfigur som var en så kallblodig mördare. Han berättade att han strax innan inspelningen började var nära på att hoppa av projektet. Men när han en dag justerade sin slips i spegeln såg han plötsligt sin rollfigur stirra tillbaka, vilket gav honom insikten han behövde. I filmen ville Sorvino skildra Paulie som en tyst och metodisk gangsterboss, en kontrast till den mer högljudda och impulsiva maffiakulturen omkring honom.[49][53]

Lorraine Bracco tilldelades rollen som Karen Friedman Hill. Bracco var den enda kvinnan med en stor roll i filmen, som tidigare övervägdes till popartisten Madonna och skådespelaren Melanie Griffith.[54][55] Bracco, som var gift med Scorseses tidigare samarbetspartner Harvey Keitel, hade en koppling till Scorsese via hans tidigare filmer.[56] Bracco hade redan en lovande karriär och imponerade på Scorsese vid en informell audition hemma hos honom. I en intervju mindes Bracco att Scorsese bjöd henne på en drink tillsammans med Liotta, vilket räckte för att säkra hennes plats i filmen.[56] Bracco mötte dock utmaningar när hon försökte forska inför rollen. Eftersom maffiamiljön var så sluten var hon oförmögen att få konsultera med verkliga maffiahustrur och hon valde även att avstå från att träffa den verkliga Karen Hill.[54] I stället baserade hon sin tolkning på Karens bakgrund och hennes känslomässiga resa som maffiahustru. Hon upplevde efteråt inspelningen som känslomässigt krävande på grund av den mansdominerade miljön och insåg att hon behövde göra sitt arbete betydelsefullt för att inte riskera att få sina scener bortklippta.[35] Enligt journalisten Alex Witchel från The New York Times bidrog Braccos skådespel till att göra Karens klaustrofobiska liv och kamp relaterbar för många kvinnor, oavsett deras mäns yrken.[54]

För att ytterligare förstärka realismen i filmen valde Scorsese att anlita flera icke-skådespelare för både talroller och statistroller.[39] Den före detta åklagaren Edward A. McDonald spelade sig själv i filmen och återskapade sitt eget samtal med Henry och Karen Hill om att gå med i vittnesskyddsprogrammet. Rollen erbjöds spontant efter att McDonald skämtsamt föreslog det och scenen improviserades utan manus.[57][58] Robbie Vinton, son till sångaren Bobby Vinton, porträtterade sin far i en scen på Copacabana.[55] Scorsese gav även sina egna föräldrar talroller i filmen. Hans pappa Luciano Charles Scorsese fick rollen som maffiamedlemmen Vinnie, medan hans mor Catherine Scorsese fick rollen som Tommy DeVitos mor. Han gav instruktioner till sin mor att nästan helt improvisera sin rollprestation.[59][39]

Ett unikt inslag i rollsättningen var inkluderingen av riktiga maffiamedlemmar, som både inspirerade och deltog i filmen.[53] Även före detta gangsters som Michael Franzese, spelad av Joseph Bono och tidigare capo i familjen Colombo, deltog i filmen.[60] Både Scorsese och Pileggi brukade besöka Rao’s, en populär restaurang i East Harlem där gangstrar brukade mingla med prominenta gäster, där de upptäckte många minnesvärda ansikten som de ansåg skulle passa perfekt som statister för filmen. Både rollsättaren Ellen Lewis och regiassistenten Joseph Reidy såg till att hålla ett noggrant öga på dessa personer, inte minst för att flera av dem var aktiva kriminella eller dömda brottslingar.[61] Ett exempel är Louis Eppolito, en detektiv från NYPD som spelade rollen som gangstern Fat Andy, som senare under 2009 dömdes till livstids fängelse för att ha utfört mord för maffian.[62][39] Problemen var dock inte bara deras bakgrund, utan även deras brist på erfarenhet av att arbeta som statister. Reidy förklarade att det fanns olika nivåer av statister från olika tidsepoker och gäng.[61] Till exempel skulle Paulie ha en grupp runt sig, men denna grupp förändrades beroende på vilken tidsperiod filmen visade. För att hantera detta föreslog Reidy att dessa personer skulle anställas som talroller snarare än statister. Det skulle ge filmteamet större kontroll över dem, eftersom de behövde många kostymer, noggranna instruktioner och skulle vara lättillgängliga. Genom att behandla dem som talroller kunde inspelningsteamet säkerställa att deras närvaro och bidrag till filmen fungerade smidigt och utan problem.[61] Efteråt krävde Warner Bros. att lägga in dessa personer på lönelistan och bad om deras socialförsäkringsnummer, men man fick i stället nonsenssiffror som aldrig stämde, och ingen kunde spåra pengarna eller identifiera vem som löste in checkarna.[39]

Förproduktion

[redigera | redigera wikitext]

Scenografi och kostymer

[redigera | redigera wikitext]

Arbetet för scenografin och rekognoseringen av inspelningsplatser för Maffiabröder pågick mellan den 14 februari och 13 april 1989,[63] och som präglades av en extrem noggrannhet för detaljer.[39] Detta var avgörande för att filmen skulle kännas verklig, då Scorsese ville skapa miljöer från olika decennier och där skådespelarna skulle kunna leva sig in i sina roller. Han insisterade på autenticitet i allt från kläder till rekvisita.[39] Även i scener som inbegriper mat var Scorsese besatt av äkthet. Han lät sin egen mamma laga italiensk mat för scener där rollfigurerna hade måltider, så att skådespelarna verkligen fick uppleva genuin italiensk husmanskost under inspelningarna. Produktionsassistenten Deborah Lupard förklarade att Scorsese ville att de skulle känna smaken och dofterna som om de befann sig i ett riktigt italienskt hem.[39] Rekvisitören Bob Griffon erinrade sig att Scorseses mor en dag kom med en stor kastrull med tomatsås till inspelningsplatsen, som sedan kokade under flera dagar innan den användes som rekvisita för en måltidsscen.[39]

Producenten Irwin Winkler och andra i produktionen påpekade också de kreativa utmaningar som filmteamet mötte under produktionens gång. En av dessa var att producera scenen som var tänkt att spelas in i djurparken Tampa Bay Zoo, men som istället filmades i Prospect Park Zoo i Queens på grund av budgetbegränsningar. Med hjälp av scenografi och detaljer som skyltar och palmer förvandlades platsen effektivt till en trovärdig illusion av en djurpark i Florida.[64] Vissa scener blev arbetskrävande för filmteamet, särskilt efter att Scorsese vid själva filminspelningen fattat beslut om att omarbeta dess strukturer. En av dessa var en mordscen i en lägenhet i Manhattan, där en omtagning tog sex timmar att genomföra.[63]

Både filmteamet och skådespelarna var mycket hängivna till att göra filmens rollfigurer verklighetstrogna. Robert De Niros engagemang för detaljer i sin rollprestation sträckte sig till sin rollfigurs utseende och klädsel. Hans manus innehöll listor över kostymer och accessoarer, såsom "grön kostym", "ormskinnsbälte", och "svarta sidenstrumpor".[65] Han inkluderade även historiska referenser till frisyrer och kläder från olika epoker för att säkerställa autenticitet.[66] De Niro och Joe Pesci deltog i skräddarsydda kostymprovningar där tyg importerades från Italien för att kunna skapa en äkta gangsterstil i deras rollfigurers klädsel. Produktionsdesignern Kristi Zea såg till att allt från skjortkragarnas längd till slipsknutarnas form var tidstypiska.[39] Scorsese var så engagerad att han personligen knöt Ray Liottas slipsar för att säkerställa att dessa satt rätt inför hans scener i filmen. Autenticiteten sträckte sig även till smycken och pengar. För Lorraine Braccos scener vägrade hon att filma tills att äkta smycken hade införskaffats för henne. Detta krävde hyrda guldsmycken med beväpnade vakter som eskorterade dem till inspelningsplatsen. De Niro, å sin sida, bar alltid lillfingerringar och vintageklockor som valdes ut av en klockspecialist på Madison Avenue.[39] Griffon skapade själv fejkade pengar för flera scener, men för De Niros scener krävde denne riktiga sedlar för att kasta runt med dem. Griffon tog ut 2 000 dollar från sina egna besparingar och samlade snabbt in dem efter varje tagning för att undvika att någon på inspelningen skulle ta pengarna.[63]

Visuell komposition

[redigera | redigera wikitext]
Michael Ballhaus (2007), filmfotograf.

Scorsese planerade filmens visuella komposition med stor precision med både storyboards och detaljerade anteckningar.[67] Han ritade inte varje enskild bild för samtliga scener, men han hade en tydlig vision för hur kameran skulle röra sig. Målet var en flytande stil som efterliknade en långvarig cinéma vérité-dokumentär, med Albert och David Maysles dokumentärer som särskild inspiration, där kameran skulle kunna röra sig fritt genom flera rum och scener.[67] Scorsese ville även inkludera långa tagningar, influerad av regissörer som Max Ophüls och Jean Renoir.[68]

För Maffiabröder ville Scorsese skapa en ännu mer intensiv och rörlig stil än vad han vanligtvis brukade använda i sina tidigare produktioner. Filmen skulle överväldiga publiken med bilder och information, så att den belönar flera tittningar genom att alltid erbjuda nya detaljer. Varje bildruta skulle innehålla små detaljer som reflekterar den rika, men också motsägelsefulla, gangsterlivsstilen som skildras i filmen. Scorsese beskrev sin ambivalens gentemot gangsterlivet som både fascinerande och avskräckande, vilket präglade filmens framställning. Denna visuella strategi underströk inte bara den hektiska världen av organiserad brottslighet, utan också komplexiteten i dess rollfigurer och miljöer. Det var ett medvetet val att ge filmen en intensiv och realistisk energi, som om den var en dokumentär snarare än dramatisk fiktion.[67]

Vidare ville Scorsese använda sig av frysrutor (stillbild på film), vilket han fick inspiration från både Jules och Jim och diverse dokumentärfilmer. Han använde tekniken för att framhäva avgörande ögonblick i Henry Hills liv och markera minnesvärda ögonblick som har format honom som människa, särskilt från barndomen. Genom att frysa bilden skulle publiken få en inblick i vad som lämnat ett bestående intryck på rollfiguren, samtidigt som tekniken ibland användes för att spegla Henrys inre konflikt med sig själv. Bilden fryser medan man får höra Henrys inre tankar, men återgår sedan till rörlig bild för att visa hans yttre lugn. Scorsese ville använda frysrutor inte bara för dramatisk effekt, utan också för att ge en djupare förståelse av rollfigurernas psykologi och hur de navigerar i en värld präglad av våld och dubbelhet.[67][23]

Filmfotograf var Michael Ballhaus, som tidigare har samarbetet med Scorsese i En natt i New York (1985), The Color of Money – revanschen och Kristi sista frestelse. Från ett filmtekniskt perspektiv skiljde sig Maffiabröder från dessa filmprojekt. Under filminspelningen använde sig Ballhaus flitigt av både extrema vidvinklar och höga vinklar med hjälp av vid- och långfokusobjektiv, med en markant frånvaro av normalobjektiv.[69] Åkningen och följningen gjordes genom både dollies och Steadicam med Larry McConkey som operatör.[70] Scorsese ville även använda kameratrick såsom "Vertigo-effekten" för att kunna porträttera Henry Hills känsla av paranoia.[12] Ljussättningen skulle vara hård och direkt, snarare än mjuk och indirekt, för att kunna skapa skuggiga och dramatiska scener. Färgsättningen skulle enligt Ballhaus vara färgrik, med "rika röda och svarta (toner). Det är inte jämnt och mjukt, utan det är mörkt, skuggigt (och med) direkt belysning."[69][en 5]

