Gabriel de Broglie

Gabriel de Broglie
Gabriel de Broglie, 12 mars 2010.
Född	21 april 1931 (93 år) Versailles
Medborgare i	Frankrike
Utbildad vid	École nationale d’administration, 1960 Institut d'études politiques de Paris École Saint-Martin-de-France
Sysselsättning	Essäist, ämbetsman
Befattning
Ordförande, Société des Bibliophiles françois President, Société d'histoire diplomatique President, Institut national de l'audiovisuel (1979–1981) President, Comité d'histoire de la télévision (1983–2002) Stol nummer 11 i Franska akademien (2001–) Kansler, Institut de France (2006–2017) Statsråd (–2009)
Barn	Priscilla de Broglie Charles-Édouard de Broglie (f. 1954)
Föräldrar	Prince Edouard de Broglie Hélène Le Bas de Courmont
Utmärkelser
Prix Broquette-Gonin i historia (1973) Albéric Rocheron-priset (1979) Albéric Rocheron-priset (1981) Stora Gobertpriset (1985) Prix Vauban (1987) Prix des Ambassadeurs (1990) Prix de l'Excellence française (2013) Kommendör av Akademiska palmen Kommendör av Italienska republikens förtjänstorden Order pro merito Melitensi Stora hederstecknet i silver av Österrikiska republikens förtjänstorden Riddare av Nationalförtjänstorden Storofficer av den rumänska Stjärnorden Kommendör av Arts et Lettres-orden Kommendör med stjärna av Republiken Polens förtjänstorden Storofficer av Hederslegionen
Redigera Wikidata

Gabriel Marie Joseph Anselme de Broglie-Reval, född 21 april 1931 i Versailles, är en fransk statsman, historiker, ledamot av Franska akademien och kansler över Institut de France.

Gabriel de Broglie studerade vid universitetet i Pontoise, och fortsatte därefter vid Institut d'études politiques de Paris och École nationale d'administration. Under 1960-talet anlitades han av franska regeringen som sakkunnig och rådgivare, och var verksam vid flera departement men huvudsakligen kulturdepartementet. År 1975 utsågs han till generaldirektör vid Radio France, och fortsatte 1979 som president för Institut national de l'audiovisuel. År 1997 blev han ledamot av Académie des sciences morales et politiques, och 2001 efterträdde han Alain Peyrefitte på stol 15 i Franska akademien, och blev sålunda den femte akademieledamoten där i sin släkt. I december 2005 blev han Pierre Messmers efterföljare som kansler för Institut de France.

Han är kommendör av Hederslegionen, riddare av Ordre national du Mérite samt kommendör av l’ordre des Arts et des Lettres. För sina verk i historia har han belönats med flera pris.

Bibliografi

• Le Général de Valence ou l'Insouciance et la gloire, Perrin, Paris, 1972.
• Ségur sans cérémonie, 1757-1805 ou la Gaieté libertine, Perrin, Paris, 1977.
• Histoire politique de la "Revue des deux mondes" de 1829 à 1979, Perrin, Paris, 1979.
• L'Orléanisme : la ressource libérale de la France, Perrin, Paris, 1981,
• Une Image vaut dix mille mots : essai sur la télévision, Plon, Paris, 1982.
• Madame de Genlis, Perrin, Paris, 1985.
• Le Français pour qu'il vive, Gallimard, Paris, 1987,
• Guizot, Perrin, Paris, 1990,
• Le XIXe siècle : l'éclat et [le] déclin de la France, Perrin, Paris, 1995.
• Mac Mahon, Perrin, Paris, 2000.
• Le droit d'auteur et l'internet, PUF, Paris, 2001.