1. FC Union Berlin
1. FC Union Berlin | ||||
Grundinformation | ||||
---|---|---|---|---|
Grundad | 20 januari 1966 (föregångare grundad 1906) | |||
Fullständigt namn | 1. Fußballclub Union Berlin e. V. | |||
Smeknamn | Eiserne, Eisern Union | |||
Serie | Bundesliga | |||
Hemmaarena | Stadion An der Alten Försterei (kapacitet: 22 012) | |||
Nyckelpersoner | ||||
Ordförande | Dirk Zingler | |||
VD | Oskar Kosche | |||
Sportchef | Oliver Ruhnert | |||
Tränare | Nenad Bjelica | |||
Lagkapten | Christopher Trimmel | |||
Matchställ | ||||
|
1. FC Union Berlin, 1. Fußballclub Union Berlin e. V., är en fotbollsklubb i stadsdelen Köpenick i Berlin, Tyskland
1. FC Union Berlin har stor kultstatus i Berlin och har trots spel i lägre divisioner en stor supporterkrets.[källa behövs] Föreningen skapades i sin nuvarande form 1966 men har en lång historia innan dess som sträcker sig tillbaka till 1906. 1968 vann man sin hittills enda stora titel under namnet 1. FC Union. 2001 nådde man sensationellt finalen i den tyska cupen och spel i UEFA-cupen.
En klassisk slogan för klubben är "Und Niemals Vergessen Eisern Union".
Historia
[redigera | redigera wikitext]Oberschöneweide
[redigera | redigera wikitext]Den första föregångaren till dagens 1. FC Union Berlin var FC Olympia Oberschöneweide som grundades 1906 genom att flera mindre föreningar gick ihop i Oberschöneweide i utanför Berlin. Under en period ingick man som en del i BTuFC Union 1892 som blivit tyska mästare 1905. När laget valde att stå på egna ben 1909 tog man med sig namnet Union och blev SC Union Oberschöneweide. Vid denna tid hade man blått och vitt som klubbfärger.
1914 spelade man för första gången i den regionala högstadivisionen i Berlin och Brandenburg och blev 1917 vicemästare. De kommande åren gjorde oroligheterna i staden Berlin och första världskriget att man hade svårt att spela matcher. Många spelare kallades in till krigstjänstgöring och ett stort antal stupade. 1920 flyttade man till Sportanlage Sadowa som senare blev Stadion An der Alten Försterei, där man än idag hör hemma.
1920 blev SC Union Oberschöneweide för första gången mästare i Berlin och var därmed kvalificerade för det tyska mästerskapet. Man nådde kvartsfinalen men åkte ut mot Breslauer Sportfreunde (2-3). Tre år senare blev man återigen mästare i Berlin och nådde final i tyska mästerskapet efter segrar mot Arminia Bielefeld och SpVgg Fürth. I finalen på Grunewaldstadion i Berlin förlorade SC Union Oberschönewöeide mot Hamburger SV med 0-3 inför 64 000 åskådare. Efter dessa framgångar tappade man alltmer mot Berlinklubbarna Hertha BSC och Tennis Borussia Berlin.
1. FC Union bildas
[redigera | redigera wikitext]Dagens 1. FC Union Berlin bildades 1966 i samband med att det genomfördes en idrottspolitisk kursändring i DDR. Reformen innebar att man skulle skapa "prestationscentrum" i varje distrikt i DDR i form av renodlade fotbollsklubbar. De nya fotbollsklubbarna fick prefixet FC. I Östberlin innebar det att BFC Dynamo och FC Vorwärts Berlin bildades - och 1. FC Union Berlin. 1. FC Union Berlin bildades från fotbollssektionen i sportklubben TSC Berlin. 1. FC Union Berlin var en civil klubb till skillnad från BFC Dynamo, som tillhörde polisens- och säkerhetstjänstens idrottsorganisation SV Dynamo, och FC Vorwärts Berlin, som tillhörde arméns idrottsorganisation ASV Vorwärts.