Inspelning

[redigera | redigera wikitext]

Filminspelningen skedde mellan den 1 maj och 4 augusti 1989 i och omkring New York och New Jersey.[24][71] Arbetet pågick i 68 dagar, vilket var exakt vad regiassistenten Reidy hade förutspått. Ursprungligen hade budgeten varit för 55 dagar, men både Reidy och Scorsese insåg att detta inte var realistiskt för att fånga den vision de hade.[71] De flesta inomhus- och hemmiljöerna i filmen var inspelade i riktiga hus, lägenheter, restauranger och nattklubbar som hyrdes av filmteamet. Många inspelningar gjordes i stadsdelen Queens, inklusive Henry Hills barndomshem i Astoria, i flera townhouses, diners och restauranger (exempelvis i Neir's Tavern, en av USA:s äldsta krogar som öppnades 1829),[72] samt på filmstudion Kaufman Astoria Studios.[24][55] Några scener filmades även vid John F. Kennedy International Airport.[55] Brooklyn var också en viktig inspelningsplats, där bland annat Henry och Karens bröllop ägde rum på The Oriental Manor, och Collaros Italiano Restaurant användes som exteriör för Bamboo Lounge. Andra scener spelades in vid Coney Island, Prospect Park och Gowanus Canal. I Manhattan gjordes inspelningar i den berömda nattklubben Copacabana, tillsammans med platser som George Washington Bridge, Fifth Avenue, New Yorks högsta domstolsbyggnad samt Hawaii Kai Restaurant, som användes som interiör för Bamboo Lounge.[24] På Staten Island gjordes inspelningar runt Richmond Avenue, medan Long Island bidrog med scener från Atlantic Beach, Oyster Bay och Catalina Beach Club.[55] Scener från Karens föräldrars hus spelades in på Alfred Lane i New Rochelle, där även andra bostäder användes för filmens familjemiljöer. I New Jersey filmades bland annat Henrys och Karens hus efter fängelsetiden i Fort Lee, och filmens sista scen spelades in i Marlboro Township. Dessutom användes Palisades Interstate Parkway för motorvägsscener.[55]

Arbetet med inspelningen präglades av en unik blandning av noggrann regi, improvisation och autentiska känslomässiga prestationer från skådespelarna.[39] Scorsese skapade en arbetsmiljö som kombinerade struktur och kreativ frihet, där skådespelarna uppmuntrades att utforska sina rollfigurer och tillföra personliga erfarenheter.[39] Detta ledde till scener som både kändes spontana och djupt realistiska. Scorsese lade även stor vikt vid birollernas prestationer och deras kroppsspråk, särskilt i scener med hög spänning.[39] Improvisation var en central del av produktionen, men den skedde alltid inom ramen för Scorseses noggranna regi. Paul Sorvino beskrev hur Scorsese uppmuntrade skådespelarna att använda verbets kraft – att hota, charma eller tigga – för att ge sina prestationer dynamik. Scorsese gav också enskilda instruktioner till olika skådespelare för att skapa genuina reaktioner och överraskningar mellan skådespelarna.[73] Han strävade efter att dialogen skulle kännas naturlig och tillät ändringar om repliker kändes för konstruerade. Även "lyckliga olyckor", som en oväntad snubbling eller spontan replik, integrerades för att förstärka trovärdigheten.[39] Joe Pesci bidrog med en personlig anekdot som låg till grund för en populär scen i filmen, där hans rollfigur Tommy försöker skrämma Henry efter att denne hade komplimenterat Tommys humor. Denna scen inspirerades av en verklig händelse där Pesci, när han tidigare arbetade som en servitör på en restaurang, kallade en gangster för "rolig", vilket inte mottogs särskilt väl. Denna incident omvandlades till en improviserad scen, där Scorsese förklarade att de repeterade scenen och spelade in den på ljudband, vilket sedan transkriberades och integrerades i manuset.[39][74][75]

Genom att dra nytta av skådespelarnas personliga erfarenheter och idéer gav Scorsese filmen ett djup och en autenticitet som bidrog till dess långvariga popularitet. Detta arbetssätt krävde ett stort mått av professionalism och respekt, särskilt eftersom många av skådespelarna integrerade sina egna känslor i sina roller. Under inspelningen bidrog Robert De Niro med små, subtila inslag som förstärkte hans rollfigurs trovärdighet. Han gjorde anteckningar i marginalerna av sitt manus för att regissera sig själv i scener, exempelvis genom att lägga till långa pauser eller särskilda gester.[66] En utmaning under inspelningen var De Niros perfektionism kring Jimmys utseende. På den första inspelningsdagen var han inte nöjd med sitt smink och frisyr, vilket skapade spänningar då filmteamet var under tidspress.[76] Scorsese ville också förmedla Henrys ångest och paranoia med hög intensitet och autenticitet. Liotta kanaliserade sin sorg över sin mammas sjukdom och död i cancer in i sin rollprestation, vilket gav hans rollfigur en rå och genuin energi.[39][50] Samtidigt skapade Pesci en kraftfull kontrast genom att fullt ut förkroppsliga Tommys våldsamma och oförutsägbara natur, särskilt i scener som mordet på Spider (spelad av Michael Imperioli), vilket krävde att Pesci tvingade sig att verkligen känna som sin rollfigur.[75] Den sista dagen i Henry Hills kriminella bana var enligt Scorsese den svåraste delen att gestalta, eftersom han ville förmedla känslan av ett kokainrus: kameraarbetet och klippningen skulle ge publiken upplevelsen av en rastlös, stressad hjärna där varenda liten handling känns livsviktig. Henry blir jagad av både drogernas effekter, interna hot från maffian och risken för att åka fast av polisen. I slutändan leder pressen och drogerna till ett "funktionellt vansinne" som blir Henrys undergång,[77] varefter han tvingas bryta med sitt tidigare spännande gangsterliv.[78] I filmens sista scen refererade Scorsese till stumfilmen Den stora tågplundringen (1903), där Pescis rollfigur skjuter mot kameran, en symbol för den ständiga faran i gangsterlivet. Scorsese jämförde historien med klassiska gangsterberättelser som förblir relevanta över tid.[79]

En av Maffiabröders mest kända scener utspelas i New York-nattklubben Copacabana. Scenen visar hur Henry Hill och hans blivande fru Karen smidigt tas in i Copacabanas fullsatta balsal via köket och får ett bord precis vid scenen där komikern Henny Youngman uppträder. Denna obrutna tagning på tre minuter skapades för att illustrera Henrys status och charm, samtidigt som publiken ser scenen ur Karens perspektiv.[80][81] Ursprungligen hade Scorsese planerat en enklare tagning, men Ballhaus föreslog en mer dynamisk lösning, där ljuskontraster mellan korridoren och köket utnyttjades.[80] Steadicam-operatören Larry McConkey skapade en serie naturliga pauser genom interaktioner, som att Henry gav dricks och reagerade på omgivningen, vilket höll publikens intresse vid liv. Produktionsteamet använde också en flyttbar vägg för att skapa illusionen av rörelse mellan olika platser.[80][39] För att förstärka autenticiteten anställdes hundratals statister från New Yorks lokalbefolkning, och all dialog improviserades för att skapa en naturlig känsla.[39][81] Scorsese fokuserade på att fånga en magisk känsla i slutet av scenen, där bordet "flögs" in till Henry och Karen. Efter flera repetitioner och omkring 400 noggrant koreograferade rörelser filmades scenen i åtta tagningar.[39][82] En annan tekniskt avancerad tagning var upptäckten av Frankie Carbones nedfrusna kropp, där McConkey övergick från kran till Steadicam i rörelse för att skapa en sömlös kameraåkning.[83] Kombinationen av det noggranna kameraarbetet, improvisation och konstnärlig vision gjorde dessa tagningar till banbrytande inslag inom filmkonsten.[80]

Vid slutet av inspelningen tvingades Ballhaus lämna produktionen för att arbeta med Mike Nichols film Vykort från drömfabriken (1990) varefter Barry Sonnenfeld tog över som filmfotograf under inspelningens sista dagar.[29]

Postproduktion och testvisningar

[redigera | redigera wikitext]
Thelma Schoonmaker (2010), filmklippare.

Klippningen av filmen ansvarades av Thelma Schoonmaker, en av Scorseses mest förtrogna och långvariga samarbetspartners. Schoonmaker har beskrivit sin filosofi kring klippning som fokuserad på skådespelarnas prestationer snarare än teknisk perfektion. Detta har gjort att Scorseses filmer med Schoonmakers klippning ibland innehåller kontinuitetsfel, men dessa övertrumfas i stället av kraften i en stark skådespelarinsats eller av humoristiska inslag. Schoonmaker reflekterade att hennes arbete i klipprummet för Maffiabröder oftast var intensivt, då hon fick organisera allt filmmaterial minutiöst och tillbringa långa nätter med att bearbeta dagstagningar och förbereda material inför Scorseses inträde i rummet. Hennes roll sträckte sig också till att ge emotionella insikter kring scenernas kärna, något som hjälpte Scorsese att behålla filmens känslomässiga tyngdpunkt.[84] För klippningen tog Scorsese influenser från både fiktiva TV-serier som The Untouchables (1959–1963) och från den dokumentära TV-genren,[85] liksom från Sergej Eisensteins och Alfred Hitchcocks filmer.[68]

Scorsese ville att Maffiabröder skulle förena snabb klippning och improvisation för att skapa en intensiv och autentisk filmupplevelse. Tempot i filmen skulle vara snabbare och mer frenetiskt än i hans tidigare filmer. Han beskrev filmen som en egen version av en musikvideo från MTV, där klippen skulle vara korta och scenerna komprimerade för att spegla gangstervärldens kaotiska natur.[23] Ett annat viktigt element var tidshopp i handlingen. I stället för traditionella och linjära sekvenser, ville Scorsese att Schoonmaker skulle klippa snabbt mellan olika handlingar för att inge en känsla av brådska och kaos i filmen. Dialog och exposition skulle förkortas eller läggas på berättarrösten, och hopp i tid och rum skulle skapa en känsla av desorientering. Denna teknik var inspirerad av den franska nya vågen och regissörer som Jean-Luc Godard och Bernardo Bertolucci. Scorsese jämförde filmens stil med en galen åktur på ett nöjesfält, där tittaren kastas runt i en värld av överflöd, våld och upplösning. Han ville att filmen skulle kännas ofullständig och kaotisk, vilket skulle spegla rollfigurernas liv.[23]

En första version av filmen klipptes färdigt för att användas för förhandsvisning inför testpubliker i Redondo Beach och Encino i Kalifornien i januari 1990. Denna klippta version möttes av stark kritik, då publiken fann filmen stötande och alltför våldsam, vilket resulterade i att många lämnade salongerna. Särskilt kvinnliga åskådare reagerade negativt och flera lämnade salongen under vissa våldsamma scener, såsom morden på Billy Batts och Spider. Problem med tekniken under visningarna förstärkte den negativa reaktionen. Producenten Barbara De Fina mindes hur frustrationen över filmen eskalerade till den grad att både hon och andra från produktionen sökte tillfällig tillflykt i en bowlinghall bredvid biografen för att undvika de arga biobesökarna. Efteråt fick de läsa flera starkt negativa kommentarer från åskådarna, och feedbackkorten kunde innehålla rena förolämpningar.[86][34][39][87] Bortsett från det negativa mottagandet drabbades även Schoonmaker av en personlig tragedi, då hennes make Michael Powell avled i cancer i februari 1990. Under Powells sjukdomstid avbröt Scorsese klippningsarbetet i två månaders tid så att Schoonmaker fick tid att vara med sin man och senare sörja. Hon återvände slutligen till klipprummet, då hon var övertygad att hennes arbete med filmen faktiskt hjälpte henne att hitta en väg tillbaka efter förlusten.[39]

