Flodiller
| Flodiller Status i världen: Starkt hotad[1] Status i Finland: Nationellt utdöd[2] | |
 Flodiller | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Rovdjur Carnivora |
| Familj | Mårddjur Mustelidae |
| Släkte | Mustela |
| Art | Flodiller M. lutreola |
| Vetenskapligt namn | |
| § Mustela lutreola | |
| Auktor | Linné, 1761 |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde enligt IUCN (grön), skrafferad = osäker utbredning | |
| Synonymer | |
| Europeisk mink[3] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Flodiller (Mustela lutreola) är en art i släktet Mustela som tillhör familjen mårddjur. Djuret förekom tidigare över stora delar av Europa men idag finns bara isolerade populationer kvar och den kategoriseras som starkt hotad (EN). Genom historien har den främst jagats för sin päls, som kallats nerts.[4]
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Flodillerns smala kropp är mellan 28 och 43 cm, och honor väger upp till 600 g medan hanar kan väga upp till 1 kg.[5] Vissa källor anger dock maxvikten till 1,5 kg.[6][7] Svansen är 12 till 19 cm lång.[6] Extremiteterna och svansen är korta i jämförelse med kroppen. Den har mörkbrun till svartaktig päls som är ljusare på buken. Vid munnen och underkäken är den vit. Några individer har även vita fläckar på halsens framsida eller på bröstet. Pälsen är, speciellt på vintern, mycket tät och svårgenomtränglig för vatten.[8].
Liksom andra arter inom släktet har den bara lite simhud mellan fingrar och tår. Vinterpälsen är längre och tätare men med samma färg som sommarpälsen.[9]
I motsats till den vanliga illern har flodillern underull och täckhår som är bruna. Illerns underull är grå och dessutom har arten flera svarta täckhår inblandade. Dessutom förekommer flera skillnader i kraniets och tändernas anatomi. Både under- och överläpp är vit hos flodillern medan minken endast har vit underläpp (enstaka undantag förekommer). Den andra premolaren i överkäken har hos minken två rötter och hos flodillern en rot.[9]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Tidigare förekom flodillern i stora delar av Europa. Utbredningsområdet gick från norra Spanien till västra Sibirien och söderut till Kaukasus. På grund av jakt, förstöringen av deras levnadsområde och konkurrensen med den amerikanska minken är flodillern utdöd över stora delar av kontinenten. Idag finns isolerade populationer av flodillrar i Ryssland, Belarus, Rumänien, södra Frankrike och norra Spanien samt på några större öar i Estland.[1]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Habitat
[redigera | redigera wikitext]Den förekommer vid vattendrag eller insjöar omgivna av tät buskvegetation. Avståndet från vattnet är nästan aldrig mer än 100 meter.[6] Arten föredrar mindre vattendrag där det inte bildas ett fullständigt istäcke under vintern.[9] Den födosöker i vattnet, har bra sim- och dykförmåga och använder då både fram- och baktassar.[9][10]
Revir och bo
[redigera | redigera wikitext]Flodillrar lever ensamma och har ett särskilt avgränsat territorium. Området för en individ är ungefär 15 till 20 hektar stort. Detta mårddjur är aktivt under skymningen och natten och vilar under dagen i sitt gryt. Flodillern gräver bon själv eller använder sådana som andra djur har skapat. Ibland vilar den även i mindre grottor eller i trädens rotsystem.[10] Varje individ har allmänt tre bon i reviret. Boet fodras med gräs, fjädrar och hår från gnagare. Några individer faller offer för minken, för den vanliga illern, för kungsörnen och för större ugglor.
Föda
[redigera | redigera wikitext]Flodillern jagar många olika byten som bisam och andra sorkar, mullvadar, näbbmöss, fåglar, groddjur, fiskar och kräftdjur. Även viss växtföda tas.[8] När det bildas is på vattnet passar de på att hålla ett hål öppet över hela vintern för att komma åt byten.[11] De kan även vandra till andra revir under hösten eller vintern för att få bättre tillgång till öppna vattendrag.[12]
Fortplantning
[redigera | redigera wikitext]Parningstiden infaller i februari och mars. Efter en 35 till 72 dagars lång dräktighet föder honan sina ungar i april eller maj. En kull omfattar två till sju, i genomsnitt fyra eller fem ungar. Honan slutar att ge di efter 10 veckor och ungarna är självständiga efter 2,5 till 4 månader. Könsmognad inträffar vid ungefär ett års ålder.[8] Den maximala livslängden uppgår till sju år[13].
