Hoppa till innehållet

Johan Erik Johansson

Från Wikipedia
För politikern, se Johan Erik Johansson i Forneby.
Johan Erik Johansson
Född22 mars 1862[1][2][3]
Skultuna församling[1][2], Sverige
Död31 mars 1938[1][2][3] (76 år)
Kungsholms församling[1][2] ​eller ​Stockholm[4]
Medborgare iSverige
Utbildad vidUppsala universitet
SysselsättningFysiolog, läkare[5], universitetslärare[5]
ArbetsgivareKarolinska Institutet
Redigera Wikidata

Johan Erik (Jöns) Johansson, född 22 mars 1862 i Skultuna församling, Västmanland, död 31 mars 1938 i Stockholm, var en svensk fysiolog. Han var professor vid Karolinska Institutet från 1901 och deltog i början av 1900-talet som expert i en stor mängd statliga kommittéer kring folkhälsofrågor. Johansson blev student vid Uppsala universitet 1879, medicine licentiat 1889, medicine doktor 1890,[6] docent vid Karolinska Institutet (KI) 1890, laborator 1891 och 1901 professor i fysiologi vid KI.

Forskningsinsatser

[redigera | redigera wikitext]

Johansson ägnade sin vetenskapliga forskning först åt blodomloppets fysiologi, inom vilken han bland annat bearbetade kärlinnervationen (i gradualavhandlingen 1890[6]) och frågan om orsaken till stegringen av hjärtslagens antal vid muskelarbete (i Skandinavisches Archiv für Physiologie, 1893). Senare bearbetade han läran om ämnesomsättningen hos människan och offentliggjorde 1896–1909 på detta område i nyss nämnda tidskrift en lång serie viktiga undersökningar, för vilka han av Svenska läkarsällskapet två gånger erhöll pris. Johanssons viktigaste inlägg på ämnesomsättningens område har varit undersökningen av de faktorer, som bestämmer energiomsättningen i muskeln vid de olika verksamhetssätt, som ingå i de vanliga kroppsrörelserna, samt påvisandet att druvsocker och fruktsocker förhåller sig olika vid omsättningen i kroppen och att vid samtidig inverkan av flera faktorer på ämnesomsättningen dessa faktorer verkar additivt. Under första världskrigets krisår utförde han för tidens kommissioner en del utredningar: Näringsvärdet hos s.k. härdadt fett (se Svenska läkaresällskapets förhandlingar 1918), Träcellulosans tillgodogörande i tarmkanalen (ibid., 1918), varvid han fick ett negativt resultat samt avstyrkte användningen av detta mjölsurrogat; Befolkningens näringsbehof i jämförelse med landets totala lifsmedelsproduktion.

Om Johanssons framstående förmåga att behandla statistiska uppgifter bär hans i förening med Frans Westermark utförda undersökning om några av de faktorer, som inverka på fostrets vikt, längd och huvudomkrets (i ovannämnda tidskrift 1897), ävensom hans utredning av lungsotens frekvens i Sverige (1907) samt hans bearbetning av medicinalstatistiken i Medicinalstyrelsens årsberättelse (från 1900) fullgoda vittnesbörd. 1911 upphörde han att biträda Medicinalstyrelsen vid statistiska arbeten, men biträdde den 1917–1919 i utspisningsfrågor; 1914–1915 och under den "fortsatta hungerblockaden" 1919 studerade han näringstillståndet i Tyskland (redovisat i Svenska läkaresällskapets förhandlingar 1915 och 1919 och Hygiea 1919).

Johansson har lämnat värdefulla utredningar i lungsotskommitténs betänkande 1907, 1908 (Behofvet af vårdanstalter för lungsotspatienter, Lungsotsdödligheten i Sverige 1901-05) och även i reglementeringskommitténs betänkande 1910 (Statistisk utredning ang. reglementeringen i Stockholm 1859-1905 och De smittosamma könssjukdomarna i Sverige 1822-1906). Som ledamot av sistnämnda kommitté yrkade han på reglementeringssystemets avskaffande och motsatte sig varje form av kriminalisering av prostitutionen. Hans Reglementeringen i Stockholm (1913) utkom i fransk översättning i Genève 1919.

Offentliga uppdrag

[redigera | redigera wikitext]

Från 1900 var Johansson Fångvårdsstyrelsens hygieniska biträde. Han var ledamot av Veterinärhögskolans styrelse 1903–1912 och åter från 1923, ledamot av direktionen över Gymnastiska centralinstitutet (GCI) från 1904 (ordförande från 1920), ledamot av reglementeringskommittén (1904–1910) och lungsotskommittén (1905–1908) samt av kommittén för omorganisationen av GCI (1910–1912).

Johansson biträdde vid redigeringen av medicinska avdelningen i Nordisk familjeboks 2:a upplaga och har för nämnda verk även författat ett stort antal artiklar. I Karolinska medico-kirurgiska institutets historia (1910) skrev han om Fysiologiska institutionen.

1910 blev han ledamot av Vetenskapsakademien, ledamot av Fysiografiska sällskapet i Lund 1921, juris hedersdoktor i Edinburgh 1923 och hederssenator vid Tekniska högskolan i Dresden 1923.

Han var ledamot av Medicinska Nobelkommittén från 1904, och dess ordförande från 1918.

Han är morbror till professor Harald Riesenfeld.

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d] Johan (Jöns) E Johansson, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt Biografiskt Lexikon-ID: 12156, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c d] Sveriges dödbok, läst: 14 december 2018.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Académie nationale de médecine, Académie nationale de médecine-ID: 1877, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: xx0239354, läst: 29 januari 2023.[källa från Wikidata]
  5. ^ [a b] Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: xx0239354, läst: 19 december 2022.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b] Johansson, Johan Erik (1890). Studier öfver inflytandet på blodtrycket af retning af ryggmärgen och nerv splanchnicus med induktionsslag av olika freqvens och intensitet. Stockholm. Libris 2023803 
  7. ^ Kungl. Nordstjärneorden. i Sveriges statskalender 1931bih
  8. ^ Kungl. Nordstjärneorden. i Sveriges statskalender 1925
  9. ^ Kungl. Nordstjärneorden. i Sveriges statskalender 1915
  10. ^ Kungl. Karolinska medikokirurgiska institutet. i Sveriges statskalender 1925
  11. ^ Sveriges statskalender för året 1928. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1928. sid. 625 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]