Per Gustaf Ericsson
Per Gustaf Ericsson, (på trakten vanligen kallad "Käck-Pelle") född 28 september 1820 på soldattorpet Eriksberg Härads socken, död 2 februari 1894, var en svensk folklivsskildrare och dialektforskare.
Per Gustaf Ericsson var son till den indelte soldaten Eric Käck. 1832-1834 fick han genom fattigunderstöd läsa vid Strängnäs apologistskola och kom därefter i guldsmedslära. Ganska snart lämnade han dock läran och försörjde sig som kringvandrande metallarbetare med olika mindre arbeten. 1845 avled hans far och Per Gustaf Ericsson tog över faderns torp för att försörja modern. Han hade redan som barn samlat mynt och efterhand kommit att intressera sig för kulturhistoria. Då Södermanlands fornminnesförening bildades 1860 anmälde Ericsson sitt intresse och blev föreningens om bud i Härads, Fogdö, Vansö, Länna och Barva socknar. Han dokumenterade fasta fornlämningar och lösfynd som gjorts i trakterna, men köpte även upp allmogeföremål som sedan erbjöds till olika museer. Därtill påbörjade han en dialektordbok, där han 1865 hade kommit till bokstaven G då materialet överlämnades till fornminnesföreningen. Under en resa till Uppsala 1875 passade Ericsson på att besöka Artur Hazelius, ett möte som kom att leda till att han engagerades som uppköpare för Nordiska museet. Han inledde även brevväxling med Bror Emil Hildebrand och insände material till Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Någon större ekonomisk ersättning för sitt arbete erhöll han dock inte. Per Gustaf Ericsson hade 1854 gift sig och då hustrun 1877 avled lämnades han ensam att sörja för åtta barn. Sedan deras stuga brunnit 1883 tvingades de söka hjälp hos sina grannar. Fram till kort före sin död fortsatte dock Per Gustaf Ericsson med sitt uppteckningsarbete.