Hoppa till innehållet

Vladimir Vernadskij

Från Wikipedia
Vladimir Vernadskij
Född28 februari 1863 (g.s.)[1]
Sankt Petersburg[2][1]
Död6 januari 1945[3][4][5] (81 år)
Moskva[2][1]
BegravdNovodevitjekyrkogården[6]
Medborgare iKejsardömet Ryssland, Ryska republiken, Sovjetryssland, Sovjetunionen och Ukrainska folkrepubliken
Utbildad vidSankt Petersburgs universitet, [7][8]
SysselsättningFilosof[7], universitetslärare[7], ekolog, geokemist[7], mineralog[7], kemist, biolog, biogeokemist, geolog[7][9], lärare[9]
Befattning
Professor
Medlem av Riksrådet
ArbetsgivareSankt Petersburgs universitet
Sovjetunionens vetenskapsakademi
Moskvauniversitetet[7][1]
Ukrainas nationella vetenskapsakademi[10][1]
Det nasjonale tauriske Vernadskij-universitetet[1]
Kejserliga Sankt Petersburg universitetet
Moskvas kejserliga universitet
V.G. Khlopin Radium Institut[1]
Politiskt parti
Kadettpartiet (–)[8]
MakaNatalja Staritskaja
BarnGeorgij Vernadskij (f. 1887)
Nina Vernadska (f. 1898)
FöräldrarIvan Vernadskyj
Hanna Vernadska
Utmärkelser
Statliga Stalinpriset (1943)
Arbetets Röda Fanas orden (1943)
Sankt Annas orden, tredje klass
Sovjetunionens statliga pris
Sankt Stanislausorden, andra klassen
Sankt Annas orden, andra klass
Ryska Sankt Stanislausorden
Statliga Stalinpriset, 1:a graden
Namnteckning
Redigera Wikidata

Vladimir Ivanovitj Vernadskij (ryska: Владимир Иванович Вернадский) född 12 mars (28 februari g.s.) 1863 i Sankt Petersburg, död 6 januari 1945 i Moskva, var en rysk och sovjetisk mineralog och geokemist [11][12] av ukrainsk härkomst,[13][14][15] som anses vara en av grundarna av geokemi, biogeokemi och radiogeologi.[11][16] Han är mest känd för boken "Биосфера" (Biosfären) från 1927, där han oavsiktligt populariserade Eduard Suess term biosfär, genom hypotesen att livet är den geologiska kraft som formar jorden. Han är också känd som grundaren av Ukrainska vetenskapsakademin,[17][18] nu Ukrainas nationella vetenskapsakademi.[19]

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Vernadskij var son till den ryske kejserliga ekonomen Ivan Vernadskij och musikinstruktören Anna Petrovna Konstantinovna, båda födda i Kiev. Enligt familjelegenden var hans fars förfäder zaporogiska kosacker.[20] Fadern Ivan Vernadskij hade varit professor i politisk ekonomi i Kiev vid Kejserliga universitetet Sankt Vladimir innan han flyttade till Sankt Petersburg. Där var han aktivt statsråd och arbetade i den regerande senaten i Sankt Petersburg. Vladimirs mor var en rysk adelskvinna av ukrainsk kosackhärkomst.[21] Vladimir Vernadskij utexaminerades från Sankt Petersburgs universitet 1885. Eftersom positionen som mineralog vid universitetet var ledig, och markforskaren Vasilij Dokutjajev och geologen Aleksej Petrov hade undervisat i mineralogi ett tag, valde Vernadskij att gå in för mineralogi.

Medan han försökte hitta ett ämne för sin doktorsexamen reste han först till Neapel för att studera under handledning av kristallografen Arcangelo Scacchi, som var senil vid den tiden. Scacchis tillstånd ledde Vernadskij att åka till Tyskland för att studera under Paul Groth. Han lärde sig där att använda Groths moderna utrustning, som inkluderade en maskin för att studera kristallernas optiska, termiska, elastiska, magnetiska och elektriska egenskaper. Han fick också tillgång till fysiklabbet hos Leonhard Sohncke (Direktor, Physikalisches Institut der Universität Jena, 1883-1886; Professor der Physik an der Technischen Hochschule München 1886 -1897), som studerade kristallisering under den perioden.

