Bergtajgasångare

	Bergtajgasångare; Status i världen: Livskraftig (lc)
	Bergtajgasångare fotograferad i Kazakstan
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Underordning	Passeri
Överfamilj	Sångare; Sylvioidea
Familj	Lövsångare; Phylloscopidae
Släkte	Phylloscopus
Art	Bergtajgasångare; P. humei
Vetenskapligt namn
	§ Phylloscopus humei
Auktor	(Brooks, 1878)
Utbredning
Underarter
	Phylloscopus humei humei; Phylloscopus humei mandellii (Brooks, 1879);
Synonymer
	Phylloscopus inornatus humei (Brooks, 1878); Phylloscopus inornatus mandellii; Bergstaigasångare (felstavat); Bergtaigasångare; Abrornis humei;

Bergtajgasångare^[3] (Phylloscopus humei) är en liten fågel i familjen lövsångare. Den häckar i bergsområden i centrala och södra Asien. Vintertid flyttar den huvudsakligen till ett område från norra Pakistan till norra Vietnam, men även till delar av Mellanöstern. Fågeln är en sällsynt men regelbunden gäst i Europa, med över 100 fynd i Sverige. Bergtajgasångaren är nära släkt med och behandlades tidigare som underart till tajgasångaren. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Kännetecken

Utseende

Bergtajgasångaren är en av de minsta sångarna med en längd på 9–10 centimeter.^[4] Som merparten av lövsångarna har den grönaktig ovansida och vitaktig undersida. Med sitt långa kraftigt gulfärgade ögonbrynsstreck och gulkantade ving- och armpennor påminner den om tajgasångaren (P. inornatus). Till skillnad från denna art har den enbart ett tydligt ljust vingband och det andra vingbandet är bara en svag antydan. Den är överlag dovare färgad och har en mindre kontrasterande fjäderdräkt. Vidare har den olikt tajgasångaren mörk undre näbbhalva och mörk tars. Till skillnad från kungsfågelsångaren saknar tajgasångarna ett tydligt gult centralt hjässband, men kan ha en svag antydan av ett centralt band på bakre delen av hjässan. I flykten skiljs de båda tajgasångarna från kungsfågelsångare på att den senare har en tydlig vit övergump.^[4] Underarten mandellii (se nedan) är gråare på hjässan än nominatformen, mer färglös och brunare ovan med otydligare övre vingband.^[5] Vidare är kanter på tertialer och vingpennor gröngrå medan ögonbrynsstrecket och undersidan mer gulvit.^[5]

Läten

Bergtajgasångaren skiljs säkrast ifrån tajgasångaren genom lätena. Dess sång är en utdragen högfrekvent sträv summerton som faller något på slutet, bzzzzzzzyu. Dess lockläte är mer tvåstavigt i jämförelse med tajgasångarens. Den östliga och västliga underarterna av bergtajgasångare uppvisar olika lockläten medan sången är samma.

Utbredning och systematik

Bergtajgasångaren är en flyttfågel som häckar i bergsskogar på höjder mellan 2000 och 4200 meter över havet^[6] i södra och centrala Asien. Den delas in i två underarter med följande utbredning:^[5]

västlig bergtajgasångare^[7] Phylloscopus humei humei – häckar i sydcentrala Ryssland (Altaj, Sajanbergen och södra Bajkalbergen), västra och norra Mongoliet, nordöstra, östra och sydöstra Kazakstan, Kirgizistan, nordvästra Kina (Dzungarbäckenet) och Tien Shan söderut till södra nordöstra Afghanistan och Kashmir, och därifrån österut genom Himalaya till södra Bhutan och nordöstra Indien; vintertid flyttar den till nordöstra Afghanistan, norra Pakistan samt norra, centrala och östra Indien österut till Bangladesh
Phylloscopus humei mandellii – centrala Kina (östra Qinghai österut till Shaanxi, Shanxi och Hebei söderut till norra Yunnan; vintertid flyttar den till södra Kina i södra Yunnan samt nordöstra Indien (Meghalaya och södra Assam) österut till västra och nordvästra Myanmar, nordvästra Thailand, norra Laos och norra Vietnam

