Iberiska halvöns förhistoria

Spaniens historia
Denna artikel är en del av en serie
Förhistoria
Förhistoriska Iberia
Antik historia
Tidig historia
Keltiberer
Romerska Hispania
Medeltida Spanien
Svebiska riket
Visigotiska riket
Kungariket Asturien
al-Andalus
Reconquistan
Kungariket Spanien
Imperiet
Kolonisering av Amerika
Expansionstiden
Upplysningstiden
Republik
Reaktion och revolution
Första spanska republiken
Bourbonska restaurationen
Andra spanska republiken
Under Franco
Spanska inbördeskriget
Francospanien
Moderna Spanien
Återgången till demokrati
Moderna Spanien
Katalansk kris (2017–18)
Ämnen
Ekonomisk historia
Militärhistoria

Utgrävningar vid Gran Dolina vid Atapuerca. På nivån TD-10, där den största gruppen av grävmaskiner befinner sig, har hittats paleolitiska verktyg från äldre stenåldern. På den lägre nivån under byggnadsställningen ligger nivån TD-6, där verktyg från tidig paleolitikum har hittats.

Iberiska halvöns förhistoria börjar med ankomsten av de första hominiderna för 1,3 miljoner år sedan och slutar med de puniska krigen, då territoriet träder in i den skrivna historien. Tidigare menade forskar att iberiska halvön var Neandertalarnas sista fäste i Europa men dateringarna var felaktiga på grund föroreningar. På iberiska halvön finns några av de mest imponerande paleolitiska konstverken i form av grottmålningar som är världsberömda tillsammans med målningarna i södra Frankrike. Iberiska halvön var en plats viktig för de tidigaste metallkulturerna i Västeuropa och slutligen blev den Roms eftersträvade kolonin tack vare itt strategiska läge och sina många rika mineralförekomster.

Paleolitikum

Med människans utveckling menas vidareutvecklingen av den mänskliga arten. Sedan Darwin publicerade Om arternas uppkomst 1859, har det formulerats flera hypoteser. Evolutionen har inte följt en rak linje, utan det har funnits variationer med olika arter på olika kontinenter. Historien för den mänsklig närvaron på Iberiska halvön går tillbaka över 1 miljon år, efter upptäckten av en av människans tidigaste förfäder vid Gran Dolina i Atapuerca vilken har kallats Homo antecessor. Senare utvecklades Neanderthalaren. De första resterna hittades på Gibraltar. För 40 000 år sedan uppträdde de tidigaste varelserna av Homo sapiens på Iberiska halvön

Lägre paleolitikum

Lägre paleolitikum börjar i Iberiska halvön med den första mänskliga bosättningen för cirka 1,3 miljoner år sedan, och slutar konventionellt för 128 000 år sedan. Den kan studeras främst från i de mänskliga fossil och stenverktyg som hittats på olika arkeologiska fyndplatser. Den mest betydande platsen är Atapuerca. Platsen har gett många fossil av djur och rester av den tidiga människoarten Homo antecessor. En del fossil visar tecken på att man manipulerat benen med stenverktyg för att komma åt märgen. Detta är de äldsta bevisen för kannibalism i släktet Homo.

I Sima de los Huesos har arkeologer hittat fossil av Homo heidelbergensis, daterade till för cirka 430 000 år sedan. Fynden härstammar från cirka 30 individer och de saknar tecken på bosättning och verkar inte vara resltatet av en katastrofal händelse. De antas vara det första beviset på begravningar.  DNA-analyser från dessa fossil tyder också på en process av kontinuerlig hybridisering mellan olika Homo-arter under hela denna period, fram till artbildningen av Homo neanderthalensis.

