Orientgrönfink

	Orientgrönfink; Status i världen: Livskraftig (lc)
	Underarten minor
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Finkar; Fringillidae
Släkte	Grönfinkar; Chloris
Art	Orientgrönfink; C. sinica
Vetenskapligt namn
	§ Chloris sinica
Auktor	(Linnaeus, 1766)
Synonymer
	Carduelis sinica;

Orientgrönfink^[2] (Chloris sinica) är en östasiatisk fågel i familjen finkar inom ordningen tättingar.^[3] Den förekommer i östra Ryssland söderut via Korea, Japan och Kina till Vietnam. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Fältkännetecken

Utseende

Orientgrönfinken är en medelstor (12,5–14 cm) fink med kraftig näbb och kort, något kluven stjärt. Hanen har gråaktig hjässa och nacke, brunt på mantel och skapularer och likaså brunt på bröst och flanker. Armpennorna är brett kantade i gråvitt och övergumpen är gul. Honan liknar hanen men har mer enfärgat gråbrunt huvud, mattare ovansida och övergump samt mer urtvättad undersida.^[4]

Läten

Bland lätena hörs ett nasalt "dzweee" och i flykten ett kvittrande "dzi-dz-i-dz-i". Sången, som liksom hos andra grönfinkar ofta levereras i en stelvingad sångflykt, är i stort upprepade serier av lätena.^[4]

Utbredning och systematik

Orientgrönfink delas upp i sex underarter med följande utbredning:^[5]

Chloris sinica sinica – södra, östra och sydöstra Kina samt nordöstra och centrala Vietnam
Chloris sinica chabarowi – Amurland i Ryssland samt nordöstra Kina (östra Inre Mongoliet till norra Heilongjiang
Chloris sinica ussuriensis – nordöstra Kina (sydöstra Inre Mongoliet österut till södra Heilongjian, Liaoning och Hebei) till Korea och sydöstra Ryssland (södra Ussuriland)
Chloris sinica kawarahiba – Kamtjatkahalvön, Kurilerna, Sachalin och nordöstra Hokkaido i Japan; övervintrar söderut till södra och sydöstra Kina, sällsynt till Taiwan
Chloris sinica minor – förekommer i södra Japan (södra Hokkaido, Honshu, Shikoku och Kyushu, inklusive Izuöarna och Tshushima) och sydligaste Korea (Jeju)
Chloris sinica kittlitzi – förekommer i södra Japan (Boninöarna och Vulkanöarna)

Underarten chabarowi inkluderas ofta i ussuriensis.^[6] Taxonet kittlitzi urskiljs sedan 2021 av tongivande International Ornithological Congress (IOC) som egen art, Chloris kittlitzi, baserat på studier^[7]^[8] som visar på genetiska och morfologiska skillnader.^[6]

Tillfälligt har orientgrönfinken observerats så långt bort som i USA.^[1] Arten har observerats i Sverige, men det har bedömts osannolikt att den nått landet på naturlig väg.^[9]

Släktestillhörighet

Länge placerades grönfinken och dess närmaste släktingar i släktet Carduelis, men genetiska studier har visat att detta är polyfyletiskt, där grönfinkarna endast är avlägset släkt med de övriga och står snarare närmare ökenfinken och finkarna i släktet Rhynchostruthus.^[10] Numera urskiljs grönfinkarna därför i det egna släktet Chloris.

Levnadssätt

Orientgrönfinken förekommer i olika skogstyper samt odlingsbygd i låglänta områden och låga bergstrakter. Den lever mestadels av olika sorters frön från säd, ogräs och buskar. Fågeln häckar mellan mars och augusti och lägger två kullar. Boet är en prydlig skål som placeras på en trädgren två till 20 meter ovan mark. Däri lägger den tre till fem vitaktiga eller svagt gröntonade ägg.^[5]^[4]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig eller lokalt vanlig.^[11] Taxonet kittlitzi, av vissa urskild som egen art efter studier (se ovan), är dock mycket fåtalig, med ett bestånd på endast 400 individer. I Japan listas populationen som akut hotad.^[7]

Referenser

^ [a b c d] Birdlife International 2016 Chloris sinica Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.
^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
^ [a b c] Craig Robson (2007) Birds of South-east Asia, New Holland Publisher, London, sid:178-179, ISBN 978-1-84330-746-4
^ [a b] Clement, P. (2018). Oriental Greenfinch (Chloris sinica). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/61335 27 November 2018).
^ [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.1). doi : 10.14344/IOC.ML.11.1.
^ [a b] Saitoh T, K Kawakami, YA Red’kin, I Nishiumi, C-H Kim, et al. 2020. Cryptic Speciation of the Oriental Greenfinch Chloris sinica on Oceanic Islands. Zoological Science, 37(3): 280-294.
^ Saitoh T, N Sugita, S Someya, Y Iwami, S Kobayashi, H Kamigaichi, et al. 2015). DNA barcoding reveals 24 distinct lineages as cryptic bird species candidates in and around the Japanese Archipelago. Mol Ecol Resour 15: 177–186
^ Sveriges fågeltaxa, Birdlife Sverige PDF
^ Zuccon, Dario; Prŷs-Jones, Robert; Rasmussen, Pamela C.; Ericson, Per G.P. (2012). ”The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 62 (2): sid. 581-596. doi:10.1016/j.ympev.2011.10.002. Arkiverad från originalet den 26 september 2018. https://web.archive.org/web/20180926130508/http://www.nrm.se/download/18.9ff3752132fdaeccb6800010935/Zuccon%20et%20al%202012.pdf. Läst 27 november 2018.
^ Clement, P., Harris, A. and Davis, J. 1999. Finches and sparrows. Christopher Helm, London.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör orientgrönfink.
Bilder & media
Wikispecies har information om Chloris sinica.
Artförteckning
Bilder och filmer på Internet Bird Collection
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c d] Birdlife International 2016 Chloris sinica Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30

[CC-3] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01

[robson-4] [a b c] Craig Robson (2007) Birds of South-east Asia, New Holland Publisher, London, sid:178-179, ISBN 978-1-84330-746-4

[hbw-5] [a b] Clement, P. (2018). Oriental Greenfinch (Chloris sinica). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/61335 27 November 2018).

[IOC-6] [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.1). doi : 10.14344/IOC.ML.11.1.

[Saitoh-7] [a b] Saitoh T, K Kawakami, YA Red’kin, I Nishiumi, C-H Kim, et al. 2020. Cryptic Speciation of the Oriental Greenfinch Chloris sinica on Oceanic Islands. Zoological Science, 37(3): 280-294.

[8] Saitoh T, N Sugita, S Someya, Y Iwami, S Kobayashi, H Kamigaichi, et al. 2015). DNA barcoding reveals 24 distinct lineages as cryptic bird species candidates in and around the Japanese Archipelago. Mol Ecol Resour 15: 177–186

[9] Sveriges fågeltaxa, Birdlife Sverige PDF

[10] Zuccon, Dario; Prŷs-Jones, Robert; Rasmussen, Pamela C.; Ericson, Per G.P. (2012). ”The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 62 (2): sid. 581-596. doi:10.1016/j.ympev.2011.10.002. Arkiverad från originalet den 26 september 2018. https://web.archive.org/web/20180926130508/http://www.nrm.se/download/18.9ff3752132fdaeccb6800010935/Zuccon%20et%20al%202012.pdf. Läst 27 november 2018.

[11] Clement, P., Harris, A. and Davis, J. 1999. Finches and sparrows. Christopher Helm, London.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]