Fornnordiska

	Fornnordiska
	Dǫnsk tunga; Norrǿnt mál
Region	Norden, Storbritannien, Irland, Isle of Man, Newfoundland och Labrador, Volga och platser däremellan
Språkfamilj	Indoeuropeiska Germanska Nordiska Fornnordiska; ; ;
Skriftsystem	Runor; senare latinska alfabetet
Språkkoder
ISO 639‐2	non
ISO 639‐3	non

Fornnordiska är en äldre^[1] term för det eller de^[2] germanska språk som talades i Norden runt vikingatiden (år 800–1200-talet^[2]). Av de vikingatida nordborna själva användes ibland uttrycket dansk tunga (dǫnsk tunga), "danskt mål" eller bara danska för att beteckna det inhemska språket.

Varianter

Fornnordiskan förekom i tre kända huvudvarianter:

forngutniska på Gotland
fornvästnordiska, även kallat ”norrönt mål” (som helt enkelt betydde norska), i Norge, senare på Island, på Färöarna och på Grönland i takt med att de befolkades, indelat i: runnorska, fornisländska, fornfäröiska, grönländsk nordiska
fornöstnordiska i Danmark och Sverige, indelad i: rundanska och runsvenska, med väst-öst-blandningar i norra Sverige

Skillnaderna mellan de nordiska dialekterna var dock små under vikingatiden. Den bäst kända dialekten är fornvästnordiskan, eftersom Eddan, de isländska sagorna med mera skrevs på denna dialekt. Fornöstnordiskan hade dock flest talare och var mest utbredd. Den är främst känd genom runinskrifter. Forngutniskan var den minsta dialekten och finns bevarad genom runinskrifter men också genom Gutasagan och Gutalagen.

Runnordiska

Det inhemska skriftspråket för perioden bestod av bokstäver som kallas runor, även om latinska bokstäver infördes som separat skriftspråk med tiden. Vid talan om det skrivna fornnordiska språket kan dito återgivet med runor särskiljas som runnordiska.

För särskilda regionala varianter kan det vidare uppdelas i rundanska, runnorska och runsvenska, alternativt att prefixet ”run-” appliceras på en särskild språkbenämning, exempelvis runjämtska, alternativt om ett helt annat språk återgivits i runform, såsom runlatin.

Historia

Bakgrund

Fornnordiska utvecklades från urnordiska, som är känd från äldre runinskrifter, och gav upphov till dagens nordgermanska språk. På 700-talet hade urnordiskan som talades i Skandinavien genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk fortsatte att förändras under 800-talet, men förändringarna var inte likartade i hela språkområdet.

Utveckling och påverkan

Senast under 900-talet hade det splittrats upp i tre olika dialekter^[2] de ovan nämnda fornvästnordiska, fornöstnordiska och forngutniska. Språkgränserna utgjordes av natur- och geografibarriärer där dialekterna så att säga "flöt över" i varandra eftersom inga klara gränser fanns. Av denna anledning utgör till exempel språket i östra Norge under denna tid ett slags mellanstadium mellan fornvästnordiska och fornöstnordiska.

Fornnordiskan har påverkat ett flertal av de främmande språk som nordmännen kom i kontakt med. Särskilt tydligt är detta i engelskan. Många engelska dialekter, till exempel lågskotska, innehåller en hög andel fornnordiska lånord, och det utdöda fornvästnordiska språket norn talades tidigare av ättlingarna till nordiska bosättare på Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Även andra språk som ryska och till och med franska har påverkats av fornnordiskan.

Fornöstnordiska benämns ofta rundanska i Danmark respektive runsvenska i Sverige, även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet, den så kallade futharken. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre 24-typiga futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 runor. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Runan som betecknade vokalen u användes också för att skriva o, ø och y. Runan för i användes även för att skriva e.

Senare historia

Dagens efterföljare till fornnordiska är de östnordiska språken svenska och danska, samt västnordiska språken norska, isländska och färöiska. Forngutniskan gick emellertid under som skriftspråk på 1500-talet, men överlevde som talspråk på den gotländska landsbygden fram till modern tid. Genom sin isolering på Island och Färöarna har de två språk som talas där genomgått mindre förändringar än språken på fastlandet, vilka dessutom utvecklats liknande i fråga om grammatik och vokabulär, och man talar därför ofta om en kontinental och en insulär gren (ögren) av de nordiska språken.

I artiklarna nordiska språk, östnordiska språk och västnordiska språk finns mer uppgifter om de östnordiska språkens särdrag gentemot varandra och mot andra germanska språk.