Hoppa till innehållet

R136a2

Från Wikipedia
R136a2
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildSvärdfisken
Rektascension05t 38m 42,40s[1]
Deklination-69° 06′ 02,88″[1]
Skenbar magnitud ()12,34[1]
Stjärntyp
SpektraltypWN5h[2]
B–V+0,23[1]
VariabeltypWolf-Rayet-stjärna
Astrometri
Avståndca 163 000 lå (49 970[3] pc)
Absolut magnitud ()-7,80[4]
Detaljer
Massa151 +27−16[5] M☉
Radie25,2 +4,1−3,5[5] R☉
Luminositet3 548 000[5] L☉
Temperatur50 000[6] K
Vinkelhastighet150[6] km/s
Ålder1,34 +0,13−0,18[5] miljoner år
Andra beteckningar
BAT99 109, RMC 136a2, [H2013] LMCe 1399, MH 511, [CHH92] 2, [HSH95] 5[7]

R136a2 eller RMC 136a2, är en ensam stjärna och en Wolf-Rayet-stjärna belägen i Stora magellanska molnet (LMC) i södra delen av stjärnbilden Svärdfisken. Den ligger i mitten av R136, den centrala koncentrationen av stjärnor i den stora öppna stjärnhopen NGC 2070 i Tarantelnebulosan (30 Doradus).[8] Den har en skenbar magnitud av ca 12,34[1] och kräver ett kraftfullt teleskop för att kunna observeras. Den beräknas befinna sig på ett avstånd av ca 163 000 ljusår (ca 50 000 parsec).[3]

En nära-infraröd bild av R136- hopen. R136a1 och R136a2 är de två mycket nära ljusa stjärnorna i mitten, R136a2 är den svagare av de två. Kredit: ESO/VLT

Observation

[redigera | redigera wikitext]

År 1960 gjorde en grupp astronomer som arbetade vid Radcliffe-observatoriet i Pretoria systematiska mätningar av ljusstyrkan och spektra för ljusa stjärnor i Stora magellanska molnet (LMC). Bland objekten som katalogiserades var RMC 136 (Radcliffe-observatoriets Magellanic Cloud-katalognummer 136), den centrala "stjärnan" i Tarantelnebulosan, som observatörerna drog slutsatsen att förmodligen vara ett multipelstjärnsystem. Efterföljande observationer visade att R136 var belägen i mitten av ett gigantiskt område av joniserat interstellärt väte, känt som en HII-region, som var ett centrum för intensiv stjärnbildning i omedelbar närhet av de observerade stjärnorna.[9]

I början av 1980-talet löstes R136a först upp med hjälp av fläckinterferometri i 8 komponenter.[10] R136a2 var marginellt den näst ljusaste som hittades inom 1 bågsekund i mitten av R136-klustret. Tidigare uppskattningar om att ljusstyrkan i den centrala regionen skulle kräva så många som 30 heta stjärnor i O-klassen inom en halv parsec i mitten av stjärnhopen[11] hade lett till spekulationer om att en stjärna flera tusen gånger solens massa var desto större trolig förklaring.[12] Istället fann man så småningom att den bestod av ett fåtal extremt lysande stjärnor åtföljda av ett större antal heta O-stjärnor.[1]

Att bestämma ett exakt avstånd till R136a2 är utmanande på grund av många faktorer. På det enorma avståndet till LMC är parallaxmetoden bortom gränserna för nuvarande teknik. De flesta uppskattningar antar att R136 är på samma avstånd som Stora magellanska molnet. Det mest exakta avståndet till LMC är 49,97 kpc, härlett från en jämförelse av vinkel- och linjärdimensionerna hos förmörkande dubbelstjärnor.[3]

Egenskaper

[redigera | redigera wikitext]

