Infanteriet

	Infanteriet; (I)
	Vapen för Arméns infanteri- och kavallericentrum tolkat efter dess blasonering.
Information
Officiellt namn	Infanteriet
Datum	1634–
Land	Sverige
Försvarsgren	Armén
Typ	Infanteri
Del av	Högkvarteret
Ingående delar	Livgardet, ; Dalregementet, ; Västernorrlands regemente
Förläggningsort	Kungsängen, Stockholm
Färger	Gult
Befälhavare
Infanteriinspektör	Alf Sandqvist
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga
Truppslagstecken m/1960 i guld
Truppslagstecken m/1960 i silver
Baskertecken för infanteriet m/02 Inf

För det allmänna begreppet, se Infanteri.

Infanteriet (I) är ett truppslag inom den svenska armén som har verkat i olika former sedan 1634. Åren 2005–2021 var Livgardet det enda återstående förbandet inom truppslaget, men efter Dalregementets återetablering 2021 och Västernorrlands regementes återetablering 2022 ingår dessa åter i truppslaget.

Historia

Infanteriet var fram till 2000 det största och äldsta truppslaget inom armén. Enligt 1634 års regeringsform skulle det indelta infanteriet bestå av 20 regementen till fot, varav sju av dessa regementen skulle finnas i Finland. I 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementetsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot, varav sju av dessa regementen skulle finnas i Finland. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Upplands regemente som det första i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordning.^[1]

Utöver de indelta regementen tillkom även värvade regementen till fot. Antalet regementen kom att variera under 1700- och 1800-talet och en bit in på 1900-talet, som max fanns det ett 30-tal förband som tillhörde truppslaget. Vid två tillfällen under 1700-talet kom truppslaget att drabbas av två större reduceringar. Dels genom Kapitulationen vid Perevolotjna, men även vid Stenbocks kapitulation vid Tönnigen, då stora delar av den svenska armén gick i fångenskap och regementena fick sättas upp på nytt i Sverige.

Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 22 Värmlands regemente.^[2] Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hustrupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.^[3]

Genom 1901 års härordning fastställdes att tillgång till trupp skulle regleras genom allmän värnplikt, vilket bland annat resulterade i att infanteriregementena utökades med en bataljon och kom att omfatta tre infanteribataljoner. I samband med den mobiliseringen som gjordes vid krigsutbrottet 1914 organiserades linjeregementet I 10. I likhet med övriga infanteriregementen skulle också ett reservregemente sättas upp, dock kom dessa aldrig att mobiliseras. Under mellankrigstiden räckte dock inte personalen till för att mobilisera såväl ett linje- som ett reservregemente, varav reservregementena utgick ur organisationen.

I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För till exempel Värmlands regemente innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 22. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen. Det med bakgrund till att namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.^[4]^[5]

I och med genomförandet av 1925 års försvarsbeslut bröts väsentliga delar av det tidigare rangordningssystemet sönder, något som även fortsatte med 1936 års försvarsbeslut. Detta skedde genom att truppförband med höga stamnummer flyttades in i låga nummer som blivit vakanta efter avvecklade eller sammanslagna regementen och därvid även fick tillgodoräkna rang i enlighet med platsen i nummerserien.^[6]

Vid 1925 års försvarsbeslut reducerades antalet regementen med fem samt att de kvarvarande regementena reducerades till att omfatta max två bataljoner. För arméns del beslöts det att vissa infanteriregementen skulle delas upp i en infanteri- respektive en stridsvagnsbataljon. Genom försvarsbeslutet 1936 beslutades att bataljonerna vid Skaraborgs regemente och Södermanlands regemente (I 10) skulle fördelas till en infanteri- respektive en stridsvagnsbataljon. År 1942 överfördes dessa två regementen till det nybildade truppslaget pansartrupperna. Vid samma tidpunkt kom samtliga infanteriförband att sätta upp ett dubbleringsregemente. Detta gällde dock inte Värmlands regemente, Gotlands infanteriregemente och Norrbottens regemente. År 1943 kom fick infanteriet och kavalleriet gemensam truppslagsinspektör.

