Spaniens tidiga historia

Spaniens historia
Denna artikel är en del av en serie
Förhistoria
Förhistoriska Iberia
Antik historia
Tidig historia
Keltiberer
Romerska Hispania
Medeltida Spanien
Svebiska riket
Visigotiska riket
Kungariket Asturien
al-Andalus
Reconquistan
Kungariket Spanien
Imperiet
Kolonisering av Amerika
Expansionstiden
Upplysningstiden
Republik
Reaktion och revolution
Första spanska republiken
Bourbonska restaurationen
Andra spanska republiken
Under Franco
Spanska inbördeskriget
Francospanien
Moderna Spanien
Återgången till demokrati
Moderna Spanien
Katalansk kris (2017–18)
Ämnen
Ekonomisk historia
Militärhistoria

Karta över iberiska halvön före romernas erövriong.

Den berömda bysten av Dama de Elche troligen en prästinna.

"Warrior of Moixent" Iberisk statyette,från andra till fjörde århundradet f.Kr., funnen i Edeta.

Spaniens tidiga historia eller Spaniens protohistoria är den tidsrymd under antiken då andra delar av medelhavsländerna redan trätt in i historien medan Spanien står på gränsen till historien.

Före den romerska erövringen av iberiska halvön var de viktigaste kulturerna längs spanska medelhavskusten ibererna, kelterna i inlandet och nordväst, lusitanerna i väster och tartesserna i sydväst. De sjöfarande fenicierna, kartagerna och grekerna etablerade handelsbosättningar längs den östra och södra kusten av iberiska halvön. Utvecklingen av skrift på halvön ägde rum efter ankomsten av tidiga feniciska bosättare och handelsmän omkring 800-talet f.Kr. eller något senare. De folk som romarna mötte vid sin invasion var ibererna, som bebodde ett område som sträckte sig från den nordöstra delen av den iberiska halvön till sydost. Kelterna bodde mestadels i den inre och nordvästra delen av halvön. Öster om Meseta Central beboddes Sistema Ibérico-området av keltiberierna. Området var rikt på ädla metaller som romarna erhöll i form av tributer.  Keltiberierna utvecklade en teknik för bättre järnsmide, vilket visade sig i deras vapen av hög kvalitet. Romarnas erövring av den Iberiska halvön skildras i avsnittet om Hispana.

Ibererna

Den iberiska kulturen utvecklades särskilt från 500-talet f.Kr. Det är möjligt att iberna kom till Spanien så tidigt som under det femte till det tredje årtusendet f.Kr. De bodde främst på den iberiska halvöns östra och södra kuster.  Ibererna bodde i byar och oppida (befästa bosättningar) och deras samhällen var baserade på en stamorganisation. Ibererna i spanska Levante var mer urbaniserade än sina grannar i de centrala och nordvästra delarna av den iberiska halvön. Folken i de centrala och nordvästra regionerna talade mestadels keltiska dialekter, halvpastorala dialekter och bodde i utspridda byar, även om de också hade några befästa städer som Numantia.  De hade kunskap om skrift, metallbearbetning, inklusive brons, och jordbrukstekniker. Grekiska kolonisatörer definierade på 500-talet f.Kr. iberer som icke-keltiska folk söder om floden Ebro (Iber). Grekerna kallade också ett annat folk i Kaukasusregionen, för närvarande känt som kaukasiska iberer, för "iberer". Man tror att det inte finns någon koppling mellan de två folken.

Bosättningar

Under århundradena före den Kartago erövring växte de iberiska bosättningarna i social komplexitet och uppvisade tecken på social stratifiering och urbanisering. Denna process underlättades troligen av handelskontakter med fenicierna, grekerna och kartagerna. I slutet av 400-talet och början av 300-talet f.Kr. ledde en rad viktiga sociala förändringar till konsolideringen av en aristokrati och framväxten av ett klientsystem. – Det nya politiska systemet ledde bland annat till städer och byar som bildades av eller i områden behärskade de här ledarna. Processen kallas med en fackterm territoriell kärnbildning. I detta sammanhang blev (oppidum) den befästa iberiska staden centrum för makten i landskapet och det för det politiska rummet.