Mellanpaleolitikum

Mellanpaleolitikum (cirka 128 000 – 40 000) domineras av en långvarig ockupation av Iberiska halvön av Homo neanderthalensis eller, mer populärt, neandertalare, som hade en tyngre kropp, högre lungvolym och en större hjärna än Homo sapiens. Gorhams grotta (Gibraltar) innehåller neandertalarnas ristningar, vilket tyder på att de hade högre symbolisk tankeförmåga än vad man tidigare antagit. Denna period, liksom den föregående, studeras huvudsakligen från fossiler och stenverktyg, som utvecklas till Mode 3 eller Mousterian. Det finns ingen utökad användning av ben eller horn för verktygstillverkning, och mycket få bevis för användning av trå finns kvar på grund av bevarandeförhållande.

Till skillnad från lägre paleolitikum, då bosättningarna vanligtvis skedde på oskyddade platser i terrängen och grottor mest användes för omständigheter begravning, verktygstillverkning och slakt, användes grottor under mellersta palelitikum alltmer för bosättning. Châtelperroniankulturen, som främst är företrädd i södra Frankrike utvecklades under den tidsperiod då Homo neanderthalensis och Homo sapiens samexisterade i Europa, och kulturen tillskrevs till en början Sapiens, men upptäckten av ett helt skelett av Neandethalensis förändrade saken och kulturen tillskrivs nu Homo neanderthalensis.  Vissa förhistoriker kallar den senmoustérien. Kulturen är omdiskuterad som en övergångsindustri. Kronologiskt sett tillhör den mellanpaleolitikum men den visar också egenskaper hos senpaleolitiska kulturer.

Senpaleolitikum

Målning i Altamiragrottan

Senpaleolitikum (ca 40 000 - 11,500 år sedan) börjar med den aurignacienkulturen, som vars äldre spår främst har dokumenterats i norra Iberiska halvön ( Asturien, Kantabrien, Baskien och Katalonien) är en kultur av Homo sapiens. Kulturen breder senare ut sig över hela den iberiska halvön. Den efterföljande kulturen benämns Gravettian. I Kantabrien är de flesta gravettianska lämningar blandade med teknik av aurignacientyp, så den anses vara en inkommande ny kultur, De första tecknen på modern mänsklig kolonisering av den inre och västra delen av halvön är gravettiankultur.

Då den senaste istidens nådde sitt maximum isolerades Västeuropa och då utvecklades den Solutréenkulturen. De äldsta boplatserna har hittats i Les Mallaetes (Valencia), med C-14 datering på 20 890 f.Kr. I norra delen av Iberiska halvön finns det två skilda tendenser i Asturien och det Vasco-Kantabriska området. Viktiga platser är med spår av kulturen är Altamira och Santimamiñe. Nästa fas i utvecklingen var Magdalénienkulturen, även om det gravettianska inflytandet från området vid Medelhavet fortfarande kan spåras. Även I Portugal har det gjorts vissa fynd norr om Lissabon, Casa da Moura, Lapa do Suão.

Epipaleolitikum och mesolitikum

Omkring 10 000 f.Kr. inträffade en varmare period med snabb avsmältning av inlandsisen. Perioden kallas Allerød. Det stränga kalla klimatet under den senaste istiden mildrades. Denna klimatförändring sker samtidigt som den övre paleolitiska perioden slutar och den epipaleolitiska perioden börjar. Olika källor använder olika terminologi i norra Europa mesolitikum i södra oftare epipaleolitikum. Om epipaleolitikum inte ingår mesolitiska blir mesolitikum en kort period i Iberiska halvön. När klimatet blev varmare ändrades den sena Magdalénienkulturen på Iberiska halvön sin teknik och kultur. Den viktigaste tekniska förändringen är att man börjar använda mikroliter och storleken på sten- och benverktyg minskar också i andra delar av världen. Även grottorna med konst verkar blev övergivna och konst blir mer sällsynt. Den som lever kvar görs mestadels på bärbara föremål, som småstenar eller verktyg. Kosten förändras då det jaktbara viltet förändrades eftersom megafaunan nästan försvinner när stäppen blir skogsmark. Djuren som jagas är av mindre storlek, mest rådjur eller vilda getter, kompletterat med fisk och skaldjur där det finns tillgängligt.

