Uriah Heep (musikgrupp)

	Uriah Heep
	Uriah Heep 1976.
Bakgrund	London, England
Genrer	Hård rock, progressiv rock, AOR
År som aktiva	1969-
Skivbolag	Vertigo Records, Bronze Records, Island Records, Warner Bros. Records, Mercury Records, Castle Communications m.fl.
Artistsamarbeten	Spice, The Gods, Living Loud, Toe Fat
Medlemmar
	Mick Box; Phil Lanzon; Bernie Shaw; Russell Gilbrook; Davey Rimmer
Tidigare medlemmar
	Trevor Bolder; David Byron; Ken Hensley; Paul Newton; Alex Napier; Nigel Olsson; Keith Baker; Iain Clark; Mark Clarke; Lee Kerslake; Gary Thain; John Wetton; John Lawton; John Sloman; Chris Slade; Gregg Dechert; Peter Goalby; John Sinclair; Bob Daisley; Steff Fontaine

Uriah Heep är ett brittiskt rockband med inslag av boogie woogie och progressiv rock, även om de generellt brukar kategoriseras som ett hårdrocksband. Namnet är taget från en figur med samma namn ur Charles Dickens bok David Copperfield. I både USA och hemlandet Storbritannien var gruppen ganska framgångsrik under 1970-talet, men de var betydligt mer populära i andra delar av Europa, till exempel Tyskland, Nederländerna, Skandinavien, samt Nya Zeeland och Ryssland. Tack vare Glasnost-reformen var de bland de första västerländska band som kunde uppträda i Sovjetunionen 1987, och de återkom 1989^[1].

Uriah Heep var under första hälften av 1970-talet en av de större hårdrocksgrupperna, men stegrande alkoholmissbruk, interna splittringar, och ojämna album i mitten av sjuttiotalet gjorde att gruppens popularitet dalade, och även om gruppen sedan dess släppt tiotalet album, och turnerar än idag, har de inte haft några större framgångar sedan sin storhetsperiod.

Biografi

Uriah Heep bildades hösten 1969 ur resterna av de båda banden The Gods och Spice. Debutalbumet Very eavy' very umble refererar till frasen "very umble" som Copperfield-figuren Uriah Heep ofta använde sig av. Skivan hade en ljudbild dominerad av orgelriffande och elgitarr, något som kom att bli ett kännetecken under många år. Deras nästa album Salisbury lutade mer åt progressiv rock med sitt över 15 minuter långa titelspår. Gruppen fick sitt internationella genombrott med sitt tredje album, Look at Yourself, som innehåller några av deras mer kända låtar, som titellåten och "July Morning". Albumet blev berömt för sitt omslag, då det nästan helt upptogs av en spegel av folie, som en anspelning på titeln "Se på dig själv".

Strax efter inspelningen av Look at Yourself byttes trummisen och basisten ut och gruppen fick den sättning som nådde de största framgångarna med Uriah Heep: Ken Hensley (keyboards och gitarr), Mick Box (gitarr), David Byron (sång), Lee Kerslake (trummor) samt Gary Thain (elbas). Dessa spelade bland annat in vad som ofta anses vara deras bästa skivor, vid sidan av Look at Yourself, nämligen Demons and Wizards (med hiten "Easy Livin' ") och The Magician's Birthday. Båda skivorna dominerades av fantasy-teman både musikaliskt och omslagsmässigt. Musiken varierade ofta mellan akustiskt baserade storslagna rockballader och tyngre orgeldriven boogierock.

På albumet Sweet Freedom 1973 valde man istället att tona ner fantasy-temat något för mer personliga reflektioner. Den innehöll även en annan av deras mer kända singlar "Stealin' ". Efter skivan Wonderworld 1974 lämnade Thain gruppen på grund av drogmissbruk och andra personliga problem, 1975 påträffades han avliden efter en överdos heroin.

Uriah Heep gjorde ett återtåg till sin ljudbild innan albumet Sweet Freedom med skivan Return to Fantasy. Det albumet var gruppens mest framgångsrika i Storbritannien, där det blev deras enda att nå topp 10-placering på UK Albums Chart. Efter den var det återigen dags för en omgruppering. David Byron hade från de övriga medlemmarna i gruppen, särskilt Ken Hensely, fått kritik för sitt kraftiga alkoholmissbruk vilket till slut ledde till att han fick lämna gruppen 1976. Samma år blev Trevor Bolder ny basist i gruppen.

Med en ny sångare, John Lawton fortsatte gruppen ge ut album under 1970-talet vars ljudbild också ändrades mot en mer konventionell rock och popinriktad sådan. 1977 fick de stor framgång med låten "Free Me" i Mellaneuropa, Australien och Nya Zeeland. Men när 1970-tal blev 1980-tal var gruppen i kraftigt sönderfall. Lee Kerslake slutade 1979 och Ken Hensley lämnade den 1980 efter det ljumna mottagandet av albumet Conquest där ytterligare en ny sångare, John Sloman medverkade. Mångårige gitarristen Mick Box lyckades ändå få till en nystart igen med albumet Abominog där man ljudbildsmässigt sneglat på den nya generationen hårdrocksband. Kerslake lockades även tillbaka inför det albumet. Kerslake spelade under sin frånvaro på Ozzy Osbournes första soloplattor, tillsammans med basisten Bob Daisley. Resten av 1980-talet innebar dock ingen större skivsuccé för Uriah Heep.