Liksom alla Wolf-Rayet-stjärnor, genomgår R136a2 en stor massförlust genom en snabb stjärnvind. Stjärnan förlorar 4,6 × 10 −5 solmassa per år genom en stjärnvind med en hastighet på 2 400 km/s.[13][14] Stjärnans stora massa komprimerar och värmer kärnan och främjar snabb kärnfusion av väte främst genom CNO-processen, vilket leder till en ljusstyrka på 5 129 000 gånger solens. Fusionshastigheten är så stor att R136a2 på 10 sekunder producerar mer energi än vad solen gör på ett år. Den kan ha haft en massa av 221 solmassor när den föddes och förlorat så mycket som 24 solmassor under de senaste 1 till 2 miljoner åren,[4] men eftersom nuvarande teorier tyder på att inga stjärnor kan födas över 150 solmassor kan den vara en sammanslagning av två eller flera stjärnor.[8]

Även om stjärnan är en av de mest massiva kända har den en radie på 34,7 solradier och en volym på 41 800 solar,[4] mycket mindre än de största stjärnorna som VY Canis Majoris. På grund av den höga temperaturen avger den det mesta av sin energi i det ultravioletta området av det elektromagnetiska spektrumet, och den visuella ljusstyrkan är bara 114 000 gånger solen (MV −7,80).[4]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, R136a2, 22 augusti 2024.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e f] Doran, E. I.; Crowther, P. A.; De Koter, A.; Evans, C. J.; McEvoy, C.; Walborn, N. R.; Bastian, N.; Bestenlehner, J. M.; Gräfener, G.; Herrero, A.; Köhler, K.; Maíz Apellániz, J.; Najarro, F.; Puls, J.; Sana, H.; Schneider, F. R. N.; Taylor, W. D.; Van Loon, J. Th.; Vink, J. S. (2013). "The VLT-FLAMES Tarantula Survey. XI. A census of the hot luminous stars and their feedback in 30 Doradus". Astronomy & Astrophysics. 558: A134. arXiv:1308.3412. Bibcode:2013A&A...558A.134D. doi:10.1051/0004-6361/201321824. S2CID 118510909.
  2. ^ Schnurr, O.; Chené, A.-N.; Casoli, J.; Moffat, A. F. J.; St-Louis, N. (2009). "VLT/SINFONI time-resolved spectroscopy of the central, luminous, H-rich WN stars of R136". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 397 (4): 2049. arXiv:0905.2934. Bibcode:2009MNRAS.397.2049S. doi:10.1111/j.1365-2966.2009.15060.x. S2CID 11425847.
  3. ^ [a b c] Pietrzyński, G.; Graczyk, D.; Gieren, W.; Thompson, I. B.; Pilecki, B.; Udalski, A.; Soszyński, I.; Kozłowski, S.; Konorski, P.; Suchomska, K.; Bono, G.; Moroni, P. G. Prada; Villanova, S.; Nardetto, N.; Bresolin, F.; Kudritzki, R. P.; Storm, J.; Gallenne, A.; Smolec, R.; Minniti, D.; Kubiak, M.; Szymański, M. K.; Poleski, R.; Wyrzykowski, Ł.; Ulaczyk, K.; Pietrukowicz, P.; Górski, M.; Karczmarek, P. (2013). "An eclipsing-binary distance to the Large Magellanic Cloud accurate to two per cent". Nature. 495 (7439): 76–9. arXiv:1303.2063. Bibcode:2013Natur.495...76P. doi:10.1038/nature11878. PMID 23467166. S2CID 4417699.
  4. ^ [a b c d] Bestenlehner, Joachim M.; Crowther, Paul A.; Caballero-Nieves, Saida M.; Schneider, Fabian R. N.; Simón-Díaz, Sergio; Brands, Sarah A.; De Koter, Alex; Gräfener, Götz; Herrero, Artemio; Langer, Norbert; Lennon, Daniel J.; Maíz Apellániz, Jesus; Puls, Joachim; Vink, Jorick S. (2020). "The R136 star cluster dissected with Hubble Space Telescope/STIS. II. Physical properties of the most massive stars in R136". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 499 (2): 1918. arXiv:2009.05136. Bibcode:2020MNRAS.499.1918B. doi:10.1093/mnras/staa2801.