Azilian och den asturiska kulturen

Den första epipaleolitiska kulturen är azilian, även känd som mikrolaminär mikrolitism i Medelhavet. Denna kultur är den lokala utvecklingen av Magdalenien, parallellt med andra regionala derivat som finns i Central- och Nordeuropa. Ursprungligen fanns den i det gamla Magdalenienska territoriet Vasco-Kantabrien och den bredare fransk-kantabriska regionen, men den azilianska kulturen spred sig så småningom även till delar av Medelhavets iberiska land. Det återspeglade ett mycket varmare klimat, vilket ledde till täta skogsmarker och att stora flockdjur ersattes med mindre och mer svårfångade skogsinvånare.

En arketypisk plats med aziliankultur på den iberiska halvön är Zatoya (Navarra). Det är svårt att skilja de tidiga azilianska elementen från de från sena Magdalenien. Denna övergångsplats dateras till 11 760 f.Kr.  Helt utvecklad Azilian på samma plats dateras till 8 150 f.Kr., följt av uppkomsten av den geometriska stenbearbetningen vid ett senare tillfälle. Den gemetriska tiden fortsätter fram till keramikens ankomst då det subneolitiska stadiet börjar.

I Medelhavsområdet kallas i stort sett samma materiella kultur ofta för mikrolaminär mikrolitism eftersom den saknar den benindustri som är typisk för den fransk-kantabriska aziliankulturen. Kulturen finns i delar av Katalonien, Valencia, Murcia och vid Medelhavet i Andalusien. Den har daterats i Les Mallaetes till 10 370 f.Kr. Den asturiska kulturen var en efterföljare till aziliankulturen, flyttad något västerut. Den asturiska kulturen hade ett utmärkande verktyg. Det var en hacka som användes för att plocka snäckor från klippor.

Geometrisk mikrolitism

I de sena faserna av epipaleolitikum kommer en ny trend från norr: den geometriska mikrolitismen, direkt relaterad till Sauveterrian och Tardenoisienkulturen i Rhen-Donau-regionen. Dessa kulturer påverkade den fransk-kantabriska regionen mindre och förändrade inte den azilianska kulturen nämnvärt. Kulturen är mer märkbar i Spanien och Portugal. Den geometriska mikrolitismen i medelshavsområdet har två faser:

• Filador fasen var direkt besläktad med fransk Sauveterrian och fanns i Katalonien, norr om floden Ebro.
• Cocina fasen var mer utbredd och fanns på många platser bland annat Málaga. Den fas hade ett starkt beroende av fiske och insamling av skaldjur. De portugisiska platserna söder om Tajo, Muge-gruppen har dateringar till ca 7350 f.Kr.

Konst

Coguls dans, efter Henri Breuil

De levantinska hällmålningar som har hittats på över 700 platser längs den östra sidan av Iberiska halvön är de mest avancerade och utbredda som överlevt från denna period i Europa. Den skiljer sig från den senpaleolitiska konsten som finns i norra Spanien. Konsten har berättande scener med små skissartat målade människofigurer ofta skildrande scener. De skiljer sig från de suveränt skildrade enskilda djurfigurer som kännetecknar den paleolitiska konsten. De överlägset vanligaste scenerna är jaktscener, men det finns scener med strid och dans, och rurala med skötsel av tamdjur och jordbruksscener. I vissa scener visas honungsinsamling, mest känd på Cuevas de la Araña en Bicorp. Människor är nakna från midjan och uppåt, men kvinnor har kjol och män ibland kjolar eller damasker eller byxor av något slag, och huvudbonader och masker ses ibland, vilket kan indikera rang eller status.