Cheferna från Warner Bros. medverkade vid förhandsvisningarna och blev chockerade över testpublikens reaktioner, varefter man krävde av Scorsese och Schoonmaker att de skulle klippa om hela filmen. Scorsese var inledningsvis orolig för sin konstnärliga frihet, då han tidigare hade haft dåliga erfarenheter av att göra större kompromisser. Men trots den negativa responsen erkände Bob Daly, dåvarande styrelseordförande för Warner Bros., att han efter att ha sett filmens misslyckade förhandsvisning också såg filmens konstnärliga styrka. Hans uppgift blev att argumentera för Scorsese hos både produktionsledning och censurinstanser för att försvara filmens innehåll och minska kraven på större ändringar. Enligt Pileggi bestod Warners strategi i att "slita ut" den amerikanska censurmyndigheten genom små, minimala justeringar. Scorsese kunde gå med på en del kortare neddragningar, men bara bildruta för bildruta, så att inga större ingrepp behövde göras. Hans strategi med censuren gick även ut på att medvetet inkludera scener som han visste skulle klippas bort, vilket gjorde det möjligt för honom att behålla de våldsamma element som var viktigare för filmens helhet. Ett exempel var scenen där Tommy blir avrättad, som Scorsese hade filmat en blodigare version utav, i syfte att ge censuren något att fokusera på och undvika att andra våldsscener krävde lika hårda ändringar. Han passade även på att strama upp de sista två akterna i filmen.[88][34][39]

Scorsese reflekterade efteråt under 2019 att han såg testvisningar och mindre ändringar på filmers innehåll som en naturlig del av skapandeprocessen, inte som ett hot mot hans konstnärliga frihet. Samtidigt var han tveksam till om testvisningar fortfarande fyller samma funktion i dagens streamingdominerade filmklimat. Ändå konstaterade han att testvisningarna av Maffiabröder spelade en nyckelroll i att forma en film som både skulle överraska och engagera, med en balans mellan grym brutalitet och oväntad värme.[87]

Musik

[redigera | redigera wikitext]
Under inspelningen av ett filmmontage till Maffiabröder spelade Scorsese upp låten "Layla" av Derek and the Dominos (bild på en brittisk LP-utgåva av låten från 1972) på själva inspelningsplatsen för att kunna synkronisera kamerans rörelser med musiken. Låten förekommer även i filmens eftertext.[29][49]

Soundtracket till Maffiabröder inbegriper olika licensierade låter som spänner sig från 1950-talets italiensk-amerikanska popmusik, till 1960-talets rock'n'roll-musik, och som avslutar med 1970-talets punkrock.[78] Martin Scorsese använde sina djupa kunskaper inom populärmusik som grund för att dels skapa filmens struktur, dels att tidsmarkera filmens scener och dels att skapa en känsla av plats och livsstil.[23] Han kritiserade användningen av musik enbart för att fastställa sceners tid och plats, och framhöll att han alltid strävat efter att utnyttja musikens emotionella kraft, som i hans tidigare filmer Dödspolarna och Who's That Knocking at My Door (1967). Enligt Scorsese utvaldes musiken i filmen "främst för (att framhäva) rytmen och känslan i varje scen."[34][en 6] Pileggi mindes att Scorsese under deras manusarbete ibland lade till mystiska anteckningar i marginalen i manuset, som exempelvis ordet "cream", vilket senare visade sig vara en referens till rockbandet med samma namn – något Pileggi, som fokuserade mer på Frank Sinatra, inte förstod då.[89]

För Maffiabröder hade Scorsese som regel att endast använda sig av musik som kunde ha hörts på radio vid tidpunkten som en viss scen utspelar sig i.[24] Till exempel undvek han att använda sig av Rolling Stones-låten "She Was Hot", eftersom den släpptes efter filmens slut. Under filminspelningen för flera scener utan dialoger valde filmteamet att spela upp musik på själva inspelningsplatsen, i syfte att förstärka scenens sinnesstämning.[34] Till exempel användes låten "Layla" av Derek and the Dominos under inspelningen av ett filmmontage som visar efterdyningarna av Lufthansa-rånet, när polisen upptäcker Jimmys medbrottslingars döda kroppar. Scorsese spelade själv piano-codan från "Layla" under inspelningen av varje scen för montaget för att säkerställa att kamerans rörelser och rytm harmonierade med musiken, samt för att synkronisera vissa taktslag med specifika bilder.[29][49] I vissa scener lät Scorsese placera låttexter mellan dialoger i manuset, då han ville att musiken på ett subtilt sätt skulle kommentera det som händer i scenen. Ett exempel var för en drogsmugglingsscen, där "Monkey Man" av Rolling Stones spelas upp med texten: "I’m a flea-bit peanut monkey and all my friends are junkies" (svenska: "Jag är en liten jordnötsapa och alla mina vänner är knarkare.").[34] I filmens sista scen spelas Sid Vicious’ version av låten "My Way" upp, som Scorsese har valt ut som en medveten kommentar till filmen. Låten är enligt honom en subversiv tolkning av en klassisk hymn om självbestämmande och blir en symbol för maffialivets egen form av "att göra det på sitt sätt."[23][en 7] För honom visar den också på en nihilistisk avslutning, där hela livsstilen känns som en motreaktion mot systemet.[23]

Filmens soundtrack släpptes den 9 oktober 1990 på CD genom Atlantic och Warner Music Group. Soundtracket inbegriper 12 utvalda låtar från filmen:[90]


Nedan är den kompletta låtlistan som spelas upp i kronologisk ordning i filmen, som består av sammanlagt 43 låtar:[90][91][92]


Distribution

[redigera | redigera wikitext]

Maffiabröder hade världspremiär vid filmfestivalen i Venedig den 9 september 1990.[93] Filmen hade sin amerikanska biopremiär den 19 september samma år,[93] medan den hade premiär i Sverige den 14 september under titeln Maffiabröder på tretton svenska biografer.[94] Filmen hade premiär i Italien den 20 september under titeln Quei bravi ragazzi (De där goda gossarna), i Tyskland den 11 oktober 1990 under titeln GoodFellas – Drei Jahrzehnte in der Mafia (GoodFellas – Tre decennier i maffian) och i Spanien den 19 oktober under titeln Un de los Nuestros (En av våra).[95]

Maffiabröder släpptes på VHS i december 1992.[96] Den släpptes på DVD i mars 1997 i ett enkel-skivformat, där skivan behövde vändas under uppspelning.[97] Den 17 augusti 2004 gav Warner Home Video ut en förbättrad tvåskivsversion med remastrad bild och ljud samt bonusmaterial såsom ett kommentarspår och en dokumentärfilm om filmens skapelse.[97][95] Den 16 januari 2007 blev filmen tillgänglig på Blu-ray, innehållande alla funktioner från 2004-utgåvan.[97] En utökad Blu-ray-version släpptes den 16 februari 2010 för filmens 20-årsjubileum, kompletterad med dokumentären Public Enemies: The Golden Age of the Gangster Film.[97] Den 5 maj 2015 lanserades en 25-årsutgåva,[98] och filmen släpptes i 4K Ultra HD Blu-ray den 6 december 2016.[99] Enligt webbplatsen The Numbers har filmen sedan den 29 november 2009 sålt 68 873 exemplar på hemmavideomarknaden.[100]

Mottagande

[redigera | redigera wikitext]

Kommersiell respons

[redigera | redigera wikitext]

Maffiabröder hade premiär på 1 070 amerikanska biografer och drog in 6,3 miljoner dollar under premiärhelgen, vilket gjorde att den hamnade i första plats på den amerikanska biotoppen.[101] Den 21 september 1990 rapporterade Los Angeles Times att innan filmens premiär såldes piratkopierade videokassetter av filmen i New York, vilket ledde till att Warner Bros. stämde videobutiksägaren Pedro Camacho för distributionen.[55] Under sin andra helg hade filmen visats i 1 291 biografer, tjänade 5,9 miljoner dollar och föll endast 8 %, vilket resulterade i en andra plats efter premiären av filmen Pacific Heights - den objudne gästen (1990).[102] Trots konkurrens från juldagspremiären av Francis Ford Coppolas maffiafilm Gudfadern del III (1990) visades Maffiabröder fortfarande på sextiotvå amerikanska biografer i början av januari 1991.[55] När filmen tilldelades ett flertal utmärkelser som "Bästa film" av olika filmkritiker, inklusive av Gene Siskel och Roger Ebert, skulle filmen visas på ytterligare 300 biografer i mitten av januari 1991.[55] Utanför USA har filmen på biografer intjänat 2 miljoner pund i Storbritannien och 3 miljarder lire i Italien.[95] Enligt Svenska Filminstitutets statistikverktyg Qliksense hade filmen under sin tid på bio i Sverige lockat sammanlagt 85 334 biobesökare och blev 1990 års 43:e mest sedda biofilm i landet.[103] Totalt spelade filmen in 46,8 miljoner dollar under sin tid i amerikanska biografer och blev 1990 års 26:e mest sedda biofilm i landet.[2][104] Även om filmen inte blev en omedelbar kassasuccé, var den en kommersiell framgång i förhållande till sin budget.[105]

Filmkritikern Julie Salamon har i sin bok The Devil's Candy (1991) beskrivit Warner Bros. utmanande år 1990, där flera av studions filmer floppade kommersiellt, medan Maffiabröder blev ett undantag. Trots låga förväntningar efter dess misslyckade testvisningar, överträffade filmen de ekonomiska målen och hyllades av flera filmkritiker, vilket stärkte filmens chanser att vinna en Oscar. Det stabila resultatet gav Warner Bros. förnyat självförtroende att investera i fler filmer med mörka och våldsamma inslag.[105]

Kritisk respons

[redigera | redigera wikitext]
Joe Pesci (2009) fick flera lovord av recensenter och tilldelades flera utmärkelser för sin rollprestation som den våldsamme gangstern Tommy DeVito.[106]

Maffiabröder fick övervägande positiva recensioner. På webbsidan Rotten Tomatoes har filmen betyget 94 % baserat på 165 recensioner med ett genomsnittligt betyg på 9,00 av 10. Webbplatsens kritiska konsensus lyder följande: "GoodFellas (Maffiabröder) är en gangsterklassiker med hård slagkraft och elegans — och utan tvekan höjdpunkten i Martin Scorseses karriär."[107][en 8] På Metacritic har filmen ett genomsnittsbetyg på 92 av 100, baserat på 21 recensioner.[108]