1985 avled gruppens tidigare sångare David Byron. Från 1986 fram till 2007 var medlemmarna de samma vilket gör den perioden till den mest stabila konstellationen tidsmässigt sett. Under 2000-talet har gruppen mest turnerat. Lee Kerslake vars hälsa sviktade ersattes av Russell Gilbrook i början av 2007, strax innan inspelningen av en ny cd påbörjades i Chapel Studios, England. Mick Box är nu den enda aktive originalmedlemmen.

Uriah Heep består idag av Mick Box (gitarr), Russell Gilbrook (trummor), Bernie Shaw (sång), Phil Lanzon (keyboards) och Davey Rimmer (bas).

Trevor Bolder avled av cancer i bukspottkörteln 2013.^[2] Innan han dog föreslog han Davey Rimmer som sin egen ersättare på bas.

Diskografi

Studioalbum

Livealbum

1973 - Live '73
1979 - Live in Europe
1988 - Live in Moscow
1996 - Spellbinder
2001 - Aucustically driven
2001 - Electronically driven
2002 - The Magician's Birthday (live)

Gruppens olika uppsättningar

Line-up	Gitarr	Sång	Keyboard	Bas	Trummor	Album
1969–1970	Mick Box	David Byron	Ken Hensley	Paul Newton	Alex Napier	...Very 'Eavy ...Very 'Umble (1970)
1970	Mick Box	David Byron	Ken Hensley	Paul Newton	Nigel Olsson	...Very 'Eavy ...Very 'Umble (1970)
1970–1971	Mick Box	David Byron	Ken Hensley	Paul Newton	Keith Baker	Salisbury (1971)
1971	Mick Box	David Byron	Ken Hensley	Paul Newton	Iain Clarke	Look at Yourself (1971)
1971	Mick Box	David Byron	Ken Hensley	Mark Clarke	Iain Clarke	-
1971-1972	Mick Box	David Byron	Ken Hensley	Mark Clarke	Lee Kerslake	Demons and Wizards (1972)
1972-1975	Mick Box	David Byron	Ken Hensley	Gary Thain	Lee Kerslake	Demons and Wizards (1972), The Magician's Birthday (1972), Sweet Freedom (1973), Wonderworld (1974)
1975-1976	Mick Box	David Byron	Ken Hensley	John Wetton	Lee Kerslake	Return to Fantasy (1975), High and Mighty (1976)
1976-1979	Mick Box	John Lawton	Ken Hensley	Trevor Bolder	Lee Kerslake	Firefly (1977), Innocent Victim (1977), Fallen Angel (1978)
1979	Mick Box	John Sloman	Ken Hensley	Trevor Bolder	Lee Kerslake	-
1979-1980	Mick Box	John Sloman	Ken Hensley	Trevor Bolder	Chris Slade	Conquest (1980)
1980-1981	Mick Box	John Sloman	Gregg Dechert	Trevor Bolder	Chris Slade	-
1981-1983	Mick Box	Peter Goalby	John Sinclair	Bob Daisley	Lee Kerslake	Abominog (1982), Head First (1983)
1983-1986	Mick Box	Peter Goalby	John Sinclair	Trevor Bolder	Lee Kerslake	Equator (1985)
1986	Mick Box	Steff Fontaine	Phil Lanzon	Trevor Bolder	Lee Kerslake	-
1986-2007	Mick Box	Bernie Shaw	Phil Lanzon	Trevor Bolder	Lee Kerslake	Raging Silence (1989), Different World (1991), Sea of Light (1995), Sonic Origami (1998)
2007-	Mick Box	Bernie Shaw	Phil Lanzon	Trevor Bolder	Russell Gilbrook	Wake the Sleeper (2008), Celebration (2009), Into the Wild (2011)

Referenser

^ ”Uriah Heep”. Uriah Heep. http://www.uriah-heep.com/newa/heepstory14.php. Läst 4 januari 2021.
^ Ultimate Classic Rock: Longtime Uriah Heep bassist Trevor Bolder dies.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Uriah Heep (musikgrupp).
Bilder & media
Uriah Heeps officiella webbsida
Uriah Heep på allmusic.com
Diskografi på Discogs
Uriah Heep Family Tree
Uriah Heep and related discography

[1] ”Uriah Heep”. Uriah Heep. http://www.uriah-heep.com/newa/heepstory14.php. Läst 4 januari 2021.

[2] Ultimate Classic Rock: Longtime Uriah Heep bassist Trevor Bolder dies.

[1]

[2]