Genom försvarsbeslutet 1948 kom arméns och infanteriets fältregementen att omorganiseras till infanteribrigader. Totalt kom 35 infanteribrigader att sättas upp åren 1949–1951, vilka i viss mån övertog fältregementets namn och numrering. Till exempel fältregementet Livregementets grenadjärer (I 3) blev Livbrigaden (IB 3) och Nerikes regemente (I 33) blev Närkebrigaden (IB 33). Åren 1963–1988 motoriserades tio brigader med banddrivna fordon i högre uträckning mot de övriga brigaderna och antog en brigadorganisation benämnd Norrlandsbrigad. Norrlandsbrigaden var organiserad för klara klimatet och geografin i Norrland på ett bättre sätt än den vanliga infanteribrigaden. De brigader som omorganiserades till Norrlandsbrigad fick ny beteckning, till exempel Norrbottensbrigaden (IB 19) kom att benämnas Norrbottensbrigaden (NB 19).

Infanteriets organisation fortlevde i stort sett intakt fram till försvarsutredning 1988 då det beslutades att samtliga brigader av organisationstypen IB 66 skulle upplösas och utgå. Genom samma försvarsutredningen beslutades även att truppslagsinspektörerna med truppslagsavdelningar vid Arméstaben skulle bilda truppslagscentrum tillsammans med arméns strids- och skjutskolor samt övriga truppslagsskolor. Vid infanteriet och kavalleriet, som hade gemensam truppslagsinspektör, bildades Arméns infanteri- och kavallericentrum.

Reduceringen av truppslaget fortsatte genom försvarsbeslutet 1992, vilket även angav att brigaderna skulle avskiljas från regementena och bilda egna kaderorganiserade förband. År 1995 sammanslogs Arméns infanteri- och kavallericentrum med Arméns pansarcentrum och bildade Arméns brigadcentrum, vilket även resulterade i att infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna fick en gemensam truppslagsinspektör.

Efter försvarsbeslutet 1996 omfattade truppslaget nio regementen och sju brigader. Vidare kom arméns samtliga truppslagscentrum att avvecklas och dess uppgifter övertogs av nybildade Armécentrum. Därmed fick samtliga truppslag inom armén en gemensam inspektör benämnd generalinspektör för armén. Genom försvarsbeslutet 2000 reducerades infanteriet så det endast återstod två regementen, vilka i praktiken bestod av flera truppslag. Så praktiken var det endast två infanteribataljoner, Gardesbataljonen och Jämtlands infanteribataljon. Efter försvarsbeslutet 2004 återstod endast Livgardet med Gardesbataljonen inom truppslaget.

Genom försvarsbeslutet 2020 beslutades om en tillväxt av Försvarsmakten, där två infanteriregementen skulle återetableras, Dalregementet i Falun, Västernorrlands regemente i Sollefteå med utbildningsdetachement Jämtlands fältjägarkår i Östersund. Vid planeringen av Försvarsmaktens tillväxt betraktade man att de nya organisationsenheterna ur traditionssynpunkt blev återetableringar. Återetableringen möjliggjordes bland annat av att traditioner vid tidigare nedlagda enheter har förts vidare av andra förband. Vid upprättandet av hemvärnet som stridskraft angavs att traditioner från tidigare regementen kunde föras av hemvärnsbataljonerna, men vid en återetablering skulle återförs dessa till sitt eget regemente. De organisationsenheter som tillkom genom försvarsbeslutet 2020, är en direkt fortsättning av sina föregångare. Förbandens kortbenämningar har bevarats och Försvarsmakten övervägde aldrig att genomföra en revidering av ordningsnumren i likhet med den revidering som genomfördes 1928 i samband med 1925 års försvarsbeslut.^[7]

Ingående enheter

Från och med försvarsbeslutet 2004 omfattas truppslaget endast av en bataljon vid Livgardet. Även om Hemvärnet sedan 2013 består av 40 bataljoner, vilka motsvarar lätta skyttebataljoner, så tillhör de formellt inte infanteriet.