Vid filmens amerikanska premiär fick den en blandad men mestadels positiv respons från amerikanska filmkritiker. Flera kritiker berömde Scorseses regissörskap och Thelma Schoonmakers klippning, medan andra kritiserade filmens struktur. Vincent Canby från The New York Times prisade filmens ensembleprestationer och Scorseses registil, inklusive hans innovativa användning av frysrutor, snabba klippning och långa, följande kameratagningar.[109] Julie Salamon från The Wall Street Journal framhöll filmens förmåga att skildra bekant territorium på ett nytt och farligt sätt, och hyllade den för att inte glorifiera gangsterliv. Hon lyfte också fram Scorseses kreativitet och hans vilja att ta risker.[110] Joseph McBride från Variety ansåg att filmen tappade fokus i andra halvan och blev utdragen.[110] Andrew Sarris från New York Observer uttryckte en mer filosofisk invändning och kritiserade filmen för att sakna moralisk utveckling och för att gangsterrollfigurerna kändes "mindre än livet", till skillnad från i andra filmer som Miller's Crossing (1990) och King of New York (1990).[111][en 9] Pauline Kael från The New Yorker beskrev den som en mästerlig men ytlig skildring av maffialivet, som bländar med sitt energiska filmskapande och sina levande detaljer, men som saknar starka rollfigurer eller dramatisk tyngd.[112] Philip Wuntch från Daily Press hyllade filmen som ett tekniskt mästerverk och att den hade enastående skådespelarinsatser, innovativ användning av voice-over och kameraarbete, samt en hypnotisk atmosfär som fångar tittaren. Han kritiserade dock filmen för att den var för lång och att den saknade en rollfigur som publiken kan känna verklig sympati för, vilket gör det svårt att fullt ut engagera sig i berättelsen.[113]

Filmen har efter premiären tilldelats ett flertal lovord från entusiastiska recensenter. Liz Smith från New York Daily News beskrev premiären i New York som imponerande och hyllade filmen som en av de bästa hon sett. Hon berömde också Pileggi för hans insiktsfulla skildring av gangsterlivet.[114] Samtidigt skrev Russell Baker från The New York Times att filmens skildring av korruption i New York samhället väckte både skratt och eftertanke hos publiken.[114] Roger Ebert från Chicago Sun-Times gav filmen betyget 4 av 4 och skrev att "det har aldrig gjorts en bättre film om organiserad brottslighet - inte ens Gudfadern (1972)."[115][en 10] Gene Siskel från Chicago Tribune hyllade filmens skådespelarinsatser, särskilt Joe Pescis improviserade stil, och beskrev den som "en av årets bästa filmer".[106] USA Today beskrev den som en "stor film — och dessutom en jättetrevlig stund",[116] [en 11] medan David Ansen från Newsweek skrev att "varje skarp minut i denna långa, myllrande film vibrerar av laglös energi."[117][en 12] Rex Reed från New York Magazine beskrev den som "stor, rik, kraftfull och explosiv", och Richard Corliss från Time hyllade den som "den snabbaste, skarpaste 2½-timmesresan i modern filmhistoria."[118][en 13] Peter Travers från Rolling Stone hyllade Maffiabröder som en av de bästa gangsterfilmerna någonsin, tack vare Scorseses mästerliga regi och dess starka skådespelarinsatser.[119]

Filmen fick även ett starkt mottagande från flera europeiska publikationer. Peter Bradshaw från brittiska The Guardian hyllade den som ett mästerverk inom gangstergenren och en övertygande svart komedi, som skildras genom sina briljanta skådespelarprestationer, intensivt berättande och en skoningslös blick på maffians förförande men destruktiva värld.[120] Chris Hewitt från brittiska Empire beskrev den som en av Scorseses mest dynamiska och brutala filmer, och hyllade den som en mästerlig maffiaskildring med lysande skådespel, innovativt hantverk och en tidlös kvalitet som kan mäta sig med Gudfadern.[121] Danièle Heymann från franska Le Monde hyllade den som en fängslande och våldsam inblick i maffians värld, där briljanta skådespelarinsatser och ett mästerligt berättande förvandlade tre decennier av kriminalitet till en intensiv och mörkt humoristisk filmupplevelse.[122] Juan Rodriguez Flores från spanska La Opinión kallade den för en realistisk och kraftfull berättelse med den sedvanliga filmiska perfektionen som kännetecknar Scorseses verk.[123] Andreas Samuelson från svenska Moviezine skrev att Maffiabröder var en brutal och mästerlig skildring av gangsterlivet, där lysande skådespel och en rå, skoningslös ton gjorde den till en av genrens allra bästa filmer.[124]

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Maffiabröder vann flera prestigefyllda utmärkelser och mottog ett flertal nomineringar. Joe Pesci vann en Oscar för bästa manliga biroll vid Oscarsgalan 1991, där filmen även nominerades i kategorierna bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga biroll, bästa manus efter förlaga och bästa klippning.[125] Filmen tilldelades det danska bodilpriset för bästa amerikanska film.[126] Filmen vann också fem BAFTA-priser, inklusive bästa film, bästa regi och bästa manus efter förlaga.[127] Scorsese belönades med Silverlejonet för bästa regi vid filmfestivalen i Venedig och flera kritikerpriser, såsom från New York Film Critics Circle och Los Angeles Film Critics Association.[93][128][129] Filmen vann också pris för bästa film vid flera filmkritikerförbund, inklusive National Society of Film Critics och Boston Society of Film Critics.[130][131]

Utmärkelse Kategori Mottagare Resultat
Oscar Bästa manliga biroll[125] Joe Pesci Vann
Bästa film[125] Irwin Winkler Nominerad
Bästa regi[125] Martin Scorsese Nominerad
Bästa kvinnliga biroll[125] Lorraine Bracco Nominerad
Bästa manus efter förlaga[125] Martin Scorsese och Nicholas Pileggi Nominerad
Bästa klippning[125] Thelma Schoonmaker Nominerad
Golden Globe Award Bästa film – drama[132] Irwin Winkler Nominerad
Bästa regi[132] Martin Scorsese Nominerad
Bästa manliga biroll[132] Joe Pesci Nominerad
Bästa kvinnliga biroll[132] Lorraine Bracco Nominerad
Bästa manus[132] Martin Scorsese och Nicholas Pileggi Nominerad
British Academy Film Award Bästa film[127] Irwin Winkler Vann
Bästa regi[127] Martin Scorsese Vann
Bästa manus efter förlaga[127] Martin Scorsese och Nicholas Pileggi Vann
Bästa kostym[127] Richard Bruno Vann
Bästa klippning[127] Thelma Schoonmaker Vann
Bästa manliga huvudroll[127] Robert De Niro Nominerad
Bästa foto[127] Michael Ballhaus Nominerad
Directors Guild of America Award Outstanding Directing - Feature[133] Martin Scorsese Nominerad
Césarpriset Bästa utländska film[134] Martin Scorsese och Irwin Winkler Nominerad
Filmfestivalen i Venedig Silverlejonet för bästa regi[93] Martin Scorsese Vann
Publikpriset[93] Martin Scorsese Vann
New York Film Critics Circle Award Best Film[128] Irwin Winkler Vann
Best Director[128] Martin Scorsese Vann
Best Actor[128] Robert De Niro Vann
Los Angeles Film Critics Association Award Best Film[129] Irwin Winkler Vann
Best Director[129] Martin Scorsese Vann
Best Supporting Actor[129] Joe Pesci Vann
Best Supporting Actress[129] Lorraine Bracco Vann
Best Cinematography[129] Michael Ballhaus Vann
National Board of Review Award Best Supporting Actor[135] Joe Pesci Vann
Boston Society of Film Critics Award Best Film[131] Irwin Winkler Vann
Best Director[131] Martin Scorsese Vann
Best Supporting Actor[131] Joe Pesci Vann
Chicago Film Critics Association Award Best Film[136] Irwin Winkler Vann
Best Director[136] Martin Scorsese Vann
Best Supporting Actor[136] Joe Pesci Vann
Best Supporting Actress[136] Lorraine Bracco Vann
Best Screenplay[136] Martin Scorsese och Nicholas Pileggi Vann
Kansas City Film Critics Circle Award Best Film[137] Irwin Winkler Vann
Best Director[137] Martin Scorsese Vann
Best Supporting Actor[137] Joe Pesci Vann
National Society of Film Critics Award Best Film[130] Irwin Winkler Vann
Best Director[130] Martin Scorsese Vann
Bodilpriset Bästa amerikanska film[126] Martin Scorsese och Irwin Winkler Vann

Eftermäle

[redigera | redigera wikitext]

Maffiabröder är en av de mest hyllade filmerna genom tiderna och betraktas som en milstolpe inom gangsterfilmgenren.[138][139][140][141] Framgångarna med filmen cementerade Scorseses status som en av Hollywoods främsta regissörer och som en framgångsrik "skapare av gangsterfilmer".[142][en 14] Tidigare hade kritiker redan uppmärksammat hans användning av våld och kriminalitet i exempelvis Taxi Driver och delvis i Tjuren från Bronx, men ingen av de föregående filmerna var en "gangsterfilm" i klassisk bemärkelse.[143][144][30] Maffiabröder blev den klara vattendelaren och succén ledde senare till att många filmkritiker och fans till Scorseses filmer skulle associera honom främst med gangsterfilmgenren, en genre han sedan skulle återkomma till i sina filmer Casino (1995), The Departed (2006) och The Irishman (2019).[145][30]

Maffiabröder utsågs till 1990 års bästa film av kritiker som Roger Ebert,[138] Gene Siskel[138] och Peter Travers,[146] och en omröstning bland 80 filmkritiker visade att den fick flest röster som årets bästa film, samtidigt som Scorsese röstades fram som årets bästa regissör.[147] Maffiabröder har också fått långvarigt erkännande genom att rankas på flera prestigefulla listor över historiens största filmer. Filmen är rankad som nummer 92 på American Film Institutes (AFI) lista "100 Years...100 Movies (10th Anniversary Edition)" från 2007,[148] och AFI placerade den på andra plats i gangsterfilmgenren, endast överträffad av Gudfadern.[149] År 2000 förklarades filmen "kulturellt betydelsefull" av USA:s kongressbibliotek och inkluderades i National Film Registry för bevarande i biblioteket.[150][151][en 15] Vidare rankades Maffiabröder som nummer 48 i brittiska Sight & Sounds omröstning från 2012 över de bästa filmerna någonsin och klättrade till nummer 28 i regissörernas omröstning 2022. Sight & Sound placerade även filmen på fjärde plats på sin lista över de bästa filmerna från de senaste 25 åren.[152] Writers Guild of America West listade filmen som nummer 41 i deras lista från 2006 över "101 Greatest Screenplays",[153] medan Motion Picture Editors Guild under 2012 listade Maffiabröder som den femtonde bäst klippta filmen genom tiderna.[154] År 2015 rankades Maffiabröder på 20:e plats på BBCs lista över "100 Greatest American Films", vilket framröstades av filmkritiker från hela världen.[155] Time inkluderade filmen på sin lista över "All-Time 100 Movies",[156] medan Empire listade den som nummer 6 på sin lista över "500 Greatest Movies of All Time",[157] och Total Film utsåg den till den bästa filmen genom tiderna.[158][159] Joe Pescis rollfigur Tommy DeVito har också fått stort erkännande, då den blev rankad som nummer 96 på den franska tidskriften Premieres lista över "The 100 Greatest Movie Characters of All Time" och som nummer 59 i Empires liknande omröstning.[160][161] Roger Ebert rankade Maffiabröder som en av 1990-talets bästa filmer och kommenterade att filmen "kombinerar visdom om människans natur med en fängslande historia".[162][en 16]

