Brunhök

	Brunhök; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Hökfåglar; Accipitriformes
Familj	Hökar; Accipitridae
Släkte	Tachyspiza
Art	Brunhök; T. fasciata
Vetenskapligt namn
	§ Tachyspiza fasciata
Auktor	(Vigors & Horsfield, 1827)
Synonymer
	Australisk duvhök; Brun duvhök;
	Subadult individ på Tasmanien.

Brunhök^[2] (Tachyspiza fasciata) är en fågel i familjen hökar,^[3] med vid utbredning från Små Sundaöarna österut till Melanesien och söderut till Australien.

Utseende

Brunhök är en stor hök (40–55 cm för nominatformen, något mindre för mer tropiska populationer) med långa vingar och lång stjärt. I flykten syns något utbuktande armpennor och spetsigare vingar än andra hökar. Adulta fåglar har gråbrun ovansida med rostfärgad halskrage och rostfärgad undersida med tunna och täta vita tvärband. Ungfågeln är mer mörkbrun ovan. Undertill är den smutsvit med mörkbruna streck på strupen som övergår i kraftiga fläckar på övre delen av bröstet och tvärband på nedre delen av bröstet och buken. På "låren" syns tunna rostfärgade band.^[4]

Läte

Huvudsakliga lätet består av en snabb serie med tio till 20 genomträngande gläfsande visslingar, "ki-ki-ki-ki...".^[5]

Utbredning och systematik

Arten har ett mycket stort utbredningsområde och delas upp i elva underarter.^[6]

natalis – förekommer på Julön i Indiska oceanen
tjendanae – förekommer på Sumba i ögruppen Små Sundaöarna
wallacii – förekommer på Lombok, Sumbawa, Flores och närbelägna öar i Små Sundaöarna
stresemanni – förekommer på Tanahjampea, Kalao, Bonerate, Kalaotoa, Madu och Tukanbesi.
hellmayri – förekommer på Timor, Alor, Semau och Roti i Små Sundaöarna
savu – förekommer på Sawu i Små Sundaöarna
polycrypta – förekommer på östra Nya Guinea
dogwa – förekommer på södra Nya Guinea
didima – förekommer på ön Buru i södra Moluckerna samt i norra Australien
fasciata – förekommer i Australien, på Tasmanien, Salomonöarna (Rennell och Bellona) och Timor
vigilax – förekommer på Nya Kaledonien samt i Loyautéöarna och Vanuatu

Vissa urskiljer även underarten buruensis med utbredning på Buru i södra Moluckerna.^[7] Det är oklart om denna population utgör övervintrande individer från norra Australien eller är stationära.^[5]

Genetiska studier visar att brunhök står nära arterna besra (T. virgata) och tajgahök (T. gularis), och dessa i sin tur nära kraghök (T. cirrocephala).^[8] Underarten natalis kan möjligen stå nära gråhök alternativt utgöra en egen art.^[5] Hybridisering har noterats mellan brun- och gråhök.^[9]

Släktestillhörighet

Arten placerades tidigare i släktet Accipiter. Genetiska studier visar dock att släktet så som det traditionellt är konstituerat är parafyletiskt, där kärrhökarna i Circus är inbäddade, men också släktena Erythrotriorchis och Megatriorchis.^[10]^[11]^[12]^[13]^[14]^[15] För att kärrhökarna ska kunna behållas i ett eget släkte delas därför Accipiter delas upp i flera mindre släkten, däriblamd Tachyspiza.^[16]^[7]

Levnadssätt

Fågeln hittas i skogslandskap, buskmarker, jordbruksbygd med inslag av träd och stadsnära miljöer, från havsnivån till 1500 meters höjd. Födan består av däggdjur, fåglar, reptiler, groddjur och leddjur, ibland även as. Den häckar mellan september och december, på Sumbawa i Små Sundaörna med ungar i slutet av april.^[5]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.^[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).^[1]

