Grå talgoxe

	Grå talgoxe
	Grå talgoxe, av underarten stupae.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Mesar; Paridae
Släkte	Parus
Art	Grå talgoxe; P. cinereus
Vetenskapligt namn
	§ Parus cinereus
Auktor	Vieillot, 1818
Utbredning
	Utbredning av närbesläktade arter efter Eck & Martens (2006). Notera dock att Parus minor numera inkluderas i grå talgoxe.
	Nominatformen cinereus som förekommer på Java, Indonesien.

Grå talgoxe^[2] (Parus cinereus) är en asiatisk tätting i familjen mesar med omstridd artstatus.^[3]

Kännetecken

Utseende

Grå talgoxe är en 13-17 cm lång grå, svart och vit mes som i stort ser ut som en färglös talgoxe med svart huvud och vita kinder. Rygg, mantel och skapularer är mellangrå, vingtäckare och vingpennor svarta med smala, grå spetsar och ett svagt band på större täckarna. Tertialerna är vitspetsade. Stjärten är lång och gråsvart med vita yttre stjärtpennor. Undersidan är mellangrå, på flankerna mörkgrå med ett brett svart längsgående band mitt på buken.^[4]

Östliga fåglar ("östlig talgoxe", se nedan) är något grönare, men har jämfört med talgoxen skiljer den sig genom att enbart manteln är gulgrön, medan rygg, vingtäckare och övergump är blågrå. Undersidan är smutsvit smutsvit eller beige utan någon gul ton. Vingarna har vita kanter på de svartaktiga tertialerna. Även stjärten är svart, med vita kanter, underifrån i huvudsak vit och till skillnad från orienttalgoxen enbart svart vid basen och i mitten.^[4]

Läten

Lätena skiljer sig tydligt från talgoxe med en elektrisk skärande ton, exempelvis "zerr zerr zerr". Sången består av en käck, upprepad tvåstavig vissling. Lätena från östliga fåglar ("östlig talgoxe") beskrivs som typiskt demonstrativa och upprepade "bee-tsu bee-tsu be-tsuu...", "tea-cher tea-cher" eller "tsupi tsupi", medan sången innehåller upprepade kontaktläten.

Utbredning och systematik

Grå talgoxe har en vid utbredning i Asien från Afghanistan och Pakistan österut till Japan och söderut till Små Sundaöarna i Indonesien. Den delas upp i tolv underarter med följande utbredning:^[3]

Parus cinereus decolorans – sydöstra Afghanistan (öster om Kabul och söder om Hindukush)
Parus cinereus ziaratensis – södra Afghanistan till norra Baluchistan och Pakistan
Parus cinereus caschmirensis – nordöstra Afghanistan till norra Afghanistan och nordvästra Indien
Parus cinereus planorum – norra Indien till Nepal, Bhutan, Bangladesh och västra Myanmar
Parus cinereus vauriei – östra Assam (distriktet Lakhimpur) och östra Arunachal Pradesh
Parus cinereus stupae – centrala Indien och indiska halvön
Parus cinereus mahrattarum – sydvästra Indien (Kerala) och Sri Lanka
Parus cinereus templorum – nordöstra Thailand till södra Laos, norra Kambodja och södra Vietnam
Parus cinereus hainanus – Hainan (södra Kina)
Parus cinereus ambiguus – sydöstra Myanmar, thailändska halvön, Malackahalvön och Sumatra
Parus cinereus sarawacensis – Borneo (västra Sarawak)
Parus cinereus cinereus – Java och västra Små Sundaöarna
Parus cinereus minor – förekommer i östra Sibirien, södra Sachalin, östcentrala och nordöstra Kina, Koreahalvön och Japan
Parus cinereus dageletensis – förekommer på ön Ulleungdo utanför Sydkorea
Parus cinereus amamiensis – förekommer i norra Ryukyuöarna
Parus cinereus okinawae – förekommer i centrala Ryukyuöarna
Parus cinereus nigriloris – förekommer i södra Ryukyuöarna (Ishigaki och Iriomote)
Parus cinereus tibetanus – förekommer i sydöstra Tibet, sydvästra och sydcentrala Kina samt norra Myanmar
Parus cinereus commixtus – förekommer från södra Kina till norra Vietnam
Parus cinereus nubicolus – förekommer från östra Myanmar till norra Thailand och nordvästra Indokina

Tidigare urskildes östliga fåglar (underarterna minor till nubicolus i listan ovan) som en egen art, "östlig talgoxe" (Parus minor). Sedan 2024 inkluderas denna dock i grå talgoxe efter studier.^[5]^[6]^[7] Längre tillbaka betraktades både grå talgoxe och "östlig talgoxe" som en del av talgoxen (P. major) och vissa gör det fortfarande.

