Rymdfördraget

Rymdfördraget Fördrag om principer för staternas utforskande och nyttjande av yttre rymden, inklusive månen och andra himlakroppar
Deltagande i rymdfördraget.   Har signerat och ratificerat fördraget   Har endast signerat fördraget
Typ	Multilateralt avtal
Innehåll	Reglerar staters rättigheter och skyldigheter i rymden och på andra himlakroppar.
Signerades	fr.o.m. 27 januari 1967
Plats	Washington, London, Moskva
Trädde i kraft	10 oktober 1967
Parter	126
Ratificerat av	100
Signerat av	26
Wikisource	Outer Space Treaty

Rymdfördraget (en. Outer Space Treaty, fr. Traité de l'espace) är ett internationellt avtal från 1967 som reglerar rättsliga frågor kring rymden och främmande himlakroppar.

Ursprungligt innehåll

Fördraget tillkom under rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen på amerikanskt initiativ efter landsättningen av den obemannade sovjetiska sonden Luna IX på månen 1966, och kan ses som en fortsättning på det avtal om förbud mot kärnvapenprov i rymden, atmosfären och haven som USA, Storbritannien och Sovjetunionen undertecknade i augusti 1963 samt tre FN-resolutioner om yttre rymden (nr 1721, 1884 och 1962). I fördraget slås fast att utforskningen av yttre rymden ska ske "för hela mänskligheten" och att ingen stat kan göra territoriella anspråk eller förhindra en annan stats tillträde till rymden eller himlakroppar (inklusive månen). Fördragsparterna är överens om att inte upprätta militära baser på månen eller andra himlakroppar, samt att inte utplacera kärnvapenbärare eller andra massförstörelsevapen i omloppsbana runt jorden eller på himlakroppar. De undertecknande staterna är vidare ansvariga för skador som uppkommer vid rymdverksamhet, även privat sådan, och lovar att hålla alla stationer och alla rymdfarkoster på månen och övriga himlakroppar öppna för representanter från andra fördragsslutande stater.

Kompletteringar

Fördraget har senare kompletterats ytterligare avtal som gäller verksamhet i yttre rymden. Den 22 april 1968 undertecknades Räddningsavtalet (om undsättning och återsändande av rymdfarare samt om återlämnande av föremål som sänts ut i yttre rymden) som trädde i kraft den 3 december samma år. Rymdfördragets artiklar 6 och 7, som beskriver fördragsstaternas skadeansvar, kompletterades och preciserades i konventionen den 29 mars 1972 om internationellt ansvar för skada som orsakas av rymdföremål, Ansvarskonventionen. I Registreringskonventionen den 14 januari 1975 specificeras hur stater enligt fördragets art. 8 ska lämna redogörelser för uppskjutna föremål till FN:s rymdkommitté i och för registrering i ett offentligt register. Månfördraget från 1979 om verksamhet på månen och andra himlakroppar har undertecknats av 13 stater, dock inga av de större rymdfararnationerna.

Sverige

Sverige är sedan ratificeringen 25 maj 1967 en av de omkring 90 parterna i fördraget (publicerat i SÖ 1967:7), och Sveriges åtaganden enligt fördraget är implementerade genom den svenska rymdlagstiftningens två författningar: lag (1982:963) om rymdverksamhet och förordning (1982:1069) om rymdverksamhet, tillstånd för icke-statlig rymdverksamhet, skadeståndsansvar, tillsyn över rymdverksamhet samt registrering av föremål för vilka Sverige är att anse som utsändande stat. Sverige har även undertecknat de kompletterande avtalen, med undantag för avtalet om aktivitet på månen från 1978.

Källor

• Anna-Karin Bergman (2002). ”Trender inom rymdrätten”. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet. http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1556168&fileOId=1563899. Läst 17 augusti 2010. 
• Nationalencyklopedin, band 16 s. 112, uppslagsordet Rymdrätt

Externa länkar

• Fördragstexten på svenska i regeringens proposition 1981/82:226 om lag om rymdverksamhet.