Hoppa till innehållet

Stäpphök

Från Wikipedia
Stäpphök
Status i världen: Nära hotad[1]
Adult hane i vinterkvarter i Indien.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteKärrhökar
Circus
ArtStäpphök
C. macrourus
Vetenskapligt namn
§ Circus macrourus
Auktor(Gmelin, 1770)
Utbredning
ljusgrönt:häckningsområde
blått:vinterkvarter
mörkgrönt:året runt
Synonymer
  • Falco macrourus, Gmelin 1770 (protonym)
  • Circus macrourus, Gmelin 1771
  • Accipiter macrourus, Gmelin 1771
  • Circus Swainsonii, Smith 1830
  • Circus pallidus,Sykes 1832
  • Strigiceps Swainsonii,Malm 1877

Stäpphök (Circus macrourus) är en rovfågel som tillhör familjen hökar.

Adult hane. Notera den slanka kroppen och slanka vingarna med svart kilform på spetsarna.
1k stäpphök, det vill säga under sitt första kalenderår. Notera de fyra handpennorna, smala vingen, mörka halsboan och långa stjärten.

Stäpphöken kan vara svår att skilja från blå kärrhök och ängshök. Den har, i likhet med ängshöken, längre och slankare vingar än blå kärrhök. Handen är också spetsigare hos stäpp- och ängshök, än hos blå kärrhök, och man ser främst fyra handpennor istället för fem som hos blå kärrhök. Flykten hos ängs- och stäpphök är fjädrande och lätt som hos en tärna.[2] Den är mellan 40 och 50 cm lång och har ett vingspann på mellan 97 och 118 cm.[2]

Den adulta hanen har en övervägande ljusgrå fjäderdräkt och uppfattas som mycket ljus i kontrast till de svarta handpennorna där den första handpennan är ljus vilket ger det svarta en kilformighet. Undersidan av stjärten är tvärbandad.

Hanen i 2K höst-dräkt har inte färgat ut till den helljusa adulta fjäderdräkt utan har fortfarande ett gråbrunt huvud med ljus halskrage. Strupen och övre delen av bröstet är också gråbrunt med fint rödbruna streck. Även de undre ljusa fjädertäckarna är vattrade i rödbrunt och en del av armpennorna är fortfarande mörka. Den vita övergumpen hos 2K-hanar eller äldre är till skillnad från hos blå kärrhök alltid tvärbandad.[3]

Honan är brun ovantill med vita övre stjärttäckar. Undersidan är smutsvit med bruna streck. Den urskiljs bäst från blå kärrhökshonan i sin kroppsbyggnad. Den är mycket lik ängshökhonan.

Stäpphöken häckar i sydliga delar av östra Europa och centrala Asien. Den är flyttfågel och övervintrar mestadels i Indien och sydöstra Asien. Den är en sällsynt gäst i västra Europa. Stäpphöken har häckat flera gånger i Finland.

Den häckar på öppna ängar, myrar och hedlandskap. På vintern lever den i öppna landskap. Stäpphöken bygger sitt bo på marken gömt i högt gräs och gärna nära vatten. Fyra till sex vitaktiga ägg läggs. Stäpphöken jagar små däggdjur, ödlor och fåglar och överraskar dem när den flyger lågt över hedar.

Circus macrourus

Stäpphöken och människan

[redigera | redigera wikitext]

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Sedan 2004 kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som nära hotad (NT). Tidigare troddes den minska kraftigt i Europa, men sentida data gör att trenden är svår att bedöma. IUCN behåller den dock ännu i kategorin nära hotad innan tydliga data visar på motsatsen. Världspopulationen är relativt liten och uppskattades 2003 till endast 9 000–15 000 par, varav 300–1 100 tros häcka i Europa.[1]

Stäpphöken har även kallats blek kärrhök.[4]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Pallid Harrier, 19 september 2005.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Steppenweihe, 19 september 2005.
  1. ^ [a b] BirdLife International 2013 Circus macrourus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 86. ISBN 91-34-51038-9 
  3. ^ Thomas Thiger (april 2006). ”Kolla in övergumpen på kärrhöken!”. Road Runner: s. 48-49. 
  4. ^ Lönnberg (1907) De svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn, Fauna och flora, 2:a årgången
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 86-87. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]