Flodillern och människan
[redigera | redigera wikitext]På grund av följande faktorer räknas flodillern idag till de mest hotade arterna i Europa:
Det har under långa tider skett en omfattande jakt på dessa djur. Även om deras päls betraktades som mindre värdefull än minkens päls (bådas kallades för nerts), så fångades till exempel i Sovjetunionen under 1920-talet varje år nästan 50 000 individer.[8] Däremot hölls inte flodiller i pälsfarmer. Andra skadliga effekter är förstöringen av deras levnadsområde genom skogsröjning och ombyggnad av floder till rakare vattendrag. Även skapandet av kraftstationer och minskad vattenkvalitet är större hot.[5]
Sedan 1940-talet tillkom ett ytterligare hot då minkar i europeiska pälsfarmer rymde eller blev frisläppta.[14] [13] Dessa djur var oftast robustare och mer anpassningsbara än sina europeiska släktingar och trängde ut dessa från sina områden. Forskarna är emellertid oeniga, och även konkurrens från illern antas spela in.[6]
Hela beståndet uppskattas idag till några tusen individer. IUCN listar arten som starkt hotad (EN, underklassificering "A2ce").[1] Djurparken i Tallinn har sedan 1990-talet ett framgångsrikt uppfödnings- och utplanteringsprogram av flodiller.[15]
Källor
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Mustela lutreola IUCN (2008). Auktorer: Maran, T. et al. (engelska) Läst 2010-01-10
- ^ Thomas Lilley (2019). ”Finsk rödlistning av flodiller – Mustela lutreola” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.47235. Läst 22 mars 2022.
- ^ "Mink". Arkiverad 23 april 2015 hämtat från the Wayback Machine. Jagareforbundet.se, läst 3 december 2014.
- ^ "flodiller". NE.se. Läst 26 oktober 2012.
- ^ [a b] ”European mink (Mustela lutreola)”. ARKive - Images of Life on Earth. 2009. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081024131848/http://www.arkive.org/european-mink/mustela-lutreola/info.html. Läst 10 januari 2010.
- ^ [a b c d] Bjärvall, A: Däggdjur: alla Europas arter sid. 176-177
- ^ Curry-Lindahl: Däggdjur, groddjur & kräldjur sid. 301
- ^ [a b c d] Tuteja Shalu, University of Michigan (2001). ”Mustela lutreola” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Mustela_lutreola.html. Läst 10 januari 2010.
- ^ [a b c d] Phillip M. Youngman (26 april 1990). ”Mustela lutreola” (på engelska). Mammalian Species #362. American Society of Mammalogists. https://academic.oup.com/mspecies/issue/number/362. Läst 28 mars 2020.
- ^ [a b] Curry-Lindahl: Däggdjur, groddjur & kräldjur sid. 302
- ^ Europäische Nerz Arkiverad 28 september 2011 hämtat från the Wayback Machine., EuroNerz e.V. (tyska), läst 3 augusti 2011.
- ^ Nowak, R. M. (1999) s. 710 (online)
- ^ [a b] T. Maran, D. W. Macdonald, H. Kruuk, V. Sidorovich & V. V. Rozhnov (1998). ”The continuing decline of the European mink Mustela lutreola: evidence for the intraguild aggression hypothesis” (på engelska) (pdf). Cambridge University Press / Foundation "Lutreola", Tallinn Zoo. sid. sid. 297-322. Arkiverad från originalet den 9 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070609211709/http://www.lutreola.ee/pdf/SymZoolSocLondon71_297_324.pdf. Läst 11 januari 2010.
- ^ Curry-Lindahl: Däggdjur, groddjur & kräldjur sid. 302-303
- ^ Ann-Kristin Wentzel (2001/7). ”Flodiller får ny chans”. Forskning & Framsteg. http://www.fof.se/tidning/2001/7/flodiller-far-ny-chans. Läst 11 januari 2010.
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-864142-3
- Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-16576-2
- Ronald M. Nowak: Walker’s mammals of the world. 6 upplaga. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.
|