Geng Biao
| Geng Biao 耿飚 | |
 Geng Biao, 1949.
| |
| Tid i befattningen 1950–1956 | |
| Efterträdare | Han Nianlong |
|---|---|
| Tid i befattningen 1981–1982 | |
| Företrädare | Xu Xiangqian |
| Efterträdare | Zhang Aiping |
| Född | 26 augusti 1909 Liling, Hunan |
| Död | 23 juni 2000 (90 år) Peking |
| Gravplats | Babaoshans revolutionära begravningsplats |
| Politiskt parti |  Kinas kommunistiska parti
|
| Militärtjänst | |
| I tjänst för |  Folkets befrielsearmé
|
| Grad | Politisk kommissarie |
Geng Biao, född 26 augusti 1909 i Liling, Hunan, död 23 juni 2000 i Peking, var en kommunistisk kinesisk politiker och diplomat som blev Folkrepubliken Kinas förste ambassadör i Sverige 1950.
Geng gick med i kommunistpartiets ungdomsförbund 1925 och försökte skapa en proteströrelse bland gruvarbetare i Hunan, men misslyckades. I september 1930 tog han värvning i Röda armén och fyra år senare deltog han i den Långa marschen. Under det andra sino-japanska kriget var han politisk kommissarie i ett förband i Åttonde routearmén och hans förband intog östra Gansu-provinsen. Efter krigsslutet deltog han i medlingsförsöken med Kuomintang och efter det kinesiska inbördeskriget bröt ut 1946 återgick han till sitt förband och deltog i erövringen av Taiyuan.
När Folkrepubliken Kina grundades blev han utsedd till Kinas ambassadör i Sverige samt minister i Danmark och Finland. Han blev senare ambassadör i Pakistan, Burma och Albanien.
Den 6 oktober 1976 beordrades han att ta kontroll över TV- och radiostationerna i Peking för att underlätta arresteringen av de Fyras gäng. Den 23 januari 1977 blev han formellt utnämnd till chef för den centrala KKP-ledningens s.k. fem-mannagrupp med ansvar för den nationella propagandasektorn. Denna post hade han fram till dess att gruppen upplöstes 1978 och partiets Centrala Propagandadepartement återbildades efter att ha avskaffats som institution vid kulturrevolutionens begynnelse 1966. I och med detta blev Geng nu befordrad till chef (med ministers rang) för KKP:s Centrala Departement för Internationella Kontakter. 1978 utsågs han till vice premiärminister i Statsrådet med ansvar för utrikespolitik, den militära industrin, civilfyget och turism. I januari blev han ledamot i den Centrala militärkommissionen.
1981 utsågs han till försvarsminister och blev statsråd följande år. 1983 blev han vice ordförande i Nationella folkkongressens stående utskott.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Biografi från The Cambridge Handbook of Contemporary China
- Klein, Donald W.; Clark Anne B. (1971) (på engelska). Biographic dictionary of Chinese communism 1921-1965. Harvard East Asian series, 0073-0491 ; 57. Cambridge, Mass.. Libris 76968. ISBN 0-674-07410-6
- Ma, Jisen (2004) (på engelska). The cultural revolution in the Foreign Ministry of China. Hong Kong: Chinese University Press. Libris 9394014. ISBN 962-996-149-0 (inb.)
- 沈容著，《红色记忆》。北京，北京十月文艺出版社，2005年，pp.184-196。
- 王健英编著，《中国共产党组织史资料汇编（增订本）》。北京，中共中央党校出版社，1995年，p.1120。