Unkvadbium

	Unkvadbium
; Uqb	Unkvadunium ← Unkvadbium → Unkvadtrium
Generella egenskaper
Relativ atommassa	378 u
Fysikaliska egenskaper
Atomära egenskaper
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration	[Uuo] 5g16 6f2 7d2 8s2 8p2
e− per skal	2, 8, 18, 32, 50, 22, 8, 2
Kemiska egenskaper
Diverse
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
	SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Unkvadbium, med kemisk beteckning Uqb, är det tillfälliga IUPAC-namnet^[1] på det grundämne i periodiska systemet, som har atomnummer 142.^[2] Det kan också kallas eka-darmstadtium efter Dmitrij Mendelejevs förutsägelser om det periodiska systemet.^[3]^[4] Enligt vissa teorier har detta grundämne högre atomnummer i det periodiska systemet än vad som är möjligt.

Unkvadunium är det tjugoandra grundämnet i den åttonde perioden i det periodiska systemet.^[5]

Slutet på det periodiska systemet

Antalet möjliga grundämnen är okänt. Enligt vissa beräkningar slutar det periodiska systemet strax efter “Ön av stabilitet”^[3], som har sitt centrum vid atomnummer 126, unbihexium och begränsas uppåt av antalet möjliga protoner och neutroner.^[6] Enligt andra beräkningar finns det kanske inte ens något slut på antalet möjliga atomnummer.^[7] Andra förutsägelser är att periodiska systemet avslutas med atomnummer 128 (John Emsley) och atomnummer 155 (Albert Khazan).^[8]

Det finns åtminstone tre modellberäkningar kring det periodiska systemets avslut:

Feynmans beräkningar som tyder på att grundämne 137, eller 173 utgör slutet.^[9]
Bohrs modell som också tyder på en begränsning vid atomnummer 137 och kräver annars elektroner som kan röra sig med en hastighet högre än ljusets.^[10]
Diracekvationen, enligt vilken inte heller atomnummer 173 behöver utgöra en gräns för det periodiska systemet.^[11]^[12]^[7]

Referenser

^ M.E. Wieser (2006). ”Atomic weights of the elements 2005 (IUPAC Technical Report)” (på engelska). Pure Appl. Chem. 78 (11): sid. 2051–2066. doi:10.1351/pac200678112051. http://iupac.org/publications/pac/78/11/2051/. Läst 24 november 2013.
^ ”142” (på engelska). Apsidium. 2002. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924081909/http://www.princess-it.com/kp9/hrh-projects/file/20060327_sammakkee/lanchang/element/elements/142.htm. Läst 26 februari 2015.
^ [a b] Seaborg (2006). ”transuranium element (chemical element)” (på engelska). Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/603220/transuranium-element. Läst 24 november 2013.
^ Fricke, B.; Waber, J. T. (1973) (på engelska). Theoretical Predictions of the Chemistry of Superheavy Elements. sid. 433-485
^ Haire, Richard G. (2006) (på engelska). Transactinides and the future elements” Artikel i Morss; Edelstein, Norman M.; Fuger, Jean. The Chemistry of the Actinide and Transactinide Elements (3:e upplagan). Nederländerna: Springer Science och Business Media. ISBN 1-4020-3555-1. Läst 24 november 2013
^ S. Cwiok, P.-H. Heenen, W. Nazarewicz (2005). ”Shape coexistence and triaxiality in the superheavy nuclei” (på engelska). Nature 433 (7027): sid. 705–709. doi:10.1038/nature03336. PMID 15716943.
^ [a b] Philip Ball (1 november 2010). ”Would element 137 really spell the end of the periodic table? Philip Ball examines the evidence” (på engelska). Chemistry World. Royal Society of Chemistry. http://www.rsc.org/chemistryworld/Issues/2010/November/ColumnThecrucible.asp. Läst 25 februari 2015.
^ Emsley, John (2011) (på engelska). Nature's Building Blocks: An A-Z Guide to the Elements. Oxford University Press, New York. sid. 593. ISBN 978-0-19-960563-7
^ G. Elert. ”Atomic Models” (på engelska). The Physics Hypertextbook. http://physics.info/atomic-models/. Läst 25 februari 2015.
^ R. Eisberg, R. Resnick (1985) (på engelska). Quantum Physics of Atoms, Molecules, Solids, Nuclei and Particles. John Wiley & Sons
^ J. D. Bjorken, S. D. Drell (1964) (på engelska). Relativistic Quantum Mechanics. McGraw-Hill
^ W. Greiner, S. Schramm (2008) (på engelska). American Journal of Physics. "76". sid. 509.

[IUPAC-1] M.E. Wieser (2006). ”Atomic weights of the elements 2005 (IUPAC Technical Report)” (på engelska). Pure Appl. Chem. 78 (11): sid. 2051–2066. doi:10.1351/pac200678112051. http://iupac.org/publications/pac/78/11/2051/. Läst 24 november 2013.

[apsidium-2] ”142” (på engelska). Apsidium. 2002. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924081909/http://www.princess-it.com/kp9/hrh-projects/file/20060327_sammakkee/lanchang/element/elements/142.htm. Läst 26 februari 2015.

[EB-3] [a b] Seaborg (2006). ”transuranium element (chemical element)” (på engelska). Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/603220/transuranium-element. Läst 24 november 2013.

[waber-4] Fricke, B.; Waber, J. T. (1973) (på engelska). Theoretical Predictions of the Chemistry of Superheavy Elements. sid. 433-485

[haire-5] Haire, Richard G. (2006) (på engelska). Transactinides and the future elements” Artikel i Morss; Edelstein, Norman M.; Fuger, Jean. The Chemistry of the Actinide and Transactinide Elements (3:e upplagan). Nederländerna: Springer Science och Business Media. ISBN 1-4020-3555-1. Läst 24 november 2013

[Cwiok-6] S. Cwiok, P.-H. Heenen, W. Nazarewicz (2005). ”Shape coexistence and triaxiality in the superheavy nuclei” (på engelska). Nature 433 (7027): sid. 705–709. doi:10.1038/nature03336. PMID 15716943.

[rsc-7] [a b] Philip Ball (1 november 2010). ”Would element 137 really spell the end of the periodic table? Philip Ball examines the evidence” (på engelska). Chemistry World. Royal Society of Chemistry. http://www.rsc.org/chemistryworld/Issues/2010/November/ColumnThecrucible.asp. Läst 25 februari 2015.

[emsley-8] Emsley, John (2011) (på engelska). Nature's Building Blocks: An A-Z Guide to the Elements. Oxford University Press, New York. sid. 593. ISBN 978-0-19-960563-7

[Elert-9] G. Elert. ”Atomic Models” (på engelska). The Physics Hypertextbook. http://physics.info/atomic-models/. Läst 25 februari 2015.

[Eisberg-10] R. Eisberg, R. Resnick (1985) (på engelska). Quantum Physics of Atoms, Molecules, Solids, Nuclei and Particles. John Wiley & Sons

[Bjorken-11] J. D. Bjorken, S. D. Drell (1964) (på engelska). Relativistic Quantum Mechanics. McGraw-Hill

[Greiner-12] W. Greiner, S. Schramm (2008) (på engelska). American Journal of Physics. "76". sid. 509.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]