Hoppa till innehållet

Brittiska överhuset

Från Wikipedia
Brittiska överhuset
House of Lords
Emblem eller logo.
Typ
UtformningÖverhus
Ledning
Lord SpeakerJohn McFall
sedan 1 maj 2021
LedareNicholas True (konservativ)
sedan 6 september 2022
OppositionsledareAngela Smith (Labour)
sedan 27 maj 2015
Struktur
Antal platser778
(+42 tillfälligt tjänstlediga eller inaktiva pärer)[1][2]
House of Lords composition.svg
Politiska grupperLord Speaker

Lords Spiritual

Lords Temporal
Regeringen

Officiell opposition

Övrig opposition

Crossbench

Mötesplats
House of Lords 2011.jpg
House of Lords år 2011
Westminsterpalatset
Westminster
London
Storbritannien
Webbplats
www.parliament.uk/lords
Storbritanniens statsskick
Storbritanniens riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Monarkin
Kung Charles III av Storbritannien
Tronföljare: William, prins av Wales
Kronrådet  · Kunglig sanktion  · Prorogation
Samväldesriken
Lagstiftande makt
Parlamentet
Parlamentsval
Underhuset  · Överhuset
Årlig öppningsceremoni
Verkställande makt
Premiärminister Keir Starmer
Kabinettet  · Kronrådet
Cabinet Office
Dömande makt
Högsta domstolen
Common law  · Rättsväsen
Engelsk rätt  · Skotsk rätt
Självstyre
Skottland: Parlament
Wales: Nationalförsamling
Nordirland: Församling
Administrativ indelning
Riksdelar
Kronbesittningar
Utomeuropeiska territorier

Brittiska överhuset (engelska: House of Lords, eller formellt: The Right Honourable the Lords Spiritual and Temporal of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland in Parliament assembled) är den ena av Storbritanniens parlaments två kamrar.

Den brittiska parlamentarismen (Westminstermodellen) utgörs av de tre fristående delarna underhuset (House of Commons), överhuset (House of Lords) och monarken (crown in parliament). Överhuset kan inte fatta några egna beslut, men har rätt att för viss tid skjuta upp lagförslag beslutade av underhuset. Oftast lägger överhuset sedan fram samma förslag med ändringar inför underhuset, som därefter får fatta nytt beslut.

House of Lords kom till på 1300-talet och har funnits nästan fortlöpande sedan dess. Namnet House of Lords användes inte som beteckning för överhuset förrän 1544. Överhuset avskaffades 1649 av den revolutionära regeringen som kom till makten under engelska inbördeskriget, men återupprättades 1660.

Överhuset var en gång mer mäktigt än det folkvalda underhuset. Sedan 1800-talet har dock överhusets befogenheter successivt minskat och är numera betydligt svagare än sin folkvalda kontrahent. Efter de reformer som antogs 1911 och 1949 kan alla lagförslag från regeringen utom finansförslag (som innefattar den årliga budgetpropositionen) som har antagits av underhuset fördröjas av överhuset i tolv månader, men inte avslås. Denna befogenhet kallas suspensivt veto inom statsvetenskapen.

Förutom de lagstiftande funktionerna hade överhuset tidigare också rättsliga befogenheter: det utgjorde högsta appellationsdomstol för de flesta fall i Storbritannien. Överhusets rättsliga funktioner utövades inte av kammaren som helhet, utan av ett utskott med ledamöter med erfarenhet av höga juridiska ämbeten, som kallades laglorder (law lords). Överhuset var heller inte den enda högsta domstolen i Storbritannien. I vissa fall innehades denna roll av kronrådets rättsliga utskott. I och med Constitutional Reform Act 2005 överfördes överhusets dömande funktioner till en ny institution, Storbritanniens högsta domstol. Den 31 juli 2009 hade laglorderna sitt sista sammanträde.[3]

Laglorderna hade införts 1876 genom en ny lag som gjorde det möjligt att ge två höga jurister icke ärftliga platser i överhuset. Från 1887 fick dessa behålla sina barontitlar och platser livet ut efter att de pensionerats från domarbänken. Successivt utökades antalet laglorder till som mest tolv (från 1994). Sedan Life Peerages Act 1958 antagits kunde regeringen utnämna vilken och hur många medborgare i ett samväldesrike över 20 år fyllda, bosatta och skattebetalande i Storbritannien som helst till livstidspärer med plats överhuset – därigenom kunde kvinnor för första gången ta plats i överhuset.

Ytterligare reformer genomfördes genom House of Lords Act 1999, som avskaffade den automatiska ärftliga rätten för pärer att sitta i överhuset. Två ärftliga pärer, hertigen av Norfolk (med det ärftliga ämbetet earl marshal, som organiserar parlamentets öppnande samt kröningar och statsbegravningar) och markisen av Cholmondeley (med ämbetet lord great chamberlain, som också har en roll vid parlamentets öppnande) behåller sina platser på grund av sina ämbeten. Av de 90 övriga som har säte i egenskap av innehavare av ärftlig pärsvärdighet är 14 valda av överhuset som helhet och 74 valda av de andra arvspärerna utifrån partigruppstillhörighet. Antalet pärer som på detta sätt kan väljas av ett parti återspeglar andelen arvspärer som tillhörde det partiet 1999. När en överhusledamot med ärftlig pärsvärdighet avlider förrättas fyllnadsval.

