Wikipedia:Veckans samarbete/Översättning

Överförd till Slaget vid Svolder

Slaget vid Svolder
Slaget vid Svolder av Otto Sinding
Ägde rum September 999 eller 1000 Plats Öresund eller nära Rügen Resultat Allierad seger Delning av Norge Bakslag mot kristendomen
Stridande
Norge	Danmark, Sverige, Ladejarlar
Befälhavare och ledare
Olav Tryggvason† Einar Tambarskjelve	Erik Ladejarl Olof Skötkonung Sven Tveskägg
Styrka
11 krigsfartyg	70+ fartyg
Förluster
Alla skepp tillfångatagna	Enligt ryktet stor
Det finns inga detaljerade samtida källor. Information såsom antal skepp kan inte anses vara vederhäftig historia.

Slaget vid Svolder var ett sjöslag som utkämpades i september 999 eller 1000 i västra Östersjön mellan Olav Tryggvason av Norge och en allians av hans fiender. Slagets bakgrund var enandet av staten Norge, långvariga danska försök att få kontroll över landet, och spridandet av kristendomen i Skandinavien.

Kung Olav seglade hem efter en expedition till Vendland (Pommern) när han överfölls av en allians bestående av Eirik Hákonarson, ladejarl, Olof Skötkonung, kung av Sverige, och Sven Tveskägg, kung av Danmark. Olav hade bara elva krigsfartyg i striden, mot en flotta på minst 70. Hans skepp tillfångatogs ett efter ett, tills det sista, Ormen Långe, tillfångatogs av Eirik medan Olav kastade sig själv i havet. Efter striden styrdes Norge efter ladejarlarna som en förläning till Danmark och Sverige.

De mest detaljerade källorna från slaget, kungasagorna, skrevs omkring två århundraden senare. Trots att de är historiskt opålitliga utgör de en omfattande litterär redogörelse över slaget och de händelser som ledde fram till det i intensiv detalj. Sagorna tillskriver orsakerna till slaget Olav Tryggvasons olycksaliga giftermålsförslag till Sigrid Storråda och hans problematiska giftermål med Thyra, Sven Tveskäggs syster. När slaget startade avfärdade Olav de danska och svenska flottorna med etniska förolämpningar och övermod medan han medgav att Eirik Hákonarson och hans män var farliga då "de är norrmän som oss". Den kändaste delen av slaget är brytningen av Einar Tambarskjelve båge, vilket proklamerar Olavs förlust.

Under senare århundraden har sagobeskrivningarna av slaget, speciellt de i Snorre Sturlassons Heimskringla inspirerat ett antal ballader och andra litterära verk.

Bakgrund

I den tidigast kända historien delades Norge upp i ett antal små och emellanåt stridande småkungadömen med svaga centrala auktoriteter. Enligt den traditionella historiografin började Norge enas och den kungliga makten befästas i och med Harald Hårfagers avancemang under 800-talet. Hårfagerätten och andra som gjorde anspråk på tronen var tvungna att kämpa mot regionala ledare som ladejarlarna i norr och Vingulmarks regenter i öster, medan Danmarks kungar gjorde anspråk på regioner i söder och var ivriga att motta norska vasaller för att utöka sina influenser. Spridandet av kristendomen blev även av politisk betydelse under 900-talets slut.

Olav Tryggvason, som erkändes som kung 995, konverterade snabbt Norge till kristendomen, och använde alla medel som fanns till hans förfogande.

Under 970-talet blev Håkon Sigurdsson Ladejarl den mäktigaste mannen i Norge, och stöddes först av Harald Blåtand av Danmark och betalade skatt till honom även om de två senare blev osams över religiösa problem. Harald hade konverterat till kristendomen och var ivrig att kristna Norge, medan Håkon förblev en hängiven hedning. 995 avsattes Håkon och den unga kristna ledaren Olav Tryggvason besteg tronen.

Medan Olav förkastade den danska auktoriteten gjorde han det till sitt uppdrag att konvertera Norge och de fornnordiska kolonierna i väst så snabbt och fullständigt som möjligt. Genom hot, tortyr och avrättningar bröt Olav ner det hedniska motståndet och inom ett fåtal år var Norge, åtminstone formellt sett, ett kristet land. Men Olav hade på sin snabba väg mot makten fått flera fiender, såsom Erik Ladejarl, son till Jarl Håkon, och Sven Tveskägg, kung av Danmark, som båda kände att Olav hade berövat dem deras del av Norge. Samma intressen som kom i konflikt under slaget vid Svolder skulle dela Norge i årtionden framöver, vilket ledde till flera stora engagemang, såsom slaget vid Nesjar och slaget vid Stiklestad. Lösningen kom 1035 när den norske kungen Magnus den gode besteg tronen till ett självständigt och kristet Norge.