Vladimir Vernadskij i Paris 1889

.

Ifråga om religiösa åsikter var Vernadskij ateist.[22] Han var intresserad av hinduism och Rig Veda.[23][24]

Vernadskijs son George Vernadsky (1887–1973) emigrerade till USA där han publicerade ett flertal böcker om medeltida och modern rysk historia.

Ukrainas nationalbibliotek, Tavrida National V.I. Vernadsky University på Krim och många gator och avenyer i Ukraina och Ryssland är uppkallade efter Vladimir Vernadskij.

UNESCO sponsrade en internationell vetenskaplig konferens, "Globalistics-2013", vid Moskvas universitet den 23–25 oktober 2013, för att hedra Vernadskijs 150-årsdag.

Karriär och vetenskapligt arbete

[redigera | redigera wikitext]

Politisk verksamhet

[redigera | redigera wikitext]

Vernadskij deltog i zemstvos första generalkongress, som hölls i Sankt Petersburg strax före den ryska revolutionen 1905 för att diskutera hur man bäst kan pressa regeringen till det ryska samhällets behov. Han blev medlem av det liberala konstitutionella demokratiska partiet (KD) och hade plats i parlamentet, men avgick för att protestera mot tsarens förtida stängning av duman. Han tjänstgjorde därefter som professor och senare vicerektor för Moskvas universitet, från vilken han också avgick 1911 i protest mot regeringens reaktionära politik.

Efter första världskrigets början antogs hans förslag om inrättandet av kommissionen för studier av de naturliga produktiva krafterna (KEPS) av Imperial Academy of Sciences i februari 1915. Han publicerade Kriget och vetenskapens framsteg där han betonade betydelsen av vetenskap angående till dess bidrag till krigsinsatsen.[25]

Efter februarirevolutionen 1917 arbetade han i flera jordbruks- och utbildningskommissioner i den provisoriska regeringen, bland annat som biträdande utbildningsminister.[26]

Vetenskapligt arbete

[redigera | redigera wikitext]

Vernadskij populariserade först begreppet noosfär och fördjupade idén om biosfären till den betydelse som till stor del erkänns av dagens vetenskapliga samhälle. Ordet "biosfär" uppfanns av den österrikiske geologen Eduard Suess, som Vernadskij träffade 1911.

I Vernadskijs teori om jordens utveckling är noosfären det tredje steget i jordens utveckling, efter geosfären (livlös materia) och biosfären (biologiskt liv). Precis som livets uppkomst i grunden förvandlade geosfären, kommer framväxten av mänsklig kognition i grunden att omvandla biosfären. I denna teori är principerna för både liv och kognition väsentliga egenskaper i jordens evolution, och måste ha varit implicita i jorden hela tiden. Denna systemiska och geologiska analys av levande system kompletterar Charles Darwins teori om naturligt urval, som tittar på varje enskild art, snarare än på dess förhållande till en subsumptionsprincip.

Vernadskijs visionära uttalanden var inte allmänt accepterade i västvärlden. Han var dock en av de första forskarna som insåg att syret, kvävet och koldioxiden i jordens atmosfär är resultatet av biologiska processer. Under 1920-talet publicerade han verk som hävdade att levande organismer kunde omforma planeterna lika säkert som vilken fysisk kraft som helst. Vernadskij var en viktig pionjär för de vetenskapliga grunderna för miljövetenskaperna.[27]

Vernadskij var medlem av ryska och sovjetiska vetenskapsakademier sedan 1912 och var grundare och första ordförande för Ukrainska vetenskapsakademin i Kiev (1918). Han var en av grundarna av Ukrainas Nationalbibliotek och arbetade nära "Tavrida University" på Krim. Under ryska inbördeskriget var han värd för sammankomster av de unga intellektuella som senare grundade émigré Eurasianism-rörelsen.[28]

I slutet av 1930-talet och början av 1940-talet spelade Vernadskij en tidig rådgivande roll i det sovjetiska atombombsprojektet, som en av de mest kraftfulla rösterna som argumenterade för exploatering av kärnkraft, kartläggning av sovjetiska urantillgångar och att ha kärnklyvningsforskning vid hans Radiuminstitut. Han dog dock innan ett fullständigt projekt fullföljdes.