Det var det statligt kontrollerade östtyska fackförbundet FDGB:s ordförande Herbert Warnke som hade krävt att det skulle skapas en civil klubb för den arbetande befolkningen i Östberlin. Herbert Warnke var en mäktig politiker och medlem i Socialistiska enhetspartiets (SED) politbyrå. 1. FC Union Berlin grundades i ett av de största industriella centrumen i Östyskland.[1]
Klubben kom inledningsvis att stöttas av FDGB. Stödet från FDGB upphörde dock efter att Herbert Warnke ersattes som ordförande för FDGB av Harry Tisch. Harry Tisch hade börjat sin politiska bana i Rostock och valde så småningom att istället att stödja FC Hansa Rostock. Klubbens huvudsakliga sponsorer skulle därefter komma att vara olika lokala statliga företag, såsom VEB Kabelwerk Oberspree (KWO) och VEB Transformatorenwerk Oberschöneweide (TRO).[2] Efter att Herbert Warnke hade gått bort år 1975 hade Union Berlin heller inte längre något stöd i den absoluta toppen av den politiska hierarkin, till skillnad från flera andra av de särskilda fotbollsklubbarna.[3] Klubben fick förlita sig på stöd av distriktsledningen för SED i Östberlin.[4][5]
Klubbens hittills största seger inträffade år 1968 då man vann den östtyska cupen, FDGB-Pokal.[6] I finalen slog Union favorittippade FC Carl Zeiss Jena. I laget fanns legendariska DDR-spelare som Günter "Jimmy" Hoge och Reinhard ”Mäcki” Lauck. 1973 åkte man ur förstaserien och hamnade i andradivisionen DDR-Liga. Där tog man hem serien två gånger i rad men tog sig inte upp i förstaserien då man misslyckades i kvalserien som följde.
1976 kunde äntligen 1. FC Union Berlin ta sig tillbaka i den östtyska förstadivisionen. Säsongen inleddes när man inför 45 000 åskådare på Stadion der Weltjugend besegrade rivalen BFC Dynamo med 1-0. 1. FC Union Berlin vann även returmötet med samma siffror. 1. FC Union Berlin klarade sig kvar i serien men segrarna mot BFC Dynamo cementerade klubbens image som kultförening och publikmagnet under 1970-talet. Följande säsonger hade klubben näst flest åskådare i DDR efter SG Dynamo Dresden, trots att man kämpade för att inte åka ur serien. Klubben sägs ha varit en samlingsplats oppositionella i Östtyskland och kom att bevakas speciellt av myndigheterna. När det blev frisparkar sägs att supportrarna till 1. FC Union Berlin ofta ska ha ropat "Muren måste bort", syftandes på Berlinmuren. Vissa källor menar dock att detta delvis är en myt och överdrivet.[7][8][9]
Bilden av 1. FC Union Berlin som en samlingsplats för oppositionella är dock inte enhällig. 1. FC Union Berlin var en del av det idrottspolitiska systemet i Östtyskland, även som civil klubb.[a] Klubben grundades som en av de särskilt privilegierade fotbollsklubbarna, som bland annat hade rätt att värva spelare inom tilldelade egna upptagningsområden.[11][12] De viktigaste positionerna i klubben innehades exklusivt av direktörer för statliga företag eller representanter för det statsbärande kommunistpartiet SED.[13] Klubben var statligt finansierad och alla beslut i klubben rapporterades till den östtyska centralorganisationen för idrott DSTB.[10] DTSB stod i sin tur under direkt kontroll av SED:s centralkommitté.[14] Både Herbert Warnke och Hans Modrow var sponsormedlemmar i klubben.[2][15] Hans Modrow hade organiserat grundandet av klubben, som förstesekreterare för SED i distriktet Köpenick.[15]