Bosättningen Castellet de Banyoles i Tivissa som upptäcktes 1912. var en av de viktigaste forntida iberiska bosättningarna i den nordöstra delen av den iberiska halvön. Här hittades 1927 Tivissas skatt, en unik samling av iberiska votivgåvor i silver. Lucentum var en annan gammal iberisk bosättning, liksom slottet Castelldefels. Mausoleet Pozo Moro nära staden Chinchilla de Monte-Aragón i Kastilien-La Mancha verkar markera platsen för en annan stor bosättning. Sagunto är platsen för den antika iberiska och senare romerska staden Saguntum, där en stor fästning byggdes på 400-talet f.Kr.

Handel, teknik, ekonomi och samhälle

Ibererna bedrev omfattande handel med andra medelhavskulturer. Iberisk keramik och metallarbeten har hittats i Frankrike, Italien och Nordafrika. Ibererna hade omfattande kontakter med grekiska kolonisatörer i kolonierna Emporion, Rhode och Hemeroskopeion. Ibererna kan ha anammat några av grekernas konstnärliga tekniker. Statyer som Lady of Baza och Lady of Elx tros ha gjorts av iberer som var relativt väl förtrogna med grekisk konst. Thukydides uppgav att en av de tre ursprungliga stammarna på Sicilien, sicanierna, var av iberiskt ursprung, även om "iberiska" på den tiden kan ha inkluderat vad vi tänker på som Gallien. Ibererna hade också kontakter med fenicierna, som hade etablerat olika kolonier i södra Andalusien. Deras första koloni på den iberiska halvön grundades 1100 f.Kr. och hette ursprungligen Gadir. Andra feniciska kolonier i södra Iberiska halvön var Malaka (Málaga), Sexi och Abdera. Enligt Arrianus skickade ibererna sändebud till Alexander den store 324 f.Kr., tillsammans med andra kartager, italiker och galler, för att be om hans vänskap.

Det iberiska samhället var indelat i olika klasser, inklusive de härskande kungar eller hövdingar (latin: regulus), adelsmän, präster, hantverkare och slavar. Den iberiska aristokratin, som ofta kallas "senat" av de antika källorna, möttes i ett råd av adelsmän. Kungar eller hövdingar skulle upprätthålla sina styrkor genom ett system av förpliktelser eller vasallskap som romarna kallade "fides". Ibererna tog till sig vin och odling av oliver från grekerna. Hästavel var särskilt viktigt för ibererna och deras adel. Gruvdriften var också mycket viktig för deras ekonomi, särskilt silvergruvorna nära Gadir och Cartago Nova, järngruvorna i Ebrodalen samt exploateringen av tenn- och kopparfyndigheter. De tillverkade fina metallarbeten och högkvalitativa järnvapen som falcata.

Konst och religion

Ibererna producerade skulpturer i sten och brons, varav de flesta var mycket influerade av grekerna och fenicierna, och andra kulturer som assyriska, hettitiska och egyptiska influenser. Den iberiska skulpturstilen är geografiskt uppdelad i levantinska, centrala, sydliga och västliga grupper, av vilka den levantinska gruppen uppvisar mest grekiska influenser. Iberisk keramik och måleri var också distinkt och utbrett i hela regionen. Ett utmärkande drag för kulturen var att keramiken främst dekorerades med geometriska former i rött, men i vissa områden (från Murcia till södra Katalonien) innehöll den också figurativa bilder.

Den iberiska polyteistiska religionen var influerad av de grekiska och feniciska sedvänjorna, vilket framgår av deras skulpturer. Människotjuren Bicha från Balazote var möjligen en fruktbarhetsgudom och olika avbildningar av sfinxer och lejon har en likhet med mytologiska varelser från östra Medelhavet. Dame de Elche och Dame de Guardamar visar hellenistiska influenser men också kartagiska. Feniciska och grekiska gudar som Tanit, Baal, Melkart, Artemis, Demeter och Asklepios var kända i regionen och dyrkades. Få inhemska iberiska gudar kända, även om den oraklande helandeguden "Betatun" är känd från en latinsk inskription på Fuertes del Rey.  Det fanns helt klart en viktig kvinnlig gudom som var förknippad med jorden och pånyttfödelsen som skildrades av Dame de Baza och som var kopplad till fåglar, blommor och vete.  Hästen var också en viktig religiös figur och en viktig helgedom tillägnad hästar har hittats i Mula (Murcia). Det finns många skildringar av en hästtämjande gud eller hästarnas herre (despoter hippon). Den kvinnliga gudinnan Ataegina är också allmänt belagd i inskriptionerna.