Källor

Även om slaget är omskrivet i ett flertal medeltida källor så är berättelsen i Snorre Sturlassons Heimskringla den mest kända och den som mest har påverkat moderna historiska och litterära verk

Slaget vid Svolder är nämnt i ett flertal historiska källor. De tidigaste skrivna verken är gjorda av Adam av Bremen (cirka 1080), som skrev från en dansk syn då hans källa var Sven Estridsson. Den senare danska historikern Saxo Grammaticus nyttjade och utökade Adam av Bremens redogörelse i hans Gesta Danorum (cirka 1200)

I Norge ger de tre verken Historia de Antiquitate Regum Norwagiensium, Historia Norvegiæ och Ágrip af Nóregskonungasögum (cirka 1190), alla en kort redogörelse av slaget. De isländska kungasagorna ger en mycket större behandling. Det börjar med Odd Snorressons Olav Tryggvasons saga (cirka 1190). Genom skaldediktning, muntliga historier, studerade europeiska exempel och en ohämmad fantasi, gjorde Odd en utstuderad redogörelse av slaget. Detta blev upptaget av de senare isländska sagorna Fagrskinna och Heimskringla (cirka 1220), som båda lägger till citat från skaldeverk. Tre isländska poeter från runt 1200 har också ett historiskt intresse: Nóregs konungatal, Rekstefja och Óláfs drápa Tryggvasonar. Den enorma Óláfs saga Tryggvasonar en mesta (cirka 1300) kombinerar flera av ovanstående källor till den sista, längsta och minst tillförlitliga sagoredogörelsen.

Samtida skaldediktning som hänvisar till striden innefattar ett verk av Hallfreðr vandræðaskáld, som var i Olav Tryggvasons tjänst. Hallfreðr var inte närvarande vid slaget utan samlade information om det efteråt för ett lovtal om Olaf. På Jarl Eiriks sida finns ett antal strofer bevarade av Halldórr ókristni, som talar om slaget som inträffade "förra året" och handlar om Eiriks intagande Ormen långe. Några verser om striden bevaras också i Þórðr Kolbeinssons elegi om Eirik, förmodligen komponerad 1015. Även Skúli Þórsteinsson som slogs tillsammans med Eirik under slaget diktade om det under sin ålderdom.

Medan historiker värderar samtida skaldediktning högt, som den mest korrekta tillgängliga källan, måste man komma ihåg att dikterna inte bevarats oberoende utan är citat från kungarnas sagor. Efter två århundraden av muntlig tradition kan det ofta ifrågasättas om en vers var noggrant ihågkommen och korrekt tillskriven. Vidare var det huvudsakliga syftet med skaldediktningen inte att sprida information utan var en konstnärlig återgivning av fakta som redan var kända för lyssnarna. Historiker förlitar sig ofta på de mindre tillförlitliga men mer detaljerade redogörelserna i sagorna.

Händelser som ledde till slaget

Olav Tryggvason föreslår ett giftermål till Sigrid Storråda, under förutsättningen att hon konverterar till kristendomen. När Sigrid vägar slår Olav henne med en handske. Hon varnar honom att detta kan leda till hans död.

Ingenting kan bli sammanställas från de samtida skaldediktningarna om orsaken till slaget. Adam av Bremen påstår att Olav I Tryggvason danska fru, Thyra, hetsade honom att gå i krig mot Danmark. När Olav hörde att Sven Tveskägg och Olof Skötkonung bildat en allians, blev han uppretad och bestämde att tiden var inne för en attack. Ågrip och Historia Norvegiæ ger en liknande redogörelse. Thyra var syster till Sven Tveskägg, och när Olav Tryggvason äktade henne, vägrade Sven att betala den utlovade hemgiften. Olav blev uppretad och sjösatte en expedition att attackera Danmark, man han var för otålig för att vänta på att hela flottan från Norge skulle samla sig, och han satte kurs söderut med endast 11 skepp och förväntade sig att resten skulle följa efter. När hans förhoppning inte infriades for han mot Vendland (Pommern) för att söka efter allierade och på vägen blev hamnade han i ett bakhåll av Sven och hans allierade. Dessa redogörelser är motsägs av andra samtida verser av Halldórr den okristliga som menar att Olav Tryggvason reste från söder när han hamnade i ett slag.