Supportrar till 1. FC Union Berlin från den östtyska eran medger att det är en överdrift att kalla klubben för en "motståndsklubb".[16][11] Hedersordföranden i 1. FC Union Berlin Günter Mielis sade: "Union var inte en klubb av motståndskämpar, men vi var alltid tvungna att kämpa mot mycket politiskt och ekonomiskt motstånd. Vi fick styrka från våra fans".[17] Det fanns inga politiska grupper bland supportrarna till 1. FC Union Berlin.[8][11] De flesta supportrar var vanliga fotbollssupportrar.[18] En supporter till 1. FC Union Berlin från den östtyska eran sade: "Unions fans bidrog inte ens med de bästa avsikterna till att störta Östtyskland. Inte på något sätt. Vi var intresserade av fotboll. Det finns en kliché om klubben för statsfienderna. Men det var inte vi".[19] Provokationer var en del av fotbollen i Östtyskland.[18] Även supportrarna till BFC Dynamo kom att bevakas speciellt av myndigheterna under 1980-talet.[20] För många supportrar till 1. FC Union Berlin är bilden av 1. FC Union Berlin som en klubb för dissidenter till stor del en legend som uppstod efter Die Wende.[16] Supportrar till 1. FC Union Berlin från den östtyska eran berättar att deras stöd till klubben inte hade något med politik att göra. Klubben var det viktigaste och deras identifiering med 1. FC Union Berlin hade främst med Köpenick att göra.[21] Supportrar till 1. FC Union Berlin betraktade sin klubb som den evige underdogen som var djupt rotad i arbetarklassen.[22]
1980 åkte man ur förstaserien. 1986 nådde man för andra gången final i östtyska cupen efter segrar mot storlag som 1. FC Magdeburg och SG Dynamo Dresden. I finalen förlorade man dock klart mot 1. FC Lokomotive Leipzig.
Efter murens fall
[redigera | redigera wikitext]Föreningens största framgång efter 1989 kom när man nådde finalen i DFB-pokal 2001. Finalen spelades på Berlins Olympiastadion mot Schalke 04 som vann med 2-0. För Union innebar finalplatsen europacupspel. Samma år kvalificerade man sig för första gången för spel i 2. Bundesliga. Union degraderades efter säsongen 2003/04 då laget bara nådde den 17:e platsen.
2009 kvalificerade laget sig för 2. Bundesliga som seriesegrare i 3. Liga.
En kontroversiell händelse i klubben inträffade år 2011 när det blev allmänt känd att klubbpresidenten Dirk Zingler hade varit medlem av vaktregimentet Feliks Dzierzynski i tre år under sin militärtjänstgöring.[23] Dirk Zingler hade bara två år tidigare avslutat ett sponsorsavtal med företaget International Sport Promotion (ISP) på grund av att ordföranden i företagets styrelse hade varit Stasiofficer.[23] Vaktregimentet Feliks Dzierzynski var den paramilitära grenen inom Stasi. Dirk Zingler har förklarat att han endast hade försökt att tillbringa sin militärtjänst i Berlin och att han på förhand inte kände till att regmentet tillhörde Stasi. Vaktregimentet Feliks Dzierzynski var dock ett elitförband.[24][25] Det var inte möjligt att ansöka om att få göra sin militärtjänstgöring vid regementet. Stasi valde själva ut vilka de ansåg lämpliga att tjänstgöra med regementet.[24] Regementet tog bara in soldater som ansågs "lojala mot linjen".[25]