Yttermera reformer har övervägts men inte antagits. Bland förslagen finns att helt avskaffa det ärftliga elementet och att åtminstone hälften av ledamöterna ska vara direkt folkvalda. Den 7 mars 2007 röstade underhuset för att mellan 90 och 100 procent av överhusets ledamöter skulle vara folkvalda. Denna omröstning var endast rådgivande, men regeringen antydde att den skulle vidta åtgärder. Vid öppnandet av parlamentet i maj 2010, i samband med konservativa-liberaldemokratiska koalitionsregeringen Camerons tillträde, tillkännagav drottning Elizabeth II i sitt trontal att hennes regering ämnar att ersätta House of Lords med ett folkvalt överhus under mandatperioden. Planerna skrinlades dock efter att motståndet inom det konservativa partiet mot reformen visat sig vara för stort.[4]

Sammansättning

[redigera | redigera wikitext]

Ledamöter av överhuset kallas lords of parliament (lorder). Till skillnad från underhuset har överhuset inget fast antal ledamöter – den 5 september 2019 hade överhuset 775 ledamöter (exklusive 21 inaktiva ledamöter).[1] Av ledamöterna är högst 26 andliga lorder (lords spiritual) och övriga världsliga lorder (lords temporal). De andliga lorderna är de båda ärkebiskoparna och de 24 främsta biskoparna i Engelska kyrkan. Andliga lorder är lords of parliament (och inte pärer) så länge som de innehar sina kyrkliga befattningar, medan världsliga lorder sitter i överhuset livet ut. Av sedvänja ges ärkebiskoparna av Canterbury och York livstids pärsvärdighet sedan de pensionerats.

Av de nuvarande världsliga parlamentslorderna har de flesta blivit förlänade sin pärsvärdighet på livstid av monarken på förslag från premiärministern eller en särskild utnämningskommitté. Före 1999 års överhusreform hade de flesta som ärvt sin pärsvärdighet (cirka 700 personer) rätt att sitta i överhuset – efter reformen kan endast 92 av dem sitta i överhuset i egenskap av detta, varav 90 av de pärerna får sina platser genom interna fyllnadsval, medan två höga ämbetsmän (great officers of state[5]), innehavarna av de ärftliga ämbetena earl marshal och lord great chamberlain, ex officio har platser i överhuset. Om övriga great officers of state (till exempel lordkanslern) är överhusledamöter, så är de det i egenskap av pär.

Överhuset valde tidigare inte sin egen talman, utan det var lordkanslern som ledde kammarens arbete. Sedan 2006 väljer överhuset en Lord Speaker, som ordförande, bland sina ledamöter. Sedan 1 maj 2021 är John McFall, baron McFall of Alcluith Lord Speaker.

I överhusets kammare sitter lord speaker eller dennes ställföreträdare på the woolsack, en stor röd dyna, stoppad med ull, i salens huvudända. I jämförelse med underhusets talman har överhusets ordförande få befogenheter. Vederbörande uppträder som överhusets påannonsör; till exempel tillkännager han eller hon omröstningsresultaten. Vederbörande kan dock inte bestämma vilken lord som ska få ordet eller tillrättavisa enskilda ledamöter som brutit mot överhusets regler. Sådana åtgärder kan bara överhuset självt vidta. Till skillnad från underhustalmannen som måste hålla sig politiskt neutral, kan lord speaker och dennes ställföreträdare tala för sitt respektive parti.

En annan befattning i överhuset är överhusets ledare (leader of the House of Lords), som är en pär, utsedd av premiärministern. Överhusets ledare ansvarar för att dirigera regeringsförslagen genom överhuset. Dessutom är han medlem i kabinettet. Ledaren är också den som vanligen ger överhuset råd i ordningsfrågor; dylika råd är dock inte bindande. Premiärministern utser dessutom en ställföreträdande överhusledare som vid behov övertar överhusledarens uppgifter.

Parlamentssekreteraren (clerk of the parliaments) är överhusets chefsekreterare. Parlamentssekreteraren är emellertid inte ledamot av överhuset. Sekreteraren utses av kronan och ger ordföranden råd i ordningsfrågor, undertecknar anvisningar och officiella kommunikéer, kontrasignerar lagar och förvaltar protokollen från parlamentets bägge kamrar. Därtill ansvarar parlamentssekreteraren vid behov för arvspärernas fyllnadsval. Lord Speaker utser ställföreträdande parlamentssekreterare vilka utnämns efter att överhuset gett sitt samtycke.

Gentleman usher of the black rod är ytterligare en av överhusets befattningar. Titeln härrör från ämbetets symbol, en svart stav. Han ansvarar för ceremoniella skeenden och basar över parlamentets vaktmästare. Han kan på överhusets uppmaning undanröja störningar och oro i kammaren. Han är också överhusets serjeant-at-arms och bistår i denna funktion lord speaker. Gentleman usher of the black rods uppgifter kan delegeras till yeoman sher of the black rod eller biträdande serjeant-at-arms.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
  1. ^ [a b] ”Lords by party, type of peerage and gender”. Parliament of the United Kingdom. http://www.parliament.uk/mps-lords-and-offices/lords/composition-of-the-lords/. Läst 5 september 2019. 
  2. ^ ”Ineligible members of the House of Lords”. Parliament of the United Kingdom. http://www.parliament.uk/mps-lords-and-offices/lords/-ineligible-lords/. 
  3. ^ ”Farewell to the law lords”. The Times. 30 juli 2009. https://www.thetimes.com/article/farewell-to-the-law-lords-vqm6fkbr9xh. 
  4. ^ ”Nick Clegg: Lords reform plans to be abandoned”. BBC. 6 augusti 2012. http://www.bbc.co.uk/news/uk-politics-19149212. Läst 5 oktober 2012. 
  5. ^ Great officers of state motsvarar de forna riksämbetena i Sverige och ärkeämbetena i Tysk-romerska riket, och alla tre motsvarigheterna har medeltida rötter. Jämför tyska Wikipedias artikel om ärkeämbetena

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]