Neolitikum på den iberiska halvön

Vas på Valencias förhistoriska museum dekorerad med intryck av hjärtmusslan

Neolitikum inleddes cirka 5000 f.Kr. och varade till omkring 3000 f.Kr. Ungefär 3000 f. Kr blev kopparsmältningen så utbredd att en ny period, den kalkolitiska perioden börjar. De allra äldsta neolitiska fynden på den iberiska halvön är ännu äldre och har daterats till omkring 5700 f.Kr. Det var så kallad Kardiumkeramik utmärkande för medelhavsneolitikum som har hittats i östra delen av iberiska halvön. Ett fåtal lämningar av denna kultur har hittats så långt västerut som Portugal, men dess huvudsakliga utbredning var mest runt Medelhavets kuster i Katalonien, Valencia, Ebrodalen, och på Balearerna. Under sjätte årtusendet f.Kr. kommer de första jordbrukarna också till Andalusien. Deras ursprung är osäkert men Medelhavet är en seriös kandidat. Vid ankomsten har de redan utvecklade grödor som spannmål och baljväxter. Förekomsten av tamdjur är osäkrare eftersom endast rester av gris och kanin har hittats och dessa ben kan ha tillhört vilda djur. Man konsumerade stora mängder oliver, men om detta träd odlades eller skördades i sin vilda form är oklart. Jordbrukarnas typiska artefakt är keramiken i La Almagra-stil. Det är allmänt accepterat att neolitiseringen kom utifrån, liksom i resten av Europa. Impulserna kom från mellanöstern och trängde in på halvön via kulturer vid Medelhavet. Särdragen skapades då den importerade kulturen smälte samman med de inhemska och utvecklade sina särdrag i regionen. Neolitikum i Andalusien påverkade också andra områden, särskilt södra Portugal. Där byggde de första dösgravarna omkring 4800 f.Kr., strax efter jordbrukets ankomst. Gravarna tillhör de äldsta i sitt slag.

Forskningshistoria

Bröderna Henri och Louis Siret arbetade som gruvingenjör i Andalusien. Under åren 1881 till 1886 utforskade de två bröderna grottorna i området vid sidan av sin yrkesverksamhet. De upptäckte de många benfynd, keramik, kopparvapen och guld- och silversmycken. År 1887 publicerade de sina resultat under titeln Les premiers âges du métal dans le Sud-Est de l'Espagne. Verket var rikt illustrerat. Henri återvände till Flandern 1886, men Luis Siret fortsatte sin forskning i Almizaraque, El Argar, Gorafe, Los Millares och på andra platser. Stora delar av hans arkeologiska samling finns nu i Museo Arqueológico Nacional de España i Madrid och i Almerías museum, som han anses vara initiativtagare till.

Sirets arbetade med den tidigneolitiska byn El Garcel i Almeira. Det är typboplatsen för den tidiga fasen av Almeirakulturen. Almeirakulturen anses täcka tiden 5500 till 4 300 BC. Kulturen är bäst representerad av materialet från El Garcel. Den jordbrukande befolkningen bodde i öppna samhällen i hyddor med förrådsgropar. De anlade kistgravar som täcktes med runda högar. Fynd innefattar slät grov keramik med rund eller spetsig botten. Spetsar för jakt var av flinta i trapetsform. Keramiken är besläktad med den som kallas Western Neolitic och är spridd på Iberiska halvön, brittiska öarna och delar av västra Europa.

Sirets viktigaste utgrävning var av den av Los Millares en stor bosättning från kopparåldern innanför stenmurar med en stor ansamling av megalitgravar utanför det muromgärdade området. Platsen har tolkats olika som koloni frän östra medelhavsområdet och som ett lokalt utvecklat samhälle men oavsett vilket så hade platsen mycket stor betydelse för utvecklingen i Spanien under kopparåldern.