2019 nådde klubben sin största framgång någonsin. Efter en tredjeplats i 2. Bundesliga besegrades VfB Stuttgart i kvalet och 1. FC Union Berlin tog för första gången steget upp i Bundesliga. Uppflyttningen säkrades med hjälp av bortamålsregeln efter 2-2 i Stuttgart och 0-0 hemma.[26]
I laget spelade bland annat den svenske landslagsspelaren Sebastian Andersson 2018-20, och han blev historisk när han den 23 augusti 2019 gjorde 1-1 borta mot FC Augsburg, vilket var klubbens första mål någonsin i Bundesliga. Redan efter andra säsongen i Bundesliga där Union slutade på sjunde platsen fick laget kvalspela (huvudrundan) för den nyskapade Uefa Europa Conference League 2021/2022. Efter avancemang nåddes en tredje plats i gruppspelet. Ett år senare spelade Union efter en femte plats i Bundesliga gruppspel i Uefa Europa League och fortsatte efter framgångsrikt spel i sextondelsfinalen där Ajax Amsterdam besegrades. I åttondelsfinalen ställdes Union Berlin mot Royale Union Saint-Gilloise från Belgien och laget förlorade sammanlagd med 3–6.[27] I september 2022 nådde manskapet efter sex spelade matcher för första gången första platsen i Bundesliga.[28] Med en fjärde plats efter hela säsongen är Union kvalificerad för gruppspelet i Uefa Champions League 2023/2024.[29]
Meriter
[redigera | redigera wikitext]Nationellt
[redigera | redigera wikitext]- Segrare DDR-Liga Nord: 2
- 1966, 1970
- Segrare DDR-Liga B: 5
- 1974, 1975, 1976, 1981, 1982
- Segrare DDR-Liga A: 2
- 1985, 1991
- Segrare 3. Liga: 1
- 2009
- 1968
Regionalt
[redigera | redigera wikitext]- Segrare Berlin/Brandenburg-mästerskapet: 2
- 1920, 1923
- Segrare Gauliga Berlin-Brandenburg: 1
- 1940
- Segrare NOFV-Oberliga Mitte: 3
- 1992, 1993, 1994
- Segrare Regionalliga Nordost: 2
- 1996, 2000
- Segrare Regionalliga Nord: 1
- 2001
- Segrare NOFV-Oberliga Nord: 1
- 2006
- Segrare Berlin Cup: 5
- 1947, 1948, 1994, 2007, 2009
Spelare
[redigera | redigera wikitext]Truppen
[redigera | redigera wikitext]Målvakter | |||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|
Nummer | Land | Spelare | Födelsedatum | Kom ifrån | |||
1 | Frederik Rønnow | 4 augusti 1992 | Eintracht Frankfurt (-21) | ||||
12 | Carl Klaus | 16 januari 1994 | Nürnberg (-24) | ||||
37 | Alexander Schwolow | 2 juni 1992 | Hertha Berlin (-23) | ||||
39 | Yannic Stein | 17 september 2004 | 1. FC Union Berlin |
Försvarare | |||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|
Nummer | Land | Spelare | Födelsedatum | Kom ifrån | |||
2 | Kevin Vogt | 23 september 1991 | 1899 Hoffenheim (-24) | ||||
3 | Paul Jaeckel | 22 juli 1998 | Greuther Fürth (-21) | ||||
4 | Diogo Leite | 23 januari 1999 | Porto (-22) | ||||
5 | Danilho Doekhi | 30 juni 1998 | Vitesse (-22) | ||||
6 | Robin Gosens | 5 juli 1994 | Inter (-23) | ||||
14 | Leopold Querfeld | 20 december 2003 | Rapid Wien (-24) | ||||
15 | Tom Rothe | 29 oktober 2004 | Borussia Dortmund (-24) | ||||
18 | Josip Juranović | 16 augusti 1995 | Celtic (-23) | ||||
26 | Jérôme Roussillon | 6 januari 1993 | Wolfsburg (-23) | ||||
28 | Christopher Trimmel | 24 februari 1987 | Rapid Wien (-14) |
Mittfältare | |||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|
Nummer | Land | Spelare | Födelsedatum | Kom ifrån | |||
8 | Rani Khedira | 27 januari 1994 | Augsburg (-21) | ||||
13 | András Schäfer | 13 april 1999 | DAC Dunajská Streda (-22) | ||||
19 | Janik Haberer | 2 april 1994 | Freiburg (-22) | ||||