Ekologi

Fågeln återfinns i olika skogstyper, men främst i städsegrön skog och i mangrove. Den ses även i trädgårdar.^[4]

Status och hot

IUCN erkänner den ännu inte som art, varför den inte placeras i någon hotkategori.

Noter

^ Eck S & J Martens (2006). ”Systematic notes on Asian birds. 49. A preliminary review of the Aegithalidae, Remizidae and Paridae”. Zoologische Mededelingen 80-5. Arkiverad från originalet den 2012-02-24. https://web.archive.org/web/20120224142855/http://www.zoologischemededelingen.nl/80/nr05/a03. Läst 29 september 2015. Arkiverad 24 februari 2012 hämtat från the Wayback Machine.
^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
^ [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.
^ [a b c] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, ISBN 978-0-7136-7040-0
^ Zhao, N., C. Dai, W. Wang, R. Zhang, Y. Qu, G. Song, K. Chen, X. Yang, F. Zou, and F. Lei (2012). Pleistocene climate changes shaped the divergence and demography of Asian populations of the great tit Parus major: evidence from phylogeographic analysis and ecological niche models. Journal of Avian Biology 43(4):297–310. https://doi.org/10.1111/j.1600-048X.2012.05474.x
^ 34. Song, G., R. Zhang, F. Machado-Stredel, P. Alström, U. S. Johansson, M. Irestedt, H. L. Mays Jr., B. D. McKay, I. Nishiumi, Y. Cheng, Y. Qu, P. G. P. Ericson, J. Fjeldså, A. T. Peterson, and F. Lei (2020). Great journey of Great Tits (Parus major group): origin, diversification and historical demographics of a broadly distributed bird lineage. Journal of Biogeography 47:1585–1598
^ Päckert M & J Martens. 2008. Taxonomic pitfalls in tits—comments on the Paridae chapter of the Handbook of the Birds of the World. Ibis 150: 829–831.

Externa länkar

Wikispecies har information om Parus cinereus.
Artförteckning
Wikimedia Commons har media som rör grå talgoxe.
Bilder & media
Läten på xeno-canto.org

[1] Eck S & J Martens (2006). ”Systematic notes on Asian birds. 49. A preliminary review of the Aegithalidae, Remizidae and Paridae”. Zoologische Mededelingen 80-5. Arkiverad från originalet den 2012-02-24. https://web.archive.org/web/20120224142855/http://www.zoologischemededelingen.nl/80/nr05/a03. Läst 29 september 2015. Arkiverad 24 februari 2012 hämtat från the Wayback Machine.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14

[IOC-3] [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.

[eastasia-4] [a b c] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, ISBN 978-0-7136-7040-0

[5] Zhao, N., C. Dai, W. Wang, R. Zhang, Y. Qu, G. Song, K. Chen, X. Yang, F. Zou, and F. Lei (2012). Pleistocene climate changes shaped the divergence and demography of Asian populations of the great tit Parus major: evidence from phylogeographic analysis and ecological niche models. Journal of Avian Biology 43(4):297–310. https://doi.org/10.1111/j.1600-048X.2012.05474.x

[6] 34. Song, G., R. Zhang, F. Machado-Stredel, P. Alström, U. S. Johansson, M. Irestedt, H. L. Mays Jr., B. D. McKay, I. Nishiumi, Y. Cheng, Y. Qu, P. G. P. Ericson, J. Fjeldså, A. T. Peterson, and F. Lei (2020). Great journey of Great Tits (Parus major group): origin, diversification and historical demographics of a broadly distributed bird lineage. Journal of Biogeography 47:1585–1598

[7] Päckert M & J Martens. 2008. Taxonomic pitfalls in tits—comments on the Paridae chapter of the Handbook of the Birds of the World. Ibis 150: 829–831.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]