Fotboll vid olympiska sommarspelen 1956

	Fotboll; vid de XVI:e olympiska sommarspelen
	fotboll
Datum	24 november-8 december 1956
Medaljörer
Sovjetunionen	Sovjetunionen
Jugoslavien	Jugoslavien
Bulgarien	Bulgarien
	← Helsingfors 1952 Rom 1960 →

Fotboll vid olympiska sommarspelen 1956 i Melbourne, Australien vanns av Sovjetunionen före Jugoslavien och Bulgarien. 11 lag drog sig ur, och turneringen drabbades även av walk over-matcher.

Bakgrund

Efter 5 återbud innehöll turneringen tre öststatslag och fyra asiatiska lag. De andra lag som drog sig ur var USA, Tysklands förenade lag, Storbritannien och Australien, som gjorde sin första olympiska fotbollsturnering.

Öststaternas "amatörer" fick betalt av staten. Australien betalade inte sina spelare under turneringen; spelarinkomsterna finansierades av en insamling. [1] På Melbournetidningen The Age skrev Alex Barr:

"Det ursprungliga [australiska] laget var inte det bästa och fyra veckors intensiv träning gjorde inget för att förbättra standarden. Australisk fotboll [soccer] har förlorat en underbar chans att göra ett världsframträdande och spelen har drabbats av ett hårt slag."

Laguppställningar

Huvudartikel: Spelartrupper i fotboll vid olympiska sommarspelen 1956

Turneringen

Spelträd

Åttondelsfinaler

Kvartsfinaler

Semifinaler

Final

Sovjetunionen

2

Tyskland

1

Sovjetunionen (e.f.; OM)

0 (4)

Indonesien

0 (0)

Indonesien

Sydvietnam

W/O

Sovjetunionen (e.f.)

2

Bulgarien

1

Bulgarien

Egypten

W/O

Bulgarien

6

Storbritannien

1

Storbritannien

9

Thailand

0

Sovjetunionen

1

Jugoslavien

0

Kina

W/O

Turkiet

W/O

Jugoslavien

9

USA

1

USA

Jugoslavien

4

Indien

1

Bronsmatch

Australien

2

Japan

0

Australien

2

Bulgarien

3

Indien

4

Indien

0

Indien

Ungern

W/O

Första omgången

Fem lag drog sig ur, Egypten, Kina, Turkiet, Sydvietnam och Ungern, de sista efter Ungernrevolten. Därmed blev det bara tre matcher i första omgången.

Australien vann med 2–0 över Japan inför 3 500. I Australiens mål stod Ron Lord, senare invald i Soccer Australias Hall of Fame. Man gick vidare tack vare en utvisning i 26:e minuten innan Frank Loughrans segermål halvvägs in i andra halvlek.

Ett alltyskt lag deltog, och innehöll även östtyska spelare. Västtysklands amatörlandslag hade utsetts att representera Tyskland.

Sovjetunionen var favoriter, då Västtysklands halvprofessionella lag som vunnit VM 1954 förlorat två matcher mot dem. Sovjetunionen vann med 2–1 och Tysklands lag tränades av Sepp Herberger. Tyskarna bjöd på kämparanda och gjorde mål i 86:e minuten och sköt i stolpen i sista sekunden. Sovjetunionen kom senare även att vinna Europacupen 1960 i Frankrike. I Sovjetunionens mål stod Lev Jasjin. Laget leddes av Igor Netto,; anfallslinjen leddes av FC Torpedo Moskvas Valentin Kozmitj Ivanov, far till berömde ryske domaren Valentin Valentinovitj Ivanov.

Storbritannien utklassade Thailand med 9–0.

