Hoppa till innehållet

Walfrid Enocksson

Från Wikipedia
Walfrid Enocksson
Lokalt namn”Fride”, ”En”, ”Vargjägar’n”
FöddJohan Walfrid Enocksson
8 juni 1892
Älgarås socken, Vadsbo härad, Västergötland
Död2 december 1977 (85 år)
Furudal, Dalarna
BegravningsplatsKyrkogården i Håven, Rättvik, Dalarna
NationalitetSvensk
Yrke/uppdragVargjägare, diversearbetare
Känd förProfessionell vargjägare
FöräldrarJohan Wilhelm Enocksson (1850-1930) och Augusta Andersdotter (1851-1906)

Johan Walfrid Enocksson, född den 8 juni 1892 i Älgarås, Västergötland, död den 2 december 1977 i Mora i Dalarna, var en svensk vargjägare, förmodligen den enda professionella vargjägaren någonsin i Sverige. Han livnärde sig på vargjakt i drygt 15 år.[1]

Enocksson föddes 1892 tillsammans med tvillingbrodern Hjalmar. Han tillhörde en syskonskara på nio barn. Tidigt visade han intresse och skicklighet i jakt och vid tolv års ålder bidrog han till familjens försörjning med sitt skytte.

Vid fjorton års ålder exploderade krutet i en patron vid vapenvård och Enocksson miste sitt ena öga.[2] Härav smeknamnet ”En”, som både syftade på efternamnet, men också på hans enögdhet.

Samma år dog modern, vilket fick fadern att ge upp familjen och flytta. Barnen fick klara sig själva. De jagade och tog tillfälliga arbeten i grannbyarna, tills de blev stora nog att flytta.[3]

På resa norrut, för att söka arbete, träffade Enocksson en same, som berättade om ”vargplågan” och gav honom idén att jaga varg.[4]

Mellan åren 1934 och 1953 kom Enocksson sedan att jaga varg som sin huvudnäring, framför allt i Vilhelminafjällen. Han hade då en stuga i Valdanjaure som basstation.[5]

På äldre dagar flyttade Enocksson tillbaka till Håven i Dalarna, där han jagat i yngre dar. Han byggde där en liten stuga att bo i. I ekoparken Ejheden finns också bevarad den grävda jordkula som Enocksson ordnade, för att livnära sig på jakt, fiske och tjärbränning.[6]

Enocksson om varg

[redigera | redigera wikitext]

Enocksson blev med åren en verklig expert på vargen och dess beteende. Han delade samernas uppfattning om vargen som mordlystet rovdjur – under vissa förhållanden och under vissa årstider.[7] Han var mycket nyanserad och fick ord om sig att aldrig säga något som inte var sant. Enocksson blev med tiden kritisk mot alla överdrifter som yttrades om vargen, både från jägare och från samer. Han menade bland annat att det fanns nog av vargar för att man inte skulle behöva göra ”luftvargar”.[8]

Om vargens egenskaper sammanfattade han:

Vargen är med ett ord sagt det skyggaste djur som jag mött under min jägarbana och därtill det vaksammaste. Därför är den också så svår att få på kornet på ett rimligt avstånd.[9]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Christer Westerdahl. Den enögde vargjägaren i Vilhelminafjällen – Johan Walfrid Enocksson. Båtdokgruppen AB, Skärhamn. ISBN 978-91-87360-71-8 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Campbell, Åke (1948 (nytryck 1982)). ”Från vildmark till bygd. En etnologisk undersökning av nybyggarkulturen i Lapland före industrialismens genombrott”. Norrlands skrifter (10). 
  • Ekman, Sven (1910 (nytryck 1983)). ”Norrlands jakt och fiske”. Norrlands skrifter (11). 
  • Eriksson, Bengt S. (1951). ”Då såg jag vargen komma …”. Året Runt (7). 
  • Grönlund, Herman (1991). ”Jakt för livet – Vildmarksberättelser från Lappland”. Land (Lantbrukarnas Riksförbund). 
  • Karlsson, Bernt (2009). ”Den siste vargjägaren”. Svensk Jakt (11). 
  • Ryd, Yngve; Edholm, Gunnar. Jägarliv i Jokkmokks fjällvärld. Skrivarförlaget / Norrbottens bildningsförbund, Luleå. ISBN 978-91-75380-40-7 
  • Westerdahl, Christer. Den enögde vargjägaren i Vilhelminafjällen – Johan Walfrid Enocksson. Båtdokgruppen AB, Skärhamn. ISBN 978-91-87360-71-8