Filmen hade ett stort inflytande på populärkulturen, särskilt på skapandet av HBO:s dramaserie Sopranos (1999–2007). 27 skådespelare från Maffiabröder var delaktiga i Sopranos,[163] inklusive Lorraine Bracco, Tony Sirico, Michael Imperioli, Frank Pellegrino, Tony Lip och Frank Vincent, som spelade viktiga rollfigurer i serien.[164] Seriens skapare David Chase har beskrivit Maffiabröder som en viktig inspirationskälla, med dess brutala men realistiska porträtt av maffian.[165] Den animerade serien Animaniacs (1993–1998) innehåller ett segment vid namn The Goodfeathers, som skildrar tre duvor baserade på Ray Liottas, Robert De Niros och Joe Pescis rollfigurer i Maffiabröder.[166] Luc Bessons film Farväl till maffian (2013) har en scen där huvudpersonen Giovanni Manzoni (spelad av Robert de Niro) tittar på Maffiabröder.[167] Filmen satte standarden för komplexa, icke-linjära berättartekniker och inspirerade regissörer som Quentin Tarantino och Steven Soderbergh. Genom filmer som Reservoir Dogs (1992), Boogie Nights (1997), Out of Sight (1998), Blow (2001) och American Hustle (2013) förde Scorseses stil en våg av kreativitet till Hollywood efter Maffiabröders premiär.[168][169][170]