Olav erbjuder drottning med en stjälk av kvanne. Hon gråter och grälar på honom för att han inte vågar acceptera Sven Tveskägg och återvinna hennes hemgift.

Odd Snorresson har en omfattande redogörelse för de problem som uppstod från Thyras giftermål. Han berättar att hon var förlovad och gift med den vendiska kungen Boleslav den modige, som fick en stor hemgift för henne. Hon ville dock inte vara hans fru, och svälte sig själv efter giftermålet, så Boleslav skickade tillbaka henne till Danmark. Hon arrangerade därefter själv ett giftermål med Olav Tryggvason, till hennes broder Svens missnöje. Svens drottning, Sigrid Storråda, en ståndaktig motståndare till Olav, fick Sven att föra krig mot honom. Då konspirerade Sven med Sigvald Jarl och kung Olof Skötkonung för att lura Olav Tryggvason i en fälla. Olav Tryggvason reste till Vendland för att få Thyras hemgift från kung Boleslav och medan han var där hörde han rykten om ett planerat bakhåll. Sigvald reste dock för att säga till honom att dessa rykten var falska. Olav, som trodde på Sigvald, sände hem den största delen av sin flotta, då hans män var otåliga. Därför hade han bara en liten flotta kvar när han gick in i ett bakhåll nära Svolder.

Fagrskinna och Heimskringla följer till stora delar Odds redogörelse men förenklar den och skiljer sig från den i vissa delar. Enligt Heimskringla seglade Sigvald från Vendland med Olav och en flotta med vendiska skepp och ledde honom in i bakhållet.

Huruvida ovanstående detaljer är sanna eller inte är det klart att Sven, Olof Skötkonung och Erik hade tillräckliga anledningar att motsätta sig Olav Tryggvason. Olav hade tagit kontroll över Viken i södra Norge, ett område som länge låg under Danmark. Olav och Sven hade varit i England tillsammans, men Olav hade ingått fred medan Sven fortsatte att föra kampanjer. Sven var vid tiden sams med Olof Skötkonung och kopplades till honom genom giftermålet, så de två var naturligt allierade. Slutligen hade Jarl Erik hade drivits från sitt farsarv av Olav Tryggvason, likt hans fader, Jarl Håkon, som han kan ha velat straffa.

Från källornas motstridande redogörelser har historiker försökt rekonstruera det troligaste händelseförloppet som ledde fram till slaget. Det är troligt att Olav Tryggvason seglade från Vendland till Norge där han gick in i ett bakhåll, även om kungasagorna förmodligen överdriver betydelsen av Thyra och hennes giftermål. Medan det är troligt att Olav fick hemgiften är det mer troligt att han förväntade sig krig och sökte allierade i Vendland, men mötte lite framgång. Sigvalds karaktär kvarstår gåtfull, även om det finns bevis från skaldediktningen att han svek Olav.

Tid och läge

Den sena vikingatida runstenen DR 66 från Århus högtidlighåller en man som "mötte döden när kungar krigade". Händelsen kan referera till slaget vid Svolder.

Alla källor som daterar slaget säger att det skedde år 1000. Den äldsta källan som daterar slaget är den grundliga Íslendingabók, som skrevs omkring 1128, som specificerar tidspunkten till sommaren. Odd Snorresson säger vidare att slaget är "ihågkommet för de fallna männen den tredje eller fjärde Idus av september", (10 eller 11 september). Óláfs saga Tryggvasonar en mesta menar att slaget stod den 9 september och andra källor håller med om någondera dag. Då några medeltida författare har skrivit att det stod i slutet av året i september, är det möjligt att det år som refereras till är det vi egentligen kallar 999.