Ibererna utförde sina riter i det fria och upprätthöll även helgedomar på heliga platser som lundar, källor och grottor.  Arkeologiska bevis tyder på att det fanns en prästklass och Silius Italicus nämner präster i regionen Tartessos vid ett tempel till Melkart. Bevis från keramik avslöjar viss information om iberiska myter och ritualer. Vanliga teman är en festlig rituell dans som beskrivs av Strabon [ 3.3.7.] och som ses i en relief från Fuerte del Rey, känd som Bastetania-dansen och konfrontationen mellan den avlidne och en vargfigur.  Rituella offer av djur var också vanliga.

I den iberiska eskatologin sågs döden som startpunkten för en resa som symboliserades av en korsning av havet, landet eller till och med himlen. Övernaturliga och mytiska varelser, som sfinxen eller vargen, och ibland gudomligheten själv, följde och vägledde den avlidne på denna resa. Ibererna brände sina döda och lade deras aska i ceremoniella urnor, kvarlevorna placerades sedan i stengravar.

Krigföring

Buckler framsida och baksida.

Iberiska falcator.

Iberiska soldater användes i stor utsträckning av Karthago och Rom som legosoldater och hjälptrupper. En stor del av de kartagiska styrkorna under de puniska krigen bestod av iberer och keltiberer. Den iberiska krigföringen var mer eller mindre ständig och baserades på plundring mellan stammarna. I strider i fasta situationer var ibererna kända för att regelbundet anfalla och retirera, kasta spjut och skrika på sina motståndare utan att faktiskt inleda sig i strid med full kontakt med fienden. Denna typ av strider kallades concursare av romarna. Ibererna var skickliga i bakhåll och använde gerillataktik.

Antika källor nämner två huvudtyper av iberiskt infanteri, scutati och caetrati. Scutati var tungt bepansrade och bar stora sköldar. Caetrati bar caetra, en liten iberisk buckelsköld.  Iberiska vapen inkluderade den berömda Gladius Hispaniensis, ett böjt svärd som kallades falcata, raka svärd, olika spjut, varav ett spjut helt i järn som kallades Soliferrum. Iberiska ryttare var en viktig del av de iberiska styrkorna såväl som de kartagiska arméerna. Spanien var rikt på utmärkta vildhästar och det iberiska kavalleriet var bland de bästa under antiken.

Iberiska språket

Det iberiska språket, liksom resten av de paleospanska språken, dog ut under 1:a till 2:a århundradet e.Kr., efter att gradvis ha ersatts av latin. Det iberiska språket anses fortfarande ha varit ett oklassificerat icke-indoeuropeiskt språk. En studie från 1978 hävdade att det fanns många likheter mellan iberiska och det messapiska språket. De iberiska språken hade också vissa gemensamma drag med det baskiska.  Man har också hittat kopplingar till det etruskiska språket och de minoiska linaer-A lertavlorna. Det finns olika teorier om det iberiska språkets ursprung. Enligt den katalanska teorin har det iberiska språket sitt ursprung i norra Katalonien, varifrån det expanderade norrut och söderut.

Skrifter på språket finns i tre olika versioner. Det nordöstra iberisk skriftområdet och det sydöstra iberisk skriftområdet delar en gemensam distinkt typologisk egenskap, som också finns i andra paleospanska skrifter: de har tecken med stavelsevärde för ocklusiva och tecken för monofonem (bokstäver) för resten av konsonanter och vokaler. Ur ett skriftsystems synvinkel är de varken alfabet eller stavelseskrifter, de är blandade skriftspråk som normalt identifieras som halvstavelseskrifter. Om detta gemensamma ursprung finns det ingen enighet mellan forskare: för vissa är detta ursprung bara kopplat till det feniciska alfabetet medan det för andra också det grekiska alfabetet har deltagit i utvecklingen.