Den teoretiska modell som arkeologerna först skapade såg ursprunget till neolitikum genom att människor via Medelhavets kuster hade koloniserat kustområdet och gradvis expanderat till iberiska kusten. Modellen kallades för framstegsvågen. Sen började arkeologer försvara ett inhemska ursprung för boskap och jordbruk. De baserade dessa åsikter på jämförelser mellan C14-dateringarna av några andalusiska boplatser Cueva Chica de Santiago eller La Dehesilla och platser i spanska Levante. Sedan skapades en blandad modell som erkände att ankomsten av befolkningar från andra områden i Medelhavet, hade betydelse för att den inhemska befolkningen anpassade sig till ett neolitisk levnadssätt med en blandning av främmande och inhemska element. Denna tolkning antar att de första neolitiska bosättningarna etablerades på kusterna, modellen för maritim kolonisering. Andra arkeologer menar att ett utbytesnätverk har spritt jordbruket över hela Västeuropa, utan nödvändigtvis inbegripa förflyttningar av befolkningar. De inre områdena och de norra kustområdena var också marginella i denna spridningsprocess av jordbruket.

Den neolitiska periodens jordbruk och boskapsskötsel skapade nya ekonomiska förutsättningar och befolkningen bosatte sig nu permanent. Boskapsskötsel dominerande över jordbruket i de flesta områden, på grund av naturliga förutsättningar. Överskottet av jordbruket och boskapen ledde till större specialisering och arbetsdelning, och med överskottet kom också sociala skillnader. Jordbruksredskap utvecklades, men var inledningsvis enkla såsom hackor, skäror och handkvarnar. Hantverk i trä-, horn- och benarbeten utvecklades. Keramik var av stor betydelse för konservering av mat och dess tillagning. Jordbruket odlade vete och korn och bevisas indirekt av verktyg som handkvarnar men också direkt, från bevarade korn eller avtryck av korn i keramiken. Boskapsuppfödning kan verifieras av fynd av ben som dokumenterar konsumtionen av kor, får och svin.

Viktiga fyndplatser

På iberiska halvön under neolitikum är ockupationen av grottor fortsatt vanliga. Det råder dock ingen brist på bosättningar i det öppna landskapet dokumenterade över hela den iberiska halvön exempel som La Draga, Mas d'Is eller La Lámpara.

Perdigões

Platsen Perdigões var en viktig plats som ligger i Reguengos de Monsaraz i Portugal. Platsen har flera olika strukturer, flera vallgravar, multifunktionella utrymmen inklusive bostäder, en komplex nekropol och en grupp menhirer. Utanför platsen finns en cromlech.De äldsta är daterade till att vara cirka 5 500 år gamla. Menhirerna finns öster om resten av komplexet, i området man passerar från den naturliga amfiteatern till slätten i Alamo-dalen.  Vallgravarna har olika former, sju är raka ( linjära), tre är slingrande och en hade en palissad. Vallgravarna avgränsar flera breda områden.  Anläggningar för sädesförvaring, bostadsområden, och flera gravmonument hittades också på platsen. Vissa gravar var underjordiska och andra halvt underjordiska. Gravarna hade en gång (korridor) och kammare, med flera områden för begravningar. Förutom dessa monument upptäcktes också gravar av typen kroppsbegravningar, både primära gravar och sekundära där kroppsdelar har blivit återbegravda efter ha behandlats efter döden. Gravar med mänskliga kremeringar, som kunde tidfästas till omkring 2500 f.Kr. Kremeringar var sällsynta under denna historiska period. Fynden på platsen omfattar 20 små statyer i elfenben daterade till 4 500 år f.Kr. som har hittats där sedan 2011.  Almendres Cromlech i Évora har megaliter från slutet av femte årtusendet till början av 3:e årtusendet f.Kr.

Evora  har fler förhistoriska platser av intresse, Anta Grande do Zambujeiro, är daterad till mellan 4000 och 3000 f.Kr. Dösen i Cunha Baixa, i Mangualde kommun, är daterad till mellan 3000 och 2500 f.Kr.  Salemasgrottan användes som begravningsplats under neolitikum vilket är bara ett exempel på användningen av grottor för begravningar.