Slagets läge kan inte identifieras med säkerhet. Enligt Adam av Bremen stod det i Öresund. Ágrip och Historia Norwegie lokaliserar det till Själland. Theodoricus menar att det stod "bredvid den ö som kallas Svöldr; och den ligger nära Pommern". Fagrskinna talar om "en ö vid Vinðlands kust... denna ö kallas Svölðr." Odd Snorresson och Heimskringla håller med om öns namn men specificerar inte dess läge. En strof av Skúli Þórsteinsson talar om "Svolders mynning", och föreslår att Svolder ursprungligen var namnet på en flod som fornnordisk ovana med vendisk geografi förväxlade med en ö. Danska Annales Ryenses är den enda som placerar slaget i Schlei. Moderna historiker är delade. Några lokaliserar konfrontationen till i närheten av den tyska ön Rügen medan andra menar på Öresund.

Flottornas sammansättning

De norska källorna är överens om att Olav Tryggvason kämpade mot överväldigande odds i slaget. Fagrskinna säger till exempel att han hade "endast en liten styrka" och att havet runt omkring honom var "täckt av krigsskepp". De källor som uppger antalet krigsskepp anger samtliga att Olav Tryggvason hade elva fartyg men de anger olika antal för den allierade flottan.

Antal skepp angivna av olika källor

Källa	Olav Tryggvason	Olof Skötkonung	Eirik	Sven	Allierade totalt	Ref.
Odd Snorresson	11	60	19	60	139
Ágrip	11	30	22	30	82
Historia Norwegie	11	30	11	30	71
Theodoricus monachus	11	-	-	-	70
Rekstefja	11	15	5	60	80

Även om sagorna är överens om att Olav Tryggvason endast hade elva skepp som deltog i slaget citerar några av dem Halldórr den okristne som säger att Olav hade 71 skepp när han seglade från söder. Sagorna förklarar skillnaden med att några av de 71 skeppen tillhörde jarl Sigvaldi, som övergav Olav, och att andra seglade förbi fällan vid Svolder innan den smällde igen.

Sagorna beskriver tre av skeppen i Olav Tryggvasons flotta. Enligt Heimskringla var Tranan ett stort snabbseglande krigsskepp med trettio roddarbänkar och med hög för och akter. Befälet fördes av kung Olav, som under en tid använde det som sitt flaggskepp.

Olav konfiskerade det andra av sina stora skepp från en hedning som han torterat till döds för att denne vägrat konvertera till kristendomen. Kung Olav "styrde det själv, därför att det var ett mycket större och finare skepp än Tranan. Dess stäv hade ett drakhuvud och i aktern en kräkla formad som en svans; och båda sidorna av halsen och hela akterspegeln var förgyllda. Det skeppet kallade kungen för Ormen därför att när seglen var hissade såg det ut som vingen på en drake. Det var det finaste skeppet i Norge.

Ormen Långe var "det bästa skepp som någonsin byggts i Norge, och det dyraste".

Olavs tredje flaggskepp, Ormen Långe, var ett legendariskt fartyg som nämns i flera berättelser i sagorna.

”

Det var konstruerat som ett drakskepp, enligt modell från Ormen som kungen tagit från Hálogaland; det var bara mycket större och mer noggrant utsirat i alla avseenden. Han kallade det Ormen Långe och det andra för Ormen Korte. Ormen Långe hade trettiofyra avdelningar. Huvudet och svansen var helt förgyllda. Och relingen var lika hög som på havsgående skepp. Detta var det bästa skepp som någonsin byggts i Norge, och det dyraste.

„

Det enda allierade skepp som beskrivs är jarl Eiriks Järnbaggen. Enligt Fagrskinna var det "det största av alla skepp". Heimskringla ger fler detaljer:

”

Jarl Eirik ägde ett mäktigt stort skepp som han var van att ta med på sina vikingafärder. Det hade en ramm på den övre delen av förskeppet, för och akter och därunder tunga järnplattor lika breda som rammen och som gick ner till vattenlinjen.

„

Ledarna bedömer sina motståndare

Det är inte sannolikt att sagoskrivarna hade korrekt information om slagets detaljer utöver de knappa berättelserna i kvarvarande dikter. Inte desto mindre, med början hos Odd Snorresson, presenterar de en omsorgsfullt utarbetad litterär berättelse, och skildrar huvuddeltagarna genom deras ord och handlingar.

Olav Tryggvasons skepp passerar hans allierade fiendes fäste i en lång kolonn utan ordning, då de inte förväntade någon attack. Lämpligt placerade för att observera flottan iakttar jarl Eirik och de två kungarna de passerande skeppen. Sven och Olav är angelägna att börja slaget, men Eirik beskrivs som mer försiktig och bekant med de norska styrkorna.