Bibliografi (urval)

[redigera | redigera wikitext]
  • Geochemistry, publicerad på ryska 1924
  • The Biosphere, först publicerad på ryska 1926. Engelska översättningar:
  • Essays on Geochemistry & the Biosphere, tr. Olga Barash, Santa Fe, NM, Synergetic Press, ISBN 0-907791-36-0, 2006

Utmärkelser och hedersbetygelser

[redigera | redigera wikitext]

[Redigera Wikidata]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Vladimir Vernadskij, 6 januari 2022.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e f g] Eduard Izrailevich Kolchinsky, Vladimir I. Vernadsky (1863–1945), vol. 5, 3, Istoriko-biologitjeskie issledovanija, 2013, s. 90-93.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Вернадский Владимир Иванович”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
  3. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Вернадский Владимир Иванович”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 27 september 2015.[källa från Wikidata]
  4. ^ Find a Grave, Find A Grave-ID: 20402, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  5. ^ Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: wernadski-wladimir-iwanowitsch, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  6. ^ Find A Grave-ID: 20402.[källa från Wikidata]
  7. ^ [a b c d e f g] Stora ryska encyklopedin-ID: 1908955.[källa från Wikidata]
  8. ^ [a b] Notes Related to the Failed Anniversary of the Russian Academy of Agricultural Sciences (VASKhNIL), vol. 7, 3, Istoriko-biologitjeskie issledovanija, 2015, s. 58-78.[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b] Archive of Fine Arts, abART person-ID: 126240, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  10. ^ Vladimir Leontyevich Komarov: a short biography, vol. 12, 4, Istoriko-biologitjeskie issledovanija, 2020, s. 12-37, 10.24411/2076-8176-2020-14002.[källa från Wikidata]
  11. ^ [a b] Vladimir Ivanovich Vernadsky. Encyclopaedia Britannica
  12. ^ ”Большая российская энциклопедия: ВЕРНА́ДСКИЙ”. Большая российская энциклопедия: ВЕРНА́ДСКИЙ. https://bigenc.ru/philosophy/text/1908955.  Arkiverad 16 april 2021 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 april 2021. https://web.archive.org/web/20210416181032/https://bigenc.ru/philosophy/text/1908955. Läst 22 januari 2022. 
  13. ^ Володимир Вернадський– найвидатніший природознавець ХХ століття Arkiverad 4 augusti 2020 hämtat från the Wayback Machine. tr. Volodymyr Vernadsky – The Most Familiar Nature of the XX Century at dspace.snu.edu.ua:8080, accessed 12 October 2020
  14. ^ ”Vladimir Ivanovich Vernadsky” (på brittisk engelska). European Geosciences Union (EGU). https://www.egu.eu/awards-medals/portrait-vladimir-ivanovich-vernadsky/.  Arkiverad 23 oktober 2021 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 14 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210114050700/https://www.egu.eu/awards-medals/portrait-vladimir-ivanovich-vernadsky/. Läst 22 januari 2022. 
  15. ^ ”Honoring Vladimir Vernadsky: Russian-Ukrainian Scientist's 150th Year Wraps Up”. Honoring Vladimir Vernadsky: Russian-Ukrainian Scientist's 150th Year Wraps Up. 2015-02-03. http://archive.larouchepac.com/node/30145.  Arkiverad 3 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 3 februari 2015. https://web.archive.org/web/20150203094351/http://archive.larouchepac.com/node/30145. Läst 25 oktober 2015. 