20 | László Bénes | 9 september 1997 | Hamburg (-24) | ||||
21 | Tim Skarke | 7 september 1996 | Darmstadt (-22) | ||||
29 | Lucas Tousart | 29 april 1997 | Hertha Berlin (-23) | ||||
36 | Aljoscha Kemlein | 2 augusti 2004 | 1. FC Union Berlin |
Anfallare | |||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|
Nummer | Land | Spelare | Födelsedatum | Kom ifrån | |||
7 | Yorbe Vertessen | 8 januari 2001 | PSV (-24) | ||||
9 | Ivan Prtajin | 14 maj 1996 | Wehen Wiesbaden (-24) | ||||
10 | Kevin Volland | 30 juli 1992 | Monaco (-23) | ||||
11 | Chris Bedia | 5 mars 1996 | Servette (-24) | ||||
16 | Benedict Hollerbach | 17 maj 2001 | Wehen Wiesbaden (-23) | ||||
17 | Jordan Pefok | 26 april 1996 | Young Boys (-22) | ||||
45 | David Preu | 26 oktober 2004 | 1. FC Union Berlin |
Utlånade spelare
[redigera | redigera wikitext]
|
|
Kända spelare
[redigera | redigera wikitext]- Robert Huth
- Sergej Barbarez
- Jörg Heinrich
- Torsten Mattuschka
- Marko Rehmer
Anmärkningar
[redigera | redigera wikitext]- ^ "Civil klubb" innebar inte att klubben stod utanför det statliga idrottspolitiska systemet.[10] En civil klubb var en klubb som inte tillhörde någon av idrottsorganisationerna för de väpnade organen, SV Dynamo eller ASV Vorwärts. De civila klubbarna tillhörde istället DTSB. Alla klubbar i DDR-Oberliga 1966/1967, utom FC Vorwärts Berlin, BFC Dynamo och SG Dynamo Dresden, var civila klubbar.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Dost, Robert (17 januari 2011) (på tyska). Der zivile Club - Die gesellschaftliche Stellung des 1.FC Union Berlin und seiner Anhänger in der DDR. Mittweida: Hochschule Mittweida. sid. 12. https://monami.hs-mittweida.de/frontdoor/deliver/index/docId/940/file/BA.Arbeit.Robert.Dost.pdf. Läst 18 maj 2021.
- ^ [a b] Kannowski, Stephan (1999) (på tyska). Der Einfluss der SED auf den Sport der DDR am Beispiel des Fußballvereins 1. FC Union Berlin (Oktober 1999). Hamburg: Diplomarbeiten Agentur diplom.de (Bedey Media GmbH). sid. 44-45. ISBN 978-3832419226
- ^ Kannowski, Stephan (1999) (på tyska). Der Einfluss der SED auf den Sport der DDR am Beispiel des Fußballvereins 1. FC Union Berlin (Oktober 1999). Hamburg: Diplomarbeiten Agentur diplom.de (Bedey Media GmbH). sid. 46. ISBN 978-3832419226
- ^ Bartz, Dietmar (8 december 2003). ”"Die Stasi war nichts Spezielles"” (på tyska). die tageszeitung (Berlin: taz Verlags u. Vertriebs GmbH). https://taz.de/!669107/. Läst 31 oktober 2021.
- ^ Willmann, Frank (18 augusti 2005). ”Aus den Unterklassen” (på tyska). Junge Welt (Berlin: Verlag 8. Mai GmbH). http://home.snafu.de/erich.mielke/HTMLPresse/2005_08_18.html. Läst 31 oktober 2021.
- ^ Andreas Granath (30 augusti 2016). ”Vad väntar Simon Hedlund?” (på svenska). Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/artikel/6506457. Läst 6 september 2021.
- ^ Glaser, Joakim (2015) (på svenska). Från Mielke till Merkel – Kontinuitet, brott och förändring i supporterkultur i östra Tyskland (Första). Malmö: Arx Förlag AB. sid. 167-168. ISBN 978-91-87043-61-1
- ^ [a b] Grimm, Christian (8 november 2014). ”"Wir waren keine Revolutionäre" – die Wende und der Ostfußball” (på tyska). Wall Street Journal (New York: Dow Jones & Company, Inc.). https://www.wsj.com/articles/wir-waren-keine-revolutionare-die-wende-und-der-ostfuball-1415445589. Läst 22 november 2020.
