Moritz Hauptmann
| Moritz Hauptmann | |
 | |
| Född | 13 oktober 1792[1][2][3] Dresden[4][5] |
|---|---|
| Död | 3 januari 1868[1][2][3] (75 år) Leipzig[5] |
| Medborgare i | Kungariket Sachsen |
| Sysselsättning | Kompositör, musikteoretiker, universitetslärare, dirigent, musikvetare[5], körledare, konsthistoriker[6] |
| Befattning | |
| Kapellmästare Ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien (1865–) | |
| Arbetsgivare | Hochschule für Musik und Theater „Felix Mendelssohn Bartholdy“ Leipzig |
| Utmärkelser | |
| Maximiliansorden för konst och vetenskap (1858) | |
| Redigera Wikidata | |
Moritz Hauptmann, född 13 oktober 1792 i Dresden, död 3 januari 1868 i Leipzig, var en tysk musikteoretiker och tonsättare.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Hauptmann undervisades av bland andra Francesco Morlacchi och Ludwig Spohr, inträdde 1812 som violinist vid hovkapellet i Dresden, 1813 vid det i Wien och var 1815–20 privatmusiklärare hos furst Nikolaj Repnin-Volkonskij i Ryssland. År 1822 anställdes han i hovkapellet i Kassel, och 1842 blev han på Spohrs och Felix Mendelssohns särskilda rekommendation kantor i Thomasskolan i Leipzig samt 1843 lärare i musikteori vid musikkonservatoriet i samma stad.
Hauptmann ansågs vara en av sin tids främsta musikpedagoger, och bland hans över 300 elever kan nämnas nämnas Friedrich Kiel, Joseph Joachim, Hans von Bülow, Albert Rubenson, Fredrik Pacius och Edvard Grieg. Förutom en opera (Mathilde, 1826) och diverse instrumentalmusik skrev han bland annat motetter, mässor, kanon, kvartetter för blandade röster och duetter.
Hauptmann var dock mest betydelsefull som musikteoretiker och hans huvudarbete, Die Natur der Harmonik und Metrik (1853, andra upplagan 1873), är ett försök till en rationell harmonilära. En grundtanke hos honom är, att "varje förståndig formation beror ursprungligen på en given motsats". Som polära motsatser uppställer han durtreklangen och molltreklangen. Vid framställningen av motsatserna och deras förmedling är han påverkad av Friedrich Hegels dialektiska metod. Han inlade en stor förtjänst genom sina analyser över fugan.
Efter Hauptmanns död utgavs Die Lehre von der Harmonik (av Oscar Paul, 1868), Briefe an Franz Hauser (av Alfred Schöne, 1871), Opuscula (av Hauptmanns son, 1874) och Briefe an Ludwig Spohr (av Ferdinand Hiller, 1916). Hauptmann invaldes 1865 som ledamot av Kungliga Musikaliska akademien i Stockholm.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Moritz-Hauptmanntopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6v416j0, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] International Music Score Library Project, IMSLP-ID: Category:Hauptmann,_Moritz, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: xx0011522, läst: 23 november 2019.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] arkiv Storico Ricordi, Archivio Storico Ricordi person-ID: 10963, läst: 3 december 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Dictionary of Art Historians, Dictionary of Art Historians-ID: hauptmannm, läst: 23 april 2022.[källa från Wikidata]
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Hauptmann, Moritz i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
|