Antequera Dolmens

Dolmen i Menga Antequera.

Dolmen i Menga, Antequera megalitgravar , c. 3700 BC.

I södra Spanien, 5 mil norr om Malaga finns en stor megalitisk konstruktion. Graven öppning stängdes med en mycket stora sten som öppnades i slutet av 1800-talet. Den dolde en läng gång med stödjande pelare. Megalitgraven Menga byggdes mellan 3800-3600 f.Kr. Graven Menga är upptagen på Unescos världsarvslista, tillsammans med två andra megalitgravar som också har hittats i området. Menga är en av de största megalitgravarna i Europa. Men hur transporterades och hanterades de enorma stenar, Den tyngsta av stenarna väger 150 ton. Menga mäter 27,5 meter i längd, 6 meter i bredd och 3,5 meter i höjd och är en av de största megalitiska byggena i Europa. Stenarna har studerats petrografiskt och stratigrafiskt och de flesta var så kallade calcareniter – en kalksten mycket känslig för stötar än andra typer av sten. De var lättare att bearbeta. Fem olika bergarter matchade de bergarter som fanns i en berghäll en kilometer bort. Stenarna har troligen hämtatspå den platsen. För att flytta och bygga av så stora stenar krävdes noggrann planering och komplex ingenjörskonst. Den översta stenen väger omkring 150 ton. Forskarna tror att den stora stenen transporterades från stenbrottet genom att rullas en hel kilometer på timmerstockar på perfekt slät väg. Att sedan lyfta stenen och placera den som tak över kammaren krävde byggnadsställningar och tunga rep. Graven är orienterad i en riktning mot de närliggande bergen och vid soluppgången skapas ett mönster av ljus och skugga inuti i kammaren. Antequera Dolmens dateras till efter cirka 3700 f.Kr.

Neolitiska kulturer

Den första fasen av neolitikum daterad till det sjätte årtusendet f.Kr. har efterlämnat en kultur med kardiell keramik. Keramiken är dekorerad med intryck av musselskal (cardium edule). Fynd har gjort i Katalonien, Levante och Andalusien. Vid fyndplatserna finns spår av jordbruk, även om boskapen dominerar ekonomin. Men i bergen i västra Andalusien bland annat i grottorna Chica de Santiago och Cueva de la Dehesilla samt vid Sevilla och Cádiz, finns det tidiga neolitiska lämningar med annan keramik, red slip keramik, och tamdjur. För dessa boplatser finns okalibrerade dateringar ända tillbaka till början av det sjätte årtusendet f.Kr.

Enligt C-14 dateringar tillhör de arkeologiska fynden i Sierra de Atapuerca och i Arlanzónbäckenet i Burgos på den norra platån äldre delen av neolitikum. Dateringarna ger en hög ålder till den sista tredjedelen av det sjätte årtusendet f.Kr. Fynden kommer från grottor och från öppna bosättningar. Fynd består av inhemska sorter av vete och korn, getter och får, neolitisk keramik, och polerade artefakter i sten. Sänkan i Bureba, Sierra de Atapuerca och dalen i Arlanzón var en naturlig korridor som förband Ebros flodbäcken med Dueros bäcken. Denna naturliga korridor har en tätt med neolitiska boplatser i grottor och fritt i landsksapet och flera megalitiska strukturer. Det var en av vägarna som den neolitiska kulturen på iberiska halvön tog från Levante mot den norra platån.

Från 5000 f.Kr. inleds en andra neolitisk fas med en expansionen över resten av halvön. Bosättningar etableras i Ebrodalen och i Baskien. Kulturen med så kallade gropgravar utvecklades i Katalonien. Gravar var enskilda med gravgåvor, som täcktes av stora plattor. De skapade en mycket avancerad keramisk teknik. Jordbruket dominerade i denna kultur med gropgravar och samhället var uppdelat i sociala grupper.