  5. ^ [a b c d] Brands, S.; de Koter, A.; Bestenlehner, J.; Crowther, P.; Sundqvist, J.; Puls, J.; Caballero-Nieves, S.; Abdul-Masih, M.; Driessen, F.; Garcia, M.; Geen, S.; Gräfener, G.; Hawcroft, C.; Kaper, L.; Keszthelyi, Z.; Langer, N.; Sana, H.; Schneider, Fabian R. N.; Shenar, T.; Vink, Jorick S. (7 April 2022). "The R136 star cluster dissected with Hubble Space Telescope/STIS. III. The most massive stars and their clumped winds". Astronomy & Astrophysics. 663: A36. arXiv:2202.11080. Bibcode:2022A&A...663A..36B. doi:10.1051/0004-6361/202142742. ISSN 0004-6361. S2CID 247025548.
  6. ^ [a b] Kalari, Venu M.; Horch, Elliott P.; Salinas, Ricardo; Vink, Jorick S.; Andersen, Morten; Bestenlehner, Joachim M.; Rubio, Monica (2022-07-26). "Resolving the Core of R136 in the Optical". The Astrophysical Journal. 935 (2): 162. arXiv:2207.13078. Bibcode:2022ApJ...935..162K. doi:10.3847/1538-4357/ac8424. S2CID 251067072.
  7. ^ https://simbad.cds.unistra.fr/simbad/sim-id?Ident=RMC+136a2. Hämtad 2024-09-24.
  8. ^ [a b] Banerjee, Sambaran; Kroupa, Pavel; Oh, Seungkyung (2012). "The emergence of super-canonical stars in R136-type starburst clusters". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 426 (2): 1416. arXiv:1208.0826. Bibcode:2012MNRAS.426.1416B. doi:10.1111/j.1365-2966.2012.21672.x. S2CID 119202197.
  9. ^ Feast, M. W.; Thackeray, A. D.; Wesselink, A. J. (1960). "The brightest stars in the Magellanic Clouds". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 121 (4): 337. Bibcode:1960MNRAS.121..337F. doi:10.1093/mnras/121.4.337.
  10. ^ Weigelt, G.; Baier, G. (1985). "R136a in the 30 Doradus nebula resolved by holographic speckle interferometry". Astronomy and Astrophysics. 150: L18. Bibcode:1985A&A...150L..18W.
  11. ^ Moffat, A. F. J.; Seggewiss, W. (1983). "R136 - Supermassive star or dense core of a star cluster?". Astronomy and Astrophysics. 125: 83. Bibcode:1983A&A...125...83M.
  12. ^ Cassinelli, J. P.; Mathis, J. S.; Savage, B. D. (1981). "Central Object of the 30 Doradus Nebula, a Supermassive Star". Science. 212 (4502): 1497–501. Bibcode:1981Sci...212.1497C. doi:10.1126/science.212.4502.1497. PMID 17790538.
  13. ^ Hainich, R.; Rühling, U.; Todt, H.; Oskinova, L. M.; Liermann, A.; Gräfener, G.; Foellmi, C.; Schnurr, O.; Hamann, W.-R. (2014). "The Wolf-Rayet stars in the Large Magellanic Cloud". Astronomy & Astrophysics. 565: A27. arXiv:1401.5474. Bibcode:2014A&A...565A..27H. doi:10.1051/0004-6361/201322696. S2CID 55123954.
  14. ^ Crowther, Paul A.; Schnurr, Olivier; Hirschi, Raphael; Yusof, Norhasliza; Parker, Richard J.; Goodwin, Simon P.; Kassim, Hasan Abu (2010). "The R136 star cluster hosts several stars whose individual masses greatly exceed the accepted 150 M⊙ stellar mass limit". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 408 (2): 731. arXiv:1007.3284. Bibcode:2010MNRAS.408..731C. doi:10.1111/j.1365-2966.2010.17167.x. S2CID 53001712.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Stjärnor i Svärdfisken
Bayer
Variabler
HD
Övriga
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=R136a2&oldid=55972479”