Statsflyget
Statsflyget, eller mer vardagligt regeringsplanet, kallas en enhet av två svenska militära transportflygplan med uppgift att transportera statschefen och svenska statens högsta civila och militära ledning.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Statsflyget har sin rötter från Stabens flygavdelning, vilken omorganiserades 1938 till Flygledningens flygavdelning och som var en del av Svea flygflottilj. Åren 1963–1974 tillhörde Flygledningens flygavdelning Svea flygkår. År 1974 överfördes Flygledningens flygavdelning till Flygvapnets Södertörnsskolor i Tullinge flygplats, där flygavdelning antog namnet Sambandsflygenheten. Sambandsflygenheten opererade i huvudsak två transportflygplan Sk 50 och Sk 60. Dock hade dessa flygplan vissa begränsningar då de saknade civila navigerings- och landningshjälpmedel vilket medförde att man endast kunde flyga vardagar då den militära flygledningen tjänstgjorde. För att komma runt detta problem modifierades två Sk 60 med civila navigeringssystem och fick beteckningen Sk 60D. Senare tillfördes också en Tp 87, vilket gav betydligt större transportkapacitet. Efter affären med den grundstötta U 137 fick sambandsflyget ett uppsving. Senare införskaffades ett Tp 88 som kom att användas för VIP-flygningar, även om det köptes för förflytta klargörningsstyrkor för incidentberedskapen. År 1985 flyttade sambandsflyget till Bromma flygplats, då Bromma erbjöd start och landning utanför den ordinarie arbetstiden.[1] Samma år, den 1 juni 1985, överfördes Sambandsflygenheten till F 16 i Uppsala, men bibehöll viss verksamhet på Bromma. Vid F 16 ingick enheten i flygunderhållsenheten och fick den 1 juni 1990 det nya namnet Transportflygenheten.[2] Inför att F 16 skulle avvecklas 2003 överfördes enheten organisatoriskt (då benämnd Specialflygenheten) den 31 december 2002 till Blekinge flygflottilj (F 17).[3] Den 31 december 2008 överfördes Specialflygenheten från F 17 till att från den 1 januari 2009 organisatoriskt tillhöra Skaraborgs flygflottilj (F 7) i Såtenäs, där den tillsammans med Transportflygdivisionen bildade Transport- och specialflygenheten (7. TSFE) vilken fram till 2016 var baserad på Bromma flygplats, Ronneby flygplats, Malmens flygplats, Luleå flygplats och Uppsala flygplats.[4][5] Sedan 2016 opereras Statsflyget helt från Arlanda flygplats.
Organisation
[redigera | redigera wikitext]Flygplanen tillhör Transport- och specialflygenheten under Skaraborgs flygflottilj (F 7), vilken opererar från Arlanda flygplats. Flygenheten opererar (2020) med en Tp 102 Gulfstream IV och en Gulfstream G550, det sistnämnda levererat 2011. Flygplanen har plats för åtta respektive tolv passagerare och en besättning om fyra personer. Längsta flygtid är cirka 8 timmar.[6]
Prioritetsordning för utnyttjande
[redigera | redigera wikitext]- Statschefen
- Riksdagens talman
- Statsministern
- Utrikesministern
- Övriga statsråd
- Överbefälhavaren
- Försvarsmaktens generaldirektör
- Andra personer i riksdagens och en statlig myndighets ledning i mån av tillgänglighet
- Civil medborgare i form av en viktig nyckelperson
Anropssignaler
[redigera | redigera wikitext]Gulfstream IV-planet går under anropssignalen "Swedforce 24" och Gulfstream 550-planet "Swedforce 25".
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Åshage 2011, s. 135–140.
- ^ Vingar över Uppland (1993), s. 214-218
- ^ Det sista decenniet (2003), s. 77
- ^ Krigsarkivet
- ^ Kronologi över flyget i Sverige: 2000–2009
- ^ ”TP 102”. forsvarsmakten.se. https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/materiel-och-teknik/luft/tp-102/. Läst 6 juni 2020.
Webbkällor
[redigera | redigera wikitext]- ”Kronologi över flyget i Sverige: 2000–2009”. flyghistoria.org. Arkiverad från originalet den 26 juli 2014. https://web.archive.org/web/20140726084609/http://www.flyghistoria.org/kronologi/2000_2009.pdf. Läst 26 oktober 2014.
- Statsflygsförordning (1999:1354)
- Information från försvarsmakten om Tp 102, odaterad, läst 2014-08-10
- Dagens Nyheter 12 maj 2014 om kostnaden för statsflyget
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Regefalk, Egon (1993). Vingar över Uppland: Ett halvsekel med Ärnaflyget: F 16 1943–1993. Västerås: Upplands flygflottilj. ISBN 91-630-1597-8
- Ulriksson, Christer (2003). Det sista decenniet: F 16 Upplands flygflottilj: en minnesbok 1993–2003. Ödeshög: Upplands flygflottiljs kamratförening. ISBN 91-631-3932-4
- Åshage Jarl, red (2011). Sjunde jaktflottiljen: F 18 - en nedlagd flygflottilj. [Tullinge]: Norlén & Slottner. Libris 12306331
|