^[a]	Indien	W/O	Ungern	Melbourne

^[a]	Indonesien	W/O	Sydvietnam	Melbourne

^[a]	Kina	W/O	Turkiet	Melbourne

^[a]	Bulgarien	W/O	Egypten	Melbourne

^[b]	USA	–	Jugoslavien	Melbourne

1	24 november 1956	Sovjetunionen	2 – 1	Tyskland	Olympic Park Stadium
14:30 UTC		Anatolij Isajev 23′ Eduard Streltsov 86′	(1 – 0) Rapport	89′ Habig	Melbourne Publik: 11 999 Domare: Robert Man (England, Storbritannien)

2	26 november 1956	Storbritannien	9 – 0	Thailand	Olympic Park Stadium
16:30 UTC		Charles Twissell 12′, 20′ Jim Lewis 21′ (str.) John Laybourne 30′, 82′, 85′ George Bromilow 75′, 78′ Lawrence Topp 90′	(4 – 0) Rapport		Melbourne Publik: 3 693 Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)

3	27 november 1956	Australien	2 – 0	Japan	Olympic Park Stadium
16:30 UTC		Graham McMillan 26′ (str.) Francis Loughran 61′	(1 – 0) Rapport		Melbourne Publik: 3 568 Domare: Reginald Lund (Nya Zeeland)

Kvartsfinaler

Två öststatslag gick vidare. Jugoslavien utklassade USA med 9–1.

Bulgarien slog Storbritannien med 6–1. Då halva matchen spelats välte personal från krigsfartyget HMS Newcastle stängslet och uppmanade britterna att prestera bättre. De fördes lugnt av plan.[2]

Sovjetunionen och Indonesien spelade 0–0, innan Sovjetunionen kunde vinna omspelet med 4–0.

Indien slog Australien med 4–2 efter ett hat trick av centeranfallaren Neville D’Souza, vilket var första gången en asiat gjorde ett hat trick i den olympiska fotbollsturneringen. Före matchen diskuterade man om indierna skulle tillåtas spela barfota. Sir Stanley Rous respekterade beslutet, men till slut beslutade sig Indien för att spela i skor. Australien hade även problem med den indonesiske domaren, som dömde bort två mål i första halvleken. Australiens lagkapten Bob Bignall fick inget svar. FIFA:s beslut att kräva alla domare att tala engelska låg långt in i framtiden, med VM-finalen 1966 som ett annat exempel till stöd för ett sådant beslut.

4	28 november 1956	Jugoslavien	9 – 1	USA	Olympic Park Stadium
16:30 UTC		Todor Veselinović 10′, 84′, 90′ Sava Antić 12′, 73′ Muhamed Mujić 16′, 35′, 56′ Zlatko Papec 20′	(5 – 1) Rapport	42′ Zerhusen	Melbourne Publik: 5 292 Domare: Maurice Swain (Nya Zeeland)

5	29 november 1956	Sovjetunionen	0 – 0	Indonesien	Olympic Park Stadium
16:30 UTC			Rapport		Melbourne Publik: 3 228 Domare: Shigemaru Takenokoshi (Japan)

7	1 december 1956	Sovjetunionen	00004 – 0 (om)	Indonesien	Olympic Park Stadium
10:30 UTC		Sergej Salnikov 17′, 59′ Valentin Kozmitj Ivanov 19′ Igor Netto 43′	(3 – 0) Rapport		Melbourne Publik: 6 735 Domare: Reginald Lund (Nya Zeeland)

6	30 november 1956	Bulgarien	6 – 1	Storbritannien	Olympic Park Stadium
16:30 UTC		Georgi Dimitrov 6′ Ivan Petkov Kolev 40′, 85′ Dimitar Milanov 45′, 75′, 80′	(3 – 1) Rapport	30′ Jim Lewis	Melbourne Publik: 6 748 Domare: Ron Wright (Australien)

8	1 december 1956	Australien	2 – 4	Indien	Olympic Park Stadium
14:30 UTC		Bruce Morrow 17′, 41′	(2 – 2) Rapport	9′, 33′, 50′ Neville D’Souza 80′ Krishan Kittu	Melbourne Publik: 7 413 Domare: C.H. Wensveen (Indonesien)

Semifinaler

D'Souza gjorde ytterligare ett mål för Indien mot Jugoslavien efter en mållös första halvlek. Jugoslavien kom dock igen och vann med 4–1, och gick till final för tredje gången i rad.