Arten observeras sällsynt i Västeuropa, främst under höstflytten. I Sverige påträffades den första gången 1975 i Smygehuk, Skåne. Fram till och med 2021 har den observerats 124 gånger, oftast i månadsskiftet oktober-november. Numera uppträder den årligen, 2019 och 2020 med hela tolv fynd vardera år.^[8]

Icke-häckande adulta individer av underarten mandelli kan dra runt ganska mycket under sommaren och arten är en relativt vanlig besökare i subtropiska och tempererade fuktiga bergsskogar i Bhutan, på 2 000-3 500 meters höjd över havet men är en sällsynt häckfågel i dessa trakter.^[9]

Systematik

De båda underarterna är helt allopatriska och underarten mandellii förekommer enbart på östra tibetanska högplatån. De uppvisar dock skillnader i mtDNA, lockläte och sång^[10] samt något i utseende^[11] och har därför föreslagits utgöra två arter.

Tidigare behandlades bergtajgasångarens båda underarter som delar av den närbesläktade arten tajgasångare men delas idag upp baserat på skillnader i morfologi, läten och DNA. Häckningsutbredningen för den västliga nominatformen av bergtajgasångaren överlappar med tajgasångarens i västra Sajanbergen utan att hybridisera. Uppdelningen mellan dessa båda arter uppskattas ha skett för cirka 2,5 miljoner år sedan, och för humei och mandelli skedde uppdelningen för ungefär en miljon år sedan.^[12]^[13]^[11]^[14]^[15]

Släktes- och familjetillhörighet

Tajgasångarna placerades tidigare i familjen sångare (Sylviidae). Denna artrika familj har idag delats upp i ett tiotal familjer och tajgasångarna har, tillsammans med de andra arterna i släktet Phylloscopus, placerats i familjen lövsångare (Phylloscopidae). Vissa auktoriteter har valt att dela upp Phylloscopus i flera mindre släkten, varvid tajgasångarna med släktingar lyfts ut till det egna släktet Abrornis.^[2] Genetiska studier^[16] visar att denna grupp skilde sig från sina närmaste släktingar för över tio miljoner år sedan.

Levnadssätt och status

Bergtajgasångaren är inte en skygg fågel, men dess kamouflagefärgade fjäderdräkt tillsammans med att den lever i skogsbiotoper gör den svårobserverad och den är i ständig rörelse. Som merparten av sångarna är den främst en insektsätare. Den lever i bergskogar och placerar sitt bo på marken. Bergtajgasångaren är en vanlig art över merparten av sitt utbredningsområde och den kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC).^[1]

Namn

Bergtajgasångaren har fått sitt vetenskapliga artepitet humei för att hedra Allan Octavian Hume.^[17] Tidigare har den på svenska kallats bergstaigasångare.

Referenser

Texten bygger delvis på en översättning av engelskspråkiga wikipedias artikel Hume's Leaf-warbler, läst 2010-11-25

Noter

^ [a b] Birdlife International 2016 Phylloscopus humei . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 2 januari 2021.
^ [a b] Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
^ BirdLife Sveriges Taxonomikommitté (2014) Förändringar i listan över holarktis fåglar, Vår Fågelvärld, vol.73, nr.2, sid:36-45
^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 334-335. ISBN 978-91-7424-039-9 Svensson et al. (2009)
^ [a b c] Clement, P. (2020). Hume's Warbler (Phylloscopus humei), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.humwar1.01
^ Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
^ Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
^ Bergtajgasångare, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
^ Inskipp, Carol; Inskipp, Tim & Sherub (2000): The ornithological importance of Thrumshingla National Park, Bhutan. Forktail 14: 147-162. PDF fulltext Arkiverad 11 oktober 2008 hämtat från the Wayback Machine.
^ Boesman, P. (2016). Notes on the vocalizations of Hume's Leaf-warbler (Phylloscopus humei). HBW Alive Ornithological Note 247. In: Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona.
^ [a b] Irwin, D.E.; Alström, Per; Olsson, U. & Benowitz-Fredericks, Z.M. (2001): Cryptic species in the genus Phylloscopus (Old World leaf warblers). Ibis 143(2): 233–247. doi:10.1111/j.1474-919X.2001.tb04479.x PDF fulltext
^ Alström, Per & Olsson, U. (1988): Taxonomy of Yellow-browed Warblers. British Birds 81: 656–657.
^ Ernst, S. (1996): Zweiter Beitrag zur Vogelwelt des Östlichen Altai. Mitteilungen aus dem Zoologischen Museum Berlin 72, Suppl. Ann. Ornithol. 20: 123–180 [på tyska].
^ Sangster, George; Knox, Alan G.; Helbig, Andreas J. & Parkin, David T. (2002): Taxonomic recommendations for European birds. Ibis 144(1): 153–159. doi:10.1046/j.0019-1019.2001.00026.x (HTML sammanfattning)
^ Shirihai, H. & Madge, S. (1993): Identification of Hume's Yellow-browed Warbler. Birding World 6: 439–443.
^ Per Alström, et al. (2018). ”Complete species-level phylogeny of the leaf warbler (Aves: Phylloscopidae) radiation”. Molecular Phylogenetics and Evolution 126: sid. 141–152. doi:10.1016/j.ympev.2018.03.031.
^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Källor