År 2010 firades filmens 20-årsjubileum med en exklusiv visning på Museum of the American Gangster i New York, där Henry Hill stod som värd.[171] Fem år senare visades en 25-årsjubileumsrestaurering på Tribeca Film Festival.[172] 2012 utvecklade AMC en planerad TV-serieversion av filmen, med Nicholas Pileggi och Jorge Zamacona som manusförfattare.[173] År 2014 utforskade ESPN-dokumentären Playing for the Mob en spelskandal kopplad till Henry Hill. Dokumentären innehöll referenser till filmen och hade Ray Liotta som berättarröst.[174] Filmens innehåll uppmärksammades 2020 när AMC började inkludera en innehållsvarning för tittare om fult språk och kulturella stereotyper på olika streamingtjänster.[175]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Nora Ephron använde sin erfarenhet av sin makes arbete och kontakter med maffian för att skriva sin egen film, Hur jag lärde en FBI-agent dansa marengo (1990). Filmen, som är en komedi om en maffiainformatör i vittnesskyddsprogrammet, hade premiär en månad före Maffiabröder och visade en humoristisk version av samma grundidé. Ephron, som fascinerades av maffiavärlden, deltog ibland vid middagar och möten med människor från Pileggis krets. Hon använde dessa erfarenheter som inspiration för sitt eget arbete, och hennes manus vävde ofta in detaljer från dessa möten.[26]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 43.
  2. ^ [a b] ”Goodfellas” (på engelska). Box Office Mojo. Arkiverad från originalet den 7 december 2019. https://web.archive.org/web/20191207040948/https://www.boxofficemojo.com/release/rl3998516737/weekend/. Läst 9 december 2024. 
  3. ^ [a b] Baker & Haggins 2014, sid. 446–448.
  4. ^ Conard & Kowalski 2007, sid. 31–33.
  5. ^ [a b] Hughes 2006, sid. 175.
  6. ^ Hughes 2006, sid. 175, 179–180.
  7. ^ Baker & Haggins 2014, sid. 449–456.
  8. ^ [a b] Hughes 2006, sid. 175, 181.
  9. ^ [a b c d e f g] Hughes 2006, sid. 176.
  10. ^ Kenny 2020, sid. 224.
  11. ^ ”Goodfellas (1990) Credits” (på engelska). AFI Catalog. Arkiverad från originalet den 12 december 2024. https://web.archive.org/web/20241212004003/https://catalog.afi.com/Film/55206-GOODFELLAS?sid=ea7a19dc-f074-4928-bd1e-728599d07df6&sr=24.954927&cp=1&pos=0. Läst 12 december 2024. 
  12. ^ [a b] Vlastelica, Ryan (18 september 2015). ”Goodfellas turned Wiseguy's simple prose into cinematic gold” (på engelska). The A.V. Club. Arkiverad från originalet den 18 september 2015. https://web.archive.org/web/20150918190329/http://www.avclub.com/article/goodfellas-turned-wiseguys-simple-prose-cinematic--224013. Läst 10 december 2024. 
  13. ^ Burrows, William E. (27 oktober 1967). ”CRIME AT KENNEDY COSTING MILLIONS; Cargo Thefts and Robberies Total $2,245,868 in Year” (på engelska). The New York Times. https://timesmachine.nytimes.com/timesmachine/1967/10/27/82161424.html. Läst 10 december 2024. 
  14. ^ Maitland, Leslie (14 december 1978). ”Airport Cash Loot Was $5 Million; Bandits' Van Is Found in Canarsie” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 27 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160827175157/https://www.nytimes.com/1978/12/14/archives/airport-cash-loot-was-5-million-bandits-van-is-found-in-canarsie.html. Läst 10 december 2024. 
  15. ^ [a b] Pileggi 1985, sid. 395.
  16. ^ Yardley, Jonathan (19 januari 1986). ”The Offer He Could Not Refuse” (på engelska). The Washington Post. Arkiverad från originalet den 1 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180701164916/https://www.washingtonpost.com/archive/entertainment/books/1986/01/19/the-offer-he-could-not-refuse/4728e7e2-82eb-43a6-9abc-2dd45b693460/?utm_term=.ce0d0729e98a. Läst 10 december 2024. 
  17. ^ Associated Press (17 april 1996). ”James (Jimmy the Gent) Burke, Gangster, 64, of 'Wiseguy' Fame” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 25 november 2009. https://web.archive.org/web/20091125113051/https://www.nytimes.com/1996/04/17/nyregion/james-jimmy-the-gent-burke-gangster-64-of-wiseguy-fame.html. Läst 10 december 2024. 
  18. ^ Uhlig, Mark. A. (5 maj 1988). ”Paul Vario, 73; Called a Leader Of Crime Group” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 21 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090521212934/https://www.nytimes.com/1988/05/05/obituaries/paul-vario-73-called-a-leader-of-crime-group.html. Läst 10 december 2024. 
  19. ^ Patrick, Vincent (26 januari 1986). ”NOT-SO-ORGANIZED CRIME” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 17 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120617042935/https://www.nytimes.com/1986/01/26/books/not-so-organized-crime.html. Läst 18 december 2024. 
  20. ^ Fox, Margalit (13 juni 2012). ”Henry Hill, Mobster and Movie Inspiration, Dies at 69” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 14 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120614134232/https://www.nytimes.com/2012/06/14/nyregion/henry-hill-mobster-of-goodfellas-dies-at-69.html. Läst 10 december 2024. 
  21. ^ Kenny 2020, sid. 31.
  22. ^ [a b] Thompson & Christie 1996, sid. 150.
  23. ^ [a b c d e f g h i j] Smith, Gavin (15 februari 2018). ”Goodfellas: Interview with Martin Scorsese (1990) – by Gavin Smith” (på engelska). Scraps from the Loft. Arkiverad från originalet den 23 september 2021. https://web.archive.org/web/20210923004847/https://scrapsfromtheloft.com/movies/goodfellas-martin-scorsese-interview-1990-gavin-smith/. Läst 14 december 2024. 
  24. ^ [a b c d e] Hughes 2006, sid. 178.
  25. ^ [a b c d e] Kelly 1992, sid. 259.
  26. ^ Kenny 2020, sid. 27−28.
  27. ^ Kenny 2020, sid. 32.
  28. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 356.
  29. ^ [a b c d e f g h] Chacksfield, Marc (25 juli 2022). ”50 facts you (probably) didn't know about GoodFellas” (på engelska). Shortlist. Arkiverad från originalet den 8 april 2020. https://web.archive.org/web/20200408033807/https://www.shortlist.com/news/50-useless-but-genius-facts-about-goodfellas. Läst 16 december 2024. 
  30. ^ [a b c d e] Gordon, Michael (30 december 2024). ”How Marlon Brando almost talked Martin Scorsese out of making ‘Goodfellas’” (på engelska). Far Out. Arkiverad från originalet den 30 december 2024. https://web.archive.org/web/20241230190800/https://faroutmagazine.co.uk/marlon-brando-almost-talked-martin-scorsese-out-making-goodfellas/. Läst 30 december 2024. 
  31. ^ [a b c] Kenny 2020, sid. 33.
  32. ^ Kenny 2020, sid. 34.
  33. ^ Kenny 2020, sid. 38.
  34. ^ [a b c d e f] Thompson & Christie 1996, sid. 161.
  35. ^ [a b] Linfield, Susan (16 september 1990). ”FILM; 'Goodfellas' Looks at the Banality of Mob Life” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 18 december 2024. https://web.archive.org/web/20241218153235/https://www.nytimes.com/1990/09/16/movies/film-goodfellas-looks-at-the-banality-of-mob-life.html?searchResultPosition=1. Läst 18 december 2024. 
  36. ^ Thompson & Christie 1996, sid. 153.
  37. ^ Kenny 2020, sid. 28.
  38. ^ [a b c d e] Thompson & Christie 1996, sid. 151.
  39. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab] Goldstein, Sarah; Pappademas, Alex; Penn, Nathaniel; Swetala, Christopher; Penn, Nathaniel (20 september 2010). ”Martin Scorsese's Goodfellas: A Complete Oral History” (på engelska). GQ. Arkiverad från originalet den 22 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150722061154/https://www.gq.com/story/goodfellas-making-of-behind-the-scenes-interview-scorsese-deniro. Läst 12 december 2024. 
  40. ^ Conard & Kowalski 2007, sid. 35.
  41. ^ Conard & Kowalski 2007, sid. 36.
  42. ^ Conard & Kowalski 2007, sid. 37.
  43. ^ Kenny 2020, sid. 35.
  44. ^ Kenny 2020, sid. 89.
  45. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 91.
  46. ^ Kenny 2020, sid. 42.
  47. ^ [a b] Anastasia & Macnow 2011, sid. 27.
  48. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 45.
  49. ^ [a b c d e] Ebiri, Bilge (26 april 2015). ”11 Things We Learned About Goodfellas From Saturday’s Tribeca Q&A” (på engelska). Vulture. Vox Media. Arkiverad från originalet den 27 april 2015. https://web.archive.org/web/20150427162728/https://www.vulture.com/2015/04/11-things-we-learned-about-goodfellas.html. Läst 18 december 2024. 
  50. ^ [a b] Gilchrist, Todd (24 februari 2023). ”Martin Scorsese Recalls the Moment He Knew Ray Liotta Was Perfect to Play Henry Hill in ‘Goodfellas’” (på engelska). Variety. Arkiverad från originalet den 24 februari 2023. https://web.archive.org/web/20230224190235/https://variety.com/2023/film/news/martin-scorsese-ray-liotta-goodfellas-walk-of-fame-1235534398/. Läst 3 januari 2025. 
  51. ^ Meslow, Scott (27 april 2015). ”Ray Liotta explains what the real Henry Hill thought of Goodfellas” (på engelska). The Week. Arkiverad från originalet den 29 april 2015. https://web.archive.org/web/20150429143242/https://theweek.com/speedreads/551820/ray-liotta-explains-what-real-henry-hill-thought-goodfellas. Läst 9 december 2024. 
  52. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 68.
  53. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 37.
  54. ^ [a b c] Witchel, Alex (27 september 1990). ”A Mafia Wife Makes Lorraine Bracco a Princess” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2009. https://web.archive.org/web/20091002160705/https://www.nytimes.com/1990/09/27/movies/a-mafia-wife-makes-lorraine-bracco-a-princess.html. Läst 9 december 2024. 
  55. ^ [a b c d e f g h i] ”Goodfellas (1990) History” (på engelska). AFI Catalog. American Film Institute. Arkiverad från originalet den 20 juni 2020. https://web.archive.org/web/20200620162836/https://catalog.afi.com/Catalog/moviedetails/55206. Läst 18 december 2024. 
  56. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 36.
  57. ^ Slater, Dan (21 maj 2008). ”A Q&A With "Goodfellas" Actor (and Dechert Lawyer) Ed McDonald” (på engelska). The Wall Street Journal. Arkiverad från originalet den 26 juni 2021. https://web.archive.org/web/20210626034739/https://www.wsj.com/articles/BL-LB-5842. Läst 3 januari 2025. 
  58. ^ Kenny 2020, sid. 217.
  59. ^ Tyler, Adrienne (16 maj 2021). ”Goodfellas: Where To Spot Martin Scorsese's Parent's Cameos” (på engelska). Screen Rant. Arkiverad från originalet den 20 maj 2021. https://web.archive.org/web/20210520013338/https://screenrant.com/goodfellas-movie-martin-scorsese-mother-father-cameos-where/. Läst 30 december 2024. 
  60. ^ Tyler, Adrienne (16 januari 2021). ”How Goodfellas Almost Got A Real Gangster Into Trouble” (på engelska). Screenrant. Arkiverad från originalet den 29 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210129004159/https://screenrant.com/goodfellas-movie-michael-franzese-real-life-gangster-impact/. Läst 21 december 2024. 
  61. ^ [a b c] Kenny 2020, sid. 57.
  62. ^ Tyler, Adrienne (26 december 2021). ”Goodfellas: The Real Life NYPD Cop Who Appeared (& What Happened Next)” (på engelska). Screenrant. Arkiverad från originalet den 26 december 2021. https://web.archive.org/web/20211226212621/https://screenrant.com/goodfellas-movie-true-story-louis-eppolito-mafia-cop/. Läst 19 december 2024. 
  63. ^ [a b c] Kenny 2020, sid. 58.
  64. ^ Kenny 2020, sid. 90.
  65. ^ Kenny 2020, sid. 46.
  66. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 47.
  67. ^ [a b c d] Thompson & Christie 1996, sid. 154.
  68. ^ [a b] Thompson & Christie 1996, sid. 155.
  69. ^ [a b] Kelly 1992, sid. 273.
  70. ^ Kenny 2020, sid. 77, 97, 106.
  71. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 51, 357.
  72. ^ Gronda, Luis (27 mars 2014). ”Neir’s Tavern: 185 Years Of Greatness In Woodhaven” (på engelska). Queens Tribune. Arkiverad från originalet den 29 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140329220123/http://queenstribune.com/neirs-tavern-185-years-of-greatness-in-woodhaven/. Läst 18 december 2024. 
  73. ^ Kenny 2020, sid. 50.
  74. ^ Kenny 2020, sid. 85.
  75. ^ [a b] Ferrier, Aimee (11 april 2023). ”How Joe Pesci got into the mind of a murderer for ‘Goodfellas’” (på engelska). Far Out. Arkiverad från originalet den 11 april 2023. https://web.archive.org/web/20230411160132/https://faroutmagazine.co.uk/how-joe-pesci-prepared-for-goodfellas/. Läst 30 december 2024. 
  76. ^ Kenny 2020, sid. 48.
  77. ^ Thompson & Christie 1996, sid. 159.
  78. ^ [a b] Thompson & Christie 1996, sid. 160.
  79. ^ Kenny 2020, sid. 223.
  80. ^ [a b c d] Flint, Hanna (21 september 2020). ”Goodfellas at 30: The making of one of film’s greatest shots” (på engelska). BBC. Arkiverad från originalet den 21 september 2020. https://web.archive.org/web/20200921060131/https://www.bbc.com/culture/article/20200918-goodfellas-at-30-the-making-of-one-of-films-greatest-shots. Läst 13 december 2024. 
  81. ^ [a b] Thompson & Christie 1996, sid. 156.
  82. ^ Kenny 2020, sid. 99.
  83. ^ Kenny 2020, sid. 185.
  84. ^ Kenny 2020, sid. 251–255.
  85. ^ Kenny 2020, sid. 148.
  86. ^ Kenny 2020, sid. 262–263, 357.
  87. ^ [a b] Hibberd, James (14 oktober 2019). ”Martin Scorsese looks back on Goodfellas disastrous test screening” (på engelska). Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 14 oktober 2019. https://web.archive.org/web/20191014185559/https://ew.com/movies/2019/10/14/martin-scorsese-goodfellas-test-screening/. Läst 29 december 2024. 
  88. ^ Kenny 2020, sid. 263–264.
  89. ^ Kenny 2020, sid. 29.
  90. ^ [a b] Lealos, Shawn S.; Hough, Quinn (3 mars 2024). ”Scorsese Tackles the Mob” (på engelska). Screenrant. Arkiverad från originalet den 17 april 2020. https://web.archive.org/web/20200417051445/https://screenrant.com/goodfellas-movie-soundtrack-songs/. Läst 18 december 2024. 
  91. ^ ”Goodfellas Soundtrack” (på engelska). Tunefind. Arkiverad från originalet den 26 juni 2020. https://web.archive.org/web/20200626064014/https://www.tunefind.com/movie/goodfellas-1990. Läst 18 december 2024. 
  92. ^ Kenny 2020, kap. 5.
  93. ^ [a b c d e] Kenny 2020, sid. 264.
  94. ^ ”Maffiabröder (1990) Visningar”. Svensk Filmdatabas. Arkiverad från originalet den 23 april 2019. https://web.archive.org/web/20190423121819/http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=17509#release-dates. Läst 3 januari 2025. 
  95. ^ [a b c] Hughes 2006, sid. 182.
  96. ^ Kenny 2020, sid. 273.
  97. ^ [a b c d] Gilchrist, Todd (19 februari 2010). ”Making The (Up) Grade: Goodfellas” (på engelska). Moviefone. Arkiverad från originalet den 17 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140827133312/http://news.moviefone.com/2010/02/10/making-the-up-grade-goodfellas/. Läst 12 december 2024. 
  98. ^ ”GoodFellas Blu-ray 25th Anniversary Edition” (på engelska). Blu-ray.com. Arkiverad från originalet den 11 maj 2015. https://web.archive.org/web/20150511172150/https://www.blu-ray.com/movies/GoodFellas-Blu-ray/122386/. Läst 12 december 2024. 
  99. ^ ”GoodFellas 4K Blu-ray” (på engelska). Blu-ray.com. Arkiverad från originalet den 1 februari 2018. https://web.archive.org/web/20180201020210/http://www.blu-ray.com/movies/GoodFellas-4K-Blu-ray/161258/. Läst 12 december 2024. 
  100. ^ ”Goodfellas (1990) Weekly US Blu-ray Sales” (på engelska). The Numbers. Arkiverad från originalet den 21 november 2013. https://web.archive.org/web/20131121045654/https://www.the-numbers.com/movie/Goodfellas#tab=video-sales. Läst 20 december 2024. 
  101. ^ Broeske, Pat H. (24 september 1990). ”‘GoodFellas’ Claims No. 1 at Box Office” (på engelska). Los Angeles Times. Arkiverad från originalet den 9 maj 2021. https://web.archive.org/web/20210509015716/https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1990-09-24-ca-1086-story.html. Läst 9 december 2024. 
  102. ^ Broeske, Pat H. (1 oktober 1990). ”'Pacific Heights' Tops Box Office; 'GoodFellas' 2nd : Movies: 'Ghost,' third place in ticket sales, shows no signs of dying” (på engelska). Los Angeles Times. Arkiverad från originalet den 29 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210129032331/https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1990-10-01-vw-1417-story.html. Läst 12 december 2024. 
  103. ^ ”Biobesökssiffror”. Svenska Filminstitutet. 15 juni 2015. https://www.filminstitutet.se/sv/fa-kunskap-om-film/analys-och-statistik/biografstatistik/. Läst 8 december 2024. 
  104. ^ ”1990 Worldwide Box Office” (på engelska). Box Office Mojo. Arkiverad från originalet den 3 juni 2020. https://web.archive.org/web/20200603120422/https://www.boxofficemojo.com/year/world/1990/?sort=domesticGrossToDate&ref_=bo_ydw__resort#table. Läst 10 december 2024. 
  105. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 270.
  106. ^ [a b] Siskel, Gene (21 september 1990). ”Scorsese's 'Goodfellas' One of the Year's Best” (på engelska). Chicago Tribune. Arkiverad från originalet den 28 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141028162829/http://articles.chicagotribune.com/1990-09-21/entertainment/9003190299_1_goodfellas-henry-hill-mob. Läst 10 december 2024. 
  107. ^ ”Goodfellas (1990)” (på engelska). Rotten Tomatoes. Fandango. Arkiverad från originalet den 17 augusti 2019. https://web.archive.org/web/20190817123029/https://www.rottentomatoes.com/m/1032176_goodfellas. Läst 10 december 2024. 
  108. ^ ”Goodfellas (1990)” (på engelska). Metacritic. CBS Interactive. Arkiverad från originalet den 6 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180706220854/http://www.metacritic.com/movie/goodfellas. Läst 10 december 2024. 
  109. ^ Canby, Vincent (19 september 1990). ”A Cold-Eyed Look at the Mob's Inner Workings” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 29 november 2012. https://web.archive.org/web/20121129020849/https://www.nytimes.com/1990/09/19/movies/review-film-a-cold-eyed-look-at-the-mob-s-inner-workings.html. Läst 10 december 2024. 
  110. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 265.
  111. ^ Kenny 2020, sid. 267.
  112. ^ Kael, Pauline (17 september 1990). ”Tumescence as Style” (på engelska). The New Yorker. Arkiverad från originalet den 3 mars 2024. https://web.archive.org/web/20240303222021/https://www.newyorker.com/magazine/1990/09/24/goodfellas-review-pauline-kael. Läst 15 december 2024. 
