Giuseppe Ferrari
| Giuseppe Ferrari | |
 | |
| Född | 7 mars 1811[1][2][3] Milano |
|---|---|
| Död | 2 juli 1876[3] (65 år) Rom |
| Begravd | Cimitero monumentale di Milano |
| Medborgare i | Kungariket Italien och Kungariket Sardinien |
| Utbildad vid | Universitetet i Pavia Universitetet i Paris  |
| Sysselsättning | Filosof, historiker, universitetslärare, nutidshistoriker, politiker, författare[4] |
| Befattning | |
| Ledamot av Kungariket Italiens senat Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien sjunde legislatur (1860–1860)[5] Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens åttonde legislatur (1861–1865)[5] Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens nionde legislatur (1865–1867)[5] Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens tionde legislatur (1867–1870)[5] Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens elfte legislatur (1870–1874)[5] Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens tolfte legislatur (1874–1876)[5] | |
| Arbetsgivare | Strasbourgs universitet |
| Redigera Wikidata | |
Giuseppe Ferrari, född 7 mars 1812, död 2 juli 1876, var en italiensk filosof, historiker och politiker.
Ferrari gick i landsflykt till Paris, blev professor i Strasbourg och efter återkomsten till Italien 1859 professor i Turin och Milano. Han blev senare deputerad vid parlamentet, slutligen professor i Rom och rikssenator. I sina skrifter och sin politiska verksamhet förfäktade Ferrari ett federalistiskt program liknande Carlo Cattaneos, och genom sitt historiska verk Histoire des révolutions d'Italie (4 band, 1856-58) försökte han vinna stöd för sina politiska åsikter. Han behandlade Gian Domenico Romagnosi läror, vilkens lärjunge han var i verket La mente di Gian Domenico Romagnosi (1835). Han utgav en förtjänstfull upplaga av Giambattista Vicos verk (1835-37). Ferrari utgav även den uppskattade Corso sugli scrittori politici italiani (1862). Hans egen filosofi, behandlad i verket Filosofia della rivoluzione (2 band, 1851) och Essai sur le principe et les limites de la philosophie de l'histoire (1843), behärskas av principen om motsasternas inneboende i tillvarons eget begrepp, och hans antidogmatiska läggning återspeglas utpräglat i en skeptisk åskådning. Ferrari försökte i Teoria dei periodi politici (1874) på aritmetisk väg bestämma de historiska lagar, som styr historiens gång enligt en rytm, som utmärker generationernas växling.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Svensk uppslagsbok. Malmö 1932.
- ^ Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Giuseppe-Ferraritopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: ferrari-giuseppe.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Proleksis enciklopedija, Proleksis lexikon ämne: 21174.[källa från Wikidata]
- ^ Charles Dudley Warner (red.), Library of the World's Best Literature, 1897, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f] storia.camera.it, storia.camera.it-ID: giuseppe-ferrari-18110306, läst: 8 maj 2019.[källa från Wikidata]
|