Price, Trevor & Jamdar, N. (1991): Breeding biology of the Yellow-browed leaf warbler Phylloscopus inornatus (humei) in Kashmir. Journal of the Bombay Natural History Society 88(1): 1–19.

Externa länkar

Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Wikimedia Commons har media som rör bergtajgasångare.
Bilder & media
Wikispecies har information om bergtajgasångare.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b] Birdlife International 2016 Phylloscopus humei . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 2 januari 2021.

[H&M-2] [a b] Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.

[VF-3] BirdLife Sveriges Taxonomikommitté (2014) Förändringar i listan över holarktis fåglar, Vår Fågelvärld, vol.73, nr.2, sid:36-45

[Fågelguiden-4] [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 334-335. ISBN 978-91-7424-039-9 Svensson et al. (2009)

[BOW-5] [a b c] Clement, P. (2020). Hume's Warbler (Phylloscopus humei), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.humwar1.01

[Larsson-6] Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom

[Sverigelistan-7] Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18

[8] Bergtajgasångare, BirdLife Sveriges raritetskatalog.

[Inskipp-9] Inskipp, Carol; Inskipp, Tim & Sherub (2000): The ornithological importance of Thrumshingla National Park, Bhutan. Forktail 14: 147-162. PDF fulltext Arkiverad 11 oktober 2008 hämtat från the Wayback Machine.

[10] Boesman, P. (2016). Notes on the vocalizations of Hume's Leaf-warbler (Phylloscopus humei). HBW Alive Ornithological Note 247. In: Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona.

[Irwin-11] [a b] Irwin, D.E.; Alström, Per; Olsson, U. & Benowitz-Fredericks, Z.M. (2001): Cryptic species in the genus Phylloscopus (Old World leaf warblers). Ibis 143(2): 233–247. doi:10.1111/j.1474-919X.2001.tb04479.x PDF fulltext

[12] Alström, Per & Olsson, U. (1988): Taxonomy of Yellow-browed Warblers. British Birds 81: 656–657.

[13] Ernst, S. (1996): Zweiter Beitrag zur Vogelwelt des Östlichen Altai. Mitteilungen aus dem Zoologischen Museum Berlin 72, Suppl. Ann. Ornithol. 20: 123–180 [på tyska].

[14] Sangster, George; Knox, Alan G.; Helbig, Andreas J. & Parkin, David T. (2002): Taxonomic recommendations for European birds. Ibis 144(1): 153–159. doi:10.1046/j.0019-1019.2001.00026.x (HTML sammanfattning)

[15] Shirihai, H. & Madge, S. (1993): Identification of Hume's Yellow-browed Warbler. Birding World 6: 439–443.

[Alström-16] Per Alström, et al. (2018). ”Complete species-level phylogeny of the leaf warbler (Aves: Phylloscopidae) radiation”. Molecular Phylogenetics and Evolution 126: sid. 141–152. doi:10.1016/j.ympev.2018.03.031.

[17] James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]