Tidigare ingående enheter

1634

Genom 1634 års regeringsform upptog 20 infanteriregementen. Där 13 regementen skulle sättas upp i Sverige och i Finland (den östra rikshalvan) skulle sju regementen sättas upp i ståndsordning.^[8]

1700

Inför det stora nordiska kriget mönstrade den svenska armén 22 indelta regementen till fot. Dessa regementen var så kallade landskapsregementen, vilka uppsattes med hjälpa av rotering genom indelningsverket. Vid Kapitulationen vid Perevolotjna samt Stenbocks kapitulation vid Tönnigen föll flertalet av regementen i rysk och dansk fångenskap. En del regementen, som till exempel Jönköpings regemente hade decimerats inför slaget vid Poltava att efter slaget så återstod knappt något alls av regementet. Under det stora nordiska kriget fick flera av regementena sättas upp på nytt mer än en gång. Till exempel som Södermanlands regemente som fick sättas upp på nytt både 1710 och 1714.^[9]

1810

Efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 kom de indelta regementen till fot att omfatta 15 regementen, sju regementen i Finland upplöstes.^[10]

Regementen

Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper

Från 1790 bildades gardesregementen, vilka dock i huvudsak var så kallade värvade regementen till fot. Från 1902 kom även dessa att sättas upp genom värnplikt.

1816

Den 26 mars 1816 utfärdades en generalorder med att ett nytt nummersystem officiellt infördes i svenska armen. Vidare hade det tillkommit två regementen i Skåne, båda uppsatta 1811 och avsedda att i någon mån fylla tomrummet efter de truppförband som försvunnit genom förlusten av Finland.

1902

Genom försvarsreformen 1901 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 28 regementen. Vidare avvecklades Indelningsverket helt och ersattes med värnplikt.^[11]

1928

Genom försvarsbeslutet 1925 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 22 regementen. Samtidigt fick fem regementen ny beteckning, då de övertog beteckning i en lägre serie från ett regemente som utgått.^[12]

1942

Genom försvarsbeslutet 1942 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 21 regementen. Två regementen Skaraborgs- och Södermanlands regemente överfördes till det nya truppslaget pansartrupperna. Som en del i den svenska beredskapen under andra världskriget kom kvarvarande infanteriregementen i regel att uppsätta ett dubbleringsregemente. Dubbleringsregementet erhöll det ordinarie regementets nummer plus 30, till exempel fick Svea livgardes dubbleringsregemente nummer 31.

Regementen

Dubbleringsregemente

31. Stockholms infanteriregemente
32. Vakant
33. Nerikes regemente
34. Östgöta infanteriregemente
35. Härjedalens regemente
36. Vakant
37. Malmöhus regemente
38. Roslagens regemente
39. Vakant
40. Vakant
41. Södra Smålands regemente
42. Norra Smålands regemente
43. Kopparbergs regemente
44. Gästriklands regemente
45. Västgöta regemente
46. Varbergs regemente
47. Göteborgs regemente
48. Vakant
49. Vakant
50. Lapplands regemente
51. Ångermanlands regemente

1949

Genom försvarsbeslutet 1948 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 21 regementen.

Regementen

Brigader

1994

Genom försvarsbeslutet 1992 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 14 regementen. Vidare fastslogs att avskilja brigaderna från regementena, för att bilda tio kaderorganiserade krigsförband. Norrbottens regemente överfördes till pansartrupperna, men behöll sin beteckning. Försvarsbeslutet var det första försvarsbeslutet som påverkade infanteriet i en större omfattning av truppslaget.

Regementen

Brigader

1998

Genom försvarsbeslutet 1996 fastslogs att infanteriet skulle bestå av nio regementen och sju brigader, varav tre var så kallad Norrlandsbrigad.