Stående på ön Svolder betraktar de allierades ledare Olav Tryggvasons förbipasserande flotta.

När allt större fartyg uppenbarar sig tror danskarna och svenskarna att en är Ormen Långe och vill anfalla direkt, men Eirik håller dem tillbaka med en välinformerad kommentar:

”

Det är inte kung Olav på detta skepp. I känner till detta skepp då jag har sett det ofta. Det ägs av Erling Skjalgsson från Jaðarr och det är bättre att attackera detta skepp från aktern. Det är bemannat med sådana mannar, att om vi skall sammandrabba med kung Olav Tryggvason, kommer vi snabbt att lära att det är bättre om vi kan finna en lucka i hans flotta än att strida med detta långskepp.

„

När Eirik tillslut går med på att gå till anfall skryter kung Sven med att han kommer att föra befäl över Ormen Långe "innan solens nedgång". Eirik anmärker "så att få män hör honom" genom att säga "med enbart den danska armén till sitt förfogande kommer kung Sven aldrig att föra befäl över detta skepp. Medan de allierade sätter ut för att anfalla Olav Tryggvason, skiftar betraktelsen mot den norska flottan.

Efter att ha upptäckt fienden skulle Olav ha kunnat använda segel och åror för att komma ur bakhållet och undkomma, men han vägrar att fly och vänder omedelbart för att slåss med de elva skeppen. När han ser den danska flottan ställa upp i slagordning mot honom fäller han kommentarern: "Skogsgetterna kommer inte att besegra oss, för danskarna har ett mo som hos getter. Vi fruktar inte den styrkan för danskarna har aldrig vunnit när de slagits på skepp." På samma sätt avfärdar Olav svenskarna genom att referera till deras hedniska sedvänjor:

”

Svenskarna kommer att ha en lättare och trevligare tid genom att stryka sina heliga klot än att borda Ormen Långe inför våra vapen och lyckas slå ut våra skepp. Jag förväntar mig att vi inte behöver frukta hästätarna.

„

Det är endast när Olav Tryggvason siktar Eirik Hákonarsons kontingent som han inser att han står inför ett hårt slag för att "de är norrmän som oss". Sagornas eftertryck av Eiriks bidrag står i stark kontrast till de danska berättelserna av Adam av Bremen och Saxo Grammaticus, som beskriver slaget som en dansk seger över norrmän, utan att nämna jarl Eirik eller hans män.

Slaget inleds

Genomförandet av slaget följer ett mönster som återkommer i många medeltida sjökrig där ett flotta måste slåss defensivt. Olav surrade fast sina skepp sida vid sida med sitt eget Ormen Långe i mitten av linjen där hennes bågar sköt bortom de andras. Fördelen med detta arrangemang var att det lämnade alla händerna fria för att slåss, att barriären kunde formeras med årorna och rårna och att det begränsade fiendens möjlighet att få fördel av sin större styrka. Ormen Långe var det längsta skeppet och också det största, vilket också var en fördel för försvararna, som kunde överösa med pilar, spjut och andra missiler medan fienden var tvungen att skjuta uppåt. Olav formerade därigenom sina elva skepp till ett flytande fort.

Sagorna ger all förtjänst till norrmännen och prisar Eirik Hákonarsons intelligens och för allt det mod som visades av Olav Tryggvasons motståndare. Danskarna och svenskarna rusade i Olavs frontlinje, slogs tillbaka och led de tyngsta skeppsförlusterna. Jarl Eirik attackerade flanken och tvingade sitt skepp Järnbaggen upp mot det sista skeppet i Olavs linje, som han omintetgjorde genom en häftig attack och sedan fortsatte mot nästa skepp. På detta sätt omintetgjordes Olavs skepp ett efter ett, tills endast Ormen Långe var kvar.

Einarr Þambarskelfir

Einarr Þambarskelfir prövar kungens pilbåge och finner denna vara för vek.

