Hoppa till innehållet

Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning

Lägg till länkar
Från Wikipedia
Sveriges utrikespolitik
i världskrigets belysning
FörfattareOtto Järte, Rudolf Kjellén, Yngve Larsson och Adrian Molin (anonymt)
LandSverige Sverige
ÄmneUtrikespolitik
Förlag för förstautgåvanNordiska Bokhandeln
Utgivningsår1915

Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning, även kallad Aktivistboken eller Krigsboken, är en svensk debattbok som gavs ut anonymt 1915, och reste krav på "en modig uppslutning vid Tysklands sida".

Innehåll

[redigera | redigera wikitext]

Aktivistboken var ett av de främsta uttrycken för första världskrigets svenska aktivism, som argumenterade för ett svenskt deltagande i första världskriget på centralmakternas sida i syfte att verka för den ryska farans avlägsnande genom att göra Åland svenskt och Finland fritt, och över huvud taget för att stärka Sveriges ställning som den ledande makten i Norden.

Förordet är känt för Otto Järtes bevingade ord: "modig uppslutning vid Tysklands sida". Bokens huvudrubriker är Förspelet, Sveriges uppgift, Våra politiska förbindelselinjer, Våra maktmedel, Världskriget som kulturkamp, och Sverige inför valet. Författarna inleder och avslutar boken med ett citat yttrat i ett annat sammanhang av den liberale tidigare statsministern Karl Staaff:[1]

” Tron ej hvad håglösheten hviskar till er,
att striden är för hög för er förmåga,
och att den kämpas ut väl er förutan. 		„
– Esaias Tegnér[2], citerad av Karl Staaff[1]

Författare

[redigera | redigera wikitext]
Stieves översättning av Aktivistboken 1915.

Boken beskrevs i förordet som resultatet av ett samarbete mellan flera politiskt intresserade fackmän inom olika områden, som representerade både vänster och höger. Senare samma år framkom det att två socialdemokrater medverkat; Otto Järte och Yngve Larsson.[3][4] Järte hade skrivit förordet i boken, där det krävdes "en modig uppslutning vid Tysklands sida". De andra författarna i krigsboken var högerpolitikerna statsvetaren Rudolf Kjellén och sociologen Adrian Molin.[3] Molin var den sammanhållande kraften i arbetet. Tre fackmän anlitades för expertis: överstelöjtnant Axel Hultcrantz, kaptenen vid flottan Claës Lindsström samt nationalekonomen Eilif Sylwan.[5]

Boken översattes även till tyska av Yngve Larssons svåger, författaren och diplomaten Friedrich Stieve, och gavs ut i två upplagor.[6]

Författarna ansvarade för olika kapitel och avsnitt enligt följande:[7]

Mottagande och följder

[redigera | redigera wikitext]

Till en början vände man sig till Bonniers, därefter till Norstedts för att få boken utgiven, men dessa sade nej. Istället blev det Nordiska Bokhandeln som åtog sig distributionen och tryckningen ägde rum på Centraltryckeriet.[8] Boken kom ut i juni[9] 1915 och ledde till en upprörd debatt. Boken kom att tryckas i sex svenska upplagor[10] och två tyska.[11] En av bokens främsta kritiker var den ententevänlige partiledaren Hjalmar Branting, som hade stöd av partiets vänsterflygel under ledning av Zeth Höglund.[12]

I oktober samma år var det känt vilka som stod bakom Aktivistboken,[9] och som ett resultat blev både Järte och Larsson uteslutna ur sitt parti den 27 oktober tillsammans med Gustaf Steffen (trots att han inte medverkat i boken), efter att Branting agerat.[12] Socialdemokraten Erik Palmstierna skrev den 27 oktober i sin politiska dagbok:

” Kättarbål! Steffen, Järte och Yngve Larsson blevo uteslutna med 18 mot 4. Dessa fyra voro Nils Persson, H. Åkerberg, Ivar Neuman och jag, varjämte H. Lindqvist gjorde en anteckning till protokollet. Hela proceduren var upprörande och kränkande för rättskänslan. Br. [Branting] drev emellertid nu som alltid sin vilja igenom. Intet bevis fanns mot Steffen. Br. förklarade tvärtom, att det var hans övertygelse, att han ej var med bland författarna, men ändå utstötes han på Br:s direkta yrkande. Endast politiska skäl – yttre som inre – avgjorde saken. Rättssynpunkterna bortsåg man alldeles ifrån. „
– Erik Palmstierna[12]

1916 publicerade Larssons svåger, historikern Tor Berg en kritisk motskrift,[13] liksom journalisten Valfrid Spångberg.[14]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Järte et al. 1915, s. 210
  2. ^ Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820
  3. ^ [a b] Kihlberg 1961, s. 14, 18
  4. ^ Palmstierna 1952, s. 117
  5. ^ Andersson 1965, s. 155, 161f
  6. ^ Stieve 1915
  7. ^ Anderson 1965, s. 155, 161f
  8. ^ Anderson 1965, s. 155
  9. ^ [a b] Lindkvist 2007, sid 297.
  10. ^ libris.kb.se
  11. ^ libris.kb.se
  12. ^ [a b c] Palmstierna 1952, s. 122, 137
  13. ^ Berg 1916
  14. ^ Spångberg 1916

Aktivistboken

[redigera | redigera wikitext]

Övriga källor

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sveriges_utrikespolitik_i_världskrigets_belysning&oldid=51587957”