Hoppa till innehållet

Tallsiska

Från Wikipedia
Tallsiska
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFinkar
Fringillidae
SläkteSpinus
ArtTallsiska
S. pinus
Vetenskapligt namn
§ Spinus pinus
Auktor(Wilson, 1810)
Utbredning
Synonymer
  • Carduelis pinus

Tallsiska[2] (Spinus pinus) är en fågel i tättingfamiljen finkar som förekommer i Nordamerika och Mexiko.[3] Den är nära släkt med europeiska och asiatiska grönsiskan, men även med centralamerikanska svartkronad siska och hispaniolasiskan i Västindien.

Kännetecken

[redigera | redigera wikitext]

Tallsiskan är en liten (11–14 cm) finkfågel med vass och spetsig näbb och kort, något kluven stjärt. Fjäderdräkten är mestadels brun och kraftigt streckad med gula kanter på ving- och stjärtpennorna samt tydliga vingband, gula hos hanen och smutsvita hos honan.[4]

Arten är lik sin nära släkting grönsiskan, dess motsvarighet i Europa och Asien. Grönsiskan är dock mycket mer bjärt i färgerna med en tydlig svart hjässa och är ostreckad på strupe och bröst. Vingbanden är breda och gula, hos tallsiska smalare och beigevita. Tallsiskans näbb är och längre med rak övre näbbhalva (grönsiskans är något böjd). Vissa tallsiskor, endast cirka 1%, har en grön anstrykning i fjäderdräkten, men är gulaktig på undre stjärttäckarna (grönsiskan är vit) och saknar gult i ögonbrynsstrecket.[5]

Locklätet är ett grovt och strävt stigande "zhreeeeee". I flykten hörs ljusa och vassa "kdeew" och dämpade "bid bid". Sången är en snabb serie med hesa toner och inblandade lockläten.[6]

Utbredning och systematik

[redigera | redigera wikitext]

Tallsiska delas upp i två grupper med tre underarter som har följande utbredning:[3][7]

  • pinus/macropterus-gruppen
    • Spinus pinus pinus – förekommer i södra Alaska, Kanada (från södra Yukon, centrala Manitoba och centrala Ontario österut till centrala och södra Quebec och Newfoundland) samt västra och nordöstra USA; flyttar vintertid söderut till norra och östcentrala Mexiko
    • Spinus pinus macropterus – förekommer i barrskogar i norra Baja California, nordvästra och centrala Mexiko
  • Spinus pinus perplexus – förekommer i bergstrakter från södra Mexiko (Chiapas) till sydvästra Guatemala

Vissa år rör sig tallsiskor mer vida omkring och kan ses i stora delar av östra och södra Nortamerika.[4] I juni 2011 fotograferades en adult hane tallsiska i Mys Shmidta, Tjuktjien, Ryssland.[8]

Tallsiskans utbredningsområde, där rött betecknar förekomst enbart häckningstid, blått övervintringsområde och lila förekomst året runt.

Taxonet perplexus har antagits hybridisera med svartkronad siska (S. atriceps) och har spekulerats utgöra en underart av denna. Både morfologiska[9] och genetiska[10] studier visar att perplexus är distinkt från både tallsiskan och svartkronad siska, och kan utgöra en egen art.[7] Hybridisering har även noterats med mindre korsnäbb.[7]

Släktestillhörighet

[redigera | redigera wikitext]

Tallsiskan placerades tidigare i det stora släktet Carduelis, men genetiska studier visar att det är kraftigt parafyletiskt och att typarten steglitsen snarare är närmare släkt med vissa arter i Serinus.[11] Numera bryts därför tallsiskan liksom övriga amerikanska siskor samt den europeiska och asiatiska grönsiskan ut ur Carduelis och placeras tillsammans med den asiatiska himalayasiskan (tidigare i Serinus) istället till släktet Spinus.

Levnadssätt

[redigera | redigera wikitext]

Tallsiskan häckar vanligen i öppna barr- eller blandskog, men även i parker, kyrkogårdar och mer stadsnära skogar i inplanterade barrträd. Födan består mestadels av frön och knoppar från tall, björk, al och andra träd, men även insekter som den kan fånga i flykten. Fågeln kan födosöka vida omkring i ogräsfält, buskmarke och trädgårdar. Den besöker även fågelmatningar. Arten är social och formar täta konstant kvittrande flockar, ibland tillsammans med guldsiskor.[4][6]

Tallsiskor är flitiga besökare vid fågelmatningar.

Boet placeras medelhögt i ett barrträd längst ut på en gren. Ofta häckar den i lösa kolonier där närmaste granne kan ha sitt bo bara några träd bort. Fågeln lägger en till två kullar med tre till fem ägg. Honan ruvar ensam i 13 dagar och matas under tiden av hanen. Ungarna är flygga efter ytterligare 13–17 dagar.[4]

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling som inte tros vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till 38 miljoner häckande individer.[12]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Spinus pinus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
  4. ^ [a b c d] Pine Siskin Faktablad om tallsiska på allaboutbirds.org
  5. ^ Lethaby, Nick (1997) Identification of Pine Siskin Birding World 10(10): 383-6
  6. ^ [a b] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 337. ISBN 0-679-45120-X 
  7. ^ [a b c] Clement, P. & de Juana, E. (2020). Pine Siskin (Spinus pinus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/61341 11 april 2020).
  8. ^ Vladimir Yu Arkhipov & Łukasz Ławicki (2016). Nearctic passerines in Russia. Dutch Birding, 38, 201-214.
  9. ^ Vallely, A.C., Dyer, D. & Perktas, U. (2014) Perplexing siskins: a review of the Spinus pinus–S. atriceps problem. Bull. Brit. Orn. Club 134(4): 259–269.
  10. ^ Alvarez, S., Salter, J.F., McCormack, J.E. & Milá, B. (2016) Speciation in mountain refugia: phylogeography and demographic history of the pine siskin and black-capped siskin complex. J. Avian Biol. 47(3): 335–345.
  11. ^ Zuccon, Dario; Prŷs-Jones, Robert; Rasmussen, Pamela C.; Ericson, Per G.P. (2012). ”The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 62 (2): sid. 581-596. doi:10.1016/j.ympev.2011.10.002. Arkiverad från originalet den 26 september 2018. https://web.archive.org/web/20180926130508/http://www.nrm.se/download/18.9ff3752132fdaeccb6800010935/Zuccon%20et%20al%202012.pdf. Läst 11 oktober 2022. 
  12. ^ Partners in Flight (2017). Avian Conservation Assessment Database. 2017.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]