Iberiska stammar

Ibererna bodde längs de östra och södra kustregionerna på den iberiska halvön, ungefär i dagens Katalonien, östra, nordöstra och norra Aragonien, Valencia, Murciaregionen, östra Andalusien och spanska Balearerna och även i dagens Roussillon och delar av Languedoc (i Frankrike). Ibererna bodde inte på hela halvön och var inte en majoritet av den iberiska halvöns befolkning.

Feniciska kolonier och kartagernas maktövertagande

Den södra delen av halvön hade många feniciska kolonier, fler än någon annan region i centrala och västra Medelhavet.  Bosättningarna var små och hade en tätt packad befolkning.  Kolonin Gadir – med band till metropolen Tyros – utmärkte sig från resten av kolonierna, och hade en mer komplex sociopolitisk organisation.

Cádiz grundades som Gadir eller Agadir av fenicier från Tyros och anses vara den äldsta staden som fortfarande finns kvar i Västeuropa. Staden var ett viktigt handelscentrum som grundades för att få tillgång till olika metaller, inklusive guld, tenn och särskilt silver.  Fenicierna etablerade en hamn på 600-talet f.Kr. Cádiz grundande brukar dateras till 1100 f.Kr. Inga arkeologiska lager på platsen kan dateras tidigare än 800-talet f.Kr. Möjligen var Gadir bara en liten säsongsbetonad handelsstation från början. Det forntida Gadir låg på två små öar – en bosättning och Kotinoussa, som hyste kyrkogårdar och helgedomar nära mynningen av Río Guadalentín.  Dessa två öar är idag bara en ö. De antika ruinerna av Gadir under det moderna Cádiz centrum är outgrävda, medan utgrävningar utförts på de södra kyrkogårdarna. På 500-talet f.Kr. ledde oroligheter i Fenicien, och Tyros fall till babylonierna 573 f.Kr., till att feniciernas kontroll över södra Iberien förlorades. På 500-talet f.Kr. kom en stor del av södra Iberiska halvöns territorium under Karthagos inflytande. Två centra för puniskt inflytande var Gadir och Mastia. Himilcos expeditioner runt Spanien och Frankrike och Hannos runt Västafrika började där.

Den feniciska bosättningen handlade med Tartessos, en stadsstat vars exakta läge är okänt men som tros ha varit någonstans nära Guadalquivirflodens mynning. Under antiken fanns ett tempel på öns södra ände tillägnat den feniciska guden Melkart. Guden förväxlades med Herkules av grekerna och romarna och kallades Tyrian Hercules och Hercules Gaditanus. Staden var berömd för sitt orakel och sin rikedom.  I grekisk mytologi grundar Herkules Gadeira efter sitt tionde stordåd, dräpandet av Geryon. En gravhög nära Gadeira var förknippad med Geryons sista viloplats. Enligt Apollonius av Tyanas liv stod Heracleum (det vill säga Melkarts tempel) fortfarande kvar under det första århundradet. Historikerhar antagit att pelarna i detta tempel var ursprunget till myten om Herkules pelare.

Kartagos grepp stärktes från 300-talet f.Kr. och framåt. Efter landstigningen i Gadir 237 f.Kr. erövrade Karthago under barkiderna de territorier som tidigare tillhört inflytelsesfären. Staden Gadir hamnade under Karthagos herravälde under Hamilkar Barkas iberiska fälttåg efter det första puniska kriget. Fram till 219 f.Kr. förstärktes deras närvaro på halvön av deras kontroll över platser som Carthago Nova och Akra Leuké som båda grundades av punikerna, samt nätverket av gamla feniciska bosättningar. Cádiz blev en depå för Hannibals erövring av södra Iberiska halvön, och han offrade där till Melkart innan han gav sig av på sin berömda resa 218 f.Kr. för att korsa Alperna och invadera Italien.  Senare föll staden för romarna under Scipio Africanus år 206 f.Kr. Iberiska halvön var en krigsskådeplats under det andra puniska kriget (218–201 f.Kr.) som utkämpades mellan Karthago och den romerska republiken, de två makter som tävlade om herraväldet i västra Medelhavet. Romarna fördrev kartagerna från halvön 206 f.Kr.