Sovjetunionen slog Bulgarien med 2–1 efter förlängning. Även om Bulgarien gjorde första målet och var det mest tända laget släppte man in två mål i de sex sista minuterna.

9	4 december 1956	Jugoslavien	4 – 1	Indien	Olympic Park Stadium
16:30 UTC		Zlatko Papec 54′, 65′ Todor Veselinović 57′ Muhamed Abdus Salam 78′ (sjm.)	(0 – 0) Rapport	52′ D'Souza	Melbourne Publik: 16 626 Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)

10	5 december 1956	Sovjetunionen	00002 – 1 (e.fl.)	Bulgarien	Olympic Park Stadium
16:30 UTC		Eduard Streltsov 112′ Boris Tatusjin 116′	(0 – 0) Rapport	95′ Kolev	Melbourne Publik: 21 079 Domare: Robert Man (England, Storbritannien)

Jugoslavien hade med Röda Stjärnans Dragoslav Šekularac I turnering; han kom 1960 också att spela final i Europacupen för landslag. Återigen kom Jugoslavien dock att åka på stryk i en olympisk final; efter ett mål i andra halvlek av Anatoli Ilyin, som ledde Sovjetunionen till guld och sin första internationella titel.

Bulgarien slog Indien med 3–0 i bronsmatchen.

Match om tredjepris

11	7 december 1957	Bulgarien	3 – 0	Indien	Olympic Park Stadium
14:15 UTC		Todor Diev 37′, 60′ Dimitar Milanov 42′	(2 – 0) Rapport		Melbourne Publik: 21 236 Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)

Final

12	8 december 1956	Sovjetunionen	1 – 0	Jugoslavien	Olympic Park Stadium
14:15 UTC		Anatolij Iljin 48′	(0 – 0) Rapport		Melbourne Publik: 86 716 Domare: Ron Wright (Australien)

Medaljörer

Anmärkningslista

^ [a b c d] Egypten, Kina, Sydvietnam, Turkiet och Ungern drog sir ur turneringen.
^ Då fem lag hade dragit sig ur turneringen sköts matchen upp till kvartsfinal.

Källor

RSSSF Archive

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Fotboll vid olympiska sommarspelen 1956.
Bilder & media

[Walkover-1] [a b c d] Egypten, Kina, Sydvietnam, Turkiet och Ungern drog sir ur turneringen.

[2] Då fem lag hade dragit sig ur turneringen sköts matchen upp till kvartsfinal.

[a]

[b]

Gren	Guld	Silver	Brons
Herrar	Sovjetunionen Lev Yashin Nikolai Tishchenko Mikhail Ogonkov Aleksei Paramonov Anatoli Bashashkin Igor Netto Boris Tatushin Anatoli Isayev Eduard Streltsov Valentin Ivanov Vladimir Ryzhkin Boris Kuznetsov Yozhef Betsa Sergej Salnikov Boris Razinsky Anatoli Maslyonkin Anatoli Ilyin Nikita Simonjan	Jugoslavien Petar Radenković Mladen Koščak Nikola Radović Ivan Šantek Ljubiša Spajić Dobrosav Krstić Dragoslav Šekularac Zlatko Papec Sava Antić Todor Veselinović Muhamed Mujić Blagoje Vidinić Ibrahim Biogradlić Luka Lipošinović	Bulgarien Stefan Bozhkov Georgi Naydenov Kiril Rakarov Manol Manolov Nikola Kovachev Panayot Panayotov Ivan Kolev Krum Yanev Gavril Stoyanov Todor Diev Yosif Yosifov Georgi Dimitrov Milcho Goranov Dimitar Milanov