- ^ Leue, Gunnar (22 Januari 2015). ”Was macht die Staatsmacht jetzt?"” (på tyska). 11 Freunde (Berlin: 11FREUNDE Verlag GmbH & Co. KG). https://11freunde.de/artikel/was-macht-die-staatsmacht-jetzt/587020. Läst 22 november 2020.
- ^ [a b] Dost, Robert (17 januari 2011) (på tyska). Der zivile Club - Die gesellschaftliche Stellung des 1.FC Union Berlin und seiner Anhänger in der DDR. Mittweida: Hochschule Mittweida. sid. 53. https://monami.hs-mittweida.de/frontdoor/deliver/index/docId/940/file/BA.Arbeit.Robert.Dost.pdf. Läst 30 oktober 2022.
- ^ [a b c] Matthias, Koch (28 november 2019). ”Vom Mauerblümchen zum Fußball-Leuchtturm” (på tyska). bpb.de. Bundeszentrale für politische Bildung. https://www.bpb.de/geschichte/zeitgeschichte/deutschlandarchiv/301246/vom-mauerbluemchen-zum-fussball-leuchtturm. Läst 17 maj 2021.
- ^ Dennis, Mike (2007). ”Behind the Wall: East German football between state and society” (på engelska). German as a Foreign Language (GFL) 2007 (2): sid. 46-73. ISSN 1470-9570. Arkiverad från originalet den 9 april 2018. https://web.archive.org/web/20180409232204/http://www.gfl-journal.de/2-2007/dennis.pdf. Läst 14 januari 2021.
- ^ Japke, Josephine (21 juni 2018) (på tyska). Die gesellschaftspolitische Stellung des 1. FC Union Berlin zu Zeiten der DDR. Mittweida: Hochschule Mittweida. sid. 35-37. https://monami.hs-mittweida.de/frontdoor/deliver/index/docId/8807/file/BA+UNION.pdf. Läst 17 maj 2021.
- ^ Dost, Robert (17 januari 2011) (på tyska). Der zivile Club - Die gesellschaftliche Stellung des 1.FC Union Berlin und seiner Anhänger in der DDR. Mittweida: Hochschule Mittweida. sid. 16. https://monami.hs-mittweida.de/frontdoor/deliver/index/docId/8807/file/BA+UNION.pdf. Läst 17 maj 2021.
- ^ [a b] Ludewig, Alexander. ”Der 1. FC Union als Hauptstadtklub im geteilten Berlin” (på tyska). Neues Deutschland (Berlin: Neues Deutschland Druckerei und Verlag GmbH). https://www.neues-deutschland.de/artikel/1001500.der-fc-union-als-hauptstadtklub-im-geteilten-berlin.html. Läst 17 maj 2021.
- ^ [a b] MacDougall, Alan (2014) (på engelska). The People's Game: Football, State and Society in East Germany (1). Cambridge: Cambridge University Press. sid. 242. ISBN 978-1-107-05203-1
- ^ Matthias, Koch (28 november 2019). ”Vom Mauerblümchen zum Fußball-Leuchtturm” (på tyska). bpb.de. Bundeszentrale für politische Bildung. https://www.bpb.de/geschichte/zeitgeschichte/deutschlandarchiv/301246/vom-mauerbluemchen-zum-fussball-leuchtturm. Läst 17 maj 2021. ”'Union war kein Club von Widerstandskämpfern, aber wir mussten immer wieder gegen viele politische und ökonomische Widerstände ankämpfen. Kraft holten wir uns von unseren Fans' sagt Unions Ehrenpräsident Günter Mielis.”