  113. ^ Wuntch, Philip (22 september 1990). ”Best doesn't necessarily mean brightest” (på engelska). Daily Press: sid. 32. Läst 21 december 2024. 
  114. ^ [a b] Kenny 2020, sid. 269.
  115. ^ Ebert, Roger (2 september 1990). ”GoodFellas” (på engelska). Chicago Sun-Times. Arkiverad från originalet den 11 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120111122457/http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=%2F19900902%2FREVIEWS%2F9020301. Läst 10 december 2024. 
  116. ^ Clark, Mike (19 september 1990). ”GoodFellas step from his childhood”. USA Today. 
  117. ^ Ansen, David (17 september 1990). ”A Hollywood Crime Wave” (på engelska). Newsweek. 
  118. ^ Corliss, Richard (24 september 1990). ”Married to the Mob” (på engelska). Time. Arkiverad från originalet den 20 februari 2009. https://web.archive.org/web/20090220094359/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,971220,00.html. Läst 10 december 2024. 
  119. ^ Travers, Peter (19 september 1990). ”Goodfellas” (på engelska). Rolling Stone. Arkiverad från originalet den 26 juni 2022. https://web.archive.org/web/20220626154418/https://www.rollingstone.com/tv-movies/tv-movie-reviews/goodfellas-101206/. Läst 2 januari 2025. 
  120. ^ Bradshaw, Peter (19 januari 2017). ”Goodfellas review – a brash, menacing hightail through the death of the mob” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 18 juni 2020. https://web.archive.org/web/20200618163340/https://www.theguardian.com/film/2017/jan/19/goodfellas-review-martin-scorsese-robert-de-niro-joe-pesci-ray-liotta. Läst 20 december 2024. 
  121. ^ Hewitt, Chris (1 januari 2015). ”Goodfellas Review” (på engelska). Empire. Arkiverad från originalet den 1 september 2019. https://web.archive.org/web/20190901145732/https://www.empireonline.com/movies/reviews/goodfellas-review/. Läst 20 december 2024. 
  122. ^ Heymann, Danièle (12 september 1990). ”Dans les bras de la mafia avec son dernier film, « les Affranchis », Martin Scorsese abandonne le thème de la rédemption, si souvent abordé dans son œuvre” (på franska). Le Monde. Arkiverad från originalet den 13 april 2021. https://web.archive.org/web/20210413214736/https://www.lemonde.fr/archives/article/1990/09/12/dans-les-bras-de-la-mafia-avec-son-dernier-film-les-affranchis-martin-scorsese-abandonne-le-theme-de-la-redemption-si-souvent-aborde-dans-son-oeuvre_3991057_1819218.html. Läst 20 december 2024. 
  123. ^ Flores, Juan Rodriguez (23 september 1990). ”GoodFellas' otra brilliante demostración de talento cinematográfico” (på spanska). La Opinión: sid. 4. Arkiverad från originalet den 21 december 2024. https://web.archive.org/web/20241221011638/https://books.google.se/books?id=_qlEAAAAIBAJ&pg=PA28&redir_esc=y#v=onepage&q=goodfellas&f=false. Läst 20 december 2024. 
  124. ^ Samuelson, Andreas (13 februari 2011). ”Brutala gangsters håller än”. Moviezine. Arkiverad från originalet den 15 april 2015. https://web.archive.org/web/20150420002848/https://www.moviezine.se/movies/maffiabroder. Läst 20 december 2024. 
  125. ^ [a b c d e f g] ”The 63rd Academy Awards (1991)” (på engelska). Oscars.org. Arkiverad från originalet den 22 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110322193640/http://www.oscars.org/awards/academyawards/legacy/ceremony/63rd.html. Läst 2 januari 2024. 
  126. ^ [a b] ”Bodilprisen 1991 - Årets vindere” (på danska). Bodilprisen.dk. Arkiverad från originalet den 16 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160316034149/https://www.bodilprisen.dk/aar-for-aar/1991-2/. Läst 3 januari 2025. 
  127. ^ [a b c d e f g h] Morgan, David (19 januari 2023). ”BAFTA Best Film Award Winners Since 1990 – A Photo Gallery” (på engelska). Deadline Hollywood. Arkiverad från originalet den 14 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240214184629/https://deadline.com/gallery/bafta-awards-best-film-winners-by-year-photos/schindlers-list-ben-kingsley-1993-c-universal-courtesy-everett-collection/. Läst 2 januari 2025. 
  128. ^ [a b c d] ”'Goodfellas' Is No. 1 in Film Critics Vote” (på engelska). The New York Times. 19 december 1990. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2009. https://web.archive.org/web/20090820221121/https://www.nytimes.com/1990/12/19/movies/goodfellas-is-no-1-in-film-critics-vote.html. Läst 2 januari 2025. 
  129. ^ [a b c d e f] Mathews, Jack (17 december 1991). ”‘GoodFellas’ Tops L.A. Critics Poll : Best Picture, Director Awards Go to Gangster Tale, Costner a Runner-Up; Irons, Huston Also Honored” (på engelska). Los Angeles Times. Arkiverad från originalet den 30 augusti 2020. https://web.archive.org/web/20200830230914/https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1990-12-17-ca-5062-story.html. Läst 2 januari 2025. 
  130. ^ [a b c] Fox, David J. (7 januari 1991). ”National Critics Laud Scorsese, ‘GoodFellas’” (på engelska). Los Angeles Times. Arkiverad från originalet den 30 augusti 2020. https://web.archive.org/web/20200830212229/https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1991-01-07-ca-5953-story.html. Läst 2 januari 2025. 
  131. ^ [a b c d] ”BSFC Winners 1990s” (på engelska). Boston Society of Film Critics. Arkiverad från originalet den 7 februari 2019. https://web.archive.org/web/20190207015756/https://bostonfilmcritics.org/past-winners-1990s/. Läst 2 januari 2025. 
  132. ^ [a b c d e] ”HFPA - Awards Search”. Arkiverad från originalet den 29 september 2006. https://web.archive.org/web/20060929143112/http://www.goldenglobes.org/browse/film/24169. Läst 27 augusti 2014. 
  133. ^ ”43rd Annual DGA Awards - Winners and Nominees” (på engelska). Directors Guild of America. Arkiverad från originalet den 8 april 2018. https://web.archive.org/web/20180408141341/https://www.dga.org/Awards/History/1990s/1990.aspx?value=1990. Läst 4 januari 2025. 
  134. ^ ”La Cérémonie par Année 1991” (på franska). Académie des Arts et Techniques du Cinéma. Arkiverad från originalet den 29 september 2020. https://web.archive.org/web/20200929112952/https://www.academie-cinema.org/evenements/ceremonie-des-cesar-1991/. Läst 4 januari 2025. 
  135. ^ ”Awards for 1990” (på engelska). National Board of Review. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121010193354/http://www.nbrmp.org/awards/past.cfm?year=1990. Läst 2 januari 2025. 
  136. ^ [a b c d e] Caro, Mark (8 mars 1991). ”'Goodfellas' reaps Best Film Award from Chicago Critics” (på engelska). Chicago Tribune. Arkiverad från originalet den 20 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210120112021/https://www.chicagotribune.com/news/ct-xpm-1991-03-08-9101210570-story.html. Läst 2 januari 2025. 
  137. ^ [a b c] ”KCFCC Award Winners – 1990-99” (på engelska). Kansas City Film Critics Circle. Arkiverad från originalet den 16 december 2013. https://web.archive.org/web/20131216200721/https://kcfcc.org/kcfcc-award-winners-1990-99/. Läst 2 januari 2025. 
  138. ^ [a b c] ”Siskel and Ebert Top Ten Lists (1969–1998)” (på engelska). Innermind.com. 3 maj 2012. Arkiverad från originalet den 26 april 2013. https://web.archive.org/web/20130426105327/http://www.innermind.com/misc/s_e_top.htm. Läst 3 januari 2025. 
  139. ^ Escandon, Rosa (25 maj 2024). ”The 35 Greatest Organized Crime Movies” (på engelska). Forbes. Arkiverad från originalet den 25 maj 2024. https://web.archive.org/web/20240525143809/https://www.forbes.com/sites/entertainment/article/greatest-organized-crime-movies/?sh=65f034a617f0. Läst 3 januari 2025. 
  140. ^ Power, Ed (18 september 2020). ”‘As far back as I can remember...’: Goodfellas is still the greatest gangster movie ever made” (på engelska). The Independent. Arkiverad från originalet den 18 september 2020. https://web.archive.org/web/20200918075301/https://www.independent.co.uk/arts-entertainment/films/features/goodfellas-30th-anniversary-martin-scorsese-robert-de-niro-joe-pesci-gangster-film-b465779.html. Läst 3 januari 2025. 
  141. ^ Blomkvist, Mårten (9 augusti 2020). ”"Maffiabröder" – gangsterfilmen som förnyade genren”. Klassikern. Sveriges Radio. Arkiverad från originalet den 18 december 2021. https://web.archive.org/web/20211218181853/https://sverigesradio.se/avsnitt/1527542. Läst 3 januari 2025. 
  142. ^ Kenny 2020, sid. 17.
  143. ^ Bradshaw, Peter (12 oktober 2023). ”Mean Streets review – Scorsese’s miraculous early masterpiece is a blistering classic” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2023. https://web.archive.org/web/20231012114431/https://www.theguardian.com/film/2023/oct/12/mean-streets-review-scorsese-gangster-sin-shame-robert-de-niro-harvey-keitel. Läst 30 december 2024. 
  144. ^ Brody, Richard (21 maj 2020). ”Revisiting the Violence and Style of Martin Scorsese’s “Raging Bull”” (på engelska). The New Yorker. Arkiverad från originalet den 27 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200527004533/https://www.newyorker.com/culture/the-front-row/revisiting-the-violence-and-style-of-martin-scorseses-raging-bull. Läst 30 december 2024. 
  145. ^ Russell, Calum (24 oktober 2023). ”The gangster movies Martin Scorsese calls "genuinely great, extremely elegant"” (på engelska). Far Out. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2023. https://web.archive.org/web/20231024233755/https://faroutmagazine.co.uk/the-gangster-movies-martin-scorsese-calls-genuinely-great-extremely-elegant/. Läst 30 december 2024. 
  146. ^ ”Peter Travers' Top Ten Lists 1989–2005” (på engelska). caltech.edu. Arkiverad från originalet den 6 februari 2015. https://web.archive.org/web/20150206120135/http://alumnus.caltech.edu/~ejohnson/critics/travers.html. Läst 3 januari 2025. 
  147. ^ McGilligan, Pat; Rowl, Mark (12 januari 1992). ”And the Winner is...” (på engelska). The Washington Post. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2020. https://web.archive.org/web/20200818115322/https://www.washingtonpost.com/archive/lifestyle/style/1992/01/12/and-the-winner-is/1fa1a16b-3410-4528-a530-a61cf56ac11e/. Läst 3 januari 2025. 
  148. ^ ”AFI's 100 Years Movies: Ballot” (på engelska). American Film Institute. Arkiverad från originalet den 14 oktober 2018. https://web.archive.org/web/20181014130225/http://www.afi.com/Docs/100Years/Movies_ballot_06.pdf. Läst 12 december 2024. 
  149. ^ ”AFI's 10 Top 10” (på engelska). American Film Institute. 17 juni 2008. Arkiverad från originalet den 16 januari 2013. https://web.archive.org/web/20130116145351/http://www.afi.com/10top10/gangster.html. Läst 12 december 2024. 
  150. ^ ”Librarian of Congress Names 25 More Films to National Film Registry” (på engelska). Library of Congress. Arkiverad från originalet den 3 april 2019. https://web.archive.org/web/20190403175921/https://www.loc.gov/item/prn-00-200/librarian-of-congress-names-25-more-films-to-national-film-registry/2000-12-27/. Läst 12 december 2024. 
  151. ^ ”Complete National Film Registry Listing” (på engelska). Library of Congress. Arkiverad från originalet den 31 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161031213743/https://www.loc.gov/programs/national-film-preservation-board/film-registry/complete-national-film-registry-listing/. Läst 12 december 2024. 
  152. ^ ”Modern Times” (på engelska). Sight and Sound. 1 december 2002. Arkiverad från originalet den 12 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120312084249/http://www.bfi.org.uk/sightandsound/feature/63/. Läst 2 januari 2024. 
  153. ^ ”101 Greatest Screenplays” (på engelska). Writers Guild of America West. 7 april 2006. Arkiverad från originalet den 6 februari 2017. https://web.archive.org/web/20170206081937/https://www.wga.org/writers-room/101-best-lists/101-greatest-screenplays/list. Läst 4 januari 2025. 
  154. ^ ”The 75 Best Edited Films” (på engelska). Editors Guild Magazine "1" (3). Maj 2012. Arkiverad från originalet den 17 mars 2015. https://web.archive.org/web/20150317101140/https://www.editorsguild.com/magazine.cfm?ArticleID=1102. Läst 3 januari 2025. 
  155. ^ ”100 Greatest American Films” (på engelska). BBC. 20 juli 2015. Arkiverad från originalet den 16 september 2016. https://web.archive.org/web/20160916105535/http://www.bbc.com/culture/story/20150720-the-100-greatest-american-films. Läst 3 januari 2025. 
  156. ^ Schickel, Richard (12 februari 2005). ”All-Time 100 Movies” (på engelska). Time. Arkiverad från originalet den 22 januari 2009. https://web.archive.org/web/20090122115212/http://www.time.com/time/2005/100movies/0,23220,goodfellas,00.html. Läst 2 januari 2024. 
  157. ^ ”The 500 Greatest Movies Of All Time” (på engelska). Empire. Arkiverad från originalet den 1 november 2013. https://web.archive.org/web/20131101010231/http://www.empireonline.com/500/94.asp. Läst 2 januari 2024. 
  158. ^ ”Goodfellas named "greatest movie"” (på engelska). BBC News. 25 oktober 2005. Arkiverad från originalet den 17 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120617052719/http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/4370918.stm. Läst 2 januari 2024. 
  159. ^ Hughes 2006, sid. 183.
  160. ^ ”The 100 Greatest Movie Characters of All Time” (på engelska). Premiere. Arkiverad från originalet den 17 mars 2008. https://web.archive.org/web/20080317001135/http://www.premiere.com/features/1539/the-100-greatest-movie-characters-of-all-time-page2.html. Läst 2 januari 2024. 
  161. ^ ”The 100 Greatest Movie Characters” (på engelska). Empire. Arkiverad från originalet den 7 november 2011. https://web.archive.org/web/20111107044642/http://www.empireonline.com/100-greatest-movie-characters/default.asp?c=59. Läst 2 januari 2024. 
  162. ^ Ebert, Roger (26 februari 2000). ”Ebert & Scorsese: Best Films of the 1990s” (på engelska). Rogerebert.com. Arkiverad från originalet den 31 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200531152853/https://www.rogerebert.com/roger-ebert/ebert-and-scorsese-best-films-of-the-1990s. Läst 2 januari 2024. 
  163. ^ ”50 genius facts about GoodFellas” (på engelska). ShortList. 11 februari 2011. Arkiverad från originalet den 5 december 2013. https://web.archive.org/web/20131205114330/http://www.shortlist.com/entertainment/50-useless-but-genius-facts-about-goodfellas. Läst 2 januari 2025. 
  164. ^ Nugent, Annabel (15 september 2020). ”All 27 Goodfellas actors who later featured in The Sopranos” (på engelska). The Independent. Arkiverad från originalet den 21 november 2023. https://web.archive.org/web/20231121062046/https://www.independent.co.uk/arts-entertainment/films/news/goodfellas-the-sopranos-actors-anniversary-lorraine-bracco-michael-imperioli-b435765.html. Läst 2 januari 2025. 
  165. ^ ”HBO: The Sopranos: Interview with Peter Bogdanovich” (på engelska). HBO. 10 januari 1999. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171012090557/http://www.hbo.com/html/error/browser_message_b.html?return=http%3A%2F%2Fwww.hbo.com%2Fthe-sopranos%2Fcast-and-crew%2Fdr-elliot-kupferberg%2Finterview%2Fpeter-bogdanovich.html. Läst 2 januari 2025. 
  166. ^ Glennnon, Stephanie (10 november 2020). ”10 Most Intelligent Animaniacs Characters, Ranked Dumbest To Smartest” (på engelska). Screenrant. Arkiverad från originalet den 13 november 2020. https://web.archive.org/web/20201113140836/https://screenrant.com/animaniacs-characters-dumbest-smartest/. Läst 2 januari 2025. 
  167. ^ Bibbiani, William (11 september 2013). ”Exclusive Interview: Luc Besson on The Family” (på engelska). CraveOnline. Arkiverad från originalet den 6 maj 2015. https://web.archive.org/web/20150506015417/http://www.craveonline.com/entertainment/film/interviews/568945-exclusive-interview-luc-besson-on-the-family. Läst 2 januari 2025. 
  168. ^ Hemphill, Jim (22 april 2015). ”Of Tarantino and TV: The Legacy of Goodfellas” (på engelska). Filmmaker. Arkiverad från originalet den 24 april 2015. https://web.archive.org/web/20150424220653/https://filmmakermagazine.com/93889-of-tarantino-and-tv-on-goodfellas-legacy/#.X5c--VMzaR. Läst 8 december 2024. 
  169. ^ Merrie, Stephanie (29 april 2015). ”'Goodfellas' is 25. Here's an incomplete list of all the movies that have ripped it off” (på engelska). The Washington Post. Arkiverad från originalet den 28 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150728121953/http://www.washingtonpost.com/blogs/style-blog/wp/2015/04/29/goodfellas-is-25-heres-an-incomplete-list-of-all-the-movies-that-have-ripped-it-off/. Läst 4 januari 2025. 
  170. ^ Kenny 2020, sid. 274.
  171. ^ ”Goodfellas' Henry Hill Back in NYC for 20th Anniversary” (på engelska). WPIX. 24 juli 2010. Arkiverad från originalet den 24 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110724024659/http://www.wpix.com/videobeta/20627713-2235-476f-b903-9675e153acfb/News/Goodfellas-Henry-Hill-Back-in-NYC-for-20th-Anniversary. Läst 2 januari 2025. 
  172. ^ Cox, Gordon. ”'GoodFellas' Anniversary Screening, Event to Close 2015 Tribeca Film Festival” (på engelska). Variety. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304074023/http://variety.com/2015/film/news/goodfellas-tribeca-film-festival-2015-closing-night-1201455382/. Läst 2 januari 2025. 
  173. ^ Andreeva, Nellie (10 januari 2012). ”'Goodfellas' Series in the Works at AMC With Film's Nicholas Pileggi & Irwin Winkler” (på engelska). Deadline Hollywood. Arkiverad från originalet den 13 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120113005924/http://www.deadline.com/2012/01/goodfellas-series-in-the-works-at-amc-with-films-nicholas-pileggi-irwin-winkler/. Läst 2 januari 2025. 
  174. ^ ”30 for 30: Playing for the Mob” (på engelska). ESPN. Arkiverad från originalet den 28 mars 2015. https://web.archive.org/web/20150328185117/http://espn.go.com/30for30/film?page=playingforthemob. Läst 2 januari 2025. 
  175. ^ Perry, Kevin E. G. (20 maj 2024). ”Goodfellas labeled with ‘cultural stereotypes’ warning on streaming service” (på engelska). The Independent. Arkiverad från originalet den 20 maj 2024. https://web.archive.org/web/20240520222205/https://www.independent.co.uk/arts-entertainment/films/news/goodfellas-streaming-cultural-stereotypes-warning-amc-b2548305.html. Läst 10 december 2024. 