Regementen

Brigader

Livgardesbrigaden
Värmlandsbrigaden
Vakant
Vakant
Fältjägarbrigaden
Vakant
Vakant
Vakant
Vakant
Vakant
Vakant
Smålandsbrigaden
Dalabrigaden
Vakant
Vakant
Hallandsbrigaden
Vakant
Vakant
Vakant
Vakant
Ångermanlandsbrigaden

2000–2004

Genom försvarsbeslutet 2000 fastslogs att infanteriet skulle bestå av två regementen, brigaderna utgick samtidigt som kaderorganiserade krigsförband.

Livgardet
- Gardesbataljonen
Jämtlands fältjägarregemente
- Jämtlands infanteribataljon

2005–2010

Livgardet
- Gardesbataljonen

2010–2020

Livgardet
- 12. motoriserade skyttebataljonen

2021–nutid

Livgardet
- 12. motoriserade skyttebataljonen
Dalregementet
Västernorrlands regemente
- Jämtlands fältjägarkår

Inspektörer för infanteriet

Åren 1914–1943 infanteriet en egen truppslagsinspektör, åren 1943–1995 hade infanteriet gemensam inspektör med kavalleriet. Vilken åren 1991–1995 även var förbandschef för Arméns infanteri- och kavallericentrum. Åren 1995–1998 hade infanteriet och kavalleriet gemensam inspektör med pansartrupperna, vilken även var förbandschef för Brigadcentrum. Från 1998 utgick befattningen truppslagsinspektör, för istället samla alla truppslag inom armén under en gemensam arméinspektör.^[13]

1914–1919: Generallöjtnant Lars Tingsten
1919–1922: Generallöjtnant Erik Bergström
1922–1926: Generallöjtnant Pehr Hasselrot
1926–1933: Generalmajor Carl A:son Sjögreen
1933–1936: Generalmajor Olof Thörnell
1936–1942: Generalmajor Martin Hanngren
1942–1943: Överste Sven Ryman
1943–1944: Överste Sven Ryman
1944–1946: Överste Viking Tamm
1946–1947: Överste Gunnar Berggren
1947–1951: Överste Alf Meyerhöffer
1951–1958: Överste Gustaf D:son Aschan
1958–1964: Överste Per Lindencrona
1964–1971: Överste Olof Rudqvist
1971–1972: Överste Iwan Hörnquist
1972–1978: Överste 1. Sten Ljungqvist
1978–1980: Överste 1. Iwan Hörnquist
1980–1984: Överste 1. Lennart Tollerz
1984–1991: Överste 1. Leif Kesselmark
1991–199?: Överste 1. Markku Sieppi
1994–1995: Överste Christer Svensson
1995–1997: Överste 1. Alf Sandqvist ^[j]

Se även

Lista över svenska arméns truppslagsinspektörer

Referenser

Anmärkningar

^ Åren 1942–1991 var truppslaget underställt infanteriinspektören vid arméstabens pansaravdelning, åren 1991–1995 chefen för Arméns infanteri- och kavallericentrum, åren 1995–1997 chefen för åren Arméns brigadcentrum, 1997–2000 chefen för Armécentrum, åren 2000–2005 Operativa insatsledningen.
^ Alf Sandqvist var den sista inspektören för truppslaget.
^ Regementena skulle bilda Smålands regemente, men det regementet bildades aldrig och istället behölls Kronobergs regemente och Jönköpings regemente separata.
^ Var till stora delar ett infanteriregemente, men hade krigsåren 1700-1713 två kompanier beridna dragoner enligt Kungligt beslut 1699.
^ Bildades 1791 genom sammanslagning av Östgöta infanteriregemente och Östgöta kavalleriregemente.
^ Var organiserad som infanteri åren 1957–1963.
^ Omorganiserades till pansar år 1994.
^ Omorganiserades till pansar år 1963.
^ Var organiserad som pansar åren 1949–1969.
^ Åren 1995–1997 var Alf Sandqvist inspektör för både infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna.