Grekerna

Mynt från Empirion.

Greker anlände under arkaisk tid till halvön i slutet av 600-talet f.Kr. De grundade grekiska kolonier som Emporion (570 f.Kr.). Grekerna är ansvariga för namnet Iberien. Ordet skapades efter floden Iber (Ebro). Empúries grundades på en liten ö vid mynningen av floden Fluvià, i en region som beboddes av stammen Indigetes. Den äldre bosättningen blev känd som Palaiapolis, den gamla staden när invånarna omkring 550 f.Kr. flyttade till fastlandet och skapade Neapolis. Efter den persiske kungen Kyros II:s erövring av Fokaia 530 f.Kr. ökade stadens befolkning genom tillströmning av flyktingar. Trots påtryckningar från Karthago lyckades staden behålla sin självständighet grekiska nationalitet. Avtal slöts med ursprungsbefolkningen bosatta i närliggande staden Indika. Staden låg på handelsvägen mellan Massalia och Tartessos i söder på iberiska halvön. Staden blev den största grekiska kolonin på den iberiska halvön. Under de puniska krigen allierade sig Emporia med Rom, och Publius Cornelius Scipio inledde erövringen av Hispania från denna stad 218 f.Kr. genom att skicka sin bror Gnaeus Cornelius Scipio Calvus dit med romerska trupper. Efter romarnas erövring av Hispania förblev Emporion en självständig stadsstat. I inbördeskriget mellan Pompejus och Julius Caesar valde man Pompejus sida, och hans nederlag berövade stadens självständigheten. En koloni av romerska veteraner, kallad Emporiae, etablerades nära Indika för att kontrollera regionen. Efter detta började Emporion att förfalla, i skuggan av Tarragona och Barcinos (Barcelona) makt. Under 200-talet övergavs den grekiska staden, medan den romerska staden överlevde som myntverk och säte för ett grevskap, Castelló d'Empúries.

Arkeologiska lämningar av Emporion

Fornkristen basilica i Emporion.

Den exakta platsen för staden Emporion var känd redan på 1400-talet, men först under 1900-talet började systematiska utgrävningar. Platsen är idag känd som Ampurias. De första utgrävningarna började 1908 och utfördes av Junta de Museus de Barcelona under ledning av Emili Gandia i Ortega, Josep Puig i Cadafalch och Pere Bosch-Gimpera. Utgrävningar i stadsområdet pågår fortfarande. Ön där staden Palaiopolis låg är nu en del av fastlandet. Platsen hyser den medeltida byn Sant Martí d'Empúries. Den tidigare hamnen staden slammatde igen. Hamnen har inte grävts ut. Efter grundandet av Neapolis verkar den gamla staden ha fungerat som en akropolis (fästning och tempel). Strabon nämner ett tempel tillägnat Artemis på denna plats. Neapolis bestod av ett muromgärdat område med en oregelbunden planlösning på 200 gånger 130 meter. Murarna byggdes och modifierades upprepade gånger under perioden från 400-talet till 200-talet f.Kr. I väster skilde muren Neapolis från den iberiska staden Indika. I den sydvästra delen av staden fanns olika tempel till exempel ett tempel till Asklepios. En marmorstaty hittades i detta tempel. I den sydöstra delen av staden fanns ett tempel åt Zeus-Serapis. De flesta av de utgrävda byggnaderna tillhör den hellenistiska perioden. Några hus var dekorerade med mosaiker och väggmålningar. Offentliga byggnader vid agoran och hamnpiren har hittats i staden, Under romartiden byggdes termae (bad) och en paleokristen basilika. Söder och öster om den nya staden fanns ett område som fungerade som begravningsplats.