Liberala samlingspartiet hade, till följd av rösträttsreglerna, från början sin tyngdpunkt i andra kammaren, där man vid grundandet hade 84 ledamöter och vid 1905 års val kulminerade med 106 ledamöter. Partiet var i regeringsställning åren 1905–06, 1911–14 (Karl Staaff) och 1917–20 (Nils Edén).
Partiet splittrades efter Frisinnade landsföreningens landsmöte den 27 maj 1923 på frågan om spritförbud. Vid landsmötet fick förbudsvännerna majoritet och kunde därmed skriva in spritförbudet i partiprogrammet. En minoritet bestående av flera riksdagsmän, bland andra Nils Edén och Alfred Nilsson, lämnade partiet och påbörjade arbetet med att bilda ett eget parti som var emot ett spritförbud. När riksdagen 1924 öppnades splittrades riksdagspartiet Liberala samlingspartiet i två olika partier: det förbudsvänliga Frisinnade folkpartiet (med Frisinnade landsföreningen som riksorganisation) och det förbudsovänliga Liberala riksdagspartiet (med Sveriges liberala parti som riksorganisation).[1]
Sveriges första kvinna i riksdagens första kammare, Kerstin Hesselgren, tillhörde partiet från sitt tillträde i kammaren 1922 till dess att partiet upphörde. Därefter satt hon under större delen av sin resterande riksdagskarriär som liberal politisk vilde.[2]
Sverige