Projekt 1241 Molnija

	Projekt 1241 Molnija
	Den ryska korvetten Zaretjnyj genomför en uppvisning på marinens dag 31 juli 2011.
Allmänt
Typ	Robotkorvett
Design	Almaz
Före	Projekt 205 Tsunami
Fartyg tillhörande klassen	62 (+36 Projekt 1241.2)
Tekniska data
Deplacement	450–550 ton
Längd i vattenlinjen	49,5 meter
Längd över allt	56,1 meter
Bredd i vattenlinjen	8,74 meter
Bredd överallt	10,2 meter
Djupgående	2,5 meter (skrov); 4,15 meter (propellrar)
Framdrift
Framdrift	Gasturbin
Huvudmaskin	2 × M-70 gasturbiner på 12 000 hk vardera; 2 × M-75 gasturbiner på 5000 hk eller; 2 × M-510 dieselmotorer på 4000 hk
Maskinstyrka	34 000 hk
Propellrar	2
Hjälpmaskin	DGR-75 dieselgenerator på 100 kW
Prestanda
Maxfart	42 knop
Marschfart	13 knop
Räckvidd	1400 NM (1241); 2000 NM (1241PE)
Aktionstid	10 dygn
Lastförmåga
Besättning	41
Beväpning
Huvudartilleri	1 × 76 mm AK-176 allmålskanon
Luftvärnsartilleri	2 × 30 mm AK-630 gatlingkanoner
Robotar	4 × P-20 Termit (1241) eller P-270 Moskit (1241M och 1241PE); 4 × Strela-2 eller Strela-3
Sensorer	Radar: Monolit-T eller Harpun-E spaningsradar samt MR-123 Vympel eldledningsradar

Uppslagsordet ”Tarantul-klass” leder hit. För patrullbåtsklassen, se Projekt 205P Tarantul.

Projekt 1241 Molnija (ryska: Молния, ”blixt”) eller Tarantul-klass är en serie robotbeväpnade korvetter utvecklade i Sovjetunionen avsedda att komplettera de äldre robotbåtarna av typen Projekt 205 Tsunami (Osa-klass). Orsaken var främst att man ville ha ett mer sjövärdigt fartyg med förbättrat närluftvärn, vilket krävde installation av en allmålskanon och en högre placerad spanings- och eldledningsradar. Skeppen saknar helt ubåtsjaktförmåga, men luftvärnet anses tillräckligt för självförsvar mot sjömålsrobot och helikopter på avstånd under 10 km. Nato klassar Projekt 1241 som robotkorvetter.

Historia

I slutet av 1960-talet hade det i väst börjat produceras flera mindre ytstridsfartyg beväpnade med sjömålsrobotar som Exocet och Otomat, men också med kraftfulla allmålskanoner som OTO Melara 76 mm, något som Projekt 205 saknade. En annan nackdel som Tsunami-klassen hade var att de fyra Termit-robotarna utgjorde en tung last för det relativt lilla skrovet. Beväpnade med dessa robotar kunde fartygen i klassen inte dessutom bära upp en tung ytspaningsradar i masten utan att bli instabila. Radarhorisonten kom därför att ligga alltför nära, något som senare visade sig under Gulfkriget när tolv irakiska robotbåtar sänktes av Sea Skua-robotar från Lynx-helikoptrar utan att dessa hade blivit upptäckta.

Med anledning av det började konstruktionsbyrån Almaz 1969 att designa ett fartyg som i storlek låg mellan Tsunami och Ovod-klassen. Under 1971 presenterades två förslag för Sovjetunionens flotta där det i stort sett bara var radarn som skiljde. Radarn Gravij-M uppfyllde visserligen flottans krav, men man valde ändå att satsa på den ännu icke färdiga radarn Monolit. En viktig egenskap var att det nya fartyget skulle kunna hålla samma fart som Tsunami-klassen. Därför valde man bort luftvärnsrobotsystemet Osa-M eftersom det skulle ha tyngt ner fartygen så mycket att de inte skulle kunna nå 40 knop. Dessutom bedömdes fartyg av den här storleken i stort sett alltid operera i kustnära vatten där de skulle kunna skyddas av eget jaktflyg.

År 1973 beslutades att även en version avsedd för ubåtsjakt skulle konstrueras baserad på samma skrov, men med dieselmaskineri, annorlunda överbyggnad och annan beväpning. Dessa fartyg fick namnet Projekt 1241.2 Molnija-2 (Pauk-klass) och den ursprungliga designen fick då beteckningen Projekt 1241.1. De första började byggas 1976 och togs i tjänst 1981, samma år som man började bygga den förbättrade varianten 1241.1-M beväpnad med Moskit-robotar.

Varianter

Projekt 1241, 1241.1 eller 1241.1-T (Tarantul I): Ursprunglig variant beväpnad med Termit-robotar.

Projekt 1241.2 (Pauk): Version för ubåtsjakt, se Projekt 1241.2 Molnija-2

Projekt 1241-RE (Tarantul II): Exportversion med den enklare radarn Harpun-E och utan möjlighet att ta emot eldledningsdata från Uspech (framgång).