- ^ [a b] Willmann, Frank (2007) (på tyska). Stadionpartisanen - Fans und Hooligans in der DDR (1). Berlin: Neues Leben. sid. 182-183. ISBN 978-3355017442
- ^ Willmann, Frank (2007) (på tyska). Stadionpartisanen - Fans und Hooligans in der DDR (1). Berlin: Neues Leben. sid. 58. ISBN 978-3355017442. ”'Unionfans haben beim besten Willen keinen Beitrag zum Sturz der DDR geleistet. Auf keinen Fall, wir warn am Fußball interessiert. Es gibt das Klischee vom Club der Staatsfeinde, aber das waren wir nicht'”
- ^ Glaser, Joakim (2015) (på svenska). Från Mielke till Merkel – Kontinuitet, brott och förändring i supporterkultur i östra Tyskland (Första). Malmö: Arx Förlag AB. sid. 157. ISBN 978-91-87043-61-1
- ^ Glaser, Joakim (2015) (på svenska). Från Mielke till Merkel – Kontinuitet, brott och förändring i supporterkultur i östra Tyskland (Första). Malmö: Arx Förlag AB. sid. 131-132, 171-172. ISBN 978-91-87043-61-1
- ^ Dennis, Mike; LaPorte, Norman (2011) (på engelska). State and Minorities in Communist East Germany (1). New York: Berghahn Books. sid. 131-132. ISBN 978-0-85745-195-8
- ^ [a b] Knight, Ben (29 juli 2011). ”Berlin's FC Union wrestles with its East German past - again” (på engelska). dw.com. Deutsche Welle. https://www.dw.com/en/berlins-fc-union-wrestles-with-its-east-german-past-again/a-15273229. Läst 30 maj 2021.
- ^ [a b] ”Union-Boss Zingler war Stasi-Soldat” (på tyska). B.Z. (Berlin: B.Z. Ullstein GmbH). 19 juli 2011. https://www.bz-berlin.de/artikel-archiv/union-boss-zingler-war-stasi-soldat. Läst 30 maj 2021.
- ^ [a b] Kruse, Jürn (19 juli 2011). ”Union vertraut Zingler trotz Stasi-Vergangenheit” (på tyska). Die Welt (Berlin: WeltN24 GmbH). https://www.welt.de/debatte/kolumnen/auszeit/article13495750/Union-vertraut-Zingler-trotz-Stasi-Vergangenheit.html. Läst 30 maj 2021.
- ^ ”1. FC Union steigt auf” (på tyska). Die Welt. 30 maj 2019. https://www.welt.de/sport/fussball/bundesliga/article194300491/1-FC-Union-Berlin-steigt-auf-40-Jahre-auf-dieses-Spiel-gewartet.html. Läst 1 juni 2019.
- ^ ”Union Berlin i Uefa Europa League”. Uefa. 2023. https://www.uefa.com/uefaeuropaleague/clubs/77977--union-berlin/.
- ^ Markus Lotter (11 september 2022). ”Historischer Moment: Union Berlin erstmals Tabellenführer!” (på tyska). Berliner Zeitung. https://www.berliner-zeitung.de/sport-leidenschaft/fussball-berlin-1-0-in-koeln-der-1-fc-union-setzt-in-der-bundesliga-seine-erfolgsserie-fort-li.265951.
- ^ DPA (3 juli 2023). ”Union Berlin spielt Champions League im Olympiastadion” (på tyska). Der Tagesspiegel. https://www.tagesspiegel.de/sport/mehreinnahmen-im-millionenbereich-moglich-union-berlin-spielt-champions-league-im-olympiastadion-10088557.html.
- ^ ”Squad”. fc-union-berlin.de (1. FC Union Berlin). https://www.fc-union-berlin.de/en/football/firstteam/squad/. Läst 18 februari 2020.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Wikimedia Commons har media som rör 1. FC Union Berlin.
- Officiell webbsida (tyska)
- 1. FC Union Berlin (svenska)
- SvenskaFans (svenska)
|