Balkanhök

	Balkanhök; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Hökfåglar; Accipitriformes
Familj	Hökar; Accipitridae
Släkte	Tachyspiza
Art	Balkanhök; T. brevipes
Vetenskapligt namn
	§ Tachyspiza brevipes
Auktor	(Severtsov, 1850)

Balkanhök^[2] (Tachyspiza brevipes) är en fågel i familjen hökar.^[3] Den förekommer i östra Europa och västra Asien.

Utseende

Balkanhöken är en liten rovfågel som liknar sparvhöken (Accipiter nisus) men har kortare stjärt och spetsiga vingar som ger den ett mer falklikt utsseende. Den har ett vingspann på 64–80 centimeter och en längd av 33–38 centimeter.^[4] Hanen är blågrå ovan med mörka vingspetsar och bandat röd under. Strupen är vit med ett typiskt centrerat streck, som dock kan vara ganska svagt. Honan är skifferfrå ovan, rödbrunt bandad undertill och är liksom andra Accipiter-honor större än hanen, men storleksskillnaden är mindre än hos sparvhöken.^[5] Båda könen har orangegula ben och gul vaxhud vid ögat.^[6]

Ungfågeln är mörkbrun på ovansidan. Undersidan är grovt fläckad eller mörkt streckad på bröstet, med tvärband och fläckar på flankerna och vingundersidorna. Det gör att den påminner mer om en ung duvhök än en sparvhök. Även på ungfågeln är det karakteristiska strupstrecket tydligt.^[7]

Läten

Balkanhökens läten är förvånande lika både roskarlen och rödvingad vadarsvala, ett gällt och klart "kivick" som ofta upprepas några gånger.^[7]

Utbredning och systematik

Fågeln häckar från Balkan till Ryssland och övervintrar i nordöstra Afrika och på Arabiska halvön.^[8] Den är en mycket sällsynt gäst i övriga delar av Europa, med en handfull fynd från bland annat Italien, Polen och Tjeckien.^[9] Trots sin relativt stora utbredning delas den inte in i några underarter. Tidigare har den behandlats som underart till shikra (Accipiter brevis). Dessa två bildar tillsammans med kinesisk hök (A. soloensis) och nikobarhök (A. butleri) en artgrupp.^[5] Balkanhöken har hybridiserat med både shikra och sparvhök.^[10]

Släktestillhörighet och släktskap

Trots likartat utseende är balkanhöken är inte särskilt nära släkt med sparvhöken. Faktun är att genetiska studier visar att sparvhöken står närmare kärrhökarna i Circus.^[11]^[12]^[13]^[14]^[15]^[16] För att kärrhökarna ska kunna behållas i ett eget släkte delas därför Accipiter upp i flera mindre släkten, varvid balkanhök med släktingar förs till Tachyspiza.^[17]^[3]

Levnadssätt

Balkanhöken häckar i träd, oftast nära rinnande vatten i ett öppet skogslandskap. Honan bygger ett nytt bo varje år där hon lägger tre till fem ägg. Den jagar fåglar, insekter och ödlor i skogslandskapet med överraskningsteknik från en sittplats. Under flyttningen bildar den till skillnad från sparvhöken ofta stora flockar.

Status och hot

I Europa tros det häcka 3 500–6 900 par. Eftersom Europa utgör 75–94 % av utbredningsområdet uppskattas världspopulationen preliminärt till 7 400–18 400 vuxna individer.^[1] Trots det ringa antalet kategoriserar internationella naturvårdsunionen arten som livskraftig på grund av ett relativt stort utbredningsområde och stabil populationsutveckling.^[1]

Referenser

^ [a b c] Birdlife International 2016 Accipiter brevipes Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.
^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
^ [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.
^ Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern; Lars Jonsson; Wahlström & Widstrand; 1992
^ [a b] Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. London, UK: Christopher Helm. ISBN 0-618-12762-3. https://books.google.com/books?id=hlIztc05HTQC&pg=PA526
^ Clark, William S.; Schmitt, N. John (1999). A Field Guide to the Raptors of Europe, the Middle East, and North Africa. Oxford, UK: Oxford University Press. ISBN 0-19-854662-9. https://books.google.com/books?id=EVzkOXlIFAw
^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 114. ISBN 978-91-7424-039-9
^ Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
^ Tarsiger.com Fynd av balkanhök i Västpalearktis
^ McCarthy, Eugene M. (2006). Handbook of Avian Hybrids of the World. Oxford, UK: Oxford University Press. sid. 180. ISBN 978-0-19-518323-8. https://books.google.com/books?id=MwInO7z_Y3oC&pg=PA180
^ Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.
^ Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.
^ Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.
^ Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt och M. Louette (2013). DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.
^ Lerner HRL & DP Mindell. 2005. Phylogeny of eagles, Old World vultures and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Molecular Phylogenetics and Evolution 37: 327–346.
^ Mindell DP, JFuchs, and JA Johnson. 2018. Phylogeny, taxonomy, and geographic diversity of diurnal raptors: Falconiformes, Accipitriformes, and Cathartiformes. S. 3–32 i JH Sarasola, JM Grande, and JJ Negro (editors), Birds of prey: biology and conservation in the XXI century. Springer.
^ Catanach TA, MR Halley & S Pirro. 2024. Enigmas no longer: using ultraconserved elements to place several unusual hawk taxa and address the non-monophyly of the genus Accipiter (Accipitriformes: Accipitridae), Biological Journal of the Linnean Society

Externa länkar

Wikispecies har information om Tachyspiza brevipes.
Artförteckning
Wikimedia Commons har media som rör balkanhök.
Bilder & media
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] Birdlife International 2016 Accipiter brevipes Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14

[IOC-3] [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.

[4] Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern; Lars Jonsson; Wahlström & Widstrand; 1992

[f-5] [a b] Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. London, UK: Christopher Helm. ISBN 0-618-12762-3. https://books.google.com/books?id=hlIztc05HTQC&pg=PA526

[c-6] Clark, William S.; Schmitt, N. John (1999). A Field Guide to the Raptors of Europe, the Middle East, and North Africa. Oxford, UK: Oxford University Press. ISBN 0-19-854662-9. https://books.google.com/books?id=EVzkOXlIFAw

[Fågelguiden-7] [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 114. ISBN 978-91-7424-039-9

[CC-8] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26

[tarsiger-9] Tarsiger.com Fynd av balkanhök i Västpalearktis

[McCarthy-10] McCarthy, Eugene M. (2006). Handbook of Avian Hybrids of the World. Oxford, UK: Oxford University Press. sid. 180. ISBN 978-0-19-518323-8. https://books.google.com/books?id=MwInO7z_Y3oC&pg=PA180

[11] Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.

[12] Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.

[13] Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.

[14] Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt och M. Louette (2013). DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.

[15] Lerner HRL & DP Mindell. 2005. Phylogeny of eagles, Old World vultures and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Molecular Phylogenetics and Evolution 37: 327–346.

[16] Mindell DP, JFuchs, and JA Johnson. 2018. Phylogeny, taxonomy, and geographic diversity of diurnal raptors: Falconiformes, Accipitriformes, and Cathartiformes. S. 3–32 i JH Sarasola, JM Grande, and JJ Negro (editors), Birds of prey: biology and conservation in the XXI century. Springer.

[17] Catanach TA, MR Halley & S Pirro. 2024. Enigmas no longer: using ultraconserved elements to place several unusual hawk taxa and address the non-monophyly of the genus Accipiter (Accipitriformes: Accipitridae), Biological Journal of the Linnean Society

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]