Noter

^ Björkenstam (1994), s. 10-11
^ von Konow (1987), s. 19
^ Björkenstam (1994), s. 10-11
^ von Konow (1987), s. 18
^ Björck (1996), s. 301
^ von Konow (1987), s. 31
^ ”Traditioner för tillväxt”. forsvarsmakten.se. sid. 73. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/3-aktuellt/forsvarets-forum/2021/forum_2104_webb_lowres.pdf. Läst 7 november 2021.
^ Nelsson (1993), s. 32
^ Kjellander (2003), s. 346
^ Kjellander (2003), s. 350
^ Kjellander (2003), s. 351
^ Kjellander (2003), s. 352
^ Nelsson (1993), s. 261-262

Tryckta källor

Björck, Rolf, red (1996). Kronobergs regemente under 1900-talet. Växjö: Kronobergs regementes historiekomm. Libris 2275928
Björkenstam, Knut, red (1994). Så levde man på Kungsbäck: Hälsinge regemente i Gävle 1909–1994: minnesbilder från ett regemente i förvandling. Ljusdal: Hälsinge regemente. Libris 7450121. ISBN 9163027356
Herlitz, Carl (1967). Svenska arméns regementen: regementstraditioner. Militärlitteraturföreningen, nr 244 (första upplagan). Stockholm: Militärhistoriska förlaget. Libris 1202739
Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5
von Konow, Jan (1987). Om utvecklingen av rangordning och nummersystem i svenska armén. Stockholm: Föreningen Armémusei vänner. Libris 8840153. https://www.sfhm.se/contentassets/813daef056f04ee79a6cdca825daecdb/am-arsbok-47-1987-jan-von-konow.pdf
Nelsson, Bertil (1993). Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus. Libris 7762911. ISBN 91-87184-23-0

Vidare läsning

Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5
Herlitz, Carl (1967). Svenska arméns regementen: regementstraditioner. Militärlitteraturföreningen, nr 244 (första upplagan). Stockholm: Militärhistoriska förlaget. Libris 1202739
Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6
Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5
Larsson, Anders (2022). Karolinska uniformer och munderingar åren 1700 till 1721. Östersund: Jengel Förlag. ISBN 978-91-88573-43-8
Nelsson, Bertil (1993). Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus. Libris 7762911. ISBN 91-87184-23-0

[1] Åren 1942–1991 var truppslaget underställt infanteriinspektören vid arméstabens pansaravdelning, åren 1991–1995 chefen för Arméns infanteri- och kavallericentrum, åren 1995–1997 chefen för åren Arméns brigadcentrum, 1997–2000 chefen för Armécentrum, åren 2000–2005 Operativa insatsledningen.

[2] Alf Sandqvist var den sista inspektören för truppslaget.

[11] Regementena skulle bilda Smålands regemente, men det regementet bildades aldrig och istället behölls Kronobergs regemente och Jönköpings regemente separata.

[13] Var till stora delar ett infanteriregemente, men hade krigsåren 1700-1713 två kompanier beridna dragoner enligt Kungligt beslut 1699.

[15] Bildades 1791 genom sammanslagning av Östgöta infanteriregemente och Östgöta kavalleriregemente.

[18] Var organiserad som infanteri åren 1957–1963.

[19] Omorganiserades till pansar år 1994.

[20] Omorganiserades till pansar år 1963.

[21] Var organiserad som pansar åren 1949–1969.

[23] Åren 1995–1997 var Alf Sandqvist inspektör för både infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna.

[Björkenstam_(1994),_s._10-11-3] Björkenstam (1994), s. 10-11

[4] von Konow (1987), s. 19

[5] Björkenstam (1994), s. 10-11

[6] von Konow (1987), s. 18

[7] Björck (1996), s. 301

[8] von Konow (1987), s. 31

[9] ”Traditioner för tillväxt”. forsvarsmakten.se. sid. 73. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/3-aktuellt/forsvarets-forum/2021/forum_2104_webb_lowres.pdf. Läst 7 november 2021.

[10] Nelsson (1993), s. 32

[12] Kjellander (2003), s. 346

[14] Kjellander (2003), s. 350

[16] Kjellander (2003), s. 351

[17] Kjellander (2003), s. 352

[22] Nelsson (1993), s. 261-262

[a]

[b]

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[c]

[9]

[d]

[10]

[e]

[11]

[12]

[f]

[g]

[h]

[i]

[13]

[j]