En av de mest kända episoderna från slaget involverar Einarr Þambarskelfir, en bågskytt i kung Olavs flotta och som senare blev en slug politiker. Heimskringla beskriver hans försök att döda jarl Eirik och rädda dagen för Olav:

”

Einar sköt en pil mot jarl Eirik, vilken träffade rorkulten strax ovanför jarlens huvud så hårt att den gick in i trät upp till pilskaftet. Jarlen tittade åt det hållet och frågade om de visste vem som hade skjutit; och i det ögonblicket flög en annan pil mellan hans hand och hans sida och in i stoppningen på kaptenens bänk, så att hullingen kom ut på andra sidan. Då sade jarlen till en man vid namn Fin, --men några säger att han var av Finsk (samisk) ras, och var en ypperlig bågskytt, -- "Skjut den långe mannen vid masten". Fin sköt; och pilen träffade mitt i Einars båge just i det ögonblick Einar spände den, och bågen splittrades i två delar. "Vad var det", utropade kung Olav, "som bröts med sådant oljud?" "Norge, kung, från deras händer," utropade Einar. "Nej! inte så mycket som det," sade kungen; "tag min båge, och skjut," och kastade över bågen till honom. Einar tog bågen och spände den över pilhuvudet. "För vek, för vek," sade han, "för en mäktig kungs båge!" och kastade bågen åt sidan, tog sitt svärd och sin sköld och stred tappert.

„

Samma berättelse återfinns i Gesta Danorum, men där siktar Einarr på Sven istället för på Eirik.

Kung Olavs död

I slagets slutskede bordar Eirik och hans män Ormen Långe.

Tillslut övermannades Ormen Långe och Olav Tryggvason besegrades. De danska källorna rapporterar att när allt var förlorat begick han självmord genom att kasta sig i havet, "slutet passade hans liv", enligt Adam av Bremen. Saxo Grammaticus säger att Olav föredrog självmord framför att dödas av fienden och hoppade överbord i full rustning, hellre än att se sin fiende segra. De norska och isländska berättelserna är mer komplexa och mer vänligt inställde till Olav. Hallfreðrs minnesdiktning till sin herre hade redan anspelat på rykten att Olav undkom döden vid Svolder. Sagorna erbjuder ett antal möjligheter. Ågrip rapporterar:

”

"Men om kung Olavs fall var inget känt. Det sågs som att medan slaget avtog stod han, fortfarande levande, på högdäckets akter på Ormen Långe, som hade trettiotvå roddplatser. Men när Eirik gick till skeppets akter för att söka efter kungen, blixtrade ett ljus framför honom, som om det var en blixt, och när ljuset försvann var kungen själv borta."

„

Andra sagor föreslår att på ett eller annat sätt lyckades Olav ta sig till stranden; kanske genom att simma, kanske med hjälp från änglarna, mest troligt att han räddades av ett av de närvarande vendiska skeppen. Efter hans undkommande sökte Olav frälsning för sin själ utomlands, kanske genom att gå i kloster. Mesta beskriver att antal "syner" av honom i det Heliga landet, den sista under 1040-talet.

Kung Olav är, liksom Karl den store, Fredrik Barbarossa och Sebastian av Portugal, en av de legendariska heroiska figurer vars återkomst folk letade efter och deras död var aldrig fullt accepterade.

Följder

Uppdelningen av Norge efter slaget enligt Heimskringla.

  Område styrt av Eirik Håkonsson, som ett feodalsamhälle under Sven Tveskägg.

  Område styrt av Sven Ladejarl, Eiriks halvbror, som ett feodalsamhälle under Olof Skötkonung.

  Område under direkt styre av Sven Tveskägg.

Efter Slaget vid Svolder delade de segrande ledarna upp Norge. Heimskringla ger den mest detaljerade berättelsen om delningen och beskriver den som trefaldig. Olof Skötkonung erhöll fyra distrikt i Trondheim liksom Møre, Romsdal och Ranrike. Han gav dessa till jarl Sven, hans svärson, att verka som vasall. Sven Tveskägg kom i besittning av Vikendistriktet där danska influenser hade varit starka under lång tid. Resten av Norge regerades av Eirik Håkonsson så som Svens vasall. Fagrskinna däremot säger att de svenska delarna bestod av Oppland och delar av Trondheim. Andra källor är mindre specifika.

Jarlarna Eirik och Sven visade sig vara starka och kompetenta regenter och deras regeringstid var framgångsrik. De flesta källorna säger att de införde kristendomen men tillät religionsfrihet, vilket medförde ett bakslag för kristnandet och gjorde Olav Tryggvasons missionsarbete ogjort.