  16. ^ Honoring Vladimir Vernadsky: Russian-Ukrainian Scientist's 150th Year Wraps Up Arkiverad 3 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine.
  17. ^ ”Honoring Vladimir Vernadsky: Russian-Ukrainian Scientist's 150th Year Wraps Up”. Honoring Vladimir Vernadsky: Russian-Ukrainian Scientist's 150th Year Wraps Up. http://archive.larouchepac.com/node/30145.  Arkiverad 3 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 3 februari 2015. https://web.archive.org/web/20150203094351/http://archive.larouchepac.com/node/30145. Läst 25 oktober 2015. 
  18. ^ Верна́дський Володи́мир Іва́нович Arkiverad 1 augusti 2017 hämtat från the Wayback Machine. Універсальний Словник-Енциклопедія
  19. ^ Samson, Paul R.; Pitt, David C. (1999). The Biosphere and Noosphere Reader: Global Environment, Society, and Change. London: Routledge. ISBN 978-0-415-16644-7 
  20. ^ Книжкова виставка – «Життя, присвячене науці» – до 150-річчя від дня народження В. І. Вернадського (1863–1945) [Book exhibition – "A life devoted to science" – the 150th anniversary of VI Vernadsky (1863–1945)] (in Ukrainian). Nplu.org. 12 February 2013. Hämtad 17 maj 2015.
  21. ^ В.В. Томазов. Генеалогія В.І. Вернадського: походження та родинні зв'язки tr. V.V. Tomasov. Genealogy V.I. Vernadsky: a voyage of motherland
  22. ^ Margulis, Lynn; Sagan, Dorion (2000). What Is Life?. University of California Press. sid. 170. ISBN 978-0-520-22021-8. ”Both the French paleontologist-priest Pierre Teilhard de Chardin and the Russian atheist Vladimir Vernadsky agreed that Earth is developing a global mind.” 
  23. ^ Neelakandan, Aravindan (21 February 2013). ”Vernadsky, Noosphere and Vivekananda”. Vernadsky, Noosphere and Vivekananda. Centreright.in. http://centreright.in/2013/02/vernadsky-noosphere-and-vivekananda/#.VDAUHpbIbFE.  ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 30 maj 2015. https://web.archive.org/web/20150530033248/http://centreright.in/2013/02/vernadsky-noosphere-and-vivekananda/. Läst 22 januari 2022. 
  24. ^ ”Yuva Bharati February 2012 | Vivekananda Kendra Prakashan”. Yuva Bharati February 2012 | Vivekananda Kendra Prakashan. Prakashan.vivekanandakendra.org. http://prakashan.vivekanandakendra.org/periodicals/yuvabharati/2012/february. 
  25. ^ Oldfield, jon. ”Russian geography and the Commission for the Study of the Natural Productive Forces of Russia (KEPS), 1915–1930”. www.york.ac.uk. University of York. https://www.york.ac.uk/media/history/russianenvironment/solovki/Papers%20Oldfield%20.pdf. 
  26. ^ Josephson P., Dronin N., Mnatsakanyan R., Cherp A., Efremenko D., Larin A. (2013) An Environmental History of Russia. New York: Cambridge University Press. pp. 54–57. ISBN 9781139021043. doi:10.1017/CBO9781139021043
  27. ^ Weart, S.R. (2003) The Discovery of Global Warming, Cambridge, Harvard Press
  28. ^ See Vernadsky's diaries in the "Works" section, summarized in Sergei Glebov. "Russian and East European Books and Manuscripts in the United States" in Russian and East European Books and Manuscripts in the United States: Proceedings of a Conference in Honor of the Fiftieth Anniversary of the Bakhmeteff Archive of Russian and East European History and Culture (Slavic and East European Information Resources, Volume 4, Number 4 2003), eds. Jared S. Ingersoll and Tanya Chebotarev, The Haworth Press, 2003, ISBN 0-7890-2405-5 p. 29

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Vladimir_Vernadskij&oldid=55355619”