Utbredning och utvecklingen av den europeiska megalitiska kulturen

Megalitgraven upptäcktes 1922 och daterades till det tredje årtusendet f.Kr. Den har en cirka 20 meter lång gång som slutar i en kammare cirka 3 meter i diameter. Åtta begravda hittades i kammaren.

Exempel på klippmålningar

Längre söderut på iberiska halvön omkring 3700 f.Kr dominerade den megalitiska kulturen med en trend mot kollektiva begravningar. Kulturens centrum fanns i området Almeria. Så kallade Levantinska målningar var också ett karakteristiska för halvöns neolitiska tid. De finns ofta på klippskydd i de inre bergen och avbildar gruppscener, ofta med mycket dynamsika scener och stiliserade människofigurer. Figurerna är mer schematiska och abstrakta än i den kantabriska senpaleolitiska konsten.

Gropgavskulturen

Gropgravskulturen (spanska "Cultura de los Sepulcros de Fosa"), etablerades i Katalonien under mellersta neolitikum och varade till början av det tredje årtusendet f.Kr. Denna kultur kopplades ursprunglingen till Almeriakulturen, men senare forskning ser den besläktad med Cortaillod-kulturen i Schweiz, Lagozza-kulturen i norra Italien och Chasseen-kulturen i Frankrioke. Kulturens namn kommer från dess karakteristiska begravningar från katalanskans Sepulcres de Fossa som kan översättas som gropbegravningar. Kulturen indelas i tre regionala underavdelningar. Vallesian i södra halvan av Barcelona-provinsen med enkla gropar. Solsonian mellan floderna Llobregat och Segre med nedgrävda kistor. och den tredje gruppen Empordanian i nordöstra Gironaprovinsen, med hällkistor under hög och megalitgravar med gång. Boplatser har hittats vid La Serreta (Vilafranca del Penedès), Bòbila Madurell (Sant Quirze del Vallès), Can Roqueta/Torre Romeu (Sabadell) med flera. Vissa grottor användes också som bostad, Cova Gran är ett exempel.

Kista I av Ceuró necropolis (Castellar de la Ribera, Lleida provinsen)

Venus of Gavà in the Gavà Museum and the Gavà Mines Archaeological Park

Keramiken är i allmänhet slät och är vanligtvis karenerad. Dekor är ovanligt och den dokumenterade påminner Chasséen-keramik. Den så kallade Gavà Venus är ett ofullständigt figurkärl med solformade ögon, reliefnäsa, kamformat halsband, reliefbröst och reliefarmar vilande över förstorad mage. Den har tolkats som en fruktbarhetsgudinna.

Gravar utgjordes av gropar som grävdes ner i marken med stenplattor som antingen bara täckte gropen eller bildade en mer komplex arkitektonisk struktur av megalitisk karaktär med en kammare som skyddade den begravda individen. Strukturerna bildade bara av plattor kallas kistor(engelska Cist). Många exempel på kistor har hittats i Solsonès-området som bildar en kulturell undergrupp. Flera gravfält (nekropoler) är kända, som Camí de Can Grau, Mines de Gavà, Plà del Riu de les Marcetes, Bòbila Madurell, Can Gambús med flera. Gravarna var ensangravar i sällsynta fall för två personer. Även om återanvändning av samma kammare förekommer. Kropparna lades i graven med armar och ben böjda. Huvudet placerades i öster och benen i väster. Gravarnas byggnad är lika liksom gravgåvorna. Gravgåvor består av odekorerad slät keramik, polerade stenyxor, pilspetsar av flinta, knivar, bennålar och halsband gjorda av mineralet variscit som fanns i närområdet. Gropgraven var en ny typ av begravningssed i regionen. Tidigare neolitiska begravningarna gjordes ofta inne i grottor. Véraza-kulturen kommer senar att återanvända grottor som begravningsplatser samtidigt med uppförandet av megalitiska strukturer.