Eftermäle

Flera faktorer gjorde tillsammans att slaget vid Svolder är en av de mest kända slagen från vikingatiden. I norsk-isländsk historiografi ansågs Olav Tryggvason vara den man som tog kristendomen till Norden. Hans färgrika slut i en strid med höga odds att vinna utgör därför en passande berättelse. Jarl Eriks hovpoeter försäkrade sin herre en rättvis del av äran. Mesta säger:

”	Slaget är erkänt att på många sätt ha varit det kändaste som någonsin har utspelats i Norden. För, först fanns det kung Olavs ståtliga försvar och hans män ombord på Ormen Långe. Det finns inget annat känt exempel där män har försvarat sig själva så länge och så tappert mot sådana överväldigande antal av fiender som de var tvungna att bekämpa. Sen var det den häftiga attacken från jarl Erik och hans män, som har fått stor ryktbarhet. ... Slaget var väldigt känt också, på grund av den stora slakten, och jarlens framgång i att rensa ett skepp som dittils var det största byggda och fagraste i Norge; av vilket sjömän sa att det skulle aldrig, medan det flöt på vattnet, övervinnas med vapen mot sådana hjältar som bemannade det.	„
– Sephton 1895:434

Frimärke från Färöarna som visar en scen från slaget, inspirerad av Jens Christian Djurhuus dikt Ormurin langi.

På Island, där kopieringen och studerandet av konungasagorna fortsatte, utgjorde slaget inspiration för flera diktare. Ett 1400-tals rímur, Svöldrar rímur, krönikerar slaget i versform, som huvudsakligen följer Odd Snorressons berättelse. Ytterligare två rímur-serier om samma ämne skrevs under 1700-talet, av vilka en finns bevarad. På 1800-talet skrev den populäre diktaren Sigurður Breiðfjörð ytterligare en rímur-serie om slaget baserad på berättelsen i Mesta.

Med nationalismens och romantikens uppgång under 1800-talet och det ökande antalet översättningar av sagorna, ökade intresset för slaget vid Svolder utanför Island. Omkring 1830 skrev den färöiske diktaren Jens Christian Djurhuus en visa om slaget med titeln Ormurin langi, vilken baserades på Snorres berättelse. Visan togs emot väl och är fortfarande bland de populäraste och mest kända färöiska visorna. År 2002 fick en förkortad rockversion av bandet Týr några efterföljare utomlands.

I Norge betraktas Johan Nordahl Bruns eggande patriotiska spel Einar Tambarskjelve från 1772 som en milstolpe i norsk litteratur. Bjørnstjerne Bjørnson skrev senare den välkända korta dikten Olav Tryggvason om kungens fall. Bjørnson samarbetade också med Edward Grieg på en opera om Olav Tryggvason, men de började gräla innan arbetet var färdigt. Ragnar Søderlind har nu slutfört operan, som hade premiär i september 2000 - 1000 år efter slaget vid Svolder. Søderlind introducerade ödesmotiv från wagner, Beethoven och Liszt i slagscenen.

Slaget har också inspirerat konst utanför Skandinavien, inklusive en mangavolym av den japanska konstnären Ryō Azumi. Det mest kända engelskspråkiga verket är förmodligen Henry Wadsworth Longfellows The Saga of King Olaf (från hans diktsamling Tales of a Wayside Inn år 1863), som till stor del handlar om Slaget vid Svolder.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Vidare läsning

