Livstidssenator
En livstidssenator är en senator vald eller utnämnd på livstid. Systemet tillämpas i flera länder. År 2013 var 6 av 321 italienska senatorer, 4 av 47 burundiska senatorer och samtliga ledamöter i brittiska överhuset (med undantag för de 26 biskoparna, som har sina platser fram till att de går i pension vid 70 års ålder) sina platser på livstid. Flera sydamerikanska länder brukade upphöja tidigare presidenter till livstidssenatorer, men har sedermera upphört med detta.
Italien
[redigera | redigera wikitext]I Italien utnämns en senatore a vita av presidenten "för framstående patriotiska förtjänster inom det sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller litterära området". Tidigare presidenter är livstidssenatorer ex officio.
Den italienska författningen begränsar antalet livstidssenatorer, bortsett från tidigare presidenter, till fem. De har samma rättigheter som valda senatorer, inklusive rösträtt i senaten och behörighet att väljas till senatens talman. Deras mandatperiod tar inte slut när senaten upplöses.
Alla italienska presidenter bortsett från Oscar Luigi Scalfaro har gjort minst en utnämning av livstidssenator. Luigi Einaudi utnämnde åtta senatorer.
Lista över Italiens livstidssenatorer
[redigera | redigera wikitext]Den 18 september 2024 fanns det fem livstidssenatorer:
- Elena Cattaneo – 62 år, utnämnd.
- Mario Monti – 81 år, utnämnd.
- Renzo Piano – 87 år, utnämnd.
- Carlo Rubbia – 90 år, utnämnd.
- Liliana Segre – 94 år, utnämnd.
Tidigare livstidssenatorer:
Kanada
[redigera | redigera wikitext]Medlemmar av den kanadensiska senaten utnämndes på livstid fram till 1965. Senare utnämnda senatorer avgår senast när de fyller 75 år.
Sydamerika
[redigera | redigera wikitext]En rad sydamerikanska länder har gett tidigare presidenter rätt till en plats i senaten på livstid (senador vitalicio). Enär ordningen ansetts som odemokratisk har den avskaffats i de flesta länder. Paraguay har fortfarande en sådan ordning, men livstidssenatorerna har ej rösträtt. I Venezuela fanns ordningen från 1961 till 1999, i Peru från 1979 till 1993 och i Chile från 1980 till 2005. Augusto Pinochet var livstidssenator i Chile fram till 2000, men tilldömdes att bli fråntagen sin plats.
Frankrike
[redigera | redigera wikitext]Under tredje franska republiken bestod den franska senaten av 300 medlemmar, och av dessa var 75 oavsättliga (sénateurs inamovibles). Ordningen infördes 1875 och avskaffades för nya senatorer 1884, ehuru redan utnämnda behöll sina platser. Den siste franske livstidssenatorn, Émile Deshayes de Marcère, dog 1918. Tillhopa fanns det 116 livstidssenatorer.[4]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Leone var livstidssenator från 1967 till 1971 efter utnämning och från 1978 till sin död (2001) ex officio, som förutvarande president.
- ^ Napolitano var livstidssenator från 2005 till 2006 efter utnämning och från 2015 till sin död (2023) ex officio, som förutvarande president.
- ^ Toscanini utnämndes 5 december 1949, men avböjde påföljande dag.
- ^ Les sénateurs inamovibles Arkiverad 18 juni 2006 hämtat från the Wayback Machine.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Livstidssenator, 26 september 2012.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Senator for life, 1 augusti 2012.