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Engelska originalcitat

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ "As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster."
  2. ^ "I'm an average nobody. I get to live the rest of my life like a schnook."
  3. ^ "Nick and I decided separately which sections of the book we liked and began putting them together like building blocks. I persuaded him that there was no need to follow traditional narrative structure and then we started to have real fun with it. You take the tradition of the American gangster film and deal with it episode by episode, but start in the middle and move backwards and forwards. Every time Nick brought me a new draft of the scenes we liked best, I would compress it and then certain things just fell away until a very clear line emerged. I discovered that scenes could be compacted, so that you could have a wedding, then go directly to the result of the marriage — the mother arguing because they were living in her house. It was a constant accumulation of these details, and I realized that if the scenes were kept short, the impact after about an hour and a half would be terrific. Then, of course, there were some scenes which would take longer, because the exuberance, the exhilaration of the lifestyle carries you along, until they start to have problems and it stops — and you have to deal with that."
  4. ^ "Thanks for making me not look like a scumbag."
  5. ^ "It's rich colors–rich reds, rich blacks. It's not smooth and soft; it's dark, shadowy, direct lighting"
  6. ^ "The music was mainly chosen for the rhythm and emotion of each scene."
  7. ^ "And that’s what fascinating to me — because eventually, yeah, they all did it their way."
  8. ^ "Hard-hitting and stylish, GoodFellas is a gangster classic—and arguably the high point of Martin Scorsese's career."
  9. ^ "Movie gangsters should be larger than life, as they are in Miller’s Crossing and King of New York, and not smaller than life, as they are in GoodFellas."
  10. ^ "No finer film has ever been made about organized crime – not even The Godfather."
  11. ^ "great cinema—and also a whopping good time."
  12. ^ "Every crisp minute of this long, teeming movie vibrates with outlaw energy."
  13. ^ "So it is Scorsese's triumph that GoodFellas offers the fastest, sharpest 2½-hr. ride in recent film history."
  14. ^ "Scorsese is often referred to solely as a maker "of gangster movies.""
  15. ^ "[...] culturally significant [...]"
  16. ^ "GoodFellas combines wisdom about human nature with a spellbinding story [...]"

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Martin Scorseses filmografi
1960-talet
1970-talet
1980-talet
1990-talet
Maffiabröder (1990) · Cape Fear (1991) · Oskuldens tid (1993) · Casino (1995) · Kundun (1997) · Bringing Out the Dead (1999)
2000-talet
Gangs of New York (2002) · The Aviator (2004) · The Departed (2006)
2010-talet
Shutter Island (2010) · Hugo Cabret (2011) · The Wolf of Wall Street (2013) · Silence (2016) · The Irishman (2019)
2020-talet
Samarbeten
v • r
BAFTA Award för bästa film
De bästa åren (1947) · Hamlet (1948) · Cykeltjuven (1949) · Allt om Eva (1950) · Kärlekens hus (1951) · Svindlande rymder (1952) · Förbjuden lek (1953) · Fruktans lön (1954) · Richard III (1955) · Gervaise (1956) · Bron över floden Kwai (1957) · Plats på toppen (1958) · Ben-Hur (1959) · Ungkarlslyan (1960) · Ballad om en soldat / Fifflaren (1961) · Lawrence av Arabien (1962) · Tom Jones (1963) · Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (1964) · My Fair Lady (1965) · Vem är rädd för Virginia Woolf? (1966) · En man för alla tider (1967) · Mandomsprovet (1968) · Midnight Cowboy (1969) · Butch Cassidy och Sundance Kid (1970) · Söndag, satans söndag (1971) · Cabaret (1972) · Dag som natt (1973) · Lacombe Lucien (1974) · Alice bor inte här längre (1975) · Gökboet (1976) · Annie Hall (1977) · Julia (1978) · Manhattan (1979) · Elefantmannen (1980) · Triumfens ögonblick (1981) · Gandhi (1982) · Timmarna med Rita (1983) · Dödens fält (1984) · Kairos röda ros (1985) · Ett rum med utsikt (1986) · Jean de Florette (1987) · Den siste kejsaren (1988) · Döda poeters sällskap (1989) · Maffiabröder (1990) · The Commitments (1991) · Howards End (1992) · Schindler's List (1993) · Fyra bröllop och en begravning (1994) · Förnuft och känsla (1995) · Den engelske patienten (1996) · Allt eller inget (1997) · Shakespeare in Love (1998) · American Beauty (1999) · Gladiator (2000) · Sagan om ringen: Härskarringen (2001) · The Pianist (2002) · Sagan om konungens återkomst (2003) · The Aviator (2004) · Brokeback Mountain (2005) · The Queen (2006) · Försoning (2007) · Slumdog Millionaire (2008) · The Hurt Locker (2009) · The King's Speech (2010) · The Artist (2011) · Argo (2012) · 12 Years a Slave (2013) · Boyhood (2014) · The Revenant (2015) · La La Land (2016) · Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017) · Roma (2018) · 1917 (2019) · Nomadland (2020) · The Power of the Dog (2021) · På västfronten intet nytt (2022)
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Maffiabröder&oldid=56628493”