Afrikansk ullhalsstork

	Afrikansk ullhalsstork; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Storkfåglar; Ciconiiformes
Familj	Storkar; Ciconiidae
Släkte	Ciconia
Art	Afrikansk ullhalsstork; C. microscelis
Vetenskapligt namn
	§ Ciconia microscelis
Auktor	Gray, GR, 1848
Synonymer
	Ciconia episcopus microscelis

Afrikansk ullhalsstork^[2] (Ciconia microscelis) är en fågel i familjen storkar inom ordningen storkfåglar.^[1]

Utseende

Afrikansk ullhalsstork är en stor fågel som i snitt mäter mellan 86 och 95 cm på höjden. Den är övervägande svart förutom den ulliga vita nacken och nedre delen av buken som även den är vit. Täckvingarna är glansigt mörkgröna, bröst och mage lätt lilatonade. Ungfåglar är blekare versioner av vuxna individer. Den är mycket lik asiatisk ullhalsstork och tidigare behandlades de som en och samma art. Denna har dock mestadels vitt huvud, med ett mörkare område runt ögonen, medan den afrikanska har helsvart huvud.^[3]

Läte

Arten är mestadels tystlåten, förutom på häckplats. Där har den rapporterats avge skrovliga läten samt en tvåstavig vissling likt blåkindad stork. Under spelet klapprar den oregelbundet med näbben.

Utbredning och systematik

Afrikansk ullhalsstork återfinns i tropiska Afrika. Den kategoriserades tidigare som underart till Ciconia episcopus men urskildes 2014 som egen art av BirdLife International, 2022 av tongivande eBird/Clements, 2023 av International Ornithological Congress och 2024 av Birdlife Sverige.^[4]^[5]^[6]

Levnadssätt

Afrikansk ullhalsstork hittas i eller kring våtmarker, som floder, sjöar, översvämmade betesmarker och vattenhål. I östra Afrika är den vanligast utmed kusten, där den kan ses födosöka på tidvattensslätter, i mangroveträsk och till och med på korallrev.^[7] Möjligen framför allt i södra Afrika påträffas den även i torrare marker som savann, gräsmarker och jordbruksbygd, där den ofta besöker gräsbränder på jakt efter byten. Vanligen undviker den skog, men kan uppträda i öppet skogslandskap och på hyggen, vanligen utmed rinnande vattendrag. I östra Afrika har den hittats upp till 3000 meters höjd.^[8]^[9] Födan består av fisk, groddjur, ödlor och stora insekter och deras larver, men den tar även krabbor, mollusker och marina ryggradslösa djur.^[7] Den ses vanligen enstaka, långsamt promenerande, dock sällan vadande i vatten. I västra Afrika har den setts tillsammans i blandflockar med svart stork.^[10]

Häckning

I större delen av Afrika häckar afrikansk ullhalsstork under torrperioden, i norra Sudan dock under regnperioden. Fågeln bygger ett stort bo av kvistar som placeras i ett träd. En studie i Sydafrika visar att storkar återvände till ett och samma bo tre år i rad.^[11] Däri lägger den två till fyra ägg som ruvas i 30–31 dagar. Båda föräldrar matar ungarna som blir flygga efter 55–65 dagar.

Status

Afrikansk ullhalsstork kategoriseras av internationella naturvårdsunionen IUCN som livskraftig. Den är vida spridd men ovanlig i större delen av utbredningsområdet. Beståndet är troligen stabilt, möjligen i ökande i östra Afrika. Världspopulationen har uppskattats bestå av mellan 10 000 och 100 000 fåglar.

Noter

^ [a b] Birdlife International 2012 Ciconia microscelis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
^ ”Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter – februari 2023”. BirdLife Sverige. https://birdlife.se/tk/svenska-namn-pa-varldens-faglar/. Läst 22 februari 2023.
^ del Hoyo, J., A. Elliott, N. Collar, E. F. J. Garcia, P. F. D. Boesman, and G. M. Kirwan (2022). African Woolly-necked Stork (Ciconia microscelis), version 1.0. In Birds of the World (S. M. Billerman and B. K. Keeney, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.wonsto2.01
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2022. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2022 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.1). doi : 10.14344/IOC.ML.13.1.
^ Jirle, E., Asplund, G., Lagerqvist, M., Stervander, M. (2024). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). Arkiverad från originalet den 13 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240213174013/https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2024/02/Rapport14-2024.pdf. Läst 13 februari 2024.
^ [a b] Hockey, P. A. R., W. R. J. Dean, and P. G. Ryan (2005). Robert’s Birds of Southern Africa. 7th edition. John Voelcker Bird Book Fund, Cape Town, South Africa.
^ Hancock, J. A., J. A. Kushlan, and M. P. Kahl (1992). Storks, Ibises and Spoonbills of the World. Academic Press, London.
^ Brown, L. H., E. K. Urban, and K. Newman (1982). The Birds of Africa. Volume 1. Academic Press, London, UK and New York, USA.
^ Walsh, J.F. (1991). On the occurrence of the Black Stork Ciconia nigra in West Africa. Bull. Brit. Orn. Club. 111(4): 209–215.
^ Thabethe, V. (2018). Aspects of the ecology of African woolly-necked storks (Ciconia microscelis) in an anthropogenic changing landscape in KwaZulu-Natal, South Africa. Doctoral dissertation, University of KwaZulu-Natal, South Africa.

Externa länkar

Wikispecies har information om Ciconia microscelis.
Artförteckning

[IUCN-1] [a b] Birdlife International 2012 Ciconia microscelis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.

[BLS1-2] ”Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter – februari 2023”. BirdLife Sverige. https://birdlife.se/tk/svenska-namn-pa-varldens-faglar/. Läst 22 februari 2023.

[BOW-3] Hoyo, J., A. Elliott, N. Collar, E. F. J. Garcia, P. F. D. Boesman, and G. M. Kirwan (2022). African Woolly-necked Stork (Ciconia microscelis), version 1.0. In Birds of the World (S. M. Billerman and B. K. Keeney, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.wonsto2.01

[CC-4] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2022. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2022 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26

[IOC-5] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.1). doi : 10.14344/IOC.ML.13.1.

[BLS-6] Jirle, E., Asplund, G., Lagerqvist, M., Stervander, M. (2024). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). Arkiverad från originalet den 13 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240213174013/https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2024/02/Rapport14-2024.pdf. Läst 13 februari 2024.

[Hockey-7] [a b] Hockey, P. A. R., W. R. J. Dean, and P. G. Ryan (2005). Robert’s Birds of Southern Africa. 7th edition. John Voelcker Bird Book Fund, Cape Town, South Africa.

[Hancock-8] Hancock, J. A., J. A. Kushlan, and M. P. Kahl (1992). Storks, Ibises and Spoonbills of the World. Academic Press, London.

[BOA-9] Brown, L. H., E. K. Urban, and K. Newman (1982). The Birds of Africa. Volume 1. Academic Press, London, UK and New York, USA.

[10] Walsh, J.F. (1991). On the occurrence of the Black Stork Ciconia nigra in West Africa. Bull. Brit. Orn. Club. 111(4): 209–215.

[11] Thabethe, V. (2018). Aspects of the ecology of African woolly-necked storks (Ciconia microscelis) in an anthropogenic changing landscape in KwaZulu-Natal, South Africa. Doctoral dissertation, University of KwaZulu-Natal, South Africa.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]