Hoppa till innehållet

Storblomsterbi

Från Wikipedia
Storblomsterbi
Status i världen: Nära hotad[1]
Status i Sverige: Akut hotad[2]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassEgentliga insekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljSommarbin
Melittidae
SläkteBlomsterbin
Melitta
UndersläkteCilissa[3]
ArtStorblomsterbi
Melitta melanura
Vetenskapligt namn
§ Melitta melanura
Auktor(Nylander, 1852)
Synonymer

Kirbya melanura Nylander, 1852[4]
Melitta wankowiczi Radoszkowski, 1891[4]
Cilissa wankowiczi Radoszkowski, 1891[5]
Kirbya melanura Nylander, 1852[5]
Cilissa melanura (Nylander, 1852)[5]
gotlandsblomsterbi[4]

gotländskt blomsterbi[4]
Hitta fler artiklar om djur med

Storblomsterbi (Melitta melanura) är en biart som först beskrevs av Nylander 1852.[5][4] Den ingår i släktet blomsterbin och familjen sommarbin.[4][5][4] Inga underarter finns listade.[6]

Ett stort blomsterbi med en kroppslängd av 13 till 14 mm. Honan är kraftig, med kort, gråaktig behåring. På bakkroppen har hon smala, vita hårband på tergiternas[a] bakkanter. Hanen är smalare, med längre päls som är grå på sidorna och gulbrun på ovansidan utom mellankroppen, som är svarthårig upptill.[2]

Storblomsterbiet lever på marker med nakna jordpartier, som bland annat stäppartad mark med tunt jordtäcke likt alvar samt i grus- och sandtag.[2] Arten är starkt specialiserad vad gäller näringsväxter och besöker troligen endast stor, liten blåklocka och i mindre utsträckning knölklocka. Flygtiden varar troligtvis från slutet av juni till mitten av augusti.[7]

Boet grävs ut i marken, troligtvis i sand.[7]

Arten förekommer främst i östra och sydöstra delen av Europa från Polen, Ukraina, Litauen, sydvästra Ryssland, Österrike, Slovakien söderut till Rumänien och Grekland österut till Sibirien.[1]

I Nordeuropa finns den endast på Gotland. Arten är svårsökt, men det uppskattas att den numera troligtvis endast förekommer på omkring 6 (4 till 10) lokaler. Den är alltså mycket sällsynt i Sverige, och eftersom den dessutom minskar är den därför rödlistad som akut hotad ("CR"). Främsta hoten är habitatförlust till följd av återställning av sand- och grustag samt skogsplantering. Inavel misstänks också bidra till nergången.[2]

Arten minskar även globalt, och är därför rödlistad av IUCN som starkt hotad ("EN").[1]

  1. ^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.
  1. ^ [a b c] Michez, D. & Nieto, A. 2012 Melitta melanura . Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 1 oktober 2023.
  2. ^ [a b c d] Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2020, 2022). ”Storblomsterbi Melitta melanura. Artinformation. Artdatabanken. https://artfakta.se/artinformation/taxa/101299/detaljer. Läst 1 oktober 2023. 
  3. ^ Melitta melanura (Nylander, 1852)” (på engelska). Discover Life. http://www.discoverlife.org/mp/20q?search=Melitta+melanura. Läst 1 oktober 2023. 
  4. ^ [a b c d e f g] Kuhlmann, M., Roskov, Y. et al. (2016). Melitta melanura (Nylander, 1852) | storblomsterbi”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/101299/details?lang=sv. Läst 1 oktober 2023. 
  5. ^ [a b c d e] Melitta melanura (Nylander, 1852)”. Integrated Taxonomic Information System (ITIS). https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=767750#null. Läst 25 septemner 2023. 
  6. ^ Roskov Y., Ower G., Orrell T., Nicolson D., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., Nieukerken E. van, Zarucchi J., Penev L. (red.) (2019). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2019 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2019/search/all/key/melitta+melanura/match/1. Läst 1 oktober 2023. 
  7. ^ [a b] Tommy Karlsson, Länsstyrelsen Östergötland och Krister Larsson, Allma (2011). Åtgärdsprogram för vildbin på ängsmark 2011–2016 (Rapport 6425). Naturvårdsverket. sid. 16, 19. https://www.naturvardsverket.se/globalassets/media/publikationer-pdf/6400/978-91-620-6425-9.pdf. Läst 1 oktober 2023 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]