• Adam av Bremen (översättning till engelska av Francis Joseph Tschan och Timothy Reuter) (2002). History of the Archbishops of Hamburg-Bremen. Columbia University Press. ISBN 0-231-12575-5
• Baetke, Walter. Christliches Lehngut in der Sagareligion, Das Svoldr-Problem: Zwei Beiträge zur Sagakritik. Berichte über die Verhandlungen der Sächsischen Akademie der Wissenschaften zu Leipzig. Philologisch-historische Klasse, Band 98 - Heft 6. Berlin: Akademie-Verlag. 1951.
• Bjarni Aðalbjarnarson (redaktör) (1941). Íslenzk fornrit XXVI : Heimskringla I. Reykjavík: Hið íslenzka fornritafélag.
• Campbell, Alistair (redaktör och översättare) och Simon Keynes (extra introduktion) (1998). Encomium Emmae Reginae. Cambridge University Press. ISBN 0-521-62655-2
• Driscoll, M. J. (redaktör) (1995). Ágrip af Nóregskonungasǫgum. Viking Society for Northern Research. ISBN 0-903521-27-X
• Ekrem, Inger (redaktör), Lars Boje Mortensen (redaktör) och Peter Fisher (översättning) (2003). Historia Norwegie. Museum Tusculanum Press. ISBN 87-7289-813-5
• Finnur Jónsson (1912–15). Den norsk-islandske skjaldedigtning. København: Den arnamagnæanske kommission.
• Finnur Jónsson (1923). Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie. København: G.E.C Gads forlag.
• Finnur Sigmundsson (1966). Rímnatal I. Reykjavík: Rímnafélagið.
• Finlay, Alison (redaktör och översättare) (2004). Fagrskinna, a Catalogue of the Kings of Norway. Brill Academic Publishers. ISBN 90-04-13172-8
• Kouri, E. I., Torkel Jansson och Knut Helle (2003). The Cambridge History of Scandinavia. Cambridge University Press. ISBN 0-521-47299-7
• Levin, Mona (översättning av Virginia Siger) (2002). Saga King Becomes Opera - at Last! Music Information Centre Norway. Läst 30 January 2007.
• Midgaard, John (1963). A Brief History of Norway. Oslo.
• Naess, Harald S. (1993). A History of Norwegian Literature. University of Nebraska Press. ISBN 0-8032-3317-5
• Nicholson, Helen (2003). Medieval Warfare: Theory and Practice of War in Europe, 300–1500. Palgrave Macmillan. ISBN 0-333-76331-9
• Oddr Snorrason (översättning av Theodore M. Andersson) (2003). The Saga of Olaf Tryggvason. Cornell University Press. ISBN 0-8014-4149-8
• Ólafía Einarsdóttir (översättning av Helga Kress) (1967). "Árið 1000" i Skírnir.
• Ólafur Halldórsson (redaktör) (2006). Íslenzk fornrit XXV : Færeyinga saga, Ólafs saga Tryggvasonar eptir Odd munk Snorrason. Reykjavík: Hið íslenzka fornritafélag. ISBN 9979-893-25-7
• Sawyer, Peter (2005). "Scandinavia in the Eleventh and Twelfth Centuries." I The New Cambridge Medieval History IV. David Luscombe och Jonathan Riley-Smith (redaktörer). Cambridge University Press. ISBN 0521414113.
• Sawyer, Birgit; Sawyer, Peter H. (1993). Medieval Scandinavia: from Conversion to Reformation, Circa 800–1500. University of Minnesota Press. ISBN 0-8166-1739-2. http://books.google.com/?id=jGJrXOjYvQgC&printsec=frontcover#v=onepage&q&f=false. 
• Saxo Grammaticus (utgiven av J. Olrik och H. Ræder) (1931). Saxonis Gesta Danorum. Hauniæ: Munksgaard.
• Sephton, J. (översättare) (1895). The Saga of King Olaf Tryggwason. London: David Nutt.
• Snorri Sturluson (översättning av Lee M. Hollander). (1991). Heimskringla : History of the Kings of Norway. University of Texas Press. ISBN 0-292-73061-6
• Snorri Sturluson (översättning av Samuel Laing och Rasmus Björn Anderson) (1907). Heimskringla: A History of the Norse Kings. London: Norroena Society.
• Sverrir Jakobsson (2002). "Erindringen om en mægtig personlighed : den norsk-islandske historiske tradisjon om Harald Hårfagre i et kildekristisk perspektiv" i Historisk tidsskrift 2002, vol. 81, ss. 213-30. ISSN: 0018-263X
• Theodoricus monachus (översatt och utökad av David och Ian McDougall med en introduktion av Peter Foote) (1998). The Ancient History of the Norwegian Kings. Viking Society for Northern Research. ISBN 0-903521-40-7
• Jones, G (1984). A History of the Vikings (2nd). Oxford, New York: Oxford University Press. ISBN 0-19-285139-X. 

Externa länkar

Wikisource har originalverk som rör Veckans samarbete/Översättning.

Veckans samarbete/Översättning

• Heimskringla-berättelsen (Börjar från 108. Conspiracy Against King Olaf (sv. Konspirationen mot kung Olav))
• Mesta-berättelsen
• Snorre Sturlassons konungasagor Emil Olsons översättning från 1919-26.