Namn

På svenska har arten även kallats australisk duvhök och brun duvhök. Den blev tilldelat ett nytt namn av BirdLife Sveriges taxonomikommitté 2022 för att betona att arten inte är nära släkt med duvhöken.^[2]

Noter

^ [a b c] Birdlife International 2012 Accipiter fasciatus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
^ [a b] BirdLife Sverige (2022) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.
^ Dutson, Guy (2011) (på engelska). Birds of Melanesia: Bismarcks, Solomons, Vanuatu and New Caledonia. Bloomsbury Publishing. ISBN 9781408152461. https://books.google.co.in/books?id=VgLVBAAAQBAJ&pg=PA306
^ [a b c d] Debus, S., Marks, J.S. & Boesman, P. (2020). Brown Goshawk (Accipiter fasciatus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53054 11 mars 2020).
^ Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3.
^ Breman, F.C., Jordaens, K., Sonet, G., Nagy, Z.T., Van Houdt, J. & Louette, M. (2013) DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives. J. Orn. 154(1): 265–287.
^ Parrish, J.R. & White, C.M. (1997) Comments on hybridization in raptors. Journal of Raptor Research 31(3): 296–298.
^ Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.
^ Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.
^ Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.
^ Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt och M. Louette (2013). DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.
^ Lerner HRL & DP Mindell. 2005. Phylogeny of eagles, Old World vultures and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Molecular Phylogenetics and Evolution 37: 327–346.
^ Mindell DP, JFuchs, and JA Johnson. 2018. Phylogeny, taxonomy, and geographic diversity of diurnal raptors: Falconiformes, Accipitriformes, and Cathartiformes. S. 3–32 i JH Sarasola, JM Grande, and JJ Negro (editors), Birds of prey: biology and conservation in the XXI century. Springer.
^ Catanach TA, MR Halley & S Pirro. 2024. Enigmas no longer: using ultraconserved elements to place several unusual hawk taxa and address the non-monophyly of the genus Accipiter (Accipitriformes: Accipitridae), Biological Journal of the Linnean Society

Externa länkar

Wikispecies har information om Tachyspiza fasciata.
Artförteckning
Wikimedia Commons har media som rör Tachyspiza fasciata.
Bilder & media
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] Birdlife International 2012 Accipiter fasciatus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.

[BLS-2] [a b] BirdLife Sverige (2022) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter

[IOC1-3] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.

[melanesia-4] Dutson, Guy (2011) (på engelska). Birds of Melanesia: Bismarcks, Solomons, Vanuatu and New Caledonia. Bloomsbury Publishing. ISBN 9781408152461. https://books.google.co.in/books?id=VgLVBAAAQBAJ&pg=PA306

[hbw-5] [a b c d] Debus, S., Marks, J.S. & Boesman, P. (2020). Brown Goshawk (Accipiter fasciatus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53054 11 mars 2020).

[CC-6] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26

[IOC2-7] [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3.

[8] Breman, F.C., Jordaens, K., Sonet, G., Nagy, Z.T., Van Houdt, J. & Louette, M. (2013) DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives. J. Orn. 154(1): 265–287.

[9] Parrish, J.R. & White, C.M. (1997) Comments on hybridization in raptors. Journal of Raptor Research 31(3): 296–298.

[10] Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.

[11] Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.

[12] Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.

[13] Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt och M. Louette (2013). DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.

[14] Lerner HRL & DP Mindell. 2005. Phylogeny of eagles, Old World vultures and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Molecular Phylogenetics and Evolution 37: 327–346.

[15] Mindell DP, JFuchs, and JA Johnson. 2018. Phylogeny, taxonomy, and geographic diversity of diurnal raptors: Falconiformes, Accipitriformes, and Cathartiformes. S. 3–32 i JH Sarasola, JM Grande, and JJ Negro (editors), Birds of prey: biology and conservation in the XXI century. Springer.

[16] Catanach TA, MR Halley & S Pirro. 2024. Enigmas no longer: using ultraconserved elements to place several unusual hawk taxa and address the non-monophyly of the genus Accipiter (Accipitriformes: Accipitridae